Inte uträknad än

Det har gått nästan fyra månader sedan mitt senaste inlägg här på bloggen då jag skrev om ett mycket turbulent år och min kamp för att komma tillbaka både mentalt och fysiskt, efter min krasch som kunde kostat mig livet. Klicka här om du vill läsa: Från extrem skada, via konstant smärta, blod svett och tårar, till framgång, och en insikt om att det är mycket kvar.

Efter en hård kamp de första 8 månaderna av 2019 kom jag till ett vägskäl där jag kände att jag bara hade ett val om jag långsiktigt skulle bli hållbar.

Jag tog alltså ett steg tillbaka i livet för att prioritera mig själv och för att hitta ett sätt att få krafterna att räcka.

En del i detta blev att jag tog ett beslut att privat, under en tid helt stänga ned sociala media. Så blev det också. Så under närmare 4 månader har jag nu inte använt vare sig instagram, facebook eller min blogg.

Tanken har inte varit att satsa på en total nedstängning som skulle gälla för alltid, utan bara så länge jag kände att det var nödvändigt.

Ni är många som undrat ”vart jag tagit vägen” och det värmer förstås att ni bryr er. Jag ber samtidigt om ursäkt för att jag inte svarat på era meddelanden som jag sett först nu då jag alltså inte varit aktiv på nätet under många månader. All kraft och ork har i stället gått åt till rehab och att klara av det "vanliga" livet.

Nu när det är nytt år är min plan att så sakteliga komma tillbaka och bland annat väcka bloggen. Sedan får vi se om alla läsare nu valt andra vägar och inte hittar tillbaka. Är det så får jag förstås fundera kring hur det påverkar.

Sammantaget hoppas jag på ett 2020 som på många sätt blir ett bättre år än vad 2019 kunde erbjuda.

Juli 2019. Inte lika stark som tidigare men på väg framåt.

Insnöad, skott i ryggen, slut på morfin och 4x4 intervaller som gladde

Många av er skriver om hur ni nu cyklar utomhus och att det är fantastiskt bra. Här i Norrland cyklar ingen utomhus, åtminstone inte på en racer. Här hos oss finns otroliga mängder med snö kvar och på vägarna hittas is både här och där. Jag gissar att det är 3 veckor tills även vi i Norrland får hitta ut.

Väl höga snövallar i anslutning till våt hus

För egen del har detta inte spelat någon roll just detta år då jag ändå inte kunnat träna någon annanstans än på trainer, då mina 20 frakturer satt stopp för aktiviteter som inte är extremt kontrollerade och där risken är typ noll att skada sig.

Nu har dock snart kroppen läkt själva frakturerna så pass att jag kan cykla ute om bara cykelform, uthållighet och smärtor inte sätter stopp. Det går alltså åt rätt håll.

Det mest frustrerande nu är att det bitvis fortfarande känns som jag fått ett skott i ryggen där min sämsta kota finns. Det verkar dock inte göra skillnad om jag bara är uppe eller jag sitter på cykeln och trampar. Så det är som det är.

Jag har nu sänkt medicineringen ännu mer och nu är snart allt mitt morfin avtrappat och jag ska klara mig på vanliga värktabletter.

Efter att ha arbetat under dagen och med mindre medicin i kroppen kändes det osäkert hur dagens träning skulle gå. Jag hade ju ont i ryggkotan redan innan jag började cykla, så det kändes uppgivet.

På programmet stod dessutom fyror så det var ju ingen lek heller.

När jag rullade igång blev jag positivt överraskad att smärtan i ryggen snarare blev mindre. Så var det också hela träningspasset, som i och för sig bara var 65 minuter långt. Så hur det känts med längre tid är mer osäkert.

Själva träningspasset var också positivare på länge.

20 minuters uppvärmning och sedan var det då dags för att köra 4 x 4 minuter hårt med 3 minuters lugnare cykling mellan varje intervall. Som vanligt kör jag inte max på mina fyror, utan målet är att landa på ca 9 minuter i pulszon fem.

För ca 10 dagar sedan körde jag fyrorna på ca 310 watt, så målet idag var 320 watt. Den lugnare delen kring 170 watt.

Jag såg på cykling (Katalonien runt) på tv under hela passet vilket är en bra inramning, och att se på cykling gör ofta också att det är lite lättare att hålla trycket.

Första fyran landade på 324 watt och jag nådde inte ens pulszon fem. Förvånande bra. Det gjorde att jag höjde effekten för de kommande tre fyrorna som landade på 333, 337 respektive 339 watt. Alltså ett snitt på 333 watt och totalt 9,5 minuter i pulszon fem. Vilan mellan fyrorna landade enligt plan på 171 watt.

Detta blev mitt första pass sedan skadan då det bitvis kändes riktigt bra och min andning var okej (som många av er vet fick jag en skada på lungan i samband med olyckan).

