VO2Max-test: Motivationsboost!

Det nya året började med vilodag i går. I dag var tanken att det skulle bli ett rejält distanspass utomhus. Av det blev det inget. Det var plusgrader, regn och blixthalka. Jag har inte ens lämnat huset under dagen.

Det gäller att vara konstruktiv, så jag bestämde mig för att ägna dagen åt arbete som jag annars skulle behövt göra en annan dag före den 7 januari. Sedan bestämde jag mig för att på eftermiddagen/kvällen göra ett VO2-Max test. Jag hade tänkt köra ett sådant test en annan dag, men nu ändrade jag i träningsplaneringen utifrån de förutsättningar som gavs.

Som ni känner till har jag mest kört utecykling och spinning under hösten, och dessutom hade jag en bra cykelresa till Gran Canaria. Tiden på trainern har varit begränsad och de få stunder jag suttit där har jag inte gjort några test för att se hur formen är.

Jag har alltså ägnat mig åt pulsbaserad träning från oktober till december. Samtidigt har jag tränat bra och sluppit sjukdomar och skador. Min känsla senaste veckorna har varit att formen nog är ganska hyfsad. Känslan har jag fått från trainercyklingen och att min vilopuls är ovanligt låg.

Nog om detta. Dagens träning innehöll sex minuters lugn cykling och därefter lite stretching. Sedan var det dags för VO2Max-testet.

Ja, jag är medveten om att jag kör trainerwatt och att de inte är säkerställda. Samtidigt har jag kört samma test med samma trainer och likadana förutsättningar vid flera tidigare tillfällen, och då kan jag i alla fall jämföra med mina egna resultat. Min känsla vid dessa tillfällen har också varit att resultatet varit ganska så tillförlitligt i jämförelser med andra som gjort testet, som har "rätt grejer" och som jag brukar träna med. Med andra ord, även om resultatet inte är säkerställt ger det en tydlig bild av läget.

Jag körde testet enligt instruktion och då börjar man på 70 watt och höjer med 35 watt varannan minut tills man inte längre orkar hålla wattalet. I början var det svårt att hålla så låg intensitet. Det var nästan som att jag inte ens tränade. Efter 14 minuter var jag uppe på ca 300 watt och sedan blev det allt jobbigare.

När det gått exakt 24 minuter var det slut för idag. Jag hade då cyklat 120 sekunder på 455 watt och gav då upp när det var dags för nästa höjning. Jag hade möjligen kunnat klara 10-15 sekunder på 490 watt, men av någon anledning fick jag inte in högsta växeln på cykeln, så det var inte möjligt att ens prova. Å andra sidan var jag rejält tärd när det var dags för höjningen.

För att kolla vad två minuter på 455 watt innebär går man in på denna hemsida och lägger in sina resultat.

Sist jag gjorde detta test var i mars 2014 och då hade jag ett VO2Max på 61,9 ml/kg/min, vilket jag då tyckte var bra.

I dag lyckades jag trycka upp resultatet ganska rejält. Jag nådde ett VO2Max på 65.3 ml/kg/min. Det är jag riktigt nöjd med. Jag kan konstatera att min form aldrig varit bättre under en försäsong.

Självklart brukar jag vara ännu starkare under utesäsongen, men från dessa tider har jag inga testresultat. Jag verkar alltså ligga helt rätt i träningen och nu finns det en bra grund att bygga vidare på. Att vara så mycket starkare än i fjol och dessutom två månader tidigare på försäsongen - inte illa.

Att jag dessutom nu väger 84 kg, mot 83 kg vid förra testet gör att skillnaden mot ifjol annars varit ännu större. Ja, jag vet. Julmat och snacks har inneburit en viktuppgång med 1,5 kg. Inte bra. Men nu ska vikten ned igen. Under januari till mars hoppas jag ytterligare förbättra formen en del och samtidigt tappa en del kilon. Vi får se hur det går med det.

