Gran Canaria 2014 - Mjölksyra och inga bromsar, dag 7

Ja, då var det sista dagen på Gran Canaria och hotell Caserio. Så här ser utsikten ut från hotellet. Riktigt trevlig, och med kvällssol.
Här kan ni se balkongen, även den riktigt bra. Själv har jag bara varit ute på balkongen när jag hängt upp blöta cykelkläder och ställt ut cykeln för natten. Men som sagt, i vanliga fall hade detta varit toppen


Jag checkade ut redan nio på morgonen och blev då lovad att ha packningen i ett baggagerum och att jag efter cyklingen skulle få duscha i spa-avdelningen. Oj, hade de spa? Det hade jag missat. Där hade de både bad, bastu, gym mm. 

Om vi ska fortsätta med att berätta vad jag inte gjort, så har jag aldrig varit ute vid hotellets pool, än mindre suttit på en solstol.

Jag har inte beställt något i baren och inte i övrigt vid något tillfälle förutom ordinarie måltider heller nyttjat All Inclusive.

Jag har dock haft ett fint rum med helt okej säng. Maten har varit ganska bra och service och städning har varit på topp.

Men jag har alltså inte nyttjat hotellets bekvämligheter i någon större omfattning, utan mest ägnat mig åt fysiska aktiviteter. Men det var ju det som var tänkt.

Jag funderade ett tag på hur dagens cykeltur skulle se ut, och av flera anledningar blev det en kusttur. För det första ville jag inte vara helt i avkrokarna om det skulle bli någon form av problem. Det vore ju illa att missa flyget.

För det andra var jag osäker hur mycket kraft som fanns kvar i benen.

För det tredje hade jag lite känningar i knäna och då är längre klättringar inte optimalt.

Den fjärde och viktigaste anledningen var att jag i stort sett saknade bromsar på cykeln, och då är det ingen bra idé att ägna sig åt långa klättringar – man ska ju ned också. Helst utan att åka ut för ett stup.

Varför bromsarna var kaputt? Ja, det var handhavandefel. När jag skulle packa ned cykeln inför resan kom jag på att mina Aerohjul inte skulle få följa med, så jag kastade istället ned mina Mavichjul. För övrigt följde de med cykeln och var tidigare oanvända. Misstaget var att jag inte bytte bromsklossar, vilka inte passar till aluminiumhjul som Mavichjulen är. Det gjorde att bromsklossarna snabbt nöttes ned, och nu är de i stort sett obefintliga. Bromsverkan har blivit allt sämre under veckan och nu är den lika med noll (nästan).

 Cykelturen var planerad till 3,5 timmar och det innebar att jag först cyklade i motvinden till El Doctoral. Därefter vände jag och cyklade ut till Puerto Mogan. Jag gjorde några avstickare på vägen och åkte bland annat för första gången ned och tittade både på Puerto Rico och Amadores. Där stannade jag till och med för ett foto.

 

Generellt har stopp hört till ovanligheten på denna resa. I vanliga fall kör vi med både fika och lunchstopp på våra utlandsresor. På hela veckan har det inte blivit något av detta. Några minuters stopp varje dag för att fylla på vatten och kanske köpa en twix, är vad det blivit. Annorlunda, men helt okej.

Idag gick det mycket lugnt till El Doctoral, men sedan gick det hårdare mest hela rundan. Jag rejsade med flera olika cyklister för att trycka ur det sista nu när det inte blir någon mer cykling här på ön. Det gjorde att under de sista 2,5 timmarna så rann mjölksyran i benen riktigt betänkligt. Det blev faktiskt så att jag fick mer mjölksyra och stela ben idag än vid någon klättring tidigare i veckan.

Det går att se på bilderna att det gick hårt och jag inte hade tid att fota. Ja, genom att det i stort sett inte blev några bilder i farten.

Trots bara 1150 höjdmeter, blev det alltså en riktigt tuff och rolig avslutning på träningslägret här på Gran Canaria. Extra trevligt också att vi hade det bästa vädret just i dag. Ytterligare drygt tio mil avverkade och 3 timmar och 25 minuter.

