Gran Canaria - Till vägs ände gånger två

Idag var äntligen Katten piggare även om hon inte var helt frisk. Då vi erbjudits att några av medresenärerna skulle ha ett öga på sonen kunde jag och Katten ta vår enda riktiga gemensamma cykeltur under denna semester.

Det blev en trevlig och skön dag i fint väder.

Vi trampade i väg vid halvtio och trampade efter kusten västerut. När vi cyklat cirka 20 minuter hörde jag med Katten hur det kändes och om hon ville fortsätta efter kusten till Puerto de Mogan, eller köra en backigare variant upp till Soria. Hon ville helst till Soria, men visste inte om kroppen skulle tillåta det, då hon varit så pass dålig. I och med att jag sa att vi kunde vända om det inte fungerade blev hon övertygad och vi svängde av in mot bergen.

Som en föraning innan bergen börjar stigningen mycket försiktigt i över en mil. Sedan når man fram till själva berget där 9 km klättring väntar.

Vi tog där den traditionsenliga bilden med skylten vid stigningens början. Vi började med detta jag och bror första gången vi var på Gran Canaria, och sedan har vi fortsatt med detta. 

Det är ju inte så att detta varken är den brantaste eller längsta klättringen, men tradition är tradition.

Efter fotografering började vi klättringen upp mot toppen på 650 meters höjd. Det är verkligen en fin mjuk stigning där serpentinerna skär genom naturen. 

När du kommit upp en bit och tittar ner kan man se vägen snirkla sig bort i fjärran.

För dagen var det väldigt många och glada cyklister som vi träffade på. Katten var stark och vi cyklade ikapp och förbi många av dem.

Väl uppe i Soria fortsatte vi mot dammen som ligger en bit bortom byn. 

Vi fortsatte mot vägs ände...

Därefter vände vi tillbaka för en fika på Caféet i Soria. Katten tog en Skink- och ostmacka med Cola och jag tog en kaffe. 

Sedan gick vi upp till Martas snabbkök som ligger i samma byggnad för att köpa lite vatten. Marta som suttit där i alla år på samma plats, satt där även i dag. 

Jag har dock aldrig sett henne så glad och uppslupen som idag. När vi skulle betala visade hon inte bara med fingrarna vad det kostade utan sa också siffran, vilket inte hänt tidigare. Det är alltid lika skoj att kolla till Marta.

Vi drog på oss vindvästarna och susade ner för serpentinerna i ett kontrollerat tempo. Väl nere från berget med ca 10 km med lät medlut sa jag till Katten att jag skulle trycka på ordentligt en stund. Jag körde 12 minuter innan jag vände tillbaka och mötte Katten som även hon stått på bra.

Vi rullade tillsammans ut mot kusten och sedan var det lite kuperad terräng kvar innan vi åter nådde hotellets entré. Det blev en riktigt trevlig runda på ca 74 km, 3 timmar och nästan 1200 höjdmeter.

Jag sa hej då till Katten för att dra ut på en bonustur.

Innan jag cyklade i väg besökte jag toaletten på hotellets reception. Receptionisten som hälsat glatt vid varje tillfälle jag åkt för att cykla frågade vart vi varit i dag. Jag svarade Soria. Han sa: ”You are tough. You must be the champion of your country”. Ja, det hade man ju önskat…..

Stärkt av peppningen gav jag mig av. Jag bestämde mig för att cykla till Fataga och tillbaka, vilket då skulle innebära att jag fick ihop 100 km även idag. Istället för att som på morgonen ta vänster i den första rondellen körde jag därför rakt fram in mot bergen.

Omgående började stigningen som skulle leda upp till utsiktsplatsen på 480 meters höjd innan det skulle bära utför mot Fataga. Jag trampade mycket kontrollerat de 8 km, men då det kändes bra i benen gjorde jag en del tempoökningar. På vägen fick jag tummen upp av två olika bilister. Det är inte varje dag det händer i Sverige.

27 minuter senare var jag uppe på toppen och skulle trampa vidare utför när någon ropar till. Det visar sig att vägen är avstängd och skulle så vara i två dagar till.

För mig var det inget större problem, bara att tänka om lite. För de cyklister som kom från andra hållet var det nog värre. De riskerade att få en omväg på upp till 40 km och kanske 700 höjdmeter. Det går väl bra om det händer mitt på dagen, men om man varit ute länge i bergen och bara ska cykla sista biten in mot Playa del ingles och får vända om är det nog inte så roligt. Framför allt om det börjar bli mörkt.