Jag hoppas alltså ytterligare förbättra mitt VO2Max ytterligare fram till april genom att i första hand minska i vikt, men även öka den faktiska effekten.

Efter det lyckade testet var jag på gott humör. När jag vilat i 90 sekunder bestämde jag mig för att köra lite sweetspot. Jag lade mig på 295 watt och 99 i kadens och trampade på. Tanken var att jag skulle köra 10 minuter och sedan rulla ned. Men allt vad tiden gick ändrade jag mig. Det gäller att passa på när kroppen är med och motivationen är hög. I slutändan blev det 40 minuter på just under 300 watt och en snittpuls på 81% av maxpuls. Trots att det bara var sweetspot blev det ganska så jobbigt på slutet då testet satt i benen. Efter lite nedrull avslutade jag träningen. Det blev totalt 75 minuter riktigt lyckade minuter.

En riktigt bra dag på "jobbet" och en motivationsboost för den tuffa träningsvecka som väntar.

Äkta styrka har inget med muskler att göra

På måndagskvällen skrev jag ett inlägg som handlade om maktlöshet på många sätt. Då hade jag samtidigt inte en tanke på att ambulansen några timmar senare skulle stanna hos oss för att hämta Tova.

Det började vid 23 just efter avslutat inlägg med att Tova fick en kramp. Assistenten som skulle vara med Tova fick inte stopp på krampen trots stesolid. Hon hämtade mig och därefter kämpade jag och Tova på i tre timmar, men krampen ville inte sluta. Ibland var det nära, men precis när Tova kom till ro tog det om igen. Jag fick slutligen ge upp och inse att nu var det dags igen för det oundvikliga.

Vi ringde efter ambulans, en ambulans som snabbt dök upp. I ambulansen och på akuten fortsatte ansträngningarna att bryta krampen, utan att lyckas.

Det gjorde att vi fick åka på intensiven. Där hade de inget annat val än att söva Tova och sätta henne i respirator. Jag satt bredvid Tova i många timmar och höll hennes hand.

När läget var så stabilt det kunde bli och läkarna meddelade att vi bara skulle avvakta var jag helt slut och jag fick jag gå och sova några timmar. Det var mycket behövligt då jag varit vaken 30 timmar i sträck och dygnet innan bara sovit ett fåtal timmar.

När Tova var på akuten och fick akut krampmedicin reagerade kroppen med arytmi. Därför kollades hjärtat upp.

Själv förstår jag i stort sett ingenting av de bilder jag ser, men läkaren sa att allt var bra.

När jag efter ett några timmars vila åter steg upp lades en plan upp för medicinering och annat för att kunna ta bort respiratorn morgonen efteråt.

Efter 30 timmar i respirator så togs den bort och nu andas Tova själv med stöd av syrgas. Hon har inte längre konstanta kramper, men fortfarande kommer de och går.

Det var också nu på eftermiddagen som vi bestämt att Katten skulle lösa av mig på sjukhuset. När hon kom hade hon med Melvin som inte mår bra i allt detta och verkligen är orolig. Vi hoppas och tror att det i alla fall hjälper lite att han får träffa sin syster och se hur hon har det. Jag/vi skulle verkligen vilja hjälpa honom mer och få honom att må bättre i detta, men vi vet inte riktigt hur. I och för sig vet vi inte heller riktigt hur vi ska göra för att själva må bättre. Viktigast är dock alltid att barnen mår bra.

Syskonkärlek

Nu är jag och Melvin hemma. Tova och Katten har nu flyttats till Barn 2, då man bedömer att läget är hyfsat stabilt. Tova har dock ännu inte varit medveten och har fortfarande kramper, så det är länge innan hon är sig själv.

För egen del har min plan om arbete under veckan helt fallit. Jag har haft en hel mängd möten som inte gått att genomföra, många som jag i vanliga fall skulle säga inte går att missa. Tanken var också att jag skulle ha tränat måndag-onsdag, men av det har det blivit inget. I vanliga fall hade jag känt att det var omöjligt att missa både träning och arbete på detta sätt - men som det är nu så känns det ändå som världsliga ting.