Visst saknas det fortfarande ca 20% innan jag skulle nå min tidigare nivå på fyrorna, men med tanke på hur illa däran jag varit gjorde detta pass mig riktigt glad. Ja, sedan saknas det förstås ännu mer
gällande uthålligheten och flera andra kvalitéer, men idag väljer jag att se det positiva.

Nu förstår jag att bakslag också kommer (vilket det gjort många gånger under dessa tre månader), men jag får ta det då det kommer.

Då tänker jag inte på fotbollen mot Norge, för där verkar bakslaget redan ha nått oss. I alla fall en svensk som är nöjd...

Stor formutveckling efter skada, men också lång väg att vandra

I dessa skadetider blir det inte så många inlägg på bloggen. Det finns helt enkelt inte så mycket nytt att komma med och den lilla kraft som finns över används till annat.

Rent allmänt har det snart gått tre månader sedan mitt skadehel.... började. Otroligt många prövningar senare har jag nu i alla fall börjat arbeta och jag tränar i snitt en timme per dag på trainern.

Men både vad gäller arbete och träning är jag långt ifrån min nivå jag hade innan skadan.

Kroppen är ännu inte läkt, jag orkar mindre än förr, jag går fortfarande på smärtstillande och rörligheten har övrigt att önska.

Samtidigt går det över tid framåt. Ofta två steg åt rätt håll och sedan ett bakslag.

Samma sak med humöret. Det är oftast bra, men även där finns dagar, timmar och minuter då det mesta känns tungt.

Tittar vi på träningen skulle jag säga att de senaste veckorna har jag inte bara trampat, utan genomfört vad jag skulle säga "riktig" träning. Jag har dock inte kunnat genomföra den mängd träning och annat jag planerat då jag samtidigt ökat på arbetet. Jag har helt enkelt blivit för trött och fått mer smärta vissa dagar och då fått gå i säng extremt tidigt på kvällen. Dessa kvällar är det bara att stryka träningen. Det har ändå blivit i snitt 1 timmes cykling per dag de senaste fem veckorna, så jag får vara nöjd med det. Att det ofta blir ont i rygg och axel efteråt är bara att acceptera. Det blir ändå inte värre över tid än om jag inte tränar.

Jag kan också konstatera att allt är relativt. Jag har aldrig utvecklat min kapacitet så snabbt som jag gjort under dessa 6 veckor, men jag har å andra sidan aldrig haft så låg kapacitet som nu sedan jag började mäta min kapacitet på cykeln.

På grafen nedan kan vi se MAF-intensiteten (för mig 141 i puls eller 78% av maxpuls), som också kan betecknas aeroba tröskeln. Det gäller alltså att få så hög snitteffekt som möjligt utan att snittpulsen blir högre än den aeroba tröskeln vilket för mig då är 141. Just innan skadan kunde jag ligga på 309 watt i en timme.

Sex veckor efter min skada rullade jag igång på trainern. I början av veckan klarade jag inte ens att cykla i en timme, men i slutet av första veckan fixade jag 130 watt i en timme. Därefter har det sakta gått upp till 235 watt som jag hade häromdagen. Jag har alltså förbättrat min kapacitet med 81% på 6 veckor. Det innebär alltså 13,5% effektutveckling per vecka.

Många diskuterar hur snabbt det går att förbättra sin kapacitet. De senaste 6 veckorna visar att svaret är - Det beror på. För just mig de senaste veckorna skulle jag som nämnts uppge väldigt höga siffror. Sedan jag börjat träna har jag nu förbättrat min kapacitet mer per vecka än vad jag brukar göra på ett helt år. Då har jag samtidigt tränat mycket mindre än vad jag brukar. Skulle jag tränat som jag gjort nu i höstas hade min kapacitet blivit sämre och sämre - Nu har det gått rakt upp.

Jag ser dock att kapacitetsutvecklingen nu börjar plana ut, så hädanefter får jag nog räkna med att det jag hittills förbättrat på en vecka tar 1-2 månader. Stämmer den teorin bör jag ha fått tillbaka större delen av min kapacitet någon gång i oktober. Det förutsätter förstås att mina skador inte sätter hinder för den utvecklingen, genom att jag inte kan träna som jag vill eller att min maximala potential blir lägre av alla skador.

För skoj har jag nu också provat två tester till för att se hur mycket du påverkas vid en så extrem skada som jag haft.

Just innan min skada körde jag en tjuga på 395 watt. I slutet av första veckans cykling nästan 7 veckor efter skadan klarade jag 160 watt. Jag har därefter kört en tjuga per vecka. Jag klarar nu en tjuga på 290 watt. Det innebär att jag förbättrat mig med 81% även på tjugan. Att åter nå 395 watt känns inte rimligt under detta år hur bra än träningen skulle fungera.