Hur som helst. Jag vände och trampade på utför berget. Det var lite trafik och bra sikt, vilket gjorde att jag körde på ganska bra. Så mötte jag en polisbil och de skakade på huvudet. Jag han tänka att de kanske vänder och jagar efter då jag körde 15 km fortare än hastighetsbegränsningen. Jag insåg dock snabbt att även om de velat göra det går det inte att vända en bil hur som helst på dessa smala vägar. Jag svischade alltså vidare utan att fundera mer på detta.

Snabbt var jag inne i Playa del ingles, men jag ville fortfarande få ihop 100 km. Därför tog jag en extra tur till fyren i maspalomas och tillbaka. När jag stannade för dagen slog klockan precis om till 100 km. Väl tajmat. Totalt trampade jag fyra timmar och 1700 höjdmeter.

Roligt med fyra riktigt bra cykeldagar i rad och extra positivt att Katten äntligen fick komma ut på en längre cykeltur till ett ”riktigt” berg. Det är alltid skoj att cykla med henne och hon är duktig.

Efter en dusch tog vi det lugnt några timmar innan det skulle bli middag. Tyvärr blev inte middagen så great då sonen inte mådde bra utan var tvungen att gå hem och sova. Det verkar nu vara hans tur att bli riktigt sjuk. Hoppas dock jag har fel när det gäller detta….

I morgon kväll åker vi hem. Först hoppas jag vi får träna lite och kanske också några timmars lugn i solen!? Sedan blir det till att packa ihop allt innan det bär hem till snön.

Gran Canaria - Upp och ner

Fantastiskt bra väder idag. Riktigt trevligt. Det vackra vädret fanns dock bara vid kusten. Uppe i bergen var det mörkt, kallt och regnigt.

Idag skulle det åter bli cykling med Andreas och Fredrik från Team Norrbotten, och utifrån vädret bestämde vi oss för att hålla oss på relativt låg höjd.

Planen var att börja med Monte Leonrundan. Den startar med en slakmota under en längre tid och därefter väntar ca 4 km rejäl klättring där det som mest lutar upp till 12% lutning.

Vädret var riktigt great och naturen är verkligen fint där. Därför blev det en del fotograferande, främst då Fredrik inte tidigare hade cyklat denna runda. Det var skönt att äntligen få cykla utan att frysa.

Väl nere svängde vi höger mot Palmitos Park. Det blir ca 15 km tur och retur med en sista riktigt vass kilometer med partier på 17-20% lutning.

Efter Palmitos hade vi cyklat ca 35 km och 800 höjdmeter, så det blev en del klättring. Tillbaka från Palmitos bestämde vi oss för att trampa Monte Leon igen, men från ”fel” håll. Denna väg börjar det riktigt brant för att senare plana ut.

Nere från berget väntade den allra roligaste delen på dagen. Dvs att gå hårt på utförslöpan från Ayagaures. Där är det ca 7,5 km med ett snitt på – 2,4% och med väldigt många mjuka svängar. Det blev drygt 9 minuter med bra tryck, och en snittfart på 46 km/h. Hade det gått rakt utför hade det gått att köra ännu fortare, men i vissa svängar måste man sänka farten för att det ska bli en säker nedfart. Snittpulsen på denna del blev lika hög som i de brantaste klättringarna.

Efter avslutad runda var grabbarna hungriga och suktade efter en lunch i Meloneras. Jag som har med mig familjen på denna resa tänkte lite annorlunda och valde att i stället för lunch och senare lite mer cykling, körde jag själv en timme innan jag rullade hem.

Jag trampade då via kusten till Arguineguin och tillbaka. Trots nästan tre timmars cykling var jag ganska pigg även den sista timmen.

Idag fick jag notera nästan 100 km, 1700 höjdmeter och en bit under fyra timmars cykling. Förra veckans cykling var först obefintlig och sedan av dålig kvalité. Nu har jag fått tre dagars riktigt bra cykling denna vecka, vilket känns mycket bra.

Väl tillbaka till hotellet hade sonen, kusinerna och Katten varit öknen och vandrat i sanddynerna. De var mycket nöjda. Solen gassade och vi tog en kaffe vid poolen, medan barnen badade.

Under eftermiddagen han Anders även köra fotboll med barnen.

På kvällen blev det indisk restaurang med systrar och familjer.

Nu är det bara två dagar kvar på resan då vi åker hem fredag kväll. Vi får se vad dessa dagar kan överraska med.

Gran Canaria - Sjukt negativt och positivt

Sjukdomarna här på Gran Canaria frodas. Vi är 15 personer i vårt sällskap och nu har tretton stycken haft eller har förkylning. Det är dessutom inte de milda varianterna utan det är halsont, feber, huvudvärk mm för de flesta. Den verkar dessutom hålla i sig länge. Så sent som i dag var det ytterligare två som insjuknade.