Precis nu när jag skulle avsluta inlägget hörde Katten av sig. Tova har nu hög feber som de inte får ned, dålig syresättning och hon har fått lunginflammation. Det känns fruktansvärt surt. Det är verkligen tufft för vår lilla älsklings-Tova.

När Melvin var hos Tova i dag berättade vi att hon var lite bättre och att hon andades själv etc. I kväll innan Melvin skulle sova frågade han "Är Tova bra nu". Vad svarar man på detta för att det ska bli "rätt"?

I anhörigrummet på intensiven står det på en skåplucka "Äkta styrka har inget med muskler att göra". Jag kan inte annat än att hålla med. I bland kan jag känna att jag både har äkta styrka och styrka på sadeln. Dagar som denna är man dock inte stark.Jag hoppas bara att styrkan snart ska vara tillbaka, om inte annat för att jag ska kunna finnas där för övriga familjen.

VO2Max-test och annat skoj

Det är roligt när man kan bli trött av träning. Hur menar jag då? Jo, när du är så pass vältränad att du kan trycka på köra hårt och bli trött på ett "bra" sätt är det riktigt skoj. Du mer eller mindre bara kör på.

Just nu är det skoj.

Idag blev det ytterligare ett tufft pass där jag körde hårt större delen av passet, det blev mycket jobbigt, men samtidigt kände jag mig stark.

Jag började dagens träning med att köra ett VO2Max-test på samma sätt som bror gjorde häromdagen. Då trainern som jag har nu inte har säkerställda wattsiffror körde jag det mest för att känna hur det känns och för att jämföra med mig själv längre fram.

Jag började på 70 watt och höjde med 35 watt varannan minut tills jag inte längre orkade hålla wattalet. I början var det svårt att hålla så låg intensitet. Det var nästan som att jag inte ens tränade. Efter 14 minuter var jag uppe på ca 300 watt och sedan blev det allt jobbigare. Efter 22 minuter och 35 minuter var det slut för idag. Jag hade då cyklat 35 sekunder på 455 watt.

Jag var in på den hemsida bror hänvisade till för att se vilket VO2Max jag skulle ha om wattmätningen stämt. Utifrån min vikt på 83 kg skulle jag ha hamnat på 61,9 ml/kg. Skulle det stämma tycker jag det är ett bra resultat. För övrigt samma resultat som bror. Jag cyklade marginellt längre, men han är inte lika tjock som jag.

Självklart skulle det bli markant bättre om jag var några kilo lättare, men det är som det är med det. Men det finns också en del osäkerhetsfaktorer i denna mätning både utifrån själva mätningen, och att jag borde kunna hålla ut lite längre i och med att jag gav upp på 95% av maxpuls. Jag var nog lite svag mentalt!? Dessutom har jag inte fasta wattal på trainern, vilket innebar att när jag blev riktigt trött efter sista höjningen tryckte jag järnet och hamnade då högre än 450 watt, vilket gjorde att jag låg på 480 watt när jag gav upp. Sammantaget kan nog det verkliga resultatet vara både högre och lägre, men det viktiga är att jag känner att träningen går åt rätt håll.

Hur som helst blev det jobbigt (oavsett hur väl siffrorna stämmer). Jag körde därför lugnt i 3 minuter innan jag körde sweetspot i 30 minuter på en puls som låg på en bit över 80%. Sedan tog jag det lugnt i 3 minuter innan det var dags för en 6 minuter lång intervall. Jag körde två minuter på 375 watt, två minuter på 390 watt, en minut på 400 watt, och den sista minuten på 410 watt. Mot slutet låg jag på 95% av maxpuls och det började bränna bra i benen.

Jag cyklade sedan lugnt 4 minuter för att avsluta dagens hårda del med en rejäl tvåa där jag även i denna intervall mot slutet låg på 95% av maxpuls.

Snittpuls i både tvåan och sexan hamnade på en bit över 90% av maxpuls.

