Gran Canaria - En sammanfattning och reflektion

Då var jag hemma igen efter 8 cykeldagar på Gran Canaria. En resa som uppfyllde många positiva syften.

Det blev en mycket bra resa, framför allt träningsmässigt.

Själva resan blev dock helt annorlunda än vad jag först trott då Andreas från Team Norrbotten skulle hänga på, men skadade sig någon vecka innan och fick stanna hemma. Det gjorde att jag fick åka själv. Självklart hade det varit roligare med Andreas på plats, samtidigt är det tur att jag är bra på att klara mig själv.

Det var också väldigt tråkigt för Andreas att inte kunna åka. Nu har han dock piggnat till och bokat en ny egen resa och han är redan på ön. Han hörde av sig första dagen och hade då cyklat med Chris Anker Sörensen ett proffs som kör för Tinkoff Saxo Bank. Ja, under den dagen var han nog inte helt missnöjd med att jag inte var på plats och istället fick cykla med proffsen. Bra träning och skoj.

Nu åter till min resa.

Träningsmässigt är det ingen nackdel att åka själv då jag kan styra träningsupplägg, intensitet och volym helt själv. Det möjliggör det som man själv tror är bästa möjliga träning. Vid avslutat träningsläger kan jag konstatera att det ser ut som jag lyckades väldigt bra med upplägget för resan.

Att det var toppenväder hela veckan var inte heller något minus. Det var över 30 grader i skuggan alla dagar utom den sista. Redan vid nio varje morgon var det riktigt varmt och värmen höll i sig ända fram till kvällen. Så här bra väder brukar det inte vara på Gran Canaria. Att på en hel veckas träning aldrig ens behöva ta på sig vindvästen förutom när jag var på öns högsta topp på nästan 2000 möh, är helt otroligt, och då var det ändå plus 16 där.

Det är verkligen en ynnest att få åka utomlands att träna. Varje morgon jag satte mig på cykeln, solen lyste, vägen var fin, benen var starka och jag hade hela dagen framför mig - njöt jag.

Planen innan jag åkte att dag 2, 4, 6, och 8 få till riktigt mycket träning och att övriga fyra dagar träna lite mindre volym. Dock med lite högre intensitet.

Beroende på hur det skulle kännas var planen att eventuellt vila dag fem, men allt kändes så bra att jag rullade alla dagar.

På de jämna dagarna var också planen att träna i sanden 2-3 timmar. Det är något jag brukar göra varje resa på GC, och det brukar vara väldigt bra för benmusklerna. Även denna gång fick jag ihop rejält med träning inom detta område, drygt 10 timmar.

Cyklingsvolymen hamnade på 5, 9, 2, 7, 2, 6, 3 och 7,5 timmar. Det innebar att jag effektiv tid cyklade 41,5 timmar på 8 dagar vilket ger drygt fem timmar per dag. Målet innan resan var minst 35 timmar, så det nåddes med råge.

I snitt klättrade jag nästan 2100 höjdmeter per dag, eller totalt 16.500 höjdmeter. Det är motsvarande 8 Kebnekaise eller nästan två Mount Everest. En hel del helt enkelt.

Sedan är det intressant hur man kan tänka olika beroende på situation, var man är och vad som ska göras. Utomlands är det okej att tänka att jag klättrar i flera timmar i sträck, medan det i Sverige känns jobbigt och tungt ganska snabbt.

Exempelvis är vår brantaste backe i närområdet Rödtjärnsberget, mindre brant än många klättringar på Gran Canaria och dessutom är den bara 1,5 km. Trots det tar det oftast emot att köra rundor med Rödtjärnsberget. Jag brukar inte känna mig stark. Nu har jag i snitt cyklat 25 Rödtjärnsberg om dagen eller totalt 200 stycken på hela resan.

Trots så mycket cykeltid har det inte blivit så många mil som om jag varit i Sverige då de långa klättringarna gör att snittfarten blir låg. Totalt har jag cyklat drygt 100 mil, vilket trots allt är 20 mil mer än min målsättning innan resan.

Förutom mycket cykling och mycket klättring har jag känt mig stark varje dag. Jag har mestadels rullat i distansfart eller något högre, men då jag tryckt på har wattalen varit över förväntan. Det är nästan så jag blir orolig att formen kommer nu och att det blir svårt att hålla detta framöver.