Inför resan hade jag ett antal mål jag ville nå förutom att jag rent allmänt skulle få till bra träning. Jag ville få ihop en effektiv träningstid på 28 timmar. Då vi kom sent dag 1 och det behövs en lugnare dag i mitten visste jag det skulle bli svårt att nå. Men allt har flutit på och det har blivit just 28 timmars cykling. Vi kan lägga till att jag har ”powergått” i sand för att stärka min vad under totalt 12 timmar. Det känns som att det varit bra.

Ett annat mål var att jag skulle cykla minst 70 mil och samtidigt klättra minst 10.000 höjdmeter. Räknar jag bort dag ett och det lugna passet i mitten skulle jag klättra minst 9.000 höjdmeter på fem dagar. Det blev 9200 höjdmeter på de fem ”riktiga” dagarna och totalt på hela resan 10.591 höjdmeter. Totalt blev det 72 mil.

Med andra ord har det flutit på bra vid resan och alla mål är uppnådda. Riktigt lyckat!

Nu är det hemresa som gäller. Det blir flygning hela natten och vid sju på morgonen är jag förhoppningsvis hemma hos mina älsklingar. Det är fantastiskt med cykelresor, men det känns bra att komma hem 

Gran Canaria 2014 - Tävlingsdjävulen, dag 6

Näst sista dagen av cykling här på Gran Canaria 2014.

Idag tog jag vänster efter kusten. Det var mycket vackert med morgonsolen som speglade sig i vattnet. Jag körde på i kontrollerat tempo i ca 14 km innan jag svängde höger in mot bergen och klättringen upp till Soria.



Innan man når själva klättringen är det dock 14 km slakmota. Sedan finns berget och klättringen i fantastiskt trevliga serpentiner.  Själva klättringen är ca 5 km och enligt min mätning i dag har den en snittlutning på 8,6%. Som brantast en bit över 14%.

Jag trampade på i ett kontrollerat tempo, och ju högre upp jag kom ju kallare blev det. Det är inte ofta man har väst och armvärmare när man klättrar, men så var det i dag. När jag började närma mig toppen var det endast 12 grader och dessutom kändes det kallare då det dessutom började regna och blåsa rejält. Det är fascinerande hur det kan vara 10 grader kallare än vid kusten.

Sedan är ju alltid utmaningen om det är kallt uppe i bergen att man ska ta sig ned. Fartvind och liten fysisk aktivitet förutom aktivt bromsande med frusna händer, det är ingen hit.

Vi var upp till Soria även första dagen, men svängde då av mot San Bartolome. I dag var planen att åka ända fram till Soria och besöka min och brors favorit till supermarket. Jag och bror har nämligen en tradition att handla något här varje år. Under de år vi varit här har samma gamla dam suttit på exakt samma ställe. Jag ville kolla om det var så även i år. Jag gick in i affären för en cola. Jag tittade mot kassan – check.

Det blev bara ett mycket kort stopp, då det blev iskyla direkt jag stannade. Min ursprungliga plan var att fortsätta bergsturen, men jag hade ingen lust att kuska runt och frysa, så jag bestämde mig för att kusten var trevligare.

Nedfarten från Soria är i vanliga fall en av de trevligare, men inte i dag. Ny fin svart asfalt som är blöt är ingen hit. Den var riktigt hal. Det gjorde att de första 5 branta kilometerna knappt gick i styrfart.  Ändå var jag faktiskt hela tiden orolig för att krascha i backen – men det blev inga incidenter.

När jag nådde sträckan som nyss var en slakmota och nu lite lagomt utför hade det slutat regna och jag hade bra sikt. Här brukar jag och bror trycka på rejält, då det är ett riktigt bra avsnitt för det. Jag planerade samma sak i dag. Då dök det dessutom upp två danskar som vill kappköra. Det gjorde att det blev bang boom utför.  Det blev ca 10 km med en snittfart på nästan 50 km/h trots svängar och bara någon procents lutning. För övrigt var min snittpuls högre på detta avsnitt än vid klättringen uppför. Det visade både på att det gick hårt utför och att jag inte gått max uppför.