Totalt blev det 80 minuters cykling. Räknar vi bort uppvärmningen i början och några minuter i slutet då jag trampade ur benen låg snittpulsen på övriga 60 minuter på 84% av maxpuls. 8 minuter i högsta pulszon och 47 minuter i näst högsta pulszon.

Ett av många bra träningspass på slutet.

Efter träningen hade jag så tur att jag fick en hembakad semla som Katten hade gjort. Riktigt gott. Jag kastade också i mig 3 pannkakor och lite frukt- och bärblandning. Till detta några deciliter god espresso. Gott!

Nu är det nog dags att gå i säng snart. I morgon är det frukostmöte på jobbet, så det blir en extra tidig morgon. Sena kvällar är min grej, men inte tidig uppstigning, men det ska gå på något sätt.

Hela familjen hemma till jul?

Förra onsdagen hamnade Tova på intensiven. Sedan dess har det inte varit praktiskt möjligt och inte heller så att jag orkat vara på arbetet. Jag har dock arbetat en del hemifrån, men i morgon och på torsdag känns det som att jag "måste" vara på arbetet. Vi har årets sista ledarlagsdag i morgon och på torsdag är det Barn- och utbildningsnämnd och då är det mycket svårt att vara borta.

Jag skulle nu helst skriva att Tova snart är bra, och att hon får åka hem - men så är det inte. Fortfarande är lungfunktionen dålig och hon behöver fortfarande syrgasstöd och det genomförs en mängd åtgärder får att få igång andningen, men än så länge är det långt kvar.

  

Tovas kramper har blivit allt mer påtagliga de senaste dagarna. Tova är vaken då och då utan kramper, men är så slut att hon inte orkar någonting.

Jag trodde det började gå åt rätt håll i söndags, men nu är jag mer osäker. Jag är inte längre säker på att Tova kommer hem till jul. Jag gillar verkligen julen och allt som kommer med den. Att Tova då skulle ligga kvar på sjukhuset skulle kännas riktigt tungt, och finns knappt i min föreställningsvärld.

Tova nöjd framför granen julen 2012

Det är dessutom vi som ska julen hemma hos oss i år. Det har vi inte ägnat en tanke på den senaste veckan, och det blir nog inte så många tankar de närmsta dagarna heller. Det innebär att allt kommer vara oplanerat och inga inköp vara gjorde när det bara är någon/några dagar kvar. Att ha julen hemma hos oss känns dessutom mycket avlägset om inte Tova är hemma med oss. Ja, vi lär nog inte veta hur det blir med julen förrän det är jul.

Den tid som jag inte varit på sjukhuset sista veckan har jag försökt att vila, träna och sova så mycket som möjligt. Allt för att inte bli helt knäckt och snabbare komma igång och bli mitt rätta jag, när denna pärs är över. Den som har provat på en så stressande och svår situation som vi är i vet vad jag pratar om. För vår del har det till och från varit ett faktum i snart 13 år. Det är mer än en gång man trott att det inte går att orka mer, men någonstans har vi alltid hittat kraften.

Otroligt nog går den träning jag lyckats trycka in på slutet förvånansvärt bra och jag blir i alla fall på ett område starkare och starkare. Jag återkommer inom kort lite mer kring detta.

Vad gäller Operation späkning så är den för stunden lika uppgiven som jag känner mig då och då. Jag har alltså inte gjort någon vägning denna vecka som det var tänkt, men jag är ganska säker på att den inte skulle visa önskat resultat.

Tova, Melvin och Katten hos farfar och farmor julen 2012

Just nu har jag alltså bara en önskan inför julen - att Tova får komma hem till sin familj.

Att slita spjutet ur mitt bröst!

Detta blir ännu ett inlägg om smärta, oro och rädsla istället för träning, utmaningar och mål. Anledningen till detta är att det upptar mig just nu, och att jag tycker det är tufft att berätta samma sak om och om igen för alla som frågar. Varje gång jag berättar upplever jag allt igen, samtidigt som jag verkligen uppskattar att ni bryr er. När Tova mår som sämst är detta dessutom det enda sättet jag förmår att berätta för alla som är oroliga och undrar.

