Gran Canaria - Jag fick ett besked!

Nej, jag har inte vunnit en miljon, jag har inte fått löneförhöjning, jag har inte fått sparken och jag har inte fått veta att jag skött mig dåligt. Men ett besked det fick jag.

Men först till ordningen.

Dagarna här är perfekta. Jag lever som ett proffs i en bubbla. Men lugn, det är snart över.

Här stiger jag upp, äter färdig frukost och gör mig redo för cykelrunda. Sedan tränar jag enligt ett fastställt upplägg med målet att utvecklas. Efter träningen blir det dusch, slappa lite och sedan middag. Därefter är det bara att förbereda sig för nästa dag.

Sedan får jag njuta av fantastisk natur, vilket jag även fick göra idag. Dessutom kalasväder alla dagar.

Allt går mycket bra, förutom att jag sover dåligt. Det har helt klart blivit för få timmar per natt utifrån att jag tränar så mycket. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men kanske saknar jag Katten och Melvin vid min sida? Eller, ja det gör jag - men jag vet inte om det är därför jag sover dåligt. Nu ska det förhoppningsvis bli ändring på detta, de sista dagarna. Vi får se hur det går.

Ja, jag sov dåligt även i natt. Vaknade väldigt tidigt, men låg och drog mig en längre stund. Sedan blev det frukost och trots att jag var igång tidigt gick det lite segt att bli klar för träningen. Kanske började kropp och knopp att knota?

Hur som helst satt jag på cykeln först vid tio, klart senare än alla andra dagar. Jag hade sedan tidigare bestämt att det idag skulle bli en lite kortare tur, då inte varje dag kan vara mastodontrundor.

Hur träningen skulle utformas fick kroppen avgöra. Därför var det med spänning jag gav mig i väg. Hur skulle träningen se ut?

Idag hade jag valt att ta sikte mot Fataga. Det innebär att dagen direkt börjar med stigning, inte någon uppvärmning här inte. Det börjar alltså uppåt och redan efter två kilometer blir det klättring på riktigt. Sedan väntar klättring och lite mer klättring.

Det finns två utsiktsplatser efter vägen. Den första på 480 meters höjd och sedan bär det utför i fyra kilometer ned till 330 meters höjd. Sedan är det nästan 600 meters klättring upp till utsiktsplats två, innan det åter bär utför ned till San Bartolomé.

Beroende på hur benen kändes skulle jag antingen vända redan vid första utsiktsplatsen eller så cykla vidare till San Bartolomé.

Ganska snabbt kände jag att benen var pigga. Jag lade mig därför på en puls på ca 140 vilket enligt teorin för MAF-intensitet ska vara bra. Jag har som ni vet bestämt mig för att alltid försöka använda mig av någon av följande tre intensiteter. Lugn distans 65-73% av maxpuls, MAF ca 78% av maxpuls, eller intervaller med bra tryck.

Igår blev större delen av dagen lugn distans, och då benen var pigga och rundan kort passade MAF bra. Jag tog hela klättringen kring 140 i puls och jag förundrades över att jag behövde trycka upp intensiteten så pass mycket för att nå upp i "rätt" puls. När jag nådde utsiktsplatsen för ett kort fotostopp hade jag klättrat i nästan 7 kilometer och med en snittlutning på 5,6%. Snittpulsen låg på 78% och snittwatt på 270 under de 27 minuterna som klättringen tog.

Lite foto på fin natur och sedan rullade jag utför, uppför en knicks och utför igen. Jag hade nu bestämt mig för att ta de 600 höjdmeter som väntade för att nå utsiktsplats två på drygt 900 meters höjd.

Jag fortsatte med samma intensitet som i förra klättringen, men när jag klättrat i ca 10 minuter med en lutning på 5,5% kände jag att kroppen ville mer.

Sagt och gjort fick det bli en liten fartökning. Jag bestämde mig för att 300 watt var lämpligt och så klättrade jag vidare, nu i en snittlutning på 6,7%. När 20 minuter gått och det fortfarande kändes bra och lätt bestämde jag mig för 340 watt tills jag nådde toppen. Det tog ungefär 4 minuter.

Jag trampade om en mängd cyklister på vägen och det hade känts förvånansvärt lätt. Att först klättra 30 minuter, rulla lugnt i 10 minuter och sedan klättra på 35 minuter till borde göra mig tröttare. Men snittpulsen på mina 300 watt blev bara 85%, och benen kändes starka. På min fyra på slutet 88% av maxpuls. Jag var verkligen förundrad över hur kroppen reagerat på så mycket och tuff cykling är på Gran Canaria.

Jag vände och trampade utför. Då allt kändes så bra började jag fundera på hur jag skulle använda energin i de två kortare stigningarna som nu var. Det fick helt enkelt bli två korta intervaller.

Jag bestämde mig för att sikta på ca 350 watt och så bar det iväg i den 6% klättringen. Bra tryck utan att behöva gå max och dra på sig mjölksyra.

När jag nådde toppen hade det gått 3 minuter och 35 sekunder med en snittwatt på 353. Snittpulsen endast 83% och ingen mjölksyra i benen. Det gjorde att jag kunde köra nästa intervall redan efter en dryg minut som det tog att komma fram till nästa klättring. Denna gång tog klättringen drygt 4 minuter och snittwatten blev 345. Det var inte så att jag var trött, men det planade ut och då tappade jag lite tryck.

Nu var det bara 500 meter höjdmeter att svischa ned ifrån, och sedan var turen över. Jag kände mig mycket nöjd.

Det blev bara två timmar och ca 50 km i dag, men benen gav mig ett överraskande och mycket positivt besked. Att på femte dagens cykling och 23 timmar i benen kunna trycka dessa watt och göra det kontrollerat utan att benen blev sega och jag aldrig gick in i pulszon fem var både förvånande och mycket positivt. Jag kunde gått hårdare, men måste ju också tänka på att det förhoppningsvis är tre cykeldagar kvar.

Det blev 1200 höjdmeter till kontot varav 1020 av dessa togs under 20 km cykling.

Efter avslutad cykling åt jag två proteinbars som belöning för en bra träning och drack en del vatten. Sedan var det dags för nästa träningspass. Tre timmar sandträning. Här får verkligen benen och vaderna sitt.

Svisch så var det nästan middagstid. Lite lugn och ro på rummet och sedan middag och nu dags för att planera för morgondagen. Ja, tiden rullar verkligen i väg. Jag har lite planer för morgondagens cykling, men som vanligt får kroppen avgöra.

Hur det känns hittills. Förvånansvärt bra. Benen känns fortfarande starka. Jag har en del träningsvärk från sandträningen, men det påverkar inte nämnvärt. De problem jag har hittills är att jag nu under kvällen fått ryckningar i mitt vänstra ögonlock - mycket irriterande. Sedan börjar rumpan protestera lite mot att behöva sitta på en cykelsadel i så många timmar. Men totalt sett har det hittills gått som jag önskat.

Nu får vi se om jag på morgondagens cykling kommer tillbaka till verkligheten där jag är svag och orkeslös, eller om benen klarar att starta om även dag sex.