När vi kom ut på kustvägen tog danskarna höger och jag vänster. Jag hade nu fått upp ångan och körde på riktigt hyfsat, men inte alls på max. Jag såg efter en stund en gulklädd man bakom mig. När jag stannade för att ta av mig västen körde han om och sa på engelska ”You can´t beat me – I´m to fast”. Ja, ni vet ju hur det är. Då kom tävlingsdjävulen. Snabbt ned med västen i ryggfickan och jaga efter.

Han fick ca 15 sekunder och jag visste att det bara var 4 km till vi var framme i rondeller och annat tjafs där man måste ta det lugnt. Mannen tittade hela tiden bakåt och tryckte på. Han stod upp i uppförsbackarna och tryckte på, medan jag körde kontrollerat. Från början tog jag inget, men allt eftersom nötte jag mig närmare. Jag började se att han allt mer började trampa luft.

Sista backen passar mig perfekt. Inte särskilt brant, men hyfsat lång. Här tryckte jag järnet och närmade mig snabbt. Vips var jag förbi och ökade tempot så att han inte fick rygg. Jag fick kanske femtio meter innan det blev rondeller och jag lugnade ned mig. Han kom ikapp och sa ”You´re strong”. Jag sa ”thank you”.  Sedan svängde vi av åt olika håll.

Ja, efter inte ett enda tävlingsinslag på hela veckan blev det helt plötsligt två stycken oplanerade nästan direkt efter varandra. Kul var det. Inte helt dumt att kallas för stark heller. Nu är jag ju rent allmänt svag, så han syftade nog på cyklingsdelen.

Jag svängde av mot Ayaguares och fortsatte att i slakmotan trycka på ganska hårt men balanserat. Framme vid backen vände jag och trampade på bra i den svaga utförsbacken.

Då det fanns mycket att göra på hotellrummet så som tvättning, packning etc inför morgondagen valde jag efter detta att åka till hotellet.

Sammantaget blev det lugnt fram till klättringen upp för Soria. I själva klättringen gick det balanserat. Extremt lugnt utför i halkan innan jag tryckte på mest hela tiden fram till rundans slut. Det gjorde att jag faktiskt fick samma snittpuls sista 75 minutrarna som jag haft vid klättringen upp till Soria.

Det blev en rolig och lite annorlunda tur på 3 timmar och 40 minuter. Jag avverkade nästan 95 km och 1254 höjdmeter.

I morgon är det hemresa, men jag hoppas hinna med en del cykling innan planet lyfter mot Sverige och Umeå. 

 

Gran Canaria 2014 - Rejält äventyr, dag 5

Dagen började bra när jag tittade ut. Riktigt bra väder, bättre än alla andra dagar sedan jag kom till Gran Canaria. Perfekt för en dag av cykling.

I morse var det väckning först åtta då cyklingen inte skulle starta förrän 09.45. Jag skulle nämligen cykla med Peder Larsson från Gimonäs CK, och han skulle dyka upp då. Han bor i närheten av Puerto Rico och hade ca 40 minuters cykling innan vårt möte.

En glad och trevlig medcyklist idag.

Vi började vår tur efter kusten mot öster. I dag hade vi tur och motvinden var som bortblåst. Det gjorde att det gick mycket lätta de första milen. Vid El Doctoral svängde vi av in mot landet och det var snart dags för första klättringen upp mot Santa Lucia. Direkt visade det sig att Peder hade skött sin försäsongsträning på bästa sätt, och han var som vanligt mycket stark. För egen del kändes det tungt till en början men allt eftersom gick det bättre.  Jag körde på relativt hyfsat, men jag hade också i baktanke att detta skulle bli en lång dag, och man vill ju inte stå parkerad någonstans uppe i bergen. Tittar vi till ansträngningen kan Peder liknas vid en gasell och för min del var jag mer lik en säl med en rejäl isterbuk.