Slutligen ville jag kolla på fyrorna. Jag kör som många av er vet inte de på max, utan så att jag kan köra de många dagar i rad om jag vill (max 8-9 minuter i pulszon fem).

Första veckan fixade jag 170 watt på mina fyror och nu för några dagar sedan 310. En otroligt stor förbättring, men också långt till de 397 watt som jag körde på innan skadan.

Sammantaget kan vi säga att den nivå jag hade vid min första cykelvecka 6 veckor efter skadan var extremt låg. För att komma tillbaka i min ursprungliga kapacitet skulle jag i det läget behöva förbättra mig med 138 % i MAF, 132% på tjugan och 134% på fyrorna. Ingen liten utmaning att återfå sin ursprungliga kapacitet alltså. Om det är möjligt vet jag inte, men om det skulle vara så får jag räkna med mer än ett år i alla fall.

Jag hoppas dock att jag redan i år kan bli tillräckligt stark för att kunna cykla längre rundor och hänga med andra på dessa. För att det ska gå behöver kapaciteten upp lite mer, men framför allt behöver jag uthållighet också. Där känner jag att det är extremt mycket kvar. Har kört några pass på två timmar. Trots mycket lugn cykling har det tagit på rejält. Sedan hänger fortsättningen främst på om ryggfrakturerna accepterar längre cykelrundor.

Ja, vi jobbar vidare och förhoppningsvis blir det en resa nästa vecka. Återkommer om det.

Äntligen! och så svag blir du efter skada!

När du har varit med om en olycka och är skadad är det förstås viktigt att sköta din rehab så bra du kan. För egen del handlar det om att få tillbaka rörlighet i kroppen, återställa muskelmassa och få tillbaka kondition.

Jag skulle nog säga att jag hittills gjort vad jag kunnat fysiskt och rörelsemässigt i stort sett varje dag sedan olyckan som skedde för snart två månader sedan.

Samtidigt som du gör maximalt vad du kan i din rehabträning är det viktigt att tänka på vad du gör och när du gör det. Det handlar om att inte gå för snabbt fram eller göra saker som kan bli kontraproduktiva. Men du kan inte heller vara för passiv i träningen för att komma vidare i din rehab. Jag upplever att jag skött detta och hittills fått den progression i min rehabträning som varit möjligt.

Med så allvarlig skada som jag råkat ut för och med närmare 20 frakturer som ännu inte är läkta och dessutom en lunga som inte är helt återställd är det klart att trots fokuserad träning sker alla förbättringar i små steg.

Jag har sedan tidigare beskrivit att 6 kg muskler bara rann iväg från min kropp av all inaktivitet på sjukhuset. Sedan jag kom hem har jag klarat att behålla resten av musklerna och nu arbetar jag på att långsamt återställa det hela. Det lär ta tid, men jag måste tro att det över tid ska vara möjligt.

Rörligheten är också en viktig fråga och i förrgår fick jag nya rehabövningar som är mer avancerade och där jag får göra mer. Det känns faktiskt som de redan lett till en liten förbättring. Bara att jobba vidare.

Främst ryggskadan har hållit mig från trainern som ändå ska vara den mest skonsamma träningen i detta läge. Nu har dock ryggkotorna blivit något bättre. Jag har också en mitella från sjukhustiden i Spanien som kan användas för att hålla axeln stilla.

Vad det innebar? Jo, att jag försiktigt steg på trainern för att prova hur det skulle kännas.

Så fick jag då återse min trainer.

Hur det gick?

Ja, lite både och. Genom att sitta upprätt, inte hålla i styret och använda mitella fungerade första passet acceptabelt. Fantastiskt att åter få upp pulsen och röra på sig. Mindre positivt att inse hur extremt dåligt tränad man blir av inaktivitet. Jo, nog förstod jag att det skulle vara illa, men nu kom det svart på vitt. Jag kan bara tänka mig hur illa det varit om jag inte varit vältränad innan olyckan.

Ja, sedan protesterade ryggen efter ett tag och även övriga frakturer.

Det var lite svårt att veta hur hårt jag skulle trampa så jag började mitt första trainerpass som jag såg det, extremt lugnt. Det innebar lugnare än när jag i vanliga fall kör återhämtningsträning. Min plan blev att hålla 170 watt i 40 minuter. 

Jag rullade igång och snabbt blev jag rejält svettig och pulsen började stiga. Efter 20 minuter var jag så ansträngd att jag började förstå att 30 minuter skulle få räcka för dagen. Jag fick också kontinuerligt under hela passet sänka effekten. Men trots detta nådde jag pulszon 5 efter ca 25 minuter och fick då sänka till ca 140 watt sista fem minuterna. Snittet för de 30 minuterna blev 158 watt och en snittpuls på 81% av maxpuls. Dessutom rejält slut efter bara 30 minuter.