Å andra sidan är ju detta en otroligt bra bas att bygga vidare på om jag får vara frisk och skadefri här framöver.

Efter kanonväder, trevligt hotell med god mat och otrolig utecykling var jag så åter hemma i måndags. Det visade sig vara drygt 50 grader kallare än på Gran Canaria. Inte helt muntert.

Nu denna vecka blir det väldigt lite och lugn cykling då tanken att de 51,5 timmars träning jag hade förra veckan förhoppningsvis ska ge rejält med superkompensation.

Från nästa vecka är sedan planen att åter öka intensiteten och allteftersom blir veckorna allt tuffare under fyra veckor. Därefter blir det en lugnare vecka innan det är dags för nästa träningsläger.

Planen är att hålla fast vid träningsupplägget som jag hade under block ett, så det blir mycket intervaller och övrigt väldigt lugn cykling. Förhoppningsvis leder det till fortsatt mycket god utveckling.

Ja, då jobbar vi vidare mot målen.

Gran Canaria - Trött, ont, ett proffslag och bortskämd

Så var det då dags för sista cykeldagen här på ön, i alla fall för denna gång.

Det var också 8 cykeldagen i rad och det har både blivit mycket tid i sadeln, och en del hårdkörning också. Det var därför något osäkert hur det skulle kännas idag, särskilt utifrån urladdningen i går.

En riktigt trevlig stigning som jag alltid vill klättra, men nästan aldrig får är den upp till Santa Lucia. Fina vägar, lagom brant för mig och väldigt fin natur. Problemet är att jag nästan aldrig tar mig dit.

Det är nämligen så att det krävs nästan 30 km transportsträcka åt öster för att ta sig dit. Vägen är inte särskilt fin, trots att den går efter kusten. Den är i stort sett helt rak och det blåser nästan alltid motvind. När jag är på "ön" är det tråkig cykling, och blåser det som det brukar är det svårt att komma upp i 20 km/h även där det inte lutar uppåt.

I dag var det dock dags för Santa Lucia. Jag började trampa mot El Doctoral där du senare svänger inåt och uppåt. Det var ingen större motvind i början, men sedan började det blåsa. Jag hade dock bestämt mig - jag ska till Santa Lucia.

Jag gnetade på och till slut var jag redo att svänga av vägen och upp i bergen. Jag han inte cykla länge så började det regna och jag såg uppåt bergen att det inte såg lovande ut.

Efter mer än 30 grader varje dag var jag bortskämd och ville inte upp i bergen i regn och blåst. Jag hade dessutom inte kläder för det. Det blev till att vända. Jag insåg samtidigt att några andra berg inte var aktuella, utan det skulle bli kustcykling om jag inte skulle frysa.

Snabbt var jag åter i Playa del Ingles då den nu starka medvinden gjorde att det gick fort. Under tiden tillbaka växte en plan om att klättra få höjdmeter, men cykla långt.

Sagt och gjort, jag skulle hitta vägarna med minst klättring. Jag gjorde upp en plan som jag sedan höll. Först tog jag en tur till Maspalomas och tillbaka och sedan slakmotan till Ayaguares och tillbaka. Därefter var planen att cykla västkusten ned till Puerto de Mogan och sedan Mogan.

Hittills hade jag under dagen legat på distansintensitet, och det var tanken att fortsätta hålla det. Men bara efter några kilometer på vägen mot Puerto de Mogan kom en cyklist ikapp mig. Han hälsade och vi började prata.

Peter från Allebike sa hej

Han berättade att han hade sin första cykeldag i dag och skulle cykla fyra dagar och sedan hem igen. Han frågade hur jag skulle cykla och jag berättade min rutt. När han frågade hur hårt, svarade jag att han fick bestämma. Han hade inget emot att köra fort då han skulle cykla så få dagar. Det var bara att öka tempot eller cykla själv. Jag valde tempoökning.

Killen jag nu skulle cykla med en bit visade sig heta Peter Blomqvist. Han äger Allebike och har byggt cyklar under minst 15 år. Själv har han ett riktigt lång meritlista som cyklist. Han berättade också att de nu startat ett proffslag i MTB där bland annat Mikael Olsson och Emil Lindgren är med. Jag säger lycka till!