Hur som helst trampade vi på och det var mycket trevligt. Fina vägar, bra väder och trevligt sällskap.

På vägen upp mot Santa Lucia var det riktigt najs väder.

 

Efter Santa Lucia var det inte många meter med lugnare körning innan det var dags för mer klättring, nu mot San Bartolome. När vi närmade oss, började vädret bli mycket sämre och det kändes nästan kallt.

Väl inne i San Bartolome var det inte alls trevligt, vi valde därför att inte stanna utan sonika fortsätta med en till klättring mot Ayacata. Ju närmare vi kom desto mer flaschbacks fick jag från fjolårets topptur med bedrövligt väder. Det är nämligen från Ayacata man gör den sista stigningen till Pico de las Nieves.  Det var inte fullt så dåligt väder som i fjol, men riktigt dåligt.

Det är fascinerande hur dåligt vädret kan vara i bergen medan det är fint vid kusten. Man förundras också varför så många vill bo i dåligt väder när det är så nära till perfekta förutsättningar.  

Väl uppe i Ayacata hade vi haft en klättring på 40 km, med bara några kortare avbrott.

I och med att vädret var så dåligt föreslog Peder att vi inte skulle stanna utan rulla på ned till varmare breddgrader. Jag hade slut på vatten och Peder ville därför bjuda. Då ska vi komma ihåg att jag hade gått tom på 1,5 liter, medan Peder som kört 40 minuter längre hade mycket kvar av sin liter. Ja, det är verkligen olika hur det är med vätskebehov.

Då var det dags för nedstigning. Tyvärr är vägen väldigt dålig och det går inte att släppa på. Med andra ord måste man mestadels trycka på bromsen. Det kan jag lova inte är en trevlig upplevelse när det är riktigt kallt, man är i dimman och det regnar. Ja, det var också rejäl blåst. Vid denna tidpunkt var det ingen större cykelpropaganda.



Helt plötsligt drog det ihop sig till dimma, regn, blåst och riktigt kallt väder.

 

Det tog en bra stund och en nedstigning med många hundra meter innan det blev ett bättre väder och mer hanterbart.

Peder Larsson, stark som alltid

När vi nådde vägen ned mot Mogan blev vädret bättre, och här är det verkligen en trevlig väg med extremt många fina serpentiner. En bra väg att klättra uppför också.

När vi närmade oss Mogan började jag känna mig ostadig på cykeln och jag undrade om jag började få svindel eller något liknande. Det kändes inte bra, men jag visste inte vad det var. Från Mogan ned mot Puerto de Mogan körde jag på ganska hårt, men det var något tok. Nästan framme, stannade jag för att undersöka cykeln. Det visade sig inte vara mycket luft kvar i bakdäcket. Det blev dagens första pumpning.



Riktigt trevliga serpentiner

Vi körde på ett antal kilometer mot Amadores (just före Puerto Rico) där Peder bor, men snart insåg jag att jag hade punktering. Då det bara var ca 10 minuter kvar innan Peder var hemma, fick han åka vidare och jag fick laga en punktering. Vi tackade varandra för dagen och de nästan 4 timmar vi cyklat tillsammans. I alla fall jag hade haft en mycket trevlig dag.

Efter en fixad punktering trampade jag vidare efter kusten på väg mot Playa del Ingles. Det flöt på bra, och jag hade dessutom lite medvind som gjorde att jag kände mig starkare än vad jag var.

Innan dagens cykling började hade jag satt upp tre mål som alla skulle uppfyllas. Jag skulle cykla minst 6 timmar, avverka minst 150 km och klättra minst 3000 höjdmeter. Det kan tyckas att 150 km är lite, men här avverkas inte milen särskilt fort. Med så mycket klättringar känns det ibland som att det inte genereras några mil.



Så här såg det ut idag - inte bara en gång.