 

Min blogg fungerar lite som en dagbok, både nu och andra dagar. I vanliga fall oftast en träningsdagbok med lite kuriosa och familjehändelser, men nu om det verkliga och tuffa i livet. Bland andra syften att skriva om Tovas och vår livssituation blir detta ett sätt att hantera smärtan. Att släppa ut känslorna tror jag kan vara bra.

Jag åkte ikväll hem med Melvin efter att han fått träffa Tova på sjukhuset. Katten är med Tova över natten och under morgondagen.

Från förra sjukhusbesöket då Tova blivit lite piggare.

Här sitter jag nu ensam mitt i natten, med mina tankar som vandrar. Som en form av terapi försöker jag skriva vad jag tänker.

I morgon ska jag och Melvin vara i Obbola mest hela dagen på innebandymatcher. Det känns både kul och jobbigt utifrån hur läget är just nu. Men då det är tufft för Melvin när Tova mår dåligt är det extra viktigt att vi håller fast vid hans aktiviteter och försöker hitta på bra och roliga saker.

Någon cykling har det inte blivit på ett antal dagar. Det har varken funnits tid eller kraft. Jag hoppas att jag snart kan vara på banan igen. Jag vet ju att träning får mig att må bra och gör att jag lättare orkar med allt annat som finns i livet. Dessutom är ju cykling fantastisk sport.

Vi har nu fått veta att Tova har någon typ av resistent bakterie vilken bidragit till att hon legat på intensiven, och blivit så extremt dålig. Den har slagit ut ena lungan och gjort den andra svag.

Vid lördagens mätning av CRP låg det på närmare 300 (ska ligga under 10), riktigt högt. Kramperna har fortsatt och hon är rejält rosslig. Under söndagen ska de ta ett nytt CRP på Tova, och förhoppningsvis har värdet då sjunkit. Då vet man att de hittat rätt behandling. I annat fall måste de hitta ett ännu starkare och förhoppningsvis bättre antibiotika som hjälper mot bakterierna.



Från lördag vid 15.00 då Tova börjat kunna andas själv

Vad som är positivt är att Tova nu andas själv och behöver bara syrgas för att klara syresättningen. Förhoppningsvis blir hon så pass pigg under söndagen att personalen kan ta bort sonden och syrestödet. Tova har fått lämna intensiven och är nu på barnavdelningen, vilket också är ett steg i rätt riktning. Hon har till och från gett ögonkontakt och varit närvarande. Det känns bra att det verkar ha vänt och Tova mår lite bättre.

Samtidigt känner jag smärta inom mig. Jag slits isär av att gång på gång få se Tova lida, att sitta där hjälplös och bara hoppas att allt ska gå bra. Att sitta där och befara det värsta, kastas mellan hopp och förtvivlan och aldrig veta vad som väntar.

Det gör ont i mig, som ett svärd genom bröstet, det bränner och kryper i kroppen, som en klump i magen som något som trycker ned mig i marken och trötthet/matthet större än efter en idrottslig maxinsats. Dessutom ingen skön trötthet utan en olustig sådan. När Tova blir sitt rätta jag vet jag att varje gång finns allt detta kvar.

Alla i familjen påverkas, självklart är det tuffast för Tova och hon är också den största kämpen. Men även Melvin mår dåligt när Tova är dålig och jag och Katten brukar inte återhämta oss på flera veckor när det varit som sämst.

Dessutom vet vi att vi aldrig vet när det händer igen.

Jag hoppas nu att Tova snart mår så bra att hon kan börja äta, att bakterierna ger med sig och att kramperna blir hanterbara. Då kan jag börja med att slita spjutet ur mitt bröst. Det kommer att ta tid, vara smärtsamt och efterlämna ännu ett ärr bland de andra jag tidigare fått när Tova mått dåligt. Ett ärr som alltid kommer att finnas kvar, ett ärr jag får leva med och hantera. Men förhoppningsvis inte ett ärr som ger andra bestående skador.