Från min första träning på 30 minuter som visar att pulsen skjuter i höjden trots att jag kontinuerligt sänker intensiteten..

Helt otroligt vad svag jag var. Med den effekten hade jag i vanliga fall legat i pulszon 1 och knappt varit uppvärmd. Nu var jag slut och låg mestadels pulszon 4. Jo, jag förstår att det är rimligt att det blir så, men ändå. Ja, jag var samtidigt riktigt nöjd att jag ändå hade cyklat.

Dagen efter var jag återhämtad och jag hade inte mer ont än tidigare dagar. Mycket positivt!! Det tolkade jag som att det går att träna på det kroppen orkar. Positivt med varje minut och jag får acceptera att jag är svagare än vad jag någonsin varit.

Nytt pass dag 2 med målet att inte landa på högre snittpuls än 141 (MAF). Ville inte bli lika trött då mitt mål är att cykla i stort sett varje dag, då det borde vara positivt i min återgång till mig själv.

Det andra passet blev helt klart inte lika jobbigt, men jag vågade ändå inte köra mer än 35 minuter. Jag landade på 141 i puls och en snitteffekt på 134 watt. Extremt lågt, men otroligt skönt att nu kanske få rulla igång så smått. Du som undrar så testade jag kring nyår och då landade jag på drygt 300 watt med samma puls. Nu ligger ju inte prestation i fokus på länge, men det är ändå intressant att reflektera kring hur snabbt en människokropp havererar. 

Lägre effekt pass två, men ändå stiger pulsen rejält.

Om jag nu rullar på med korta träningspass ska det bli intressant att se hur snabbt kroppen återhämtar sig till åtminstone en medelbra kapacitet och om det går att köra på utan att ryggen och övriga brott sätter stopp. Kanske får jag nu vara med om min bästa procentuella förbättring på kortast möjliga tid? Nej, jag har inga förväntningar på att återfå min ursprungliga kapacitet om jag inte ser väldigt långt fram i tiden. Dit är det ju nu 125%. Men kan jag allt eftersom bli lite starkare, lite uthålligare och må lite bättre i vardagen så är jag på rätt väg.

Helt klart är detta ytterligare ett bra steg i min rehab, även om det verkligen känns utmanande att starta på en så låg nivå.

Då hoppas jag på att slippa bakslag av mina skador och att jag kan rulla på med 2-3 timmar rörelseövningar och kondition varje dag den närmsta tiden. Styrka får jag inte köra ännu på ett tag.

Allt detta visar det som vi vetat att träning är färskvara. Nu blir det spännande att se framöver om det också stämmer att den som var tränad när olyckan skedde kan genom muskelminne, inställning mm återställa sin fysiska kapacitet snabbare än andra.

Detta var ett stort steg tillbaka och nu skyndar jag lagom och hoppas att kroppen fortsätter åt rätt håll.

Träning när du är skadad och blir det bestående men?

Snart har det gått två månader sedan jag senast var utomhus, om vi bortser från något besök på apoteket. Lite av husarrest alltså.

Dagarna rullar ändå på ganska bra, även om de ser ganska lika ut.

Medicinering varje morgon och sedan är då första delen av dagen bättre. Här försöker jag köra så mycket rehab det bara går. Allt för att komma tillbaka till ett normalt liv.

Allt är ju relativt och den träning jag kör skulle de allra flesta inte räkna som träning. Jag kämpar på med att öka min rörlighet i överkroppen genom olika övningar och dessutom försöker jag i allt jag gör träna min högra sida av kroppen. Att lyfta ned saker, eller kanske ställa in en burk i kylan med min högra hand innebär en stor ansträngning. Visst kunde jag använt vänster arm och hand, men ska jag kunna bli bättre behöver fokuset ligga på höger sida av kroppen som saknar rörlighet, är uppsvullen och dessutom har musklerna tynat bort.

Vidare försöker jag gå det jag kan här hemma. Både rent allmänt runt i huset, men också på det gåband jag fått låna av mor och far. Nej, det går inte fort och jag kan inte köra länge innan ryggen mm börjar trilskas. Men jag kämpar på varje dag.

Jag kör också med andningsövningar med hjälp av ett hjälpmedel jag fått låna. Allt för att få lungan att återhämta sig. En lunga som än så länge inte alls vill vara med som jag önskar.

Sedan jobbar jag också med olika tankenötter för att hålla huvudet fräscht.

För varje vecka blir det bättre, men inte särskilt mycket.

Varje kväll är jag rejält sliten och smärtorna är ganska stora. Ungefär lika varje kväll då jag aktiverar mig mer allt eftersom och medicineringen dessutom sänks. Det gör att även om kroppen blir lite bättre, så är jag lika tärd på kvällarna.

