Mallorca dag 7 - Sa Calobra och jag frös så jag skakade

Efter att ha cyklat 27 timmar på 6 dagar (vilat en) bestämde sig Katten för att vila sista dagen inför hemresan. Detta för att vara hyfsat uppvilad mentalt och fysiskt när arbetet drar igång morgonen efter vi kommer hem.

Jag är inte fullt så långsiktigt så jag åkte iväg på långtur. Vädret var bra vid kusten och känslan var god. Jag bestämde mig för att åka från Playa de Palma via Lluc till Sa Calobra.

Det rullade fint fram till bergen och de ca 8 km upp till Lluc (Bensinmacksbacken) togs kontrollerat. Utan stopp rullade jag vidare mot Sa Calobra. För varje km blev det kallare och kallare. Sedan blev det dimma och nu var det ingen lek längre.

Väl framme vid caféet som leder mot Sa Calobra såg jag många cyklister ståendes och det syntes att de frös om händer och kropp. De hade trots allt jackor och handskar. Själv hade jag korta byxor och kort tröja. Endast en väst som extra förstärkningsplagg. Tanken slog mig att rulla vidare mot Puig Major och skippa Sa Calobra.

Men så svängde jag in och började klättringen på 2.5 km som leder upp till toppen av Coll dell Reis. Ingen återvändo. Nästan 10 km utför nu. Stannade kort och tog den enda bilden för dagen.

Det blev kallare och kallare och till slut kände jag inte händer och tår och det gick nästan inte att bromsa. Jag såg i efterhand att det var ca 7 grader. När du då nästan inte har några kläder och inte trampar alls, då blir det kallt. Vad hade jag gett mig in på!?

Jag tog mig dock ned till kusten. Steg kort av cykeln, vilket knappt gick då jag var helt stelfrusen och benen som pinnar. Tittade mig omkring. Såg endast en cyklist! Ni som varit nere vid vattnet vet hur det brukar vara.

Ingen återvändo. Bara att trampa uppåt. Jag hade som mål för dagen att köra så fort jag kunde uppför, men nu såg det mörkt ut då kroppen inte mådde bra av kylan.

Jag gjorde ändå ett försök att klättra de 670 höjdmeterna uppför så fort jag kunde. Mer än 9 km klättring och en snittlutning på ca 7%.

Från början är det inte så brant och det är långa raksträckor. På detta parti var benen rejält stela och jag fick inte upp effekten. Så första två kilometerna gick sämst. För sedan vaknade ben och kropp och jag kunde höja effekten med ca 20 watt resten av vägen upp.

Det gick alltså lite för lugnt i början på grund av stelfrusna ben och därför nådde jag inte 90% av maxpuls förrän efter drygt 15 minuter. Men från minut 5-6 hade jag ändå legat rätt i effekt och jag gjorde vad jag kunde för att det skulle gå hyfsat fort.

Jag matade på och det var först mot slutet i de brantaste partierna jag fick övertyga kroppen några gånger. Sista raksträckan in mot "mål" var dock jobbig i motvinden. Då tog det emot bra.

Jag tryckte av klockan och när jag såg tiden kände jag mig nöjd. Tror jag putsat mitt rekord.

Jag hade ännu bara stannat en gång för dagen för ett tekniskt stopp och det skulle bara bli ett kort stopp till. I övrigt rullade jag på hela tiden. Så nu utför och sedan direkt upp i klättringen mot Puig Major. Därefter 13 km utför till Soller och nu väntade bara klättringen över Coll de Soller innan det var lättåkt hem.

Det blev en riktigt bra cykeldag även om fötterna fortfarande var stelfrusna när jag kom tillbaka till hotellet. 6 timmar och 15 minuter, 15,5 mil och 2800 höjdmeter. Ett gediget pass helt enkelt.

Vad gäller min enda riktiga hårdkörning uppför Sa Calobra lyckades jag ta mig upp på ganska exakt 32 minuter. Det är ca 1 minut snabbare än 2018 som tidigare var min snabbaste tid. Det är jag riktigt nöjd med, även om många cyklar betydligt fortare. Men jag hade för mig hög effekt, så möjligen att jag skulle kapat en del i början om benen inte var stelfrusna. Sedan är de första två kilometerna väldigt bra om du ligger i grupp, så där fanns det också lite. Men sedan var det slut. Jag kommer aldrig att bli bland de snabbare här. Den effekt som skulle krävas för min relativt sett höga vikt för branta långa klättringar, kommer jag aldrig att uppnå.

Dock blev det nytt effektrekord i dag (i och för sig brukar jag köra hårt så här länge, och på tempohojen har jag alltid lägre effekt än på racer). Men räknar vi bort första fem minuterna gick de följande 27 minuterna på 380 watt. Hemma i garaget brukar 4 minuter kännas jobbigt på den effekten.... Räknar jag bort de första två minuterna, så blev det 378 watt.

