Äkta styrka har inget med muskler att göra

På måndagskvällen skrev jag ett inlägg som handlade om maktlöshet på många sätt. Då hade jag samtidigt inte en tanke på att ambulansen några timmar senare skulle stanna hos oss för att hämta Tova.

Det började vid 23 just efter avslutat inlägg med att Tova fick en kramp. Assistenten som skulle vara med Tova fick inte stopp på krampen trots stesolid. Hon hämtade mig och därefter kämpade jag och Tova på i tre timmar, men krampen ville inte sluta. Ibland var det nära, men precis när Tova kom till ro tog det om igen. Jag fick slutligen ge upp och inse att nu var det dags igen för det oundvikliga.

Vi ringde efter ambulans, en ambulans som snabbt dök upp. I ambulansen och på akuten fortsatte ansträngningarna att bryta krampen, utan att lyckas.

Det gjorde att vi fick åka på intensiven. Där hade de inget annat val än att söva Tova och sätta henne i respirator. Jag satt bredvid Tova i många timmar och höll hennes hand.

När läget var så stabilt det kunde bli och läkarna meddelade att vi bara skulle avvakta var jag helt slut och jag fick jag gå och sova några timmar. Det var mycket behövligt då jag varit vaken 30 timmar i sträck och dygnet innan bara sovit ett fåtal timmar.

När Tova var på akuten och fick akut krampmedicin reagerade kroppen med arytmi. Därför kollades hjärtat upp.

Själv förstår jag i stort sett ingenting av de bilder jag ser, men läkaren sa att allt var bra.

När jag efter ett några timmars vila åter steg upp lades en plan upp för medicinering och annat för att kunna ta bort respiratorn morgonen efteråt.

Efter 30 timmar i respirator så togs den bort och nu andas Tova själv med stöd av syrgas. Hon har inte längre konstanta kramper, men fortfarande kommer de och går.

Det var också nu på eftermiddagen som vi bestämt att Katten skulle lösa av mig på sjukhuset. När hon kom hade hon med Melvin som inte mår bra i allt detta och verkligen är orolig. Vi hoppas och tror att det i alla fall hjälper lite att han får träffa sin syster och se hur hon har det. Jag/vi skulle verkligen vilja hjälpa honom mer och få honom att må bättre i detta, men vi vet inte riktigt hur. I och för sig vet vi inte heller riktigt hur vi ska göra för att själva må bättre. Viktigast är dock alltid att barnen mår bra.

Syskonkärlek

Nu är jag och Melvin hemma. Tova och Katten har nu flyttats till Barn 2, då man bedömer att läget är hyfsat stabilt. Tova har dock ännu inte varit medveten och har fortfarande kramper, så det är länge innan hon är sig själv.

För egen del har min plan om arbete under veckan helt fallit. Jag har haft en hel mängd möten som inte gått att genomföra, många som jag i vanliga fall skulle säga inte går att missa. Tanken var också att jag skulle ha tränat måndag-onsdag, men av det har det blivit inget. I vanliga fall hade jag känt att det var omöjligt att missa både träning och arbete på detta sätt - men som det är nu så känns det ändå som världsliga ting.

Precis nu när jag skulle avsluta inlägget hörde Katten av sig. Tova har nu hög feber som de inte får ned, dålig syresättning och hon har fått lunginflammation. Det känns fruktansvärt surt. Det är verkligen tufft för vår lilla älsklings-Tova.

När Melvin var hos Tova i dag berättade vi att hon var lite bättre och att hon andades själv etc. I kväll innan Melvin skulle sova frågade han "Är Tova bra nu". Vad svarar man på detta för att det ska bli "rätt"?

I anhörigrummet på intensiven står det på en skåplucka "Äkta styrka har inget med muskler att göra". Jag kan inte annat än att hålla med. I bland kan jag känna att jag både har äkta styrka och styrka på sadeln. Dagar som denna är man dock inte stark.Jag hoppas bara att styrkan snart ska vara tillbaka, om inte annat för att jag ska kunna finnas där för övriga familjen.