Sedan jag senast sänkte medicineringen har det blivit mer problem med sömnen och många gånger vaknar jag på grund av smärta. Nu också av gamla skador jag haft. Bland annat har ländryggen börjat spöka, där jag hade problem förra tävlingssäsongen. Det blir ju gärna så när du inte kan träna, inte stretcha som du bör och du ligger helt stilla när du ska sova. Nu sänker jag medicineringen igen, så vi får se hur det går.

Visst finns det kvar en oro för om jag verkligen ska bli helt återställd. Kommer axeln och allt runt denna bli okej med rörlighet och utan smärtor? Läker frakturerna i ryggen och kommer lungan att bli som förut så att det går att röra på sig ordentligt? Ja, mycket är fortfarande oklart. Kanske får jag lite mer klarhet på måndag då jag ska vara hela dagen på sjukhuset. Det blir flera olika röntgenundersökningar och träff med ryggläkare, respektive ortopedläkare. Slutligen blir det också en träff för att lägga upp fortsatt rehab och en plan för återgång i arbete och träning. Helt klart lite nervöst kring vilka besked jag får under dagen.

Fortfarande är jag dock övervägande delen av tiden på ett hyfsat bra humör och försöker göra vad jag kan för att med tiden få må bra igen. Men jag får erkänna att det finns stunder då det är riktigt tungt och det inte känns helt rättvist. Kanske inte helt ologiskt med allt jag varit med om?

Nej, nu peppar vi på och tar nya tag.

Någonstans i fjärran kanske vi hittar en trainer där jag kan sitta upprätt och träna en liten stund i alla fall. Vi får se när jag gör ett försök, och om det överhuvudtaget går.

Det gick vägen

Jag har under alla år varit en sportnörd som i stort sett gillar all sport. Då menar jag både att njuta av sporten på plats eller via TV, såväl som att utöva sporterna själv. Jag har försökt prova på de flesta sporter som kommit i min väg och varit aktiv i en mängd sporter. Jag har också varit tränare inom ishockey, fotboll och innebandy.

Fortfarande konsumerar jag all sport jag kan, men de sporter jag utövar har av olika anledningar minskat i antal. Tittar vi på senare år så har jag främst cyklat och spelat innebandy. Jag har också försökt spela så mycket pingis och tennis som möjligt. Det har också blivit en del löpning även om det inte är en av mina favoritsporter. Övriga sporter har fått en allt mer undanskymd roll.

Fram till för drygt två år sedan så blev det ganska mycket tennis och pingis. De senaste två åren har jag i stort sett bara sysslat med innebandy och cykling, om än i ganska så stor omfattning.  Visst, det har också blivit en del löpning, men i mycket mindre omfattning.

I höstas drabbades jag av två skador som jag tidigare nämnt. Först bröt jag ett revben på innebandyn för att nästan direkt jag var tillbaka efter skada få en omfattande muskelbristning. Från skadan som skedde i oktober hade jag ett längre träningsuppehåll från alla sporter och därefter har jag bara kunnat ägna mig åt cykelträning.

Innebandyn vet jag inte om det blir något mer i framtiden. Jag vet inte heller när/om det blir mer löpning. Jag har alltid gillat lagsporter, så en självklart är det en liten sorg att inte ha min innebandy två till tre ggr/vecka.

I dagsläget cyklar jag ca 5 dagar i veckan, och det är den träning jag kör.  Tur då att jag älskar cykling.

För några veckor så pratade jag med en vän jag tidigare brukade spela tennis med. Vi pratade om att spela i sommar. Visst - jag ville. Visst - jag var orolig för min vad. Vi bestämde preliminärt att spela i dag. Jag har de senaste dagarna varit i valet och kvalet om jag skulle genomföra detta med vetskapen om att en ny muskelbristning skulle innebära att all träning under de närmsta månaderna skulle utgå.

Jag valde dock efter noga övervägande att spela. Vi har nu spelat tennis i 3 timmar under kvällen. Det blev en bra dag. Det var roligt, det gick bättre än vad jag trodde efter så långt uppehåll och vaden höll. Visst var jag lite extra försiktig, visst hade jag större delen av vaden tejpad med kinesiotape, visst hade jag en snygg stödstrumpa - Men vaden höll.

Jag har alltså ingen ny muskelbristning. Nu hoppas jag att jag inte får någon form av reaktion i vaden som gör att det kortsiktigt blir problem med träningen.

Idag påmindes jag om att förutom cykling är i stort sett alla bollsporter en fröjd.

Skadad, frustrerad och utan hopp!?

Vad säger man? Skadad, frustrerad och utan hopp. Ja, det var inte mycket som kändes bra. Revbensskada, muskelbristning i vaden och förkylningar. Otroligt mycket träning missad från september och fram till nu.