Tunt med bilder idag - frös för mycket helt enkelt.

Ja, då var det över för denna gång. Jag och Katten har haft en toppenresa på alla sätt. Nu är det hemresa i morgon och tillbaka till vardagen på onsdag. Men jag har ju faktiskt en resa kvar detta år, med Vännäs CK. Och den är inte långt borta. Hoppas på att allt blir lika bra då.

Mallorca - Skulle bli plattåkning, blev klättring till högsta toppen

Dag 4 på ön och åter hade jag kommit överens med Kristian och Ricky att cykla med dem. De första tre dagarna hade jag bestämt rundorna och hade varje dag provat någon sträcka jag aldrig tidigare cyklat. Idag var jag öppen för alla alternativ.

Via messenger fick jag veta att det skulle bli en tur på platten idag efter gårdagens rejäla klättringar. När jag mötte upp vid deras hotell hade de dock ställt om då vädret verkade bra i bergen i dag, och det var mer osäkert de närmsta dagarna.

Istället för plattåkning rullade vi iväg mot Soller som skulle bli dagens första klättring. Men innan dess en del transport och sedan slakmota med ca 2% lutning i 13 km fram till klättringen.

Jag hade meddelat att det inte skulle bli några rekordförsök i klättringarna idag. Samma tanke hade Kristian medan Ricky hade en plan om att slå några pers.

Väl framme vid klättringen till Soller och skylten som visade att det var 5,1 km klättring med i snitt 5,2 % lutning. Detta är verkligen en klättring jag gillar. Kanske inte första delen då det är långa raksträckor, men sen. Det är en mängd serpentiner upp och om du ställer dig upp och trycker i slutet av varje sväng kommer du nästan fram till nästa sväng och så kör du på uppför.

Idag var det dock en annan tanke. Framme vid skylten drog Ricky iväg medan jag och Kristian tog det lugnt och snackade. Efter en stund ville jag dock höja till min aeroba tröskel, vilket innebär just under 300 watt och då högt i pulszon 3. Bra träningseffekt utan att det blir för tufft. Roligare också när det inte går allt för sakta, särskilt i denna klättring.

När jag rullat så en stund såg jag att jag började ta in på Ricky och samtidigt kändes kroppen bra. Jag bestämde mig då för att höja till ca 90% av FTP. Ja, det är svårt att inte försöka köra ikapp andra. Jag närmade mig och snart var jag ikapp och förbi. Jag höll intensiteten hela vägen upp och känslan var ganska okej. Ca 2,5 minuter långsammare än det jag kört som snabbast, men då gick det ju väldigt lugnt i början och aldrig riktigt hårt. Sedan är formen sämre än i april så något pers hade det inte blivit även om jag matat på hela vägen.

Sedan rullade vi utför mot Soller och i serpentinerna utför var det som igår mossa, lite blött och halkigt på sina håll. Underligt hur underlaget kan vara så annorlunda mot för när man åker på våren.

Ricky hade tänkt mata på även i nästa klättring som de bestämt skulle bli Puig Major.

Nu hade han dock tänkt om efter den första urladdningen så vi bestämde oss för att rulla upp tillsammans i en inte allt för hög fart. Men med en snittlutning på mer än 6% i nästan 14 km så tar det på lite ändå.

På toppen var det dags att kasta på sig västen då det var kallt i bergen. Utför förbi Sa Calobra och fiket där som var stängt. Inte cykelsäsong precis.

Vi matade vidare mot bensinmacken vid toppen av klättringen mot Llluc. Här brukar det stå hundratals cyklister när du cyklar här i april. Idag var det tomt och restaurangen var stängd. Blev dock lite vatten i flaskorna i alla fall.

Utför ned mot Selva och sedan matade vi på bra till Santa Maria där vi tog vår första riktiga paus idag. Lite kaffe blev det.

Då vi bor på skilda håll cyklade vi åt olika håll när vi startade om. Ytterligare en trevlig cykeldag var snart till ända.

Jag summerar 5 timmar, 13 mil och ca 2000 höjdmeter idag. Så nu har det alltså blivit 23 timmars cykling på 4 dagar vilket får sägas vara ganska så mycket. Visst var benen lite sega i bland i dag, men det kändes ändå bättre än förväntat.

Mallorca - Puig Major, Soller, iskyla och saknad

Efter en vilodag var det åter dags för träning. I förrgår var jag ganska sliten efter 8 dagars träning på raken, men en vilodag hade gjort susen. Med andra ord var benen åter pigga.

Dagens upplägg innehöll öns längsta klättring innan du når Puig de Major. Men innan dess cyklade vi via Santa Maria, Bunyola och uppför Soller som var dagens första utmaning.

