Flera positiva besked

Äntligen hemma!

Så skönt att efter så lång tid till slut få stiga in hemma och vara med familjen. Vilken befrielse!

Medicineringen är alltså kalibrerad på en nivå där jag ska kunna hantera dagarna hemma. Det landade i att jag har en fortsatt mycket hög medicinering, men under 20% av den nivå jag hade när jag var i Spanien. Så det är helt klart svårt att vara aktiv, men nivån ska alltså räcka till för att mindre mängd aktivitet och att smärtan ska vara hanterbar. Planen är att morfinet ska trappas av under fem veckor. Det innebär att jag får räkna med ungefär samma känsla i kroppen under dessa veckor då förbättring i kroppen följs av mindre smärtlindring.

Positivt också att testerna visat att jag inte fått med mig några bakterier från Spanien, och att jag inte heller har några infektioner i kroppen.

I nuläget handlar det nu därför "bara" om att tid ska gå för läkning, och då kan jag vara hemma. Det i sig tänker jag hjälper till i mitt tillfrisknande.

Som det ser ut i nuläget har jag fått order om att i stort sett inte göra någon rehab på axel och arm. Man menar att läkningen måste gå längre innan det ska ske någon aktiv rehab. Helt tvärt emot hur man tänkte i Spanien där avancerade övningar skulle starta nästan direkt efter operation. Nu är det i och för sig så att dessa saker inte alls går att göra nu med den lägre medicineringen. Så det löser sig av sig själv. Men visst finns en oro att axeln ska bli allt för stel innan jag får börja min rehab.

Vad gäller benen får jag göra den rehab som fungerar. Det innebär att så fort det fungerar kan jag alltså cykla lätt på trainern. Dit är det dock en bit då ryggkotorna och axeln smärtar allt för mycket. Går helt enkelt inte att sitta på en cykel i detta läge. Men så fort det är möjligt bör jag försöka få igång benen och det som är mest skonsamt för skadorna borde vara cykling. Särskilt då underlaget gör att promenader ute blir svårt även när jag klarar det fysiskt. Hur långt borta det är har jag ingen aning om.

Den 26 februari ska jag tillbaka till sjukhuset för att röntga höger överdel av kroppen respektive de kotor som är ur fas. Därefter får jag träffa ortopedläkare respektive ryggläkare. Allt avslutas med en träff kring fortsatt rehab. Beroende på vad röntgen då visar bestäms fortsatt behandling och rehab. Så det blir en väldigt viktig dag med många besked med stor betydelse för framtiden.

Just nu njuter jag av att vara hemma med Melvin och Katten och känna frihet att kunna röra mig fritt hemma. Att ta mig ut från huset kommer dock att dröja ett tag, så fortfarande husarrest.

I kväll blir det tacos och sedan lite mello. Känns som livet blir lite mer "vanligt", även om jag förstås inte kan göra mycket och kroppen stör en hel del.

Nu siktar vi framåt och tänker positivt. Vi vet ju att det mentala är viktigt för läkning.

Välkommenhembuketter

Fler och allvarligare skador än vad jag trodde, och nya prövningar

Mycket omtumlande dagar med tuffa och fysiska och psykiska delar har gjort att det varit tyst från min sida.

Här kommer dock en liten uppdatering.

I lördags var det så äntligen dags för hemresa till Sverige. Det var dock nära att jag inte tagit mig hem då det intyg som jag hade om att jag fick flyga med mina skador visade sig vara felaktigt/otillräckligt. Det innebar att läkaren som följde med mig fick resonera med piloten under längre tid och de hade även kontakt med externa parter. Själv fick jag sitta i planet och vara orolig för att få stiga av. Läkaren kom till slut tillbaka och sa att det nog löser sig. Först när planet lyfte var jag helt säker på att jag var på väg hem. Helt klart en påfrestande halvtimme innan vi rejält försenade lämna Gran Canaria.

Själva hemresan gick under förutsättningarna ganska bra, och det var förstås tryggt att ha en läkare med. Så här i efterhand var det nog bra att jag just vid flygresan hade hög medicinering som jag haft senaste månaden i Spanien, annars hade det nog blivit en helt annan sak.

Sent på lördag kväll landade jag på sjukhuset i Umeå, där jag fortfarande är kvar.

De senaste dagarna har varit mycket omtumlande på många olika sätt.

För det första har jag fått veta att mina skador jag kände till är större och mer omfattande än vad jag tidigare fått information om. Dessutom har jag nu fått klart för mig att det också är fler skador än vad jag kände till. Jag har bland annat skador på tre kotor i ryggen, något jag fick veta först på sjukhuset här i Umeå.

