Mycket intervaller blir det: 3:or i 6 timmar!

Det mesta av den vakna tiden hanterar jag nu frågor kring Corona. Just nu arbetar vi med kontinuitetsplanering för förskola och skola. Dvs vi planerar hur vi ska kunna hålla igång verksamheten för våra barn/elever även när många blir sjuka.

När det gäller träning försöker jag hitta tid för den, då arbetet som Skolchef alltså just nu tar extremt mycket tid och kraft.

Ja, sedan försöker jag också hitta motivation för träning trots att det nu är oklart vilka mål jag strävar mot och i vilken tidshorisont.

Vi vet i alla fall att det inte blir tävling i närtid, så utifrån det har jag anpassat min träningsplan. Ja, även utifrån att jag just nu inte riktigt kan uppbåda motivation för extremt tuff träning.

Därför har jag nu inlett ett träningsblock med tröskelträning. I vanliga fall hade det varit stressad tröskel, men nu har jag skruvat ned lite. Då krävs det inte lika mycket mental energi för att lyckas.

Däremot fortsätter jag med att köra mycket av samma och sedan byta inriktning och köra det under nästa block.

Nu alltså 12 dagar med fokus på tröskelträning. 8 pass med tröskelintervaller, två lugnare pass och två vilodagar är planen.

Upplägget på tröskelpassen innebär att jag kör 3 minuter med hårdare intensitet och 1 minut med lugnare intensitet. Så kör jag på under en timme. Det innebär 45 minuter hårdare och 15 minuter lugnare. Målet är att rulla in i pulszon fem när jag kört ungefär 10 av 15 stycken treor.

Nu har formen havererat lite de senaste två veckorna så målet ligger kring 350 watt (drygt 4,5w/kg) respektive ca 220 watt. Balanserat, men ändå jobbigt och det blir trots allt 45 minuter per träning kring 350 watt. Förutom intervalltimmen blir det en lugn timme varje träning.

Fixar jag det planerade upplägget får jag då ihop 6 timmar på ca 350 watt under dessa tolv dagar. Den totala träningstiden planeras till ca 20 timmar fördelat på 12 dagar. Jag har kört liknade upplägg tidigare, så det borde gå.

Igår rullade jag igång och det kändes helt ok.

Som du ser på bilden har jag justerat mina pulszoner (för att bättre kunna utvärdera träningen). Jag har lagt pulszon två upp till min aeroba tröskel och sedan ligger pulszon 4 från ca 85% till 90% av maxpuls och sedan pulszon fem. Pulszon 3 där jag inte aktivt lägger träningstid ligger från 79-84% av maxpuls. Dock hamnar en hel del tid här (när pulsen ska upp respektive ned) när jag kör denna typ av tröskelintervaller.

Snittet för intervalltimmen landar på 318 watt, en normaliserad effekt på 327 watt och en snittpuls på ca 84% av max. Snittet på de 45 minuterna med intervaller landade på 348 watt (221 watt på ettorna mellan intervallerna) med högst effekt sista 20 minuterna. Förutom det som visas på bilden rullade jag lugnt så träningen blev totalt 123 minuter.

Efter att ha fixat den sista av de 15 treorna kunde jag konstatera att jag kunnat hålla samma upplägg en bra stund längre, så det blev helt enkelt ett bra och balanserat pass som jag förhoppningsvis kan upprepa ett antal dagar i rad.

Stäng inte skolan! Jag kommer att få Nya Corona! Starkare än någonsin!

Nästan två veckor sedan ni hörde av mig på bloggen. På dessa två veckor har dessutom det mesta i tillvaron ruckats och jag har inte kunnat prioritera detta skrivande.

För 13 dagar sedan var jag och Katten på Mallorca och fokus låg på samvaro och cykling. Visst fanns vissa orosmoln kring världsläget, men det var inte så att det som nu är det enda som är i fokus.

Jag matade på sista dagen på Mallorca (för 13 dagar sedan) upp för Sa Calobra och lyckades då klättra närmare en mil med ganska tuff lutning på lite drygt 30 minuter. Det innebar ett personligt rekord på 378 watt, eller 5 watt/kg. Tidigare under veckan på Mallorca blev det personliga rekord i nästan varje klättring och jag drog även till med 15 minuter på 404 watt. Sedan var klättringen slut, så jag vet inte om jag skulle klara 400 watt i 20 minuter, vilket länge varit ett mål.

Så var vi hemma på tisdagen och under onsdagen satt jag åter på trainern. Då körde jag ett MAF-test. Återigen blev det personligt rekord. Målet var att se hur länge jag kunde hålla ett snitt på minst 300 watt och det med en snittpuls som inte fick vara högre än 141 (motsvarande min aeroba tröskel och 78% av maxpuls). 93 minuters cykling senare blev pulsen för hög för att kunna fortsätta hålla minst 300 watt i snitt. Mycket bra resultat. Snitteffekten första

Med andra ord så hade jag för två veckor mitt livs form. Som nyss fyllda 48 är jag alltså mitt starkaste jag. Eller var, i alla fall.

Sedan dess har vi fått inse att det mesta i våra liv har förändrats. Tittar vi bara på cyklingen så har vi sedan dess fått inse att första delen av tävlingssäsongen är inställd, att träningar påverkas, att vi fått ställa in träningsläger (vi skulle till Mallorca med klubben om en vecka) och att det är mycket oklart om det överhuvudtaget blir några tävlingar 2020.

För oss som inte bara cyklar för att det är bra träning, är roligt och rent allmänt är fantastiskt - är detta verkligen en prövning vad gäller motivation. Just nu finns inga mål att sikta mot och det kan vara svårt att hålla motivationen för riktigt fokuserad träning om du inte vet att du får använda din form till något. Så motivationsmässigt gungar det lite.

Ja, sedan har jag lyckats med konststycket att förra helgen dra på mig en rejäl matförgiftning vilket inte var någon hit precis. Därefter har jag varit helt kraftlös för vettig träning. Ja, egentligen även några dagar innan. Sedan jobbar jag just nu extremt mycket. Så sedan min toppform och mina personliga rekord har jag knappt tränat alls. Nu får vi se hur vi orkar starta om, utifrån förutsättningarna som finns i samhället och vad som kan vänta.

