Då menar jag inte bara att det var ca 12.000 startande och tillsammans med funktionärer, anhöriga och publik var det ett en ansenlig människor som besökte Cykelvasan.
Jag tänker istället främst på att det fanns så många positiva delar, många utmaningar, negativa aspekter och känslor - både för mig och många, många andra.
För min del kan man se på Cykelvasan 2014 på en mängd olika sätt beroende på vilka aspekter vi lyfter fram, men vi börjar från början.
Under torsdagen åkte ett flertal cyklister från Vännäs CK till Cykelvasan medan jag och bror startade först fredag morgon. Allt flöt på bra under dagen förutom att jag under fredagen hade både huvudvärk, halsont och förhöjd puls, något som börjat redan under torsdagen. Inte helt lovande.
Klockan ringde 04.00 på lördagsmorgonen, och jag mådde då varken sämre eller bättre än dagen innan förutom att jag inte hade ont i halsen. Jag bestämde mig därför för att starta.
Vid femtiden satt vi på bussen mot Sälen. Det hade lovats uppehåll, men redan under bussresan började det droppa från himlen. Väl framme i Sälen hällde regnet ned under ganska så lång tid.
Så här såg min cykel ut efter målgång - då kan man förstå att det var regn och lera |
Med ca 5 grader och regn vid start, information om att regnet snart skulle upphöra och att man samtidigt visste att en maxinsats väntade var det inte lätt att välja klädsel. Efter mycket om och men bestämde jag mig för undertröja, tröja och armvärmare. Det visade sig bli väldigt kallt till en början, men på det stora hela helt okej.
I det enda tältet som fanns i anslutning till starten trängdes nästan alla cyklister för att undvika regnet. |
I och med att jag på lördagsmorgonen fortfarande hade ont i huvudet och hade förhöjd puls visste jag att det var något skit i kroppen. Hoppet fanns att det inte skulle påverka allt för mycket, men det var inte helt troligt. Därför sade jag till bror att om jag halkade efter i första backen skulle han inte vänta in mig (på MTB har vi än så länge alltid presterat jämbördigt och hållit ihop från start till mål vilket alltid gynnat båda två).
Många cyklar ligger i bakgrunden, men få människor är ute. De flesta väntar i tältet då det fortfarande är ca 45 minuter till start. |
Men så hände det. När vi trampat en km i backen spricker det helt plötsligt bakom bror och vi är i två olika grupper. Som kroppen kändes försökte jag inte ens ta luckan själv utan hoppades på att någon annan skulle göra det och därmed dra upp mig i gruppen igen. Men ingen kom......
Ja, ha. Då var det kört för idag. Jag resignerade och fortsatte att trampa på i min takt.
Till slut blåste en grupp med några cyklister förbi, men de hade en extremt mycket högre fart än jag höll och jag valde att inte ens försöka gå med.
Sedan kom ingen. Jag fick köra själv i ca 5 km. Hur är det möjligt? Köra själv i ett lopp med 12.000 deltagare. Det är inte helt logiskt, och borde inte vara möjligt. Men det var det.
Så hamnade jag slutligen i en ny grupp, och det började kännas lite bättre.
Under större delen av loppet kände jag mig sedan ganska så svag och vid varje längre backe kändes det som att alla körde om mig. Sedan fick jag avancera på platten.
När det var mer lättåkt klarade jag mig hyfsat på att jag i grunden har ganska bra tryck i benen, men större delen av rundan kändes det antingen dåligt eller mycket dåligt.
Det var extremt lerigt i dag och efter drygt 20 km fick jag lera i ena ögat, vilket ledde till att en av mina linser vek sig dubbelt och hamnade i ögonvrån. Det gjorde inte att det kändes bättre. Att veta att man i väldigt hög fart med cyklister bakom, framför och vid sidan ska cykla i terräng utan att ha nästan någon avståndsbedömning och ingen syn på vänstra ögat kändes sådär.