I mitt första inlägg i frågan: Muskelbristning - Hur du kommer tillbaka kan du läsa om hur jag blev skadad och hur den första tiden efter skadan såg ut. I dag fortsätter beskrivningen av min skada och hur det kan se ut när man rehabiliterar en muskelbristning.

Skadan skedde i oktober och nu är beskrivningen framme i slutet av december och min resa till Gran Canaria närmar sig.

Del 2:

Men så plötsligt vid årsskiftet började benet krångla igen. Det var nu bara två veckor kvar till cykelresan till Gran Canaria. Det gjorde att jag kände stor oro.

Det blev extra mycket vila och rehab fram till cykelresan och det började efter någon vecka kännas bättre.

Så kom jag ändå iväg på min cykelresa och det kändes som att den kanske skulle gå att hantera. Första veckan tränade jag bara varannan dag, och det mådde vaden bra av. Andra veckan ökade jag på träningsintensiteten, och även det gick att hantera. Totalt fick jag ihop 30 timmars cykling och benet höll. Det krävdes dock en del stopp under dagarna för stretching, det krävdes också att jag cyklade med stödstrumpa och dessutom hade jag varje dag vaden tejpad med kinesiotape. Eller jag ska vara ärlig, en dag provade jag utan detta, det gick inte bra. Med andra ord fungerade det bara om jag förnedrade mig genom att cykla med stödstrumpor och med benet fullt av kinesiotape.

Jag glömde, inte heller det räckte. Det krävdes också daglig massage, stretching, liniment och en del voltaren. Men det gick! Och vaden blev inte sämre.

Efter cykelresan blev det nästan genast träningsuppehåll på grund av influensa. Detta ofrivilliga träningsuppehåll höll i sig i nästan fem veckor. Det var också under denna tid som jag för första gången inte längre kände av vadproblem vid promenader, och andra vardagssituationer.

Det har nämligen varit så att jag under hela min skadeperiod inte kunnat gå någon längre bit, göra tunga lyft, gå i trappor eller annat. Men nu var det nära.

Sedan fyra veckor tillbaka har jag för första gången kunnat träna utan att under själva träningspasset påminnas om att jag har en skada i vaden. Jag har först nu insett att jag inte kan ta något för givet. Det gör att jag nu uppskattar varje pass jag inte känner smärta eller oro för att skada mig igen. Det känns fantastiskt bra att jag snart är tillbaka!

Fortfarande blir jag dock tröttare och stelare i min skadade vad, och jag tror inte den är helt återställd. Men nästan. Nu är det bara att hoppas att problemen inte återkommer.

Sammantaget kan jag alltså säga att en rejäl muskelbristning kan se ut så här:
Vecka 1-2 Extremt ont, ingen rörlighet och ingen träning
Vecka 3-7 Rehabcykling på låg och jämn intensitet och litet omfång.
Vecka 8-10 "Riktig" träning på trainern men inga intervaller. Få träningspass
Vecka 11- 19 All typ av träning på trainer och cykel inklusive intervaller. Dock inte så stort
omfång, och med ett antal större eller mindre bakslag. Fortfarande en
del smärtor till och från.
Vecka 19-23 För första gången går det att träna utan större känningar i vaden. Fortfarande
känns det efter passen att vaden inte är helt återställd. Men vaden påverkar
inte längre träningsupplägget i någon större omfattning. Dock får
jag ändra träningsupplägg vissa enskilda pass.

Fortfarande är jag dock inte helt utan symptom. Min skadade vad behöver fortfarande mer återhämtningstid än andra delar av kroppen. Det känns också att den är mer känslig och fortfarande är jag inte säker på att vaden är så läkt att jag inte riskerar att riva upp muskelbristningen.

Hur det kommer att se ut efter de snart 6 månader som gått går inte att veta. Jag hoppas att svaret är att jag kan cykla i den omfattning jag önskar på Mallorcaresan, och att jag inom någon månad inte känner av vaden varken före, under eller efter träning.

Jag hoppas också att jag till sommaren kan delta i det årliga Multisportracet, och då krävs att jag kan börja springa utan att riskera att slå upp skadan. Hur det går med det är osäkert. Om det blir någon innebandy nästa säsong är tveksamt. Framför allt utifrån - risken för ny skada. Jag har fått höra från sambon, bror, mor och ett antal kompisar att du ska aldrig spela innebandy igen. Ja inte vet jag, kanske har de rätt. Kanske är det inte värt att riskera samma skada igen?!

Nu ska vi se framåt och då hoppas jag att min beskärda del av skador och sjukdomar är uppnådd för en lång tid framöver. Jag har missat 20 träningsveckor under perioden september-mars, så visst borde det nu räcka!? Ja inte vet jag, men jag hoppas.

Nu är jag lite orolig, då jag är lite vidskeplig. Kommer detta inlägg i sig nu leda till att vadproblemen ökar? Ja, vad vet jag? Jag vet det är dumt tänkt, men trots allt - Jag är inte lugn.....