När det gäller Nya Coronaviruset i sig har nästan allt fokus legat här sista två veckorna. Jag arbetar som Skolchef och då har vi haft ett stort arbete att möta alla funderingar och frågor som finns bland medborgare, medarbetare, vårdnadshavare, elever mfl. Vi arbetar också för att anpassa verksamheten och planera för att möta de ökade utmaningar som kommer.

Vi har prioriterat ned mycket annat och nu handlar det om att hålla igång våra förskolor och skolor för samhällets bästa. Jag är helt övertygad om att det är rätt väg att gå för att föräldrar ska kunna fortsätta arbeta (för att hjulen ska fortsätta rulla) och för att vi särskilt ska stötta de barn där skolan är deras trygga punkt i livet. Sedan behöver vi tänka på tiden efter detta och då är lärande och den långsiktiga hälsan otroligt viktig.

Det är en tuff balansgång mellan att stänga ned samhället för att möta nuvarande hot och att inte riskera hållbarheten i samhället och hälsan i landet på lång sikt.

Vi vet att barn och ungdomar inte själva behöver oroa sig för Corona, och det gäller även vi som arbetar i förskola och skola. De flesta av oss kommer att bli sjuka, precis som de flesta som läser detta. Vi behöver däremot inte oroa oss för egen skull, däremot att vi kan smitta de som är mer utsatta - de äldre och de med underliggande sjukdomar. Så är du sjuk - stanna hemma.

Vi vet alltså att de flesta kommer att få Corona och vi vet att nästan alla får lindriga eller mycket lindriga symptom. Men för att den lilla andelen som ändå blir riktigt sjuka inte ska bli för många under en kort tidsintervall behöver vi fördela vår sjukdom under längre tid och då blir sjukvården mindre ansträngd. Med andra ord - ju bättre samhället lyckas med detta desto längre kommer förutsättningarna i samhället vara "onormala". Ju sämre vi lyckas desto snabbare går detta över, men då får vi också många fler dödsfall.

Redan nu är frånvaron stor bland elever och medarbetare i våra förskolor och skolor. Det innan vi har några sjuka i Corona. Frånvaron beror på oro och att vi har rejält hårda regler kring att ingen får komma till förskolorna/skolorna om man har minsta förkylningssymptom. Jag är dock trygg med att vi kan hålla igång våra verksamheter och här är våra pedagoger avgörande.

När elever och personal får Corona så ska de stanna hemma, men målet måste vara att fortsätta att hålla igång verksamheten.

Skolorna bör alltså inte stängas, utan hållas öppna så länge det bara går.

Kom också ihåg. En stängning av förskolor och skolor innebär inte en stängning. Fortfarande ska alla barn få komma dit som har föräldrar som behöver arbeta för att hålla igång de viktigaste funktionerna i samhället. Det innebär alltså att pedagogerna ska fortsätta att arbeta i förskolan/skolan och de flesta barnen fortsätter komma till förskolan/skolan. Så då drabbar detta barn och föräldrar i övriga yrken, men förändringarna i verksamheten blir inte stora.

Att jobba i kommunens krisledning och vara högst ansvarig för förskola, skola och kultur har hittills inneburit ca 14 timmars arbete per dag sedan jag kom hem från Mallorca. Räknar med att det fortsätter så ett bra tag. Så det lär bli klurigt med träningen i närtid.

Vi fortsätter nu för att möta de utmaningar som allt eftersom kommer, och som ingen kan säga säkert hur de ser ut.

Mallorca - Varför en träningsresa nu igen?

Helt klart en fråga jag ska ställa mig. Särskilt då det nu åter var det dags för en tur söderut.

Varje år i november åker jag på en cykelresa och den går alltid till Gran Canaria.

Syftet med resan är flera. Självklart handlar en faktor om att njuta av cykling och att få riktigt mycket träningstid i benen. Allt för att kunna träna effektivare när jag kommer hem. Förutom själva effekten av att träna mycket där det mesta går ganska lugnt så handlar det alltså om att träna för att kunna träna.

Ju mer du bygger upp grunden i muskler, senor, ligament och kondition desto mer kvalitativ träning kan du sedan genomföra. Så med andra ord börjar den "riktiga" träningen denna försäsong efter träningsveckan utomlands.

Träningsresor under försäsongen är också motivationsfaktorer för att orka med att nöta på trainern i ett mörkt garage under de många kalla månaderna. För att få en referens bedrivs 35-40 % av min träningstid under ett år på trainern i mitt garage. Skoj, men inte alltid.

Sedan tror jag att vi som är från norr och dessutom har för dåliga luftrör för utecykling i kyla behöver träningsläger. Ja, i alla fall jag om det ska vara möjligt för mig att mäta mig med alla starka cyklister jag tävlar mot under säsongen.

Men det är inte så lätt att det bara handlar om själva träningen och tävlandet. Dessa resor handlar också mycket om att samla kraft och styrka för livet och för att kunna vara stark i de många utmaningar jag haft och har.

Att insupa miljön, lyssna in kroppen, reflektera och ta bort alla intryck från andra och annat är verkligen något som jag behöver och säkert många andra av er också mår bra av.

Visst kan jag ibland tänka att det är egoistiskt att "bara" tänka på mig själv i detta läge och prioritera min egen utveckling som människa. Det ligger förstås något i det, samtidigt som det går att se på olika sätt. Men visst har jag lite dåligt samvete ibland, och då gäller det inte bara resorna utan alla prioriteringar som görs. Många gånger kunde de nog vara bättre. Jag vet att Katten stöttar min träning och jag hennes, och att hon har sett att på det stora hela är det positivt med dessa resor för övriga delen av livet.

Det som kan vara det svåra är om Melvin eller Katten råkar ut för något medan jag är borta och jag inte kan vara hemma för att hjälpa och/eller trösta. Har de det bra hemma mår jag bra, annars tyngs jag av en negativ känsla.

Det är också ofta jag saknar Melvin och Katten, och jag inser också att det är mycket på arbetet som behöver lösas innan resorna eller ligger och väntar när jag kommer hem. Ja, sedan arbetar jag under resorna också. Men hittills har det varit värt det för att orka med i tillvaron.