Så här lerig var överkroppen efter loppet. Hyfsat täckta glasögon. |
Resten av rundan kunde jag inte ligga på hjul på framförvarande cyklister eftersom jag inte riktigt såg cyklister och underlag. Detta gjorde det inte mindre ansträngande. Allt eftersom blev cykelglasögonen extremt leriga. Till slut var de nästan helt täckta. Jag vågade dock inte ta av dem då oron fans att förlora den andra linsen. Hade det skett hade jag tvingats bryta. Jag fick försöka hitta något ställa att se och när det gick uppför drog jag ned de en bit och tittade ovanför. Detta främst för att få bort imman som också bildades när det gick långsammare. Vid varje vatten- och lerpöl blundade jag med båda ögonen för att säkra min högra lins. Inte helt säkert... Allt detta var helt klart en utmaning tillsammans med det övriga.
Benen blev inte helt rena....... |
Trots ett dåligt taktiskt val i första backen att släppa brors hjul, att kroppen kändes svag, att jag bara såg på ett öga och det var svårt att få till positiva känslor kämpade jag på. Ja, kanske inte exakt hela tiden, men nästan. Att kämpa är en av mina starkare sidor. Jag kände mig aldrig bra, men jag gav inte upp.
Först när det var ca 25 km kvar började kroppen kännas lite bättre. Egentligen var jag nog inte starkare, men det var lättåkt och många andra började bli trötta. Då känner man sig genast bättre. Jag och några till körde ikapp en grupp framför oss och sedan en till. Det ledde till att när det var ca 8 km kvar var vi en gigantisk grupp på väg mot Mora. Jag hade kraft för att köra fortare, men för dagen varken kraft eller utrymme att avancera så många platser. Det gjorde tyvärr att jag sinkades mer än nödvändigt på slutet, och förlorade en mängd placeringar.
I vanliga fall när jag är på tävling tittar jag ofta på min cykeldator. Det hade jag inte gjort alls under dagen. Både för att det kändes ganska så uppgivet och dessutom var det en mängd lera över displayen och jag hade inget intresse av att ta bort det.
När så målet nalkades var jag ändå lite nöjd. I år kommer jag i alla fall i mål, tänkte jag. Cykeln höll till skillnad mot för 2013. Jag hade inte heller kraschat vilket varit nära flera gånger då jag gjort flera felbedömningar på grund av min försämrade syn för dagen.
Jag var i mål. Det hade känts dåligt hela rundan och jag kände att kroppen inte var som den skulle. Jag tryckte av klockan och strök bort lite lera. Ser då att klockan visar 3.08.53 och blir mycket förvånad. Jag hade alltså cyklat ca 10 minuter snabbare än vad min sluttid blivit om jag kommit i mål 2013. Detta trots förkylning i kroppen, dåliga taktiska val och bristande syn. Mycket underligt.
Hur ska man känna när resultatet är bra, men känslan är dålig? Hur ska man känna när tiden är bra, men den säkert kunnat bli några minuter bättre med en fräsch kropp och bättre syn? Hur ska man känna när man är så mycket snabbare än i fjol trots att jag tränat så dåligt sedan Tova blev sjuk och att jag bara har två timmars MTB-träning de senaste 63 dagarna? Hur ska man känna när det aldrig under loppet kändes bra och nästan aldrig var roligt - men det ändå blev så pass bra? Hur ska man känna när man aldrig kände sig bra?
På alla frågor säger jag - Ja, det beror på.
Vad jag kan konstatera är i alla fall att min grundform som jag skaffat mig under vinter och vår är bra. Jag vet att det träningsupplägget var lyckat. I annat fall hade jag aldrig kunnat prestera så bra på mina LVG-tävlingar och få en så bra tid på Cykelvasan trots alla aspekter som var emot. Det känns bra. Kanske finns det lite hopp för den gamle gubben!?
Jag och bror direkt efter målgång |
Jag kan också konstatera att vill jag utifrån mina förutsättningar lyckas riktigt bra på cykelvasan och ha en bra känsla, krävs bland annat mer kontinuerlig träning månaderna innan loppet, jag behöver också träna mer MTB och jag behöver bli lättare. Under de senaste månaderna när jag mått dåligt på grund av familjesituationen har jag inte bara tränat mindre, jag har också ätit onyttigare och blivit onödigt tung för att cykla.