Då börjar åter kampen för att orka se framåt, se möjligheter, hitta lösningar och hantera att vi aldrig vet vad som väntar. Det är tufft riktigt tufft. Jag är så glad att jag har min familj, och att vi kämpar tillsammans.

Man kan tycka att det borde räcka med allt som följer med Tovas handikapp och den tuffa situation som hon och resten av familjen har i övrigt. Men inte då, det måste hela tiden späs på med nya och tuffa utmaningar.

Vi har alla i familjen gång på gång tryckts ned under ytan, kippat efter luft, inte sett någon räddning, trott vi ska drunkna, nästan gett upp men fortsatt kämpa. När det sett som mörkast ut har livbåten skymtats i fjärran, och på något sätt har vi än så länge, varje gång hållit oss över vattenytan och tagit oss till vår räddning.

Vi kommer nog behöva en livbåt många gånger till. Jag hoppas bara att vi orkar fortsätta kämpa, att vi aldrig ger upp att livbåten fortsätter skymta fram, och att vi trots att vi för varje gång blir tröttare orkar mäkta med att kämpa oss fram till vår räddning, igen och igen.

Ett sätt att lättare hantera denna situation och vad som kommer är att ha människor omkring sig som bryr sig. Det har vi. Vi är så tacksamma för alla som visat och visar omtanke, värme och kärlek. Framför allt gäller det er som ställer upp när det är som tuffast, både i det lilla och i det stora. Utan er hade vi redan sjunkit till botten.

Alla ni som finns där för oss - Det hjälper i tuffa tider, och bidrar till att vi kommer vidare. Tack!

Allra mest vill jag tacka mina barns farfar och farmor, som alltid har funnit där och finns där för oss. Jag vet att jag är dålig på att visa min uppskattning, men ni är viktigast av allt.

Jag hoppas Tova vid nästa inlägg är så pigg att det då främst kommer att handla om något roligt som hänt, cykling eller något annat skoj. Något som får mig att se framåt, något som kan ge mig glädje.

Nu säger jag god natt och hoppas jag får och kan sova de 4 timmar som är kvar innan det är dags att stiga upp och packa för en innebandymatch eller två tillsammans med sonen.

 

 

Kvar på intensiven

Tova har haft lunginflammation och antibiotika mot detta sedan en vecka tillbaka.

Tova har året om kramper till och från, men i tisdags kväll blev det mer. Efter att ha gett akut kramplösande vid tre tillfällen under onsdag förmiddag fanns ingen återvändo. Det blev ambulans till sjukhuset i Umeå. Detta för fjärde gången under 2013. Verkligen inget bra år för Tova.

Precis som vid Tovas förra vistelse hamnade hon på intensivvårdsavdelningen.

Katten var med Tova första natten och jag var hemma med Melvin.

Innan jag åkte till Tova under torsdagen körde jag ett kort och extremt tufft tabatapass, då jag vet att det väntade flera dygns stillasittande i en stol. Jag gick all-in. Efter varje 20 sekundersintervall var jag helt väck. Det var just precis så att jag orkade köra klart. Därefter 10 sekunders vila, för 20 nya sekunder på max. När detta hade upprepats 8 ggr var jag alldeles matt och benen skakade.  Tänk att 4 minuters arbete kan göra en så trött! Totalt blev passet bara 22 minuter, och det var vad jag mäktade med denna dag. Efter detta så åkte jag och bytte av Katten.

Här på intensiven är det riktigt tufft för Tova som mår riktigt dåligt. Till detta tillkommer sladdar och manicker, alla prov, mediciner och tjutandet från alla maskiner. Självklart är det jobbigt även för oss andra att timme efter timme sitta här inne med sina tankar. Ena stunden är det lite bättre för att i nästa vara sämre igen. Runt omkring Tova ligger andra patienter som inte heller mår bra, alla endast åtskilda med ett lakan. Där finns också anhöriga till de andra, också de oroliga och ledsna. Personalen är dock otroligt kompetenta, trevliga och förstående vilket gör situationen något lättare.