Sedan är förstås mina förutsättningar för resor bättre idag när Melvin är så pass gammal. När han var mindre och Tova levde var situationen en helt annan och mitt liv ett annat. Då gjorde vi allt vi kunde för ett gott liv och försökte lyckas genom att använda all den kraft jag då hade.

Ibland kan jag tänka att jag bytt sorg mot träning då det är efter Tovas död sommaren 2014 som jag tränat riktigt fokuserat och med långsiktiga mål. Men samtidigt tränade jag även innan på ett bra sätt och jag tänker att det nog handlar mer om andra förutsättningar än sorg och annat. Även om sorg och saknad säkert spelat in.

I går på farsdag fick jag ett fint halsband så nu har jag alltid med mig Tova och Melvin. Bara Katten som saknas. Tyvärr syns det inte på bilden hur fint halsbandet är, så du får helt enkelt föreställa dig.

Syns inte så bra på bilden men det står Melvin och Tova

Ja, nu är det då åter dags. Cykling utomlands från och med i morgon om kroppen vill (känns som jag eventuellt är på gång att drabbas av en förkylning). Det blir ca 1 veckas träning och tankar om livet. Den stora skillnaden är att det i år står Mallorca på programmet.

Nej, jag har aldrig varit till Mallorca så här sent på året och vädret är verkligen en trång faktor. Men då jag var väldigt styrd kring vilka dagar jag kunde åka utifrån arbetet och jag bestämde mig sent för att åka var priserna till Gran Canaria väl höga. Så pass höga att denna resa till Mallorca bara kostar drygt 30% av priset för en resa till min vanliga ö.

Det brukar vara trevligt att cykla med andra vissa dagar då jag förutom egen tid också uppskattar lite social samvaro. På Gran Canaria brukar det finnas många att cykla med. På Mallorca just nu lär det vara tunnare. Jag har aldrig hört någon som varit på ön vid denna tid för cykling, så jag har inte ens brytt mig om att kolla om cykelsällskap. Men får jag vara med mig själv varje dag är det också bra.

Du som hade frågan från rubriken har nu i slutet av inlägget kanske fått svar på hur jag tänker. Du behöver inte hålla med, men så här är det för mig. I alla fall just nu.

Hur ska tiden räcka till för träning?

De flesta av oss som cyklar och tränar har en begränsning i hur mycket tid och kraft vi kan lägga på vår sport. Så är det förstås även för mig.

Var och en av oss behöver fundera kring våra möjligheter, målsättningar och prioriteringar.

Först därefter går det att sätta en plan för träningen i relation till allt annat i livet.

Om målsättningen utifrån dina förutsättningar är hög är jag också övertygad om att planering, flexibilitet, målmedvetenhet och situationsanpassning är viktiga faktorer.

Då menar jag att det är viktigt att hänga i och inte låta varje motgång, motstånd eller svårighet sätta stopp. För med för många stopp blir det snart ingen start.

Men för att det ska vara möjligt att få till den träning som krävs för dina mål, behövs också situationsanpassning och flexibilitet.

Träningen får bara delvis styra livet. Till största del ska det förstås vara tvärtom. Men med smarta val och en förmåga att snabbt ställa om kan du ändå oftast få ihop livspusslet. Du behöver alltså vara noga i din planering och ha en långsiktig och en kortsiktig plan. Du bör också ha en övergripande tanke för innehållet i din träning. Men samtidigt behöver du snabbt kunna ställa om när något händer och justera i din plan för att ändå nå så långt det är möjligt. Exempelvis har jag svårt att se hur ex ett 12 veckor långt träningsprogram som någon annan bestämt till fullo kan hållas under hela perioden utan att det blir jobbigt på många sätt. Men vi är förstås olika och vi har olika sätt att få tillvaron att fungera. Viktigast är att köra på en plan som fungerar för just dig.

Att ta tillfället i akt är också något som bidrar. Onsdag och torsdag var vi i Olofsfors där jag ansvarade för kvalitetsdagar för Barn- och utbildningsnämnden.

I det här läget skulle då två träningsdagar försvinna och för att kompensera det skulle jag behöva träna mycket mer före och efter dessa dagar, vilket var svårt att rymma i livspusslet. Då valde jag istället att cykla till och från konferensen.

Jo, det innebar att jag fick stiga upp 05.00, cykla i mörkret i 55 km och det på en MTB med dubbdäck. Men när jag var framme hade jag fått bra träning. Dagen efter samma sak. Efter konferensen cyklade jag hem. Jo, regn och dimma - men känslan var ändå god.

Vinsten blir att jag kan träna mindre dagarna före och efter i jämförelse med om jag vilat under konferensen. Dessutom spelar det inte familjen någon roll om jag cyklar iväg 06.00 eller åker bil 07.20. När jag cyklade hem tränade jag drygt 2 timmar, men frånvaron från hemmet blir mindre då det ändå tagit tid att åka bil hem.

Ja, detta är ett av många exempel på hur jag försöker få ihop en tillvaro med familj, ett krävande jobb och mycket cykling. Men lätt ska jag inte säga att det är. Det är en konstant utmaning helt enkelt.

Ledardagar och ryggproblemen gör sig påminda

Så var det redan torsdag denna vecka. Inga livstecken på bloggen på 4 dagar.

Det har helt enkelt inte funnits så mycket att skriva om och inte heller någon tid att tillgå får att skriva.

Hur har jag då fördrivit veckan? Jag började med att cykla från Vännäs till Anumark tidigt måndag morgon. Denna gång var det tempohojen som fick hänga med. Det blev 45 km cykling innan jag nådde Entré Norr. Där tillbringade jag sedan tre dagar tillsammans med mina ledare inom Barn- och utbildning. Riktigt givande och trevligt.

Mitt sällskap på rummet under ledardagarna 

Sedan förra veckan har jag till och från haft diffusa känslor i kroppen som indikerar sjukdom. Men jag har ändå inte varit sjuk. Vet inte om det är mina problem kring pollen/astma eller om det ligger någon förkylning och pyr lite smått. Ena dagen bättre, andra dagen sämre.

Ja, sedan har jag mina problem med ryggen som strålar ned i benen. Det var katastrofläge i april med ingen träning alls. Jag har genomgått flera behandlingar och jobbat med rehab och kroppen har blivit bättre och bättre.