Bitvis blev det riktigt bra körning fram till Puerto de Mogan, där vi fyllde på vatten. Vidare till Mogan gick det ännu hårdare i slakmotor och klättringar som leder dit, med höga wattal. Jag hade känt mig seg i början av dagen, men nu kändes det åter riktigt bra och benen svarade som jag ville.

Framme i Mogan skulle jag vända tillbaka. Alternativet var upp i bergen och regnet. Peter valde regnet och efter ca 90 minuters gemensam cykling sa vi tack och hej. Tack för trevligt sällskap.

Peter sa tack och hej

Jag vände tillbaka och inom kort var jag åter nere vid kusten och svängde vänster i riktning mot Playa del Ingles. Men innan dess tog jag ytterligare en sväng ned till Puerto de Mogan. Vid det här laget visade mätaren ca 110 km.

Jag trampade på efter kusten och vädret var bra där nere. Jag hade nu en intensitet mellan vad jag hade innan jag träffade Peter och cyklingen med honom.

För första gången sedan jag kom hit blåste det nu riktig storm, vilket var irriterande - men självklart danande.

Västkusten är fin, då den går direkt vid vattnet på väldigt många ställen

Jag hade åter slut på vatten och planerade att fylla på i Arguineguin. När jag kom dit var vägen avstängd i min riktning, så vi skickades en annan väg vilket innebar att jag missade "min" supermarket.

Vädret vid kusten var bra, även om det var ca 10 grader kallare än övriga dagar - dvs ca 23 grader.

Jag rullade vidare och hoppades hitta en ny. Inom kort skulle jag svänga av vänster mot Soria. Dock skulle jag inte upp för den branta klättringen. Ni kommer ihåg att jag skulle cykla långt med lite stigning!? Det kändes okej i slakmotan förutom att en första känsla av trötthet i baken började infinna sig. Den blev sedan värre och värre och mot slutet av rundan i dag blev det mest ståcykling.

Inte på hela vägen fram till La Filipina där du vänder om du inte ska ända upp till Soria hittades någon Supermarket som var öppen. Däremot hittade jag regnet, det första på denna resa. Snabbt ned mot kusten igen. Väl nere var regnet bortblåst. Ja, verkligen bortblåst var vad jag blev.

Nere insåg jag att bästa alternativet var att vända åter mot Arguineguin för att fylla på vatten (från detta håll var vägen inte avstängd) och sedan tillbaka mot Playa del Ingles. När jag fyllde på vattnet tog jag en bar och konstaterade att nu började det bli lite segt i påkarna. Men ändå inte riktigt som jag ville.

Målet med min cykling för dagen var att bli riktigt trött, och när jag nu bara hade 17 km tillbaka till hotellet kändes det som att jag kanske skulle göra någon avstickare till!? Jo, så blev det. Framme i Maspalomas cyklade jag för andra gången under dagen en av mina favoritvägar till Ayaguares.

Vädret i bergen såg verkligen inte inbjudande ut i dag

Efter några kilometrar började jag inse att jag hade nu trampat 175 km och om jag skulle nå upp i 210 km skulle jag uppnå något som jag nog aldrig genomför igen. Det fick bli mitt mål.

Efter bara en stund började jag tänka att detta var ett dåligt mål. Visst benen började bli sega, men det stora problemet var rumpan. Jag hade verkligen ont, vilket jag inte brukar ha. Men jag fick i alla fall cykla en kilometer stående, en sittande, en stående och så vidare hela vägen fram.

När jag bara hade en kilometer kvar till vändningen insåg jag att det inte skulle bli 210 km om jag nu åkte tillbaka till hotellet. Därför cyklade jag utför i fem km och vände åter en gång tillbaka till vändningen och först därefter hela vägen utför ned till Maspalomas och vidare tillbaka till hotellet.

Några hundra meter före hotellet passerades mitt mål och väl framme visade den 210,71 km. Det kändes verkligen bra att vara framme. Sista två milen hade benen varit riktigt trötta och inte blev de piggare av att jag stod och cyklade så stor del av de sista 4 milen.

Nu till det intressanta. Jag valde alltså de plattaste vägarna som Gran Canaria kan erbjuda, i alla fall här i söder. Hur många höjdmeter blir det då på 21 mil tror du?