Hos oss är Melvin i form och jag har efter två veckors sjukdom nu kommit ur fru bacills grepp!? Ja, det är den del rossel kvar i bröstet mm, men allmäntillståndet är nu okej.

Däremot är det mycket synd om Katten som nu snart varit sjuk i stort sett hela resan, och hon verkar inte bli bättre. Riktigt, riktigt tråkigt.

Dagens cykling blev uppdelad. Detta för att kunna vara med familjen så mycket som möjligt, samtidigt som jag skulle få ihop bra cykelträning.

Det innebar att jag på morgonen före lunch tog en timmes cykeltur och sedan drygt två timmar före middagen.

Förmiddagens pass innehöll både det ena och det andra. Själva cykelrundan innebar att jag trampade fram till stigningen upp till Monte Leon, vilket innebar lugn cykling fram till Maspalomas och sedan ca 10 km slakmota och sedan samma väg tillbaka. Jag tryckte på hyfsat både i slakmotan och på vägen tillbaka och kroppen kändes helt okej.

Vad som hände? Ja, ganska snabbt in i slakmotan kom jag i kapp två hästar med ryttare. Bredvid gick två ”mördarhundar” – typ dobberman. Kopplade? Nej. Ägare – de som satt uppe på hästarna. Jag han tänka att om hundarna skulle sätta efter mig var ägarna maktlösa och så också jag. Bitsår i benet – helt klart något att skriva hem om….. Det hände dock inget.

Lite slakmota på smal väg

Efter några kilometer börjar jag komma ikapp 4 cyklister, samtidigt ser jag fyra hästar med ryttare komma ut från en hästuthyrningsfarm. Jag anar snabbt fara och sänker tempot. De 4 cyklisterna ser problemet väldigt sent och når fram till hästarna just när de kommer upp på vägen. Cyklisterna panikbromsar och ryttarna har dålig kontroll på hästarna. Hästarna börjar backa mot cyklisterna och det är bara centimeter från en rejäl olycka. Jag ser rädsla, oro och slutligen lättnad hos både ryttare och cyklister.

Jag rullar vidare och når ett vägbygge med signaler då det för tillfället bara är enfiligt. Det är rött och jag stannar. Jag ser då att han som ska sköta signalen har somnat, så jag rullar förbi utan att han reagerar. När jag kommer förbi ljuset som reglerar trafiken från andra hållet är det rött även där. Jag vinkar fram bilarna som väntar.

Jag trampar några kilometer till och kommer fram till ytterligare ett vägbygge. Där ligger dock de två arbetarna på sina traktorer och läser var sin tidning. Blir nog inte mycket gjort i dag!?

Väl framme vid vändpunkten bär det utför och jag trycker på i 45-50 km/h. Jag svischar förbi ett antal cyklister. När jag kör förbi ytterligare en hör jag efter en stund att mina växlar börjat leva om. Jag blir ruskigt störd av oljud i cykeln och växlar både upp och ned utan förbättring. Underligt – mina elektroniska växlar brukar vara helt tysta. Jag tittar ned på växlarna, men ser inget fel. Då ser jag – cyklisten jag kört om har kastat sig in i draget och det är hans cykel som lever om. Jag fortsätter att trycka på utför och snart är det tyst bakom mig.

Så ser jag åter de två ryttarna som tidigare hade sina hundar med sig. Några hundar ser jag dock inte till, men jag sänker farten för säkerhets skull. Så, helt plötsligt springer en hund ut i vägen. Med en snabb gir hinner jag precis undvika frontalkrock med en dobberman.

Med bara en kilometer kvar till hotellet svänger en bil in rakt framför mig och jag håller på att ramma sidan, men hinner bromsa.

Det blev trots alla incidenter ett bra cykelpass och benen börjar vara på rätt väg. Det blev 32 km och 300 höjdmeter på exakt en timme.

Därefter blev det lunch, för första gången på hotellrummet och inte på en restaurang. Vi umgicks några timmar vid poolen (ja vädret var faktiskt riktigt bra idag) innan det var dags för mitt andra cykelpass.

Puerto de Mogan från ovan

Jag bestämde mig för att testa kroppen lite mer och planerade att köra relativt hårt men kontrollerat till Playa del Mogan och tillbaka. Det är en sträcka på ca 65 km och 820 höjdmeter. Jag blev glatt överraskad. Benen svarade bra och rosslet i halsen ställde inte till det allt för mycket.

I dag blev det inte många foton då tempot och intensiteten gjorde det svårt, men är är i alla
fall ett från Puerto de Mogan då jag kort stannade innan tillbakavägen.

På ditvägen körde jag på lite hårdare och snittade ca 34 km/h och med ett antal rejäla fartökningar uppför. På tillbakavägen blev det lugnare, men jag körde ändå på riktigt hyfsat, ca 30 km/h i snitt. Med tanke på kuperingen är det en för mig bra fart. Totalt blev det lite över två bra träningstimmar.