Nu på slutet har jag dock till och från fått igen problemen, även om de är mindre än tidigare. En dag då det inte känns bra drar musklerna ihop sig och ryggen smärtar. Då går det inte att få något vettigt tryck alls. En dag då det känns bättre är det som "vanligt".

I måndags morse var en sämre dag och vid minsta lilla tryck fick jag problem och det gick inte att trycka något alls innan det i kroppen kändes som jag gick på max. Lugn cykling gick bra.

Hela måndag och tisdag har jag haft stora problem och jag har försökt att rehaba för att det ska släppa.

När jag igår cyklade hem på tempohojen gick det åter fint att trycka på, även om jag kände lite.

Idag drar det lite i ryggen och i rumpmuskeln som är den muskel som brukar drabbas värst.

Det blir nog till att boka ny behandling. Inget bra läge att få tillbaka känningar nu när det snart väntar viktiga tävlingar.

I kväll är det gemensam fartträning med klubbarna här runt omkring. Jag kommer inte att hinna få in det i min agenda, och det var nog ändå kanske inte helt fel då det känns som det känns i kroppen.

Gran Canaria - Jag vågade!

Ja, då är sex av åtta dagar här på Gran Canaria avslutade.

De första fem dagarna innehöll väldigt mycket fysisk aktivitet. 23 timmars cykling och 3 timmars vandring i öknen ger ett snitt på drygt 5 timmar fys per dag.

Från gårdagens runda i bergen

61 mil avverkade, vilket kanske inte verkar så mycket. Men då jag klättrat ca 10.000 höjdmeter, så går det ju automatiskt lite långsammare och snittfarten blir inte hög.

Som vanligt när du cyklar mycket tid går ju ganska mycket tid i en relativt lugn intensitet. Men samtidigt har det blivit över 3 timmar på 330-700 watt (i snitt 36 minuter/dag). I vanliga fall är det ganska mycket för 5 dagar, och nu har jag förutom det ytterligare 20 timmars cykling.

När jag är utomlands vill jag verkligen få till mycket träning. Både för att få en bättre utveckling, men också "göra rätt för" att kunna åka utomlands. Ja, sedan blir det ju då något mindre träning veckorna före och efter vilket såväl bättrar på periodiseringen och samtidigt ger mer familjetid.

Men det gäller också att vara smart. Att våga! Ja, göra det som är rätt, men inte så lätt. Det innebär att vila. Att inte träna alls. Inte ens bara lite.... Eller som Tomas Ledin sjunger på sin senaste skiva: Att inte göra någonting alls är en underskattad aktivitet.

Idag har jag faktiskt vågat. I alla fall fysiskt.

Jag tog lite sovmorgon för första gången under denna resa och steg upp först 09.30. Frukost och sedan har jag bara varit ut ur rummet vid två tillfällen. Lunch vid 14 och alldeles nyss middag vid 21.

Dagens frukost (Ni som undrar över den bristfälliga mängden kaffe, så fyllde jag på ytterligare två gånger.)

All annan tid har jag arbetat. Jag har alltså gjort bort en hel del arbete som jag missat när jag är här och förhoppningsvis ligger jag lite bättre till på tisdag när jag är tillbaka på arbetet.

Fullt upp med arbete idag alltså, medan benen har vilat. Så mycket arbete att det varit lättare att inte falla för frestelsen och kasta sig på cykeln för lite fikacykling.

Ja, det har alltså inte hänt mycket spännande idag. 10 timmars arbete bara avbrutet lite kort för lunch. Jag har bland annat hunnit hantera 337 mail och en hel del bokningar av möten mm. Inte illa på en dag.

Inte många knop rent fysiskt alltså. Kaloriförbrukningen de första fem dagarna som då visar aktivitetsnivå: 7066, 6982, 4019, 6205, 6404. Ett snitt på över 6000 kalorier per dag. Idag landar vi på ca 2000 kalorier, vilket helt klart är en stor skillnad.

Nu efter middagen har jag tagit en paus från det vanliga arbetet och börjat plocka undan och fixa bland mina grejer för att inte behöva göra allt i morgon kväll som är sista kvällen här.

Jag ska också ta och plocka fram allt jag behöver för cyklingen i morgon. Förhoppningsvis blir det en riktigt lång och bra träning i fint väder. Vi får se hur kroppen vill vara med. Ibland när jag tränat väldigt mycket och tar en vilodag känns kroppen extra dålig när jag drar igång igen. Men nu hoppas vi inte på det utan istället en riktigt bra heldag.

Jag sammanstrålar med Fredrik Eriksson (Strängnäs CK) som jag cyklade med för första gången är på ön för flera år sedan. Vi hittade varandra via nätet. Sedan har vi träffats många gånger på olika tävlingar runt i landet. I morgon blir det alltså lite mer gemensam cykling. Det blir några fler cyklister också som visst ska vara från Södertälje, men vilka det är vet jag först i morgon.

I övermorgon är det sedan dags för sista dagen här på ön innan det bär hemåt igen till minusgrader och snö. Jag åker hemåt på måndag eftermiddag, så det borde gå att få in lite cykling före lunch även då.

Så om det blir som planerat blir det alltså heldag i morgon och halvdag på måndag. Sedan blir det en lång hemresa och jag landar enligt plan i Umeå på tisdag morgon. Sedan direkt verkligheten med arbete.

Service, tempo och alla tränar

I tisdags blev det en rejäl genomkörare på vår träningstävling. Onsdag till fredag har jag sedan varit på konferens med min ledningsgrupp inom Barn- och utbildning. Vi har framför allt arbetat med coachning och ledarskap.

I och med att det blev lite träningsvila valde jag att passa på att lämna in racern på Team Sportia i Umeå. De är både snabba och har bra service och när jag hämtade racern hade den fått en allmän service och sedan var bromsvajrar och kedja utbytta, och styrlager fixat.

På onsdagen hade jag åkte med en av de andra ledarna och i går cyklade jag hem från Team Sportia. Det blev 40 km med en stor del i MAF-intensitet. Hemma vid 18.00 var det dags för middag.