Du kanske har koll, men om inte - Det är nästan 2400 höjdmeter. Vi kan summera det så att om du är cyklist bör du ha hyfsat starka ben och gilla att klättra om du överhuvudtaget ska fundera på Gran Canaria. Denna ö går inte alls att jämföra med den cykling vi genomför på Mallis. Men roligt är det, och givande.

Nu har jag bara ett inlägg kvar av resan, som blir en typ av sammanfattning.

Men det blir inte idag. Nu avslutar jag för att börja packa ihop alla mina saker och lasta ned de i cykelkartongen. Jag åker sedan flygbussen 06.36 i morgon bitti och landar om allt går som det ska via en mellanlandning i Umeå 18.25.

Denna resa har varit great, men nu verkar vädret ge upp då det ska blåsa, bli kallare och regna uppe i bergen. Dessutom är kroppen och framför allt benen nu nöjda för denna gång. Men framför allt ser jag fram emot att få komma hem till mina två älsklingar Katten och Melvin.

Gran Canaria - Hårdkörning och lite tävling är aldrig fel!?

dag på min näst sista dag på ön gjorde jag tvärt om. Jag började med sandträningen och planerade för cykling senare på dagen.

Den huvudsakliga anledningen till detta vara inte att jag var sliten i benen, däremot behövde rumpan få lite längre vila. Sedan fanns det en annan träningsorsak till justeringen, men det tar vi en annan gång.

Det började alltså med 3 timmars träning i sanden. Inget särskilt hände mer än att jag trampade mycket sand. Därefter tog jag ca en timmes vila innan jag gav mig ut med hojen.

Varannan dag har jag kört riktigt länge och ofta ganska lugnt. Varannan dag har jag kört sandträning och ett kortare cykelpass. Ofta med lite bättre tryck, i alla fall delvis.

Idag var planen att köra ett kortare pass, om det skulle bli något tryck fick visa sig. Det gäller ju verkligen att känna av kroppen när det blir så här mycket träning på kort tid.

Jag hade planerat att köra uppför Monte Leon. Det är en runda som passar perfekt när du ska köra en lite kortare stund, inte vill åka så långt bort och samtidigt vill ha höjdmeter och fin natur. Berget ligger bara en bit utanför Maspalomas.

Först är det lite snirklande från hotellet, ner mot Maspalomas och höger mot temaparkerna. Först cyklar du därefter i slakmota under 11 km till Ayaguares som ligger på drygt 250 meters höjd. Där är det en skarp vänstersväng och sedan är det klättring ca femtio höjdmeter innan du kommer in i byn och svänger vänster förbi kyrkan. Sedan går det lite utför innan klättringen börjar i serpentiner mot toppen. 

Det är då bara 200 höjdmeter att ta men snittlutningen är ca 7,5% och första 500 meterna är det över 10%. Jag hade planerat för att köra på ca 140 i puls, men det blev svårt då växlarna tog slut i den branta stigningen i början. Jag bestämde mig därför ganska snart för att lägga mig på en hyfsad intensitet och känna hur det kändes. Jag tyckte 320 watt var lämpligt och låg så tills jag såg toppen och ökade till 400 watt. Det kändes förvånansvärt bra de 10 minuter det tog till toppen och med en snittpuls på 82%. 

Jag fortsatte vägen ned för berget. När jag var nere vände jag och klättrade upp andra vägen till toppen. I början är det svinbrant med 13-14% så där fick jag bita i. Övriga delen av klättringen låg jag relativt lugnt. När jag nådde toppen för andra gången hade jag totalt klättrat nästan 1000 höjdmeter och det bar utför den väg jag klättrat upp först.

Sedan var det dags att svischa utför när slakmotan jag tog först nu blev en perfekt racerbana. Vindlande kurvor, men inga där du behöver ta ned farten. Du behöver trampa på, men det går riktigt fort och det är skoj. Det blev 8 km i ett snitt på 45 km/h utan att förta mig. 

Så rullade jag vidare in i rondellen där jag tar mig tillbaka till hotellet om jag svänger vänster. Det skulle då bli två timmars cykling. Det kändes dock lite då kroppen kändes stark. Jag tog därför höger på vägen mot Puerto de Mogan. Det skulle snart mörkna, så mer än en dryg halvtimme var inte aktuellt innan jag skulle vända. 