För att ytterligare befästa min vidskeplighet och min tilltro till medikamenter och därmed öka chansen till en lyckad cykelresa gjorde jag häromdagen ett besök på apoteket och köpte upp hela deras sortiment av smärtstillande preparat, både i flytande och fast form. Jag såg även till att inhandla liniment, kylgel, resorb, Mivi total, magmedicin, skavsårsplåster mm. Behöver jag tillägga att jag beställt fyra rullar kinesiotape på nätet? Ja man måste vara redo för alla eventualiteter.  Nu är jag redo - Att vaden är det vågar jag inte slå vad på...

Muskelbristning - Hur du kommer tillbaka i full form

Muskelbristning, en av de värre skadorna för en idrottare. Att klara sig från en sådan idrottsskada är inte lätt då den många gånger slår till i "blindo" och att rehabilitera sig från dessa skador är tufft och svårt. Jag vet hur det är och hur frustrerande det kan vara.

Hur ser då en rehabiliteringen ut efter en muskelbristning? Hur lång tid tar det innan du åter kan träna och cykla för fullt? Ja, den frågan har nog många. Jag har svaren hur det sett och ser ut för mig. Ja, jag vet att alla skador är individuella, men kanske kan det hjälpa någon att bedöma sin egen skada!?

Efter 6 veckors träningsuppehåll pågrund av förkylning och ett brutet revben hade jag fått några veckors bra träning. Jag körde som tidigare år cykel och innebandy.

En tisdag kväll för snart 6 månader sedan åkte jag som vanligt till en av mina innebandyträningar intet ont anades om vad som väntade.

Efter ca 40 pigga träningsminuter var det dags. Jag stannade, tog ett ryck och det smällde som ett skott. Fruktansvärda smärtor i vaden. Det var knappt jag tog mig hem. Därefter 5-6 timmar på akuten där det konstaterades en större vadskada. Vid återbesök dagen efter fick jag veta att en av två vadmuskler i vänster ben fått en rejäl muskelbristning.

På bilden kan ses vilken vadmuskel som jag skadat och ungefär var. Min skada gick dock både högre upp och längre ned. Dessutom var min skada på vänster ben.

Hur lång tid tar det då att ta sig tillbaka från något sådant?! Jag frågade läkarna, jag googlade och jag försökte fundera själv. Det gav ingenting. Läkarna ville inte säga någonting och på nätet fanns inga tydliga indikationer. Själv tänkte jag bara det värsta. Nu var hela försäsongsträningen förstörd, det skulle inte bli någon cykelresa i januari och min vilja att bli en ännu bättre cyklist 2013 var spolierad.

Vid återbesök på sjukhuset dagen efteråt visade det sig att jag hade en lång muskelbristning på ca 15 cm i yttre vadmuskeln, men däremot var den inte så djup.

Den första veckan efter skadan kunde jag inte ens stötta på benet. Det gjorde fruktansvärt ont och benet lydde mig inte alls. Det var kryckor som gällde under flera veckor, men allt eftersom kunde jag stötta på benet allt mer.

Vid rehabträff med sjukhusets sjukgymnast fick jag ca två veckor efter skadan veta att om det på något sätt var möjligt att skippa kryckorna skulle jag göra det, även om det smärtade. Det var också viktigt att fokusera på att försöka börja gå normalt igen. Jag fick ett antal övningar för benet med tåhävningar och annat.

Jag frågade om jag skulle vara tillräckligt rehabiliterad för att kunna köra på hyfsat med trainern om 3-4 veckor för att ha en chans att vara förberedd inför Gran Canaria i januari. Svaret var: "Det går inte att säga". Positivt dock att sjukgymnasten sa att den första tiden av rehab skulle bedrivas på träningscykeln. Dock med mycket låg insats och intensitet. De flesta skulle nog inte ens kalla detta för träning.

Jag frågade också vad sjukgymnasten trodde kring innebandyn. Hon svarade: "Det blir inget mer denna säsong, tidigast nästa höst". Löpning då? "Tidigast till sommaren". Att cykla ordentligt då? "Ja det är vad som kommer att fungera först." När det skulle fungera ville hon dock inte säga. I detta fall var det i alla fall en otrolig tur att jag är cyklist och inte löpare. Dock väldigt tråkigt att inte kunna fortsätta med innebandyn som jag verkligen älskar.

Efter den första tiden följde 4 veckor rehab på cykeln. Det innebar lite träning, kort tid och med låg belastning. Jag fick snabbt känning i vaden och avslutade alltid när det började göra ont. Belastningen låg under denna tid på så låg nivå att kondition och styrka inte ökade, utan fortsatte att försämras. Sakta men säkert blev dock vaden allt bättre.