I dag har jag och Katten varit ute med Melvin på hans cykelträning. Dagens runda blev 15 km med en snittfart på 20 km. Sedan "lurade" jag honom också till fyra spurter. Melvin sa att benen höll på gå sönder, så det var nog lite jobbigt. Dock inte för jobbigt, då han även ville cykla i morgon.

Efter vår runda var det dags för ett kort hår träningspass för Katten. Träningspasset jag gett henne innebar tre intervaller uppför Pengsjölia. Det innebär 2 km backintervall på minst 90% av maxpuls. Sedan fick hon avsluta med en all-out även det i backe.

Lite senare luftade jag tempohojen. Det var tight om tid, inför middagen så det blev bara 30 km. Drygt 20 km körde jag i MAF-intensitet. Känslan var god och i en puls på 140 var jag i närheten av 300 watt.

Snabbt hem och lite god middag.

I morgon blir det cykling med sonen och lite egen tempoträning. Då är planen att trycka på i ett antal intervaller. Katten kommer att cykla långt och lugnt med några andra tjejer.

Sonen har precis bakat kladdkaka som  en överraskning till mig, så nu blir det lite frossande samtidigt som vi tittar på Smartare än en femteklassare.

Önska mig lycka till!

En hektisk arbetsdag har följt av familjebestyr, samtal kring Tova och sorg, ytterligare lite arbete mm.

Nu börjar det bli ganska sent på kvällen och ändå är jag ännu inte redo.

Redo för vad då?

Jo, jag bestämde igår att jag nu ska vara frisk från min 14 dagar långa förkylning. Risken finns att jag inbillar mig och två utslagna andra medlemmar i familjen indikerar samma sak. Men ibland går det ju lura kroppen. Jag satsar på det.

Jag planerar att inom några timmar köra ett riktigt sent trainerpass. Blir nog start vid 22.30. Chanserna att det ska bli ett lyckat utfall ökar förstås inte med att starta så sent på kvällen, men vi lever alla i ett livspussel och den enda bit där träningen passade i dag var sent på kvällen.

Hur vill jag att det ska kännas? Helst att jag var starkast i världen, men det kan vi ju glömma även när allt känns bra.

Kanske att jag är lika stark som för fyra veckor sedan - Skulle inte tro det.

Nej, i den bästa av världar känns benen hyfsat fräscha, andningen okej och när jag lägger mig på en medelhård intensitet sticker inte pulsen i väg med målet att så snabbt som möjligt nå pulszon fem. I stället är pulsen stabil och det går att ligga där en bra stund och en okej känsla fortsätter.

Wattal? Nej, sådana går inte att bry sig om en dag som denna, även om det skulle kännas ok.

Hur det kommer att gå? Vi får se.

Önska mig lycka till så kanske det går bättre!?

Återkommer med resultat för den som vill läsa.

Hos oss är just du välkommen!

Vilken dag!

Idag var det sista arbetsdagen på ett tag. Ja, det blir nog en del arbete även då jag är på tur, men inte på arbetet på en dryg vecka.

Men det var inte det som gjorde att detta är en speciell dag. Nej, I dag har vi haft invigning av Vegaskolan. En helt ny skola och ett nytt bibliotek. 

En vision och en tanke som skapades för många år sedan är nu verklighet. En helt ny skola och ett nytt bibliotek med lärande, trygghet och kultur i fokus. Att det sedan är ett passivhus i framkant vilket sparar vår miljö är ett extra stort plus.

I dag har vi tillsammans med eleverna ägnat hela dagen åt att fira att vi nu tillsammans ska ta nya steg i vårt lärande, och detta i fantastiska lokaler. Dagen har innehållit sång, musik, tal, aktiviteter och allmänt glada barn och vuxna.

Som en liten del av dagen höll jag ett tal för alla elever, medarbetare, politik och allmänhet som bland annat innehöll följande:

Jag är glad och stolt över att stå här med er idag.

Först fanns det bara tankar och visioner. Sedan streck på ett papper, och nu står vi här och allt har blivit verklighet.

Nu kan alla elever rymmas, både nu och framöver. Nu kan vi skapa lugn, arbetsro och lärande på ett ännu bättre sätt. Skolan och biblioteket ger oss alla möjligheter.

Här ska vi ta nästa steg i vår utveckling.

Jag ser framför mig glada och trygga barn och vuxna som vill utvecklas och lära sig - allt. Ja, det finns inga begränsningar. Här ska vi upptäcka och här ska vi utvecklas.

Här är vi tillsammans.

Vi vill hjälpa dig att förverkliga dina drömmar.

Hos är just du välkommen. 

Ja, hos oss är alla välkomna - oavsett vem du är, hur du är, eller vart du kommer ifrån.  

Du är välkommen om du bott i Vännäs i hela ditt liv, om du flyttat hit från Umeå, Robertsfors eller kanske Stockholm. Och du är lika välkommen om du gjort en längre resa från Syrien, Somalia eller något annat land.

I vår skola och i vårt bibliotek är ni alla välkomna. 

Tillsammans uppnår vi drömmar.

Vi utvecklar oss själva, våra kamrater, Vännäs och Sverige.

Vegaskolan är framtidens skola - och ni är alla framtiden. 

Ja, just du är framtiden.

Ta vara på den.

Tack.

Det var alltså ett litet utdrag från mitt tal. Fick en snabb feedback av sonen när jag kom hem. "Du lät inte särskilt glad. Inte som du brukar låta när du är hemma". Den var ju sådär...

I morgon lördag fortsätter invigningen. Igår var föräldrarna i fokus, i dag var eleverna i fokus och i morgon är medborgarna i fokus. 

Detta blev ett av mina få inlägg som inte i första hand handlar om cykling. Du som läser får ta att i bland blir det ett sidospår, men så är jag snart på banan igen.

Själv ställer jag nu om för fokus mot Gran Canaria. Jag åker söderut i morgon och hoppas på mycket cykling från söndag till söndag. Just nu är jag dock tyvärr förkyld och inte ser det helt hoppfullt ut, men något dygn till och lite sömn hoppas jag gör susen. Återkommer med rapporter från södern.