Häromdagen gick jag nästan på max uppför Sollerbacken och gjorde mitt eget race. Idag tog jag det lugnare och lät Jonas sätta farten. Med en dryg kilometer kvar ryckte jag och tänkte att jag ser till att få ett avstånd och tar det senare lugnare. Nu hade dock Helmersson bestämt sig för att ge mig en match, så jag kunde inte slå av allt för mycket. Men jag såg mest till att hålla avståndet. Det blev 4 minuter på ca 360 watt. Hårdare än planerat, men klart långsammare än häromdagen.

På toppen var det riktigt kallt, ca 10 grader. Det var överlag en konstig väderdag. Där solen lyste var det varmt och skönt, när den var borta var det svinkallt. När alla nått toppen rullade vi utför ned till Soller och jag frös så jag skakade.

När vi nådde Soller var det klättring i ca 4 km vilket kändes bra så jag fick bli lite varmare. 

Vi höll ihop hela gruppen och när vi nådde till avfarten mot Fornalutx svängde vi höger för lite kaffe och för att fylla vattenflaskorna. Sedan cyklade vi tillbaka samma väg till avtagsvägen.

Det är också där klättringen till Puig Major formellt börjar. 10,1 km och 6,4% snittlutning. 

Jag hade bestämt mig för att inte maxa vid något tillfälle under dagen, däremot skulle jag cykla på med bra effekt i klättringarna. Jag hoppades därför att någon skulle vara farthållare och hålla för mig lagom fart. Helmersson sa att han skulle ta det lugnt. Jag sa då att nu är det MTB (Helmersson har aldrig cyklat MTB utan att ligga först). Tro det eller ej – det fungerade. 

Helmersson satte iväg med bra fart, men ändå lämplig för mig. Effektmätaren pendlade mellan 280 och 350 watt förutom på en kort sträcka där klättringen planade ut och där Helmersson inte tryckte alls. 

Snittwatten för de första nio kilometrarna hamnade på ca 310 watt borträknat den del där vi inte klättrade. Räknar vi in den landar vi på ca 300 watt. Det kändes hela tiden stabilt att ligga bakom och pulsen låg kring 83-84%. Jag hade innan klättringen bestämt mig för att höja intensiteten sista kilometern utan att maxa, och så blev det också. Ca 2 minuter på 370 watt.

Kroppen kändes mycket bra, och jag tog mig upp på lite under 35 minuter och Helmersson inte så långt efter. Det var långt ifrån en maxning och ändå nästan 8 minuter bättre än för 3 år sedan då jag sist körde denna klättring. Den gången var jag mycket tröttare. Med andra ord har det skett en del med kapaciteten.

Nu var vi riktigt varma, men en bra stund av väntande i det som nu var 9 grader var inte toppen. Jag höll formligen på att frysa till is.

När alla kommit upp susade vi genast vidare ned mot Sa Calobra. Men istället för att ta den klättringen tog vi sikte mot Lluc och bensinmacken där. Fri fart dit och jag brassade på ganska bra, framför allt utför. Framme rullade vi sedan utför mot Selva där vi just innan byn hittade en restaurang för lunch.

Nu lyste solen och det blev allt varmare. Dessutom var maten toppen. Med andra ord ett riktigt bra stopp.

Efter lunch brassade vi vidare och tog sikte mot Lloseta. Vi bestämde oss också för att få till en bonusklättring istället för att direkt ta sikte mot hotellet och fortsatte mot Alaró. Där fanns en riktigt smal och trevlig väg med en bra stigning. 

Ja, beläggningen var inget vidare – men det fungerade okej.

Därefter samma väg tillbaka som vi började dagen och det med riktigt bra fart. Detta med undantag för resans första punktering som orsakade ett oplanerat stopp.

Väl framme vid hotellet summerar vi 137 nya kilometer till träningsdagboken. Där skriver jag också 5 timmar och 33 minuter och en klättring på ca 2100 höjdmeter.

Återigen visade alla att de är riktigt starka cyklister, och dessutom positiva och glada. Trevligt med andra ord. Två förhoppningsvis trevliga cykeldagar kvar. I morgon Petra och sista dagen tänkte vi besöka bergen i väst.

För övrigt har säkert många av er läst att vi som familj varit med i något som heter Familj och Sorg. I dag var sista tillfället, som jag tyvärr missade. Det var inget att göra åt då jag inte kände till Familj och sorg då vi planerade vårt träningsläger. Men lite tråkigt då det varit mycket bra att få träffa andra familjer i samma tuffa situation och få prata om känslor och tankar.

Idag avslutades Familj och Sorg med att alla barn och vuxna fick skriva ett meddelande till den som dött och knyta fast i en ballong. Tillsammans släppte de sedan alla ballonger. Riktigt fint. Den rosa ballongen i mitten berättade Katten var hennes till "gumman".

Jag trivs verkligen här på ön, men självklart hade jag också gärna varit hemma, och tillsammans med Katten och Melvin saknat Tova. Att krama min familj en dag som denna hade varit skönt.