Du som cyklat denna väg vet att det är många korta stigningar och utförslöpor och på de 30 km det skulle bli tur och retur hittar du 350 höjdmeter. Med andra ord ganska kuperat om du är i Sverige.

Jag bestämde mig nu för att i varje stigning trycka på bra men kontrollerat. Det blev alltså en form av fartlek då det var olika avstånd mellan stigningarna och de var olika långa. Dock var ingen särskilt lång. Jag körde medelhårt på slättan och utför och i varje stigning tryckte jag ca 400 watt hela backen på ca 1-1,5 minuter. Sista stigningen innan jag skulle vända bestämde jag mig för att bli lite mer trött och började på 500 watt, sedan höjde jag till 600 watt för att på slutet när jag såg toppen höja till 700 watt. Det blev 50 sekunder på ett snitt av 598 watt. Bra.

Jag rullade utför och tog sedan slakmotan in mot Soria. Jag hade bestämt att jag vänder när jag cyklat totalt 150 minuter. På tillbakavägen var planen att ta det lugnt, då jag kört på ganska så bra idag och det är en sista cykeldag i morgon.

När det så var dags att vända svischade en cyklist förbi. När jag vänt hade han kanske 40 sekunders försprång.

Jag rullade i hyfsad fart in till första stigningen där jag skulle ta det lugnt. Jag började också så, men benen ville mer, så jag körde 400 watt även i denna klättring. 

Så blev det i ytterligare en stigning och då såg jag att jag närmade mig cyklisten framför. När jag mött honom hade jag uppmärksammat att detta var en seriös kille som gillade att brassa på. Jag insåg därför att jag nu hade ett val. Sänka mitt tempo eller gå i kapp. 

Jag visste att om jag gick i kapp skulle jag bjuda in till hårdkörning ända in till Maspalomas. 

Jag fortsatte dock mitt tidigare tänk och tryckte drygt 400 watt i nästa klättring. Killen framför hade nyss gått ikapp en annan cyklist som hakade på honom. Jag gick förbi på ytterkanten efter halva backen. Båda cyklisterna hakade på.

Ja, då var det bara att hålla vad jag lovat - köra på. Ingen tycker om att bli omkörd och sedan kör inte den andre på. Jag höjde därför tempot ytterligare till 500 watt andra delen av backen, utan att de släppte.

De 4 kortare stigningar som var kvar fick jag ligga först i alla, så jag bestämde mig för att steka både mig och dom. Gick hyfsat lugnt utför och direkt när backen kom ökade jag. Vi låg på ca 600 watt i de korta klättringarna på ca 30-40 sekunder. Ingen släppte, men de gjorde ingen ansats att öka tempot. 

När 5 km gått i ett rasande tempo var vi framme i rondeller mm, där det är läge att ta det lugnare. Vi hade under de fem kilometrarna klättrat 50 höjdmeter och snittat en bra bit över 40 km/h. Riktigt rolig cykling och i den sista klättringen gick pulsen upp i högsta pulszon. 

Vi sänkte intensiteten, men rullade ändå på i hög fart in till Playa del Ingles, nu utan att "tävla". Jag sa hej då och han ta ett foto av den ene som kör för Teamkjekkas.no. 

Så var då näst sista cykeldagen över och benen och kroppen känns fortsatt stark. Även om jag gissar att dagens urladdning lär kännas i morgon. Kan nog bli rejält segt. 

För att kompensera kastade jag i mig mängder med mat, och gott var det.

I dag blev det i alla fall en bit över tre timmar, 80 km och ca 1300 höjdmeter. Riktigt trevlig cykling.

Jag har fått signaler att några av er vill ha puls- och wattsiffror, medan andra störs av detta och det blir tråkigt. Ni vill i stället veta hur det känns, hur naturen är och att jag "bara njuter".

Som ni märkt har jag gjort lite olika. De dagar jag kör långt och i jämn intensitet är det sparsmakat med siffror. När det blir intervaller och/eller hårdkörning kommer det lite siffror. Det är främst för min egen del, så jag kan jämföra kommande gånger jag cyklar här etc. Bloggen är ju inte bara att jag delar med mig, utan också ett komplement till min träningsdagbok.