Vidare har det varit en stor prövning att gå från övermedicinering till undermedicinering. Första dagarna har 90% av medicineringen tagits bort. Det har lett till stor påverkan på kroppen och en mängd abstinensbesvär. Tryck över bröstet, svettningar/frossa, en puls som pendlar upp och ned osv.

Sedan har den minskade medicineringen lett till markant ökad smärta och helt plötsligt kastas jag flera veckor tillbaka. Inget av det jag kunde göra sista veckan i Spanien kan jag göra nu, vad gäller rörelse och rehab. Minst sagt frustrerande att inse att jag är sämre än vad jag trodde. Lär dröja flera veckor innan jag rörelsemässigt är där jag var i lördags när jag lämnade Gran Canaria.

Det som varit positivt är att röntgen här i Umeå visat att resultatet av operationen i Spanien preliminärt varit bra och att det mesta talar för att jag kan komma tillbaka till ett vanligt liv. Även om det inte finns garantier för full rörlighet mm. Röntgen av skadorna i ryggen är preliminärt så att de inte ska behandlas. Sedan kommer det att följas hur det läker och hur smärtan utvecklas. Men förhoppningsvis blir även denna del ok.

Jag har med ovanstående insett att läkningstiderna är längre än vad jag tidigare trott och fått information om. Jag kände mig och och trodde alltså att det var klart bättre när jag var i Spanien än vad jag i praktiken nu insett att jag är. Det gäller såväl för återgång i arbete, smärtmässigt, fysisk träning och slutligen att må bra igen. Hur mycket längre och exakt hur det slår får de närmsta veckorna visa.

Överlag skönt att vara på ett svenskt sjukhus och få svar på mina frågor och att ha en personal som lyssnar på mina synpunkter. Det känns också bra att få klarhet i läget, även om svaren förstås gärna fått vara mer positiva.

Att kunna resonera och förstå vad personalen säger är verkligen en stor förbättring.

Vad gäller mat och synpunkter på maten på svenska sjukhus kan jag säga att sämsta maten här är klart bättre än den bästa maten i Spanien. Hittills väldigt positivt överraskad av kosten här i Umeå.

Ni som har följt mig vet ju att jag varit isolerad en månad i Spanien. Det skulle ju bli annorlunda nu. Men så har det inte blivit. Det visade sig att om du legat utomlands på sjukhus behöver en hel del odlingsprov tas för att säkerställa att du inte har olika bakterier etc i kroppen. Vad jag förstår är det visst väldigt vanligt att du drabbas om du varit utomlands som jag varit. Först när det finns svar på odlingsprov och de är negativa (dvs inga bakterier) så får man lämna sitt rum. Har nu fått svar på fyra av fem prover och alla har varit negativa, vilket förstås känns mycket bra.

Det har varit fantastiskt att äntligen få träffa Katten och Melvin. Katten har dessutom varit med mig hela dagarna, vilket varit skönt, fint och känslosamt då jag varit helt ensam i en hel månad. Det känns så bra att veta att Katten är med mig i detta och min återgång i livet.

Så snart medicinerna är inställda så att jag kan hantera tillvaron i alla fall hyfsat så kommer jag få åka hem. Sedan väntar en mängd återbesök där skadorna ska följas och vid behov åtgärder sättas in.

Det blir även återbesök kring rebahträning. Just nu får jag dock knappt göra något med högra delen av kroppen och så ska det vara i 3-4 veckor till. Helt annat tänk än i Spanien där jag första dagen hade samma rehabövningar som jag nu ska köra. Redan dag två var det mer avancerade rehabövningar som gällde nere i Spanien. Här gäller att de första 6 veckorna efter operation behålls grundrehab. Helt olika tänk alltså. Ja, sedan går det inte att göra det jag gjorde Spanien heller för då måste du ha en helt annan mängd mediciner i kroppen än vad jag har nu. Det gör helt enkelt för ont för att göra mer än vad jag nu har i uppdrag att göra.

Kämpa och söka möjligheter är det som varit i fokus och kommer att vara i fokus länge än. Det fysiska är ju som det är och det psykiska går förstås upp och ned. Men enda sättet att komma vidare är att jag gör vad jag kan och att jag reser mig vid varje smäll på vägen. Jag är glad att jag i grunden är positiv och ser möjligheter. Annars vet jag inte hur jag mått just nu. Sedan är det svårt även för mig att ha "rätt" tänk och det går förstås upp och ned.

Men förhoppningsvis visar det sig att jag är tillräckligt stark för att jag tillsammans med familjen ska komma okej ur detta. 2019 har verkligen inte börjat bra. Vi får hoppas att det finns ljusningar om vi tittar längre fram under året och framför allt att jag och mina nära och kära slipper fler prövningar och att alla får ha hälsan.