Totalt fick jag ihop ca 100 km, drygt 3 timmar och nästan 1150 höjdmeter. Bra.

En av många badorter efter kusten.

I morgon är planen att åter trampa med grabbarna från norr, men tyvärr väntas regn!

AJ!!!! Alldeles i slutet av detta inlägg flyttade jag på benen och fick en rejält smärtsam kramp i vänster baksida lår! Det tog ett bra tag innan det ville släppa och det var en smärta - grande.

Det tog nog på mer än vad jag trodde i dag? Eller har jag ätit och druckigt för dåligt?! Just ja. Det blev ingen stretching alls efter träningen utan vi hastade i väg på middag. Även detta kan ha bidragit.

Vi får se hur kroppen reagerar när jag trampar igång i morgon bitti. Dock var detta ett litet orosmoln.

Gran Canaria 2015 - Äntligen!

På resans 10:e dag kände jag mig slutligen så pass pigg att jag vågade mig på en ordentlig cykeltur.

Jag visste sedan tidigare att Andreas från Team Norrbotten och hans resekompis Fredrik fanns här på ön. Jag funderade redan i går på att hänga på dem på en tur, men då de skulle köra en monstertur i präriekyla insåg jag att det var nog ingen bra idé för en gammal och trött man med förkylningssymptom.

Det blev därmed ingen långtur med 3000 höjdmeter och förfrysning på köpet. I stället rullade jag lugnt själv.

 Men så i dag var det dags. Vi träffades utanför vårt hotell, och då grabbarna kört så tufft i går snackades det om en lugn tur. Av det blev det lite blandat. Ena stunden väldigt lugnt, andra stunden tryckte vi på riktigt bra.

Hur som började vi trampa österut efter kusten, och för en gångs skulle var det inte motvind när man cyklar mot El Doctoral. Andreas hade tänkt ut att vi skulle trampa platt ganska så länge och vi svängde upp mot bergen först när vi började närma oss Telde. 

 Det visade sig vara en riktigt trevlig, kuperad böjande väg till Santa Lucia via ingenio och Agüimes.

Vädret hade på morgonen för första gången sedan vi kom hit hintat om toppenväder. Lagom till att vi vände upp i bergen kom dock molnen och kylan. När vi klättrat totalt 900 höjdmeter hade temperaturen samtidigt sjunkit med 12 grader och det kändes riktigt kallt.

Andreas hade siktat in sig på en trevlig lunch med tapas i Santa Lucia. Väl där blev det en intressant mat med kalla sötpotatisar, varmt kycklinglår, kallt – ja något och kall fisk . Två goda, två mindre goda. Vi satt ute trots kylan, men när vi skulle beställa kaffe bestämde vi oss för att gå in i restaurangen för att återfå någon typ av värme. Tyvärr var det inte varmare där.

När jag skulle gå på toa sa Fredrik att jag skulle kolla om det fanns varmvatten i kranen så han kunde tina upp sina sönderfrusna händer. Varmt vatten – svar, nej.

Efter Santa lucia var det dags att trampa utför till El Doctoral. För att få upp lite extra värme körde vi fel och fick fem km extra klättring innan vi vände tillbaka dit vi skulle.

Efter Santa Lucia bestämde sig Andreas och jag för att trycka på rejält i den kuperade terrängen. Både för att det är en riktigt trevlig sträcka och för att hålla värmen.

Framme vid avtagsvägen mot El Doctoral rullade vi alla tre vidare lugnt fram till kusten. Där väntade plattåkning under några mil. Fredrik ville ta det lite lugnt efter all tuff cykling igår. Jag som kände mig förvånansvärt pigg, trots all avsaknad av träning och förkylningsbakgrund tog täten och Andreas hängde på. Jag tryckte på med ett snitt på ca 45 km/h tills vi nådde San Agustin. Därifrån trampade vi lugnt fram till slutmålet.

Det blev en trevlig dag med två trevliga grabbar. Riktigt roliga stigningar och utförslöpor och en kropp som kändes förvånansvärt bra. Totalt blev det ca 115 km, drygt 4 timmar och ca 1400 höjdmeter.

Efter avslutad runda blev det dusch och lite fika innan det var dags för gemensam middag.

Skönt att jag nu har ett bra cykelpass i kroppen. Jag var orolig att det inte skulle bli något alls under denna resa. Vi får se hur de återstående fyra dagarna artar sig.

För övrigt var vi på Palmitos park häromdagen. Ett riktigt trevligt besök med delfinshow och friflygande rovfåglar. Sonen fick en av de på huvudet. Han var riktigt fascinerad och pratade om detta – länge.