Kvällsarbete, Ett litet paket och Tova lämnar sjukhuset

Idag blev det ingen träning. I stället blev en mängd spännande och utmanande träffar på arbetet. På kvällen fortsatte arbetet med Barn- och utbildningsnämnd där vår ny förskola som ska byggas diskuterades.

Lite cykel trots allt - Ett litet paket dök upp. I paketet fanns nya cykelskor för MTB. De nya skorna är lite smäckrare, lite lättare och lite styvare. Förhoppningsvis ska de då bidra till att jag också blir lite snabbare. Vi får se hur det blir med det.

Mina nya Shimano XC70 var sköna och nu hoppas jag få prova om de också går att cykla i...

Efter tre veckor har Tova nu fått lämna sjukhuset. När hon började må bättre och det snart var dags för hemfärd var hon så här glad. Övriga familjen håller med Tova.

Min älskade Super Hero

Min älskade lilla dotter kämpar vidare. Hon har det extremt tufft och det är motgång på motgång, men jag hoppas och tror att hon vägrar ge upp.

I en vecka har jag eller Katten nu suttit vid Tovas sida.

För en stund slipper Tova den r"riktiga" syrgasmaskinen, och hon får ha en trevligare variant. Snart ska dock den andra varianten fram igen. Den behövs för att hjälpa Tova att få bukt med den kollapsade vänsterlungan.

Sedan jag varit hemma med Melvin och arbetat i två dagar har jag nu på suttit vid Tovas sida sedan fredag eftermiddag fram till i kväll. Hållit hennes hand, strukit henne i pannan, kramats, pratat med henne och försökt hålla uppe modet på oss båda. Hjälpt till när kramperna kommit och lugnat när hon varit orolig. Jag har också övervakat och i dialog med personalen sett till att hon får bästa möjliga hjälp.Vi är verkligen ett team.


För övrigt måste jag säga att personalen på IVA är fantastisk både vad gäller förhållningssätt, samspel och kompetens. De bidrar till att vi orkar med.

Nu är jag hemma och Katten är med Tova, och de kämpar vidare tillsammans. Jag ska försöka arbeta en stund i morgon, och beroende på hur måendet utvecklas får vi se hur veckan blir.

Tova stöttas av många och hon har också fått en del presenter. En av presenterna vi öppnade i dag innehöll ett armband. På armbandet stod "Super Hero", och Tova är verkligen min och övriga familjens hjälte. Trots att hon inte går eller pratar och har en mängd handikapp är hon på många sätt starkare än alla oss andra.

Tova bidrar med så mycket och utvecklar mig och min familj mer än vad någon kan förstå. När hon tittar på mig med sina vackra ögon förstår jag henne och hennes känslor trots att hon inte talar. Nu när Tova mår så dåligt är ögonen stängda. När de är öppna är de frånvarande på grund av kramper och/eller dåligt mående, och det gör mig så ont.

Men så i dag var det en liten stund som hennes förståndiga och kärleksfulla ögon var tillbaka. De och hon gav mig och oss hopp. Jag kände att hon sa till mig - Nu tar vi nya tag och kämpar vidare. Det är tungt och kraften är liten - men jag hoppas och tror att vi alla orkar.

Något annat att tänka på

Idag och i natt är Katten med Tova. Jag hoppas verkligen de får sova, i alla fall lite grann. Tova utifrån hur hon mår, och Katten utifrån att Tova måste skötas om, och att det hela natten kontinuerligt kommer personal som ska behandla Tova.

Tova med söt, ny lillkusin

Idag har flera hälsat på Tova, bland annat en tidigare assistent från Nordmaling, farmor och farfar och framför allt nykusinen.

Bror och fru fick för ett dygn sedan sitt andra barn och hon var alltså besök hos Tova i dag. Skoj. Jag är verkligen glad för bror och hans familjs skull.

Själv har jag jobbat idag och på kvällen sa mor att hon kunde vara med Melvin medan det var Vännäs CK-träning. Jag behöver verkligen något annat att tänka på ett tag och därför kändes det bra med lite träning.

När det såg ut som bäst.

Lite blött på stora delar av sträckan....

..... men Jonas fixar poolen utan problem.

Det blev en runda full av vatten, lera, is och snö. Förutom detta var det burkigt och backigt. Det gjorde att jag både blev trött och smutsig. Det var riktigt skoj, även om jag föredrar lite bättre terräng.

Dags att vänta in alla innan vi rullar vidare.

På slutet var det jämn, fin och bred väg. Trots det snittade vi inte ens 20 km/h på rundan.
Då förstår ni att det var utmanande under rundan.

Kjell som beslutat rundan för dagen gör verkligen sitt yttersta för att mina nya cykel ska se allt annat än ny ut.

Efter träningen hade jag ytterligare en kontakt med Katten. Bilden var likartad som den var på eftermiddagen.

Tova mår tyvärr inte bättre i dag. Hennes tid i respirator har nu bland annat lett fram till ett hennes lunga kollapsat. När de i kväll försökte sänka hennes extramedicin som hon får intravenöst kom kramperna tillbaka. Hon behöver dessutom hela tiden syrgas, och fortfarande är hon helt utslagen. I morgon ska läkarna berätta hur de tänker att den kollapsade lungan ska behandlas.

 Under dagen i morgon kommer jag att arbeta. Sedan åker jag och Melvin till Tova. Katten och Melvin åker sedan hem och jag och Tova blir kvar på sjukhuset. Jag kommer att vara kvar med Tova hela helgen, sedan får vi se hur det blir Jag hoppas verkligen att hon snart får må bättre.

Äkta styrka har inget med muskler att göra

På måndagskvällen skrev jag ett inlägg som handlade om maktlöshet på många sätt. Då hade jag samtidigt inte en tanke på att ambulansen några timmar senare skulle stanna hos oss för att hämta Tova.

Det började vid 23 just efter avslutat inlägg med att Tova fick en kramp. Assistenten som skulle vara med Tova fick inte stopp på krampen trots stesolid. Hon hämtade mig och därefter kämpade jag och Tova på i tre timmar, men krampen ville inte sluta. Ibland var det nära, men precis när Tova kom till ro tog det om igen. Jag fick slutligen ge upp och inse att nu var det dags igen för det oundvikliga.