Sex till sju veckor efter skadan gjorde jag mitt första riktiga träningspass. Jag kunde dock fortfarande inte köra mer än 3-4 pass i veckan och passen behövde vara korta. Dessutom fungerade det inte med intervaller. De första sex veckorna hade jag haft stödstrumpa hela dagarna, men nu bara på själva träningen. Jag balanserade hela tiden på vad benet klarade och vid flera tillfällen blev benet "hårt", spänt och jag kände smärta. Men jag lyckades ligga på rätt sida, vilket gjorde att förbättringen fortsatte.

Det började gå allt bättre och jag lade in ett antal intervallpass. De flesta pass var ägnades fortfarande åt relativt låg belastning. Fortfarande höll jag passen relativt korta och vila varannan dag 4. Det gick allt bättre.

Men så plötsligt vid årsskiftet började benet krångla igen. Det var nu bara två veckor kvar till cykelresan till Gran Canaria. Det gjorde att jag kände stor oro.

För att inte beskrivningen ska bli allt för lång och svårläst väljer jag att lägga in en "cliffhanger". Det innebär att den andra och sista delen kring min vadskada och rebabliteringen av densamma finns i ett senare inlägg: Skadad, frustrerad och utan hopp!

Gran Canaria 2013 - Skador av alla de slag.

Som jag tidigare berättat drabbades jag av en rejäl muskelbristning i vaden för ungefär 3 månader sedan. Jag har varit mycket orolig för att denna skada skulle innebära att jag inte skulle kunna cykla på Gran Canaria, åtminstone inte i den omfattning och med den intensitet jag önskat. Nu hade jag tur och kunde köra på med hyfsat normal träning på trainern från andra veckan i december vilket gjort att formen trots allt är hyfsad. Jag har också kunnat balansera överansträngning, kramper och spänningar i vaden under denna resa. Självklart har det hela tiden legat på gränsen, men det har hittills gått. En del i detta kan ha varit att jag kört med kinesiotape vid nästan alla cykelpass och dessutom stödstrumpor. När jag provade köra utan blev det snabbt sämre. Varför det fungerar och hur vet jag inte, huvudsaken är att det gör det.

Det har också visat sig att jag inte ska gå allt för mycket vilket också ställer till det. Det enda som är bra med denna typ av skada är att det är just cykling som läkarvetenskapen rekommenderar. Nu vill det bara till att benet håller i två dagar till.....

Jag kan också rapportera materiella skador från dagens lilla utflykt som jag beskriver i två kommande inlägg. Ett par nya cykelhandskar har gått upp i limningen och framför allt har jag fått en större skada på cykelramen. Vet ännu inte om det är kosmetiska problem eller om det är problema gigante. Vid det senare är det bara att leva på bröd och vatten ett år eller så.

Nedan finns bilder på kinesiotape och "snygga" stödstrumpor. Kan nämna att stödstrumporna varit vita alla dagar utom idag. Som ni ser är benen lite håriga, men eftersom de varit dolda vid all cykling borde jag få cykla ändå!?

Jag levererar också bild på trasiga handskar och en ram som kunde se bättre ut.

Nu får vi se om de sista dagarna kan bjuda på några fler skador, fysiska eller materiella. Jag hoppas - Nej.

 

Vad liknar detta?

När man varit skadad under längre tid balanserar man alltid på en skör tråd. 2012 avslutades dock bra och även början på det nya året har varit positiv. Jag har kört flera kvalitetspass som känts bra. Jag har kört ganska hårt, framför allt sista två veckorna och relativt mycket tid. Totalt har jag kört 14 timmar på två veckor, där en stor del varit tempo, intervaller eller tröskelträning.  Kanske har jag blivit allt för optimisttisk och stegrat träningen för snabbt? Samtidigt vill jag vara så förberedd det går när jag och bror ska bestiga bergen på Kanarieöarna.

I dag körde jag ett distanspass och fick under passet känningar i vaden. Nu efteråt har jag ganska kraftiga smärtkänningar. Vi får hoppas att det bara är en liten överansträngning. På fredag befinner jag mig på Kanarieöarna, och då har jag ingen större lust att ha en allt för krånglande vad.

Cykling med Kalla ryssar

Då min skadade vad inte tillåter annat än cykling på trainer är det bara att hålla tillgodo. Det blev mitt andra pass för året. I dag tävlade jag i kapp med både längdåkare på Tour de Ski och med ryssar i junior VM i ishockey.

Det blev ett tufft pass med 15 min uppvärmning följt av en 40 min lång intervall på drygt 90% av maxpuls. Därefter körde jag lite lugnare en stund för att sedan lägga in ett antal 15 sek intervaller på maxfart. Totalt varade passet i nästan två timmar.

Jag drogs med av framgångar i både längd och ishockey och kände mig bra för första gången på länge.