Men för er som ogillade alla siffror i dagens inlägg, kommer den korta sammanfattningen. Jag hade roligt, det var som tidigare dagar kanonväder, naturen är verkligen fantastisk här på ön, och jag hade en god känsla i både kropp och knopp.

Nu när jag skriver detta inlägg känner jag att det pirrar lite i benen som det gör i bland. Jo, de är nog rejält trötta. Blir spännande vad de säger till mig i morgon när vi äntrar cykeln.

Gran Canaria - Att se ned på alla andra.

Det var dags för cykeldag sex och jag beslutade mig för att en bra idé var att se ned på alla andra.

Men till att börja med tog jag västkusten mot Puerto de Mogan. Det börjar bli enformigt men vädret var fantastiskt. Klättring och sedan ned i en bukt med en strand och massa hotell. Sedan klättring igen och därefter en bukt. Ja, så håller det på tills du når Puerto de Mogan. 

Dagens runda, runda på en karta.

Efter ca 30 km har du så klättrat 400 höjdmeter och du är framme. Här räknas denna sträcka som platt och en typ av transport, dock med fin utsikt. I Sverige är 400 höjdmeter på 30 km ansenligt.

Jag stannade vid macken som finns alldeles där du kan svänga höger mot Mogan, och tog en teknisk paus. Sedan trampade jag på mot Mogan och nådde ganska snart en supermarket där jag stannade för att fylla på den flaska jag tömt. Det var nu flera timmar tills nästa tillfälle att fylla på, så det gällde att passa på. Jag fyllde flaskan och började dricka upp vattnet som var kvar i flaskan jag köpt.

Så dök det upp en cykelsnubbe och vi började snacka. Det visade sig att han kom från finska sidan långt upp i norr. Han hade dock bott 17 år i Norge innan han flyttade hit på heltid. Nu ägnade han varje dag åt cykling och han skulle få ihop ca 1000 cykeltimmar i år. Han berättade om sin cykelkarriär, om att han nyligen cyklat med olika cykelproffs och så vidare. Han var effektiv, så efter ca 30 minuter visste jag "allt" om hans liv. Vi tog sedan följe mot Mogan och snackade under ca 20 minuter innan han tog vänster efter kusten och jag tog höger in på GC-605 och mot bergen. 

Från att du svänger höger i Puerto de Mogan börjar det konstant gå uppför. För min del väntade alltså en hel del klättring. Till Mogan är det inte så brant, men när du svänger höger är det först rejält brant i samband med att du tar av upp i bergen, sedan planar det ut lite. Vid ungefär 800 meters höjd kommer du till korsningen som bär ned mot Soria (Den väg jag och Marie kom upp häromdagen). Det fortsätter sedan uppåt innan det planar ut på ca 900 meters höjd. Efter ca fem kilometer bär det åter uppåt i 350 höjdmeter innan du är framme i Ayacata. 

Då har du från kusten klättrat 40 av de 45 senaste kilometrarna i en snittlutning på ca 5%. Det tog i dag ca 100 minuter. Det är en lång backe det.

Jag stannade i Ayacata för lite kaffe och för att fylla på cykelflaskorna. Sedan tog jag vänster istället för höger ned mot Santa Lucia där vi cyklade häromdagen. Vänster leder mot öns absoluta topp - Pico de las Nieves. Till att börja med är det väldigt brant, men sedan planar det ut och på flera ställen är det ingen klättring. Dock ska 600 meter tas och snittlutningen är 5%, det gör att där det är klättring är det klart brantare än så. 

Ju närmare toppen jag kom, desto kallare blev det. Dock blev det aldrig kallare än 16 grader. När jag och bror var upp var det orkan, regn och tre grader. Då var det kallt kan jag lova.

Väl uppe på toppen blev det lite fotograferande. Här kunde jag se ned på alla - i alla fall hypotetiskt.

Jag brukar alltid åka tillbaka via Ayacata, men i dag valde jag att ta vägen via Ingenio. Det var till en början ingen större hit. Att åka utför från 1947 möh, det är brant, beläggningen är dålig och vägen är i skugga. Då blir det mycket kallt och studsigt. Vägen GC-130 var mer eller mindre mycket dålig hela vägen tills jag fick svänga höger in på GC-120. Den var riktigt smal och kurvig, men med helt nylagd asfalt. Här gick det undan vill jag lova. Riktigt rolig utförslöpa. 