Vi ringde efter ambulans, en ambulans som snabbt dök upp. I ambulansen och på akuten fortsatte ansträngningarna att bryta krampen, utan att lyckas.

Det gjorde att vi fick åka på intensiven. Där hade de inget annat val än att söva Tova och sätta henne i respirator. Jag satt bredvid Tova i många timmar och höll hennes hand.

När läget var så stabilt det kunde bli och läkarna meddelade att vi bara skulle avvakta var jag helt slut och jag fick jag gå och sova några timmar. Det var mycket behövligt då jag varit vaken 30 timmar i sträck och dygnet innan bara sovit ett fåtal timmar.

När Tova var på akuten och fick akut krampmedicin reagerade kroppen med arytmi. Därför kollades hjärtat upp.

Själv förstår jag i stort sett ingenting av de bilder jag ser, men läkaren sa att allt var bra.

När jag efter ett några timmars vila åter steg upp lades en plan upp för medicinering och annat för att kunna ta bort respiratorn morgonen efteråt.

Efter 30 timmar i respirator så togs den bort och nu andas Tova själv med stöd av syrgas. Hon har inte längre konstanta kramper, men fortfarande kommer de och går.

Det var också nu på eftermiddagen som vi bestämt att Katten skulle lösa av mig på sjukhuset. När hon kom hade hon med Melvin som inte mår bra i allt detta och verkligen är orolig. Vi hoppas och tror att det i alla fall hjälper lite att han får träffa sin syster och se hur hon har det. Jag/vi skulle verkligen vilja hjälpa honom mer och få honom att må bättre i detta, men vi vet inte riktigt hur. I och för sig vet vi inte heller riktigt hur vi ska göra för att själva må bättre. Viktigast är dock alltid att barnen mår bra.

Syskonkärlek

Nu är jag och Melvin hemma. Tova och Katten har nu flyttats till Barn 2, då man bedömer att läget är hyfsat stabilt. Tova har dock ännu inte varit medveten och har fortfarande kramper, så det är länge innan hon är sig själv.

För egen del har min plan om arbete under veckan helt fallit. Jag har haft en hel mängd möten som inte gått att genomföra, många som jag i vanliga fall skulle säga inte går att missa. Tanken var också att jag skulle ha tränat måndag-onsdag, men av det har det blivit inget. I vanliga fall hade jag känt att det var omöjligt att missa både träning och arbete på detta sätt - men som det är nu så känns det ändå som världsliga ting.

Precis nu när jag skulle avsluta inlägget hörde Katten av sig. Tova har nu hög feber som de inte får ned, dålig syresättning och hon har fått lunginflammation. Det känns fruktansvärt surt. Det är verkligen tufft för vår lilla älsklings-Tova.

När Melvin var hos Tova i dag berättade vi att hon var lite bättre och att hon andades själv etc. I kväll innan Melvin skulle sova frågade han "Är Tova bra nu". Vad svarar man på detta för att det ska bli "rätt"?

I anhörigrummet på intensiven står det på en skåplucka "Äkta styrka har inget med muskler att göra". Jag kan inte annat än att hålla med. I bland kan jag känna att jag både har äkta styrka och styrka på sadeln. Dagar som denna är man dock inte stark.Jag hoppas bara att styrkan snart ska vara tillbaka, om inte annat för att jag ska kunna finnas där för övriga familjen.

Maktlös

Idag blev det ingen träning. Det saknades både tid och kraft för detta.

Efter ett antal undersökningar kom Tova hem i natt från sjukhuset. Ingen vet vad som är fel, men läkarna tyckte det var bättre att hon åkte hem och väntade på svar från tester mm. Jag var sedan med Tova under natten och i dag har Katten varit hemma.

Vad som nu ska göras för att Tova ska må bättre är en gåta, och inte får vi någon större hjälp av läkarna, utan de har lite att arbeta på både vad gäller struktur, organisation och bemötande. Läkarnas förslag är att inte göra någonting just nu. Detta trots att Tova är helt utslagen och i stort sett bara sover. Vi ska enligt de vänta några veckor på provsvar. Sedan kanske det ska göras sömnmätningar, vilka görs tidigast om någon/några månader. Man känner sig verkligen maktlös.

Som jag vill det ska se ut. Tova är pigg och Melvin är med sin syster. Denna gång hjälper han till att öppna paket på hennes födelsedag. Tretton år blev Tova den 14 mars i år.

Att sedan Melvin påverkas så starkt och verkligen mår dåligt av att hans älskade syster inte mår bra är extra smärtsamt. Via en lärare hörde vi att han berättat på skolan idag hur ledsen han var och att det var jobbigt för honom. Det är verkligen viktigt att vi inte glömmer Melvin mitt i allt detta.

Själv har jag arbetat hela dagen, sedan gjort mat, varit med Melvin för att sedan åter efter att han somnat arbeta fyra timmar till. Inte helt optimalt läge när dottern mår dåligt. Men samtidigt går det inte att göra något särskilt för Tova i nuläget då hon mest sover. Då jag just nu har två jobb så är jag dessutom överhopad av arbete.

Av förståeliga skäl fanns inte en minut över för träning.

Nu är arbetskvällen snart slut, och vi hoppas att morgondagen blir en bättre dag.

Förhoppningsvis blir det i morgon träning med Vännäs CK.

Regn, rusk och utveckling

Idag var det sista dagen av våra ledardagar. Jag tycker att det varit mycket intressanta och givande dagar med fokus på ledarskapet, ambassadörskap, vision och kvalitetsarbete. Precis som i träning handlar mycket om var är jag/vi nu? Vilka kvalitéer har jag/vi nu? Vart ska jag/vi? Hur ska jag/vi ta oss ditt? Det leder fram till beslut om åtgärder/planering. Sedan görs en analys av hur det gått för att planera vidare. Ja idrott och lärande/utbildning har många likheter och både är riktigt fascinerande.

I onsdags cyklade jag till Umeå för ledardagarna. I går var tanken att jag skulle hinna köra ett pass på eftermiddagen, men arbetet drog ut på tiden, så det gick inte att trycka in.

 Idag hade jag därför tänkt köra en rejäl runda när jag skulle cykla hem. Tyvärr insåg jag under dagen att så inte skulle bli fallet. Det var nämligen bara några få plusgrader och dessutom regn. I det läget kändes det tveksamt att ens cykla hem.

