Insnöad, skott i ryggen, slut på morfin och 4x4 intervaller som gladde

Många av er skriver om hur ni nu cyklar utomhus och att det är fantastiskt bra. Här i Norrland cyklar ingen utomhus, åtminstone inte på en racer. Här hos oss finns otroliga mängder med snö kvar och på vägarna hittas is både här och där. Jag gissar att det är 3 veckor tills även vi i Norrland får hitta ut.

Väl höga snövallar i anslutning till våt hus

För egen del har detta inte spelat någon roll just detta år då jag ändå inte kunnat träna någon annanstans än på trainer, då mina 20 frakturer satt stopp för aktiviteter som inte är extremt kontrollerade och där risken är typ noll att skada sig.

Nu har dock snart kroppen läkt själva frakturerna så pass att jag kan cykla ute om bara cykelform, uthållighet och smärtor inte sätter stopp. Det går alltså åt rätt håll.

Det mest frustrerande nu är att det bitvis fortfarande känns som jag fått ett skott i ryggen där min sämsta kota finns. Det verkar dock inte göra skillnad om jag bara är uppe eller jag sitter på cykeln och trampar. Så det är som det är.

Jag har nu sänkt medicineringen ännu mer och nu är snart allt mitt morfin avtrappat och jag ska klara mig på vanliga värktabletter.

Efter att ha arbetat under dagen och med mindre medicin i kroppen kändes det osäkert hur dagens träning skulle gå. Jag hade ju ont i ryggkotan redan innan jag började cykla, så det kändes uppgivet.

På programmet stod dessutom fyror så det var ju ingen lek heller.

När jag rullade igång blev jag positivt överraskad att smärtan i ryggen snarare blev mindre. Så var det också hela träningspasset, som i och för sig bara var 65 minuter långt. Så hur det känts med längre tid är mer osäkert.

Själva träningspasset var också positivare på länge.

20 minuters uppvärmning och sedan var det då dags för att köra 4 x 4 minuter hårt med 3 minuters lugnare cykling mellan varje intervall. Som vanligt kör jag inte max på mina fyror, utan målet är att landa på ca 9 minuter i pulszon fem.

För ca 10 dagar sedan körde jag fyrorna på ca 310 watt, så målet idag var 320 watt. Den lugnare delen kring 170 watt.

Jag såg på cykling (Katalonien runt) på tv under hela passet vilket är en bra inramning, och att se på cykling gör ofta också att det är lite lättare att hålla trycket.

Första fyran landade på 324 watt och jag nådde inte ens pulszon fem. Förvånande bra. Det gjorde att jag höjde effekten för de kommande tre fyrorna som landade på 333, 337 respektive 339 watt. Alltså ett snitt på 333 watt och totalt 9,5 minuter i pulszon fem. Vilan mellan fyrorna landade enligt plan på 171 watt.

Detta blev mitt första pass sedan skadan då det bitvis kändes riktigt bra och min andning var okej (som många av er vet fick jag en skada på lungan i samband med olyckan).

Visst saknas det fortfarande ca 20% innan jag skulle nå min tidigare nivå på fyrorna, men med tanke på hur illa däran jag varit gjorde detta pass mig riktigt glad. Ja, sedan saknas det förstås ännu mer
gällande uthålligheten och flera andra kvalitéer, men idag väljer jag att se det positiva.

Nu förstår jag att bakslag också kommer (vilket det gjort många gånger under dessa tre månader), men jag får ta det då det kommer.

Då tänker jag inte på fotbollen mot Norge, för där verkar bakslaget redan ha nått oss. I alla fall en svensk som är nöjd...