Sedan är det bara att konstatera att jag har större talang och grundförutsättningar inom LVG och dessutom lägger jag 95% av träningstiden där. Jag tycker MTB är roligt, men landsväg är roligare. Därför kommer jag aldrig att bli mer än en hyfsad MTB-cyklist och det får vara bra så.
Om jag ska delta i nästa års cykelvasa? Ja, just nu vet jag inte. Det är inte omöjligt, men då vill jag ha förberett mig bättre så att inte hela loppet blir en pina. Sedan kan man förstås aldrig helt styra över dagsform och sjukdomssymptom.
Hasse visar Lundin sina deffade vader. Eller så är det smutsen på benen |
Radarparet Hasse och Kjell smilar efter en bra dag i Vasaloppsspåren |
Efter att jag och bror gått i mål väntade vi in de cyklister från Vännäs CK som vi förväntade oss skulle dyka in om inte allt för lång tid.
Niklas och Lundin med lerinpackning |
Delar av Vännäs CK:gänget |
Extra roligt att notera Vännäs CK är en av de klubbar i hela Norrland som hade flest deltagare i Cykelvasan 2014. Inte dåligt av en förening som funnits i bara fyra år.
Det behövdes en hel del vatten innan cykeln var i alla fall anständigt ren. |
Efter en dusch där vi övernattat cyklade vi tillbaka för att äta den lunch som ingick i startavgiften. Där träffade vi Johan Westlund och Peter Sjölund från Gottne och snackade en bra stund. Peter Sjölund som haft lite motflyt under säsongen hade kraschat i dag. Trots detta rullade han in på 2.59. Ett otroligt bra resultat!!
Efter lite mat packade vi bilen och begav oss av hemåt. Klockan var då vid tre och vi insåg att klockan skulle vara mycket innan vi var hemma. Resan flöt dock på bra och redan vid elva på kvällen var vi åter i Vännäs.
Redan under hemresan började mina förkylningssymptom tillta och rosslet i lungorna blev allt mer tydligt. Idag söndag är jag ännu sämre. Rosslig, ont i huvudet, ont öronen, väldigt hög vilopuls, kraftlös kropp, ansträngd andning och snuva. Hade jag varit så här dålig i går hade det inte blivit någon start.
Katten sa nyss att det hörs att jag är tjock i halsen, det hon inte sa men borde ha tänkt var att det också syns att du är tjock om magen......
Det var inte heller optimalt att med förkylningskänning cykla i regn och kyla och med en snittpuls på ca 90% i mer än tre timmar. Enligt brors cykeldator var det som kallast fem grader, som varmast 10 grader och snittet under loppet låg på 6,6 grader. Som gjort för att dra på sig en rejäl infektion.
Nu får vi se om säsongen i och med denna förkylning är slut. Tanken var att jag skulle köra Själevadsfjärden runt på lördag, något som just nu känns mycket långt borta. Helt kört är det väl inte om jag är okej på onsdag, men det är inte länge dit.
Sedan tänkte jag vara med i Norrlandsmästerskapen i Åre tills jag såg banprofilen. Flera tusen höjdmeter och en jättebacke som ska cyklas fem gånger. Nej, jag åker inte 100 mil för att bli avhängd. En sådan backe kräver en bergsget som väger som en fjäder. Nej det är inte jag som beskrivs.
Det kan alltså sluta med att säsongen blev rejält kort. Tvåa i Sundsvall Classic. Trea i Vännästrampet och 3.08 på Cykelvasan. Två lopp jag är mycket nöjd med och ett tredje med rejält blandade känslor.
Som kuriosa kan nämnas att den lins som vek sig bakåt fastnade någon stans bakom ögat. Jag har kämpat med att få ut den i mer än ett dygn, innan jag alldeles nyss fick framgång.