Nu var det varmare och det gick fort. Roligt.

Svisch var jag nere i Ingenio och jag tog höger för att till slut komma ned till kustvägen tillbaka mot Playa del Ingles. Som vanligt var det medvind denna väg och mestadels låg jag på mellan 50 och 60 km/h. 

Väl framme i Playa del Ingles hade jag fått ytterligare en riktigt trevlig dag på hojen. Bra träning, lugnt och fridfullt, fantastisk natur och en kropp som fungerade bra. Intensiteten låg på ca 75% av maxpuls under dagen, kryddat med några kortare intervaller. Ja, pulsen den uppskattas bara, då pulsmätningen slutade fungera efter ca 40 km. Effektmätningen fungerade dock hela vägen.

Först mest uppför och sedan utför. Högsta toppen är på 1947 meter, men min cykeldator sa något annat.

Vid avslutad runda visade det sig att det blivit nästan 2700 höjdmeter och 133 km. Detta avverkades på 5 timmar och 43 minuter. 

Därefter gick jag på en liten promenad. Klockan visade 16.45 och temperaturen visade 33 grader!

Skymning på stranden

Gran Canaria - Jag fick ett besked!

Nej, jag har inte vunnit en miljon, jag har inte fått löneförhöjning, jag har inte fått sparken och jag har inte fått veta att jag skött mig dåligt. Men ett besked det fick jag.

Men först till ordningen.

Dagarna här är perfekta. Jag lever som ett proffs i en bubbla. Men lugn, det är snart över.

Här stiger jag upp, äter färdig frukost och gör mig redo för cykelrunda. Sedan tränar jag enligt ett fastställt upplägg med målet att utvecklas. Efter träningen blir det dusch, slappa lite och sedan middag. Därefter är det bara att förbereda sig för nästa dag.

Sedan får jag njuta av fantastisk natur, vilket jag även fick göra idag. Dessutom kalasväder alla dagar.

Allt går mycket bra, förutom att jag sover dåligt. Det har helt klart blivit för få timmar per natt utifrån att jag tränar så mycket. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men kanske saknar jag Katten och Melvin vid min sida? Eller, ja det gör jag - men jag vet inte om det är därför jag sover dåligt. Nu ska det förhoppningsvis bli ändring på detta, de sista dagarna. Vi får se hur det går.

Ja, jag sov dåligt även i natt. Vaknade väldigt tidigt, men låg och drog mig en längre stund. Sedan blev det frukost och trots att jag var igång tidigt gick det lite segt att bli klar för träningen. Kanske började kropp och knopp att knota?

Hur som helst satt jag på cykeln först vid tio, klart senare än alla andra dagar. Jag hade sedan tidigare bestämt att det idag skulle bli en lite kortare tur, då inte varje dag kan vara mastodontrundor.

Hur träningen skulle utformas fick kroppen avgöra. Därför var det med spänning jag gav mig i väg. Hur skulle träningen se ut?

Idag hade jag valt att ta sikte mot Fataga. Det innebär att dagen direkt börjar med stigning, inte någon uppvärmning här inte. Det börjar alltså uppåt och redan efter två kilometer blir det klättring på riktigt. Sedan väntar klättring och lite mer klättring.

Det finns två utsiktsplatser efter vägen. Den första på 480 meters höjd och sedan bär det utför i fyra kilometer ned till 330 meters höjd. Sedan är det nästan 600 meters klättring upp till utsiktsplats två, innan det åter bär utför ned till San Bartolomé.

Beroende på hur benen kändes skulle jag antingen vända redan vid första utsiktsplatsen eller så cykla vidare till San Bartolomé.

Ganska snabbt kände jag att benen var pigga. Jag lade mig därför på en puls på ca 140 vilket enligt teorin för MAF-intensitet ska vara bra. Jag har som ni vet bestämt mig för att alltid försöka använda mig av någon av följande tre intensiteter. Lugn distans 65-73% av maxpuls, MAF ca 78% av maxpuls, eller intervaller med bra tryck.