I nuläget fungerar inte Tovas vänstra lunga, den har kollapsat på något sätt. Tovas högra lunga är inte heller så bra. Dessutom ligger kramperna och lurar. Pulsen har hela tiden legat på en nivå jag har när jag är ute och tränar. Tova andas inte själv utan behöver hjälp. Den medicinska hjälpen går ut på att få ordning på kramperna, men i första hand få lungorna att fungera igen.

Jag hoppas att varje gång hon slår upp ögonen för en stund att hon ska vara sig själv, men än har det inte hänt. Tova har nu varit helt okontaktbar i ca 70 timmar, och det känns tyvärr som det blir många fler.

Idag har både jag och Katten varit här. I kväll har hon åkt hem för att i morgon åka på sin mammas 60-årsfest. Jag hoppas att hon får en riktigt bra dag. Melvin och Katten kommer alltså att vara på plats, medan jag och Tova skickar ett grattis från sjukhuset.

Tova blir nog kvar många fler dagar här på sjukhuset, men jag hoppas att det inte är jättelänge innan Tova är så pass bra att vi åtminstone kan lämna intensiven för att flytta till en vanlig barnavdelning. Hur det blir med det känns dock fortfarande mycket osäkert.

 

Sjuk dotter och ettor

Sådana här dagar blir både arbete och träning sekundära. När familjen mår dåligt finns inget annat för ögonen.

Tova har varit dålig i cirka en vecka, har inte varit i skolan, lunginflammation och har inte orkat någonting. I går kväll fick Tova dessutom kramper. Det fortsatte nu på morgonen, och trots stora mängder stesolid försvann inte kramperna. Vid ett idag blev det därför ambulans till sjukhuset.

Tova i somras någon vecka innan hon senast var på intensiven.

Tova ligger nu intuberad och nedsövd på intensiven. Lungorna är dessutom mycket dåliga. Nu ikväll är Katten hos Tova och jag har varit hemma med Melvin och vi har också varit på innebandy. Det gäller ju att även hålla uppe modet på sonen och inte låta honom drabbas allt för mycket. Vi har också hunnit med att titta lite på film.

Nu för en stund sedan körde jag ett mycket kort och hårt cykelpass för att rensa både huvud och kropp. I morgon åker jag till sjukhuset och byter av Katten. Jag blir då kvar till på lördag, så får vi se sedan hur det blir. Nu är fokus på att Tova ska återhämta sig och snart få må bra.

Dagens cykelpass blev 10 stycken ettor. De sista femton sekunderna i varje intervall brände det bra i benen. Jag höjde effekten vid de senare intervallerna och på den sista intervallen gick jag riktigt hårt sista trettio sekunderna. Idag körde jag mycket lugnare på vilominuten än vad jag brukar. Det fick till följd att snitt- och maxpuls blev lägre på intervallerna, men samtidigt kunde jag nog trycka lite mer effekt. Som vanligt får ni ta watt-uppgifterna med en nypa salt, då min trainer inte är kalibrerad, och siffrorna är osäkra. De fungerar dock för att jämföra med tidigare egna träningar. Det visar att jag tryckte på bra idag.


Snittsiffror under de 10 enminutersintervallerna.

            Kadens    Watt        Snittpuls        Maxpuls
1          102,5       360          84%               87%
2          103          373          83%               87%
3          104          373          82%               88%
4          104          373          84%               87%
5          103,5       368          85%               88%
6          105,5       387          85%               89%
7          104,5       382          86%               90%
8          104          383          86%               90%
9          104,5       373          87%               90%
10        108          428          88%               93%

Två bra träningspass i rad. Det var ett tag sedan. Men just nu känns det inte särskilt viktigt. Jag tänker bara på Tova. Men det var riktigt skönt att rensa skallen och kroppen och tänka på annat en liten stund.