 Jag gillar dock inte att vika ned mig, så det blev ändå cykling trots att jag insåg att det inte skulle bli en toppentur. Utifrån vädret blev det närmaste vägen hem för att jag inte skulle frysa ihjäl vilket innebar att det endast blev 40 km. Sträckan räckte dock för att bli väldigt blöt, kall och smutsig.

 Det blev till att rengöra cykeln när jag kom hem och cykelkläderna fick avlägsnas innan jag tog steget in i huset. Därefter blev det några liter Vanish innan kläderna kastades in tvätten. Turligt nog blev de rena trots att de är vita på ryggen. Eller vita var de bara före träningen och efter tvätten, inte under själva rundan.

Nu är det bara att hoppas att den förkylning som inte bestämt sig för om den ska slå ut - inte triggas av all kyla och väta som jag utsattes för, och därmed tar ett steg fram.

Det har blivit lite träning denna vecka, då jag endast cyklat tre dagar och passen har varit ganska så korta. Hur det blir med cykling på lördag och söndag är ännu osäkert. Vad som är säkert är att vädret ska var fortsatt dåligt.

Som ond bråd död

I går kväll var det dags för den andra gemensamma VCK-träningen för säsongen. Denna gång blev vi många och engagerade cyklister - skoj.

 Ingången på denna träning blev teknikträning med enbenstramp, igångdrag, kurvtagning, effektiv klungkörning, belgisk klunga mm. Sedan blev det också intervaller enskilt och i par, både slätdrag och i backe.Jag hoppas att de närvarande tyckte att den träning jag planerat kändes okej och behövlig.

Onsdag till fredag är jag och min ledningsgrupp på arbetsdagar i Umeå. För att i alla fall få ihop lite träning tog jag idag cykeln till Umeå. Det blev en tidig morgontur med hyfsad intensitet. 40 km senare var jag framme och trots nollgradigt hade jag inte frusit ihjäl - vilket var positivt..... Nu har vi arbetat med utvecklingsfrågor hela dagen, sedan middag vid sju. Därefter har vi kört ett antal frågetävlingar och haft det trevligt. I morgon fortsätter arbetet, så får vi se om jag hinner ut på en kort cykeltur mellan avslutade möten och middag.

För övrigt kan sägas att om du på en cykeltur har på dig mycket kläder som blir väldigt varma och svettiga, kläder som du efter avslutad cykeltur tvingas pula ned i en plastpåse då du ännu inte fått tillgång till något hotellrum, för att därefter ha kläderna liggande i plastpåsen under nio timmar då du slutligen får ditt hotellrum  - då har du problem.

När du sedan hänger upp alla kläder i rummet och lämnar rummet i 4-5 timmar för att sedan kommer tillbaka, då  kommer du tillbaka till ond bråd död.

Hotellrummet luktar nu värre än ett omklädningsrum för ett juniorlag i ishockey. Det luktar värre än om du haft döda råttor som fått ligga i ett hörn. Det luktar inte mumma på något sätt. Då jag har många års erfarenhet av lagidrott och fantastiska dofter från omklädningsrum så tyar jag och överlever. Jag tror många hade emigrerat vid det här laget....

Sonen i skogen, cykeln i Järfälla och pappan på sofflocket

Efter att i tisdags i en tidningsintervju för Folkbladet berättat om höga mål och mycket träning har det blivit allt annat än detta. Här hittar du artikeln:

Allt arbete som hopat sig och det tveksamma måendet innebar att det inte heller blev någon träning under helgen.

 Ja, eller träning och träning. Sonen som nyligen fick en MTB har hittills använt den som brukscykel. I söndags bestämde jag mig för att det var dags för sonens första MTB-pass någonsin - och han var på. Det blev en runda i skogen och på elljusspåret. 

 Det blev en rolig tur där han hade skoj, samtidigt som det var ganska utmanande. Det var mycket lera, vattenpölar, ojämnt underlag och branta backar. Är man då bara 8 år och aldrig förr cyklat i skogen - ja då är det inte helt lätt.

 Melvin kämpade dock väldigt bra även om det började ta emot i slutet av den 40 minuter långa rundan (effektiv tid). Då hade vi dessutom stannat två gånger för lite drickapaus. Skoj i skogen sa sonen.

Efter denna runda finns väldigt lite tid, så det blev endast 25 minuter på egen hand med lite tempo.

Så föregående vecka blev det alltså bara kort träning tisdag och torsdag med en minimal runda på söndag. Extremt lite. Nu har jag dessutom problem denna vecka då jag i dag jobbat sent och inte hunnit träna. I morgon är planen att det blir träning, men förkylningen spökar. Onsdag till fredag åker jag bort på ledardagar, och då är träningsfronten osäker. Kanske kan jag få till det i helgen!?

För övrigt har min nya MTB skickats från Tyskland och den har nu anlänt till Sverige. Däremot har den fastnat i Järfälla. Sist jag beställde en cykel var den fast där i flera veckor. Jag hoppas på bättre lycka denna gång. Men risken är att jag får återkomma kring en frustration i frågan....

Tidningsreportage - Mina tankar om träning, cykling och ledarskap

Folkbladet har intervjuat mig kring arbete, familj, ledarskap och cykling. Jag tycker att det blev en bra artikel, och det känns också bra att det var ett lite annat fokus än vad det brukar vara i mina kontakter med media. 

Kan jag bidra till att öka motivation, engagemang och att hjälpa någon att hitta sin passion så är jag riktigt nöjd. Det är min ingång både på arbetet, i det privata, i mitt tränarskap, i min blogg och själva cyklandet. 

Kanske kan denna intervju på något litet sätt bidra till detta?!

Lite roligt också att sätta Vännäs CK på kartan. Det enda jag riktigt saknade i artikeln var hur jag, bror, Klas och Johan tillsammans bildade Vännäs CK för 4 år sedan. Då var vi alltså bara fyra stycken. Nu har föreningen växt markant och vi har gemensamma träningar varje vecka, vi har åkt till Mallorca tillsammans på träningsläger och i år anordnar vi Vännästrampet för fjärde gången i ordningen.