Igår blev större delen av dagen lugn distans, och då benen var pigga och rundan kort passade MAF bra. Jag tog hela klättringen kring 140 i puls och jag förundrades över att jag behövde trycka upp intensiteten så pass mycket för att nå upp i "rätt" puls. När jag nådde utsiktsplatsen för ett kort fotostopp hade jag klättrat i nästan 7 kilometer och med en snittlutning på 5,6%. Snittpulsen låg på 78% och snittwatt på 270 under de 27 minuterna som klättringen tog.

Lite foto på fin natur och sedan rullade jag utför, uppför en knicks och utför igen. Jag hade nu bestämt mig för att ta de 600 höjdmeter som väntade för att nå utsiktsplats två på drygt 900 meters höjd.

Jag fortsatte med samma intensitet som i förra klättringen, men när jag klättrat i ca 10 minuter med en lutning på 5,5% kände jag att kroppen ville mer.

Sagt och gjort fick det bli en liten fartökning. Jag bestämde mig för att 300 watt var lämpligt och så klättrade jag vidare, nu i en snittlutning på 6,7%. När 20 minuter gått och det fortfarande kändes bra och lätt bestämde jag mig för 340 watt tills jag nådde toppen. Det tog ungefär 4 minuter.

Jag trampade om en mängd cyklister på vägen och det hade känts förvånansvärt lätt. Att först klättra 30 minuter, rulla lugnt i 10 minuter och sedan klättra på 35 minuter till borde göra mig tröttare. Men snittpulsen på mina 300 watt blev bara 85%, och benen kändes starka. På min fyra på slutet 88% av maxpuls. Jag var verkligen förundrad över hur kroppen reagerat på så mycket och tuff cykling är på Gran Canaria.

Jag vände och trampade utför. Då allt kändes så bra började jag fundera på hur jag skulle använda energin i de två kortare stigningarna som nu var. Det fick helt enkelt bli två korta intervaller.

Jag bestämde mig för att sikta på ca 350 watt och så bar det iväg i den 6% klättringen. Bra tryck utan att behöva gå max och dra på sig mjölksyra.

När jag nådde toppen hade det gått 3 minuter och 35 sekunder med en snittwatt på 353. Snittpulsen endast 83% och ingen mjölksyra i benen. Det gjorde att jag kunde köra nästa intervall redan efter en dryg minut som det tog att komma fram till nästa klättring. Denna gång tog klättringen drygt 4 minuter och snittwatten blev 345. Det var inte så att jag var trött, men det planade ut och då tappade jag lite tryck.

Nu var det bara 500 meter höjdmeter att svischa ned ifrån, och sedan var turen över. Jag kände mig mycket nöjd.

Det blev bara två timmar och ca 50 km i dag, men benen gav mig ett överraskande och mycket positivt besked. Att på femte dagens cykling och 23 timmar i benen kunna trycka dessa watt och göra det kontrollerat utan att benen blev sega och jag aldrig gick in i pulszon fem var både förvånande och mycket positivt. Jag kunde gått hårdare, men måste ju också tänka på att det förhoppningsvis är tre cykeldagar kvar.

Det blev 1200 höjdmeter till kontot varav 1020 av dessa togs under 20 km cykling.

Efter avslutad cykling åt jag två proteinbars som belöning för en bra träning och drack en del vatten. Sedan var det dags för nästa träningspass. Tre timmar sandträning. Här får verkligen benen och vaderna sitt.

Svisch så var det nästan middagstid. Lite lugn och ro på rummet och sedan middag och nu dags för att planera för morgondagen. Ja, tiden rullar verkligen i väg. Jag har lite planer för morgondagens cykling, men som vanligt får kroppen avgöra.

Hur det känns hittills. Förvånansvärt bra. Benen känns fortfarande starka. Jag har en del träningsvärk från sandträningen, men det påverkar inte nämnvärt. De problem jag har hittills är att jag nu under kvällen fått ryckningar i mitt vänstra ögonlock - mycket irriterande. Sedan börjar rumpan protestera lite mot att behöva sitta på en cykelsadel i så många timmar. Men totalt sett har det hittills gått som jag önskat.

Nu får vi se om jag på morgondagens cykling kommer tillbaka till verkligheten där jag är svag och orkeslös, eller om benen klarar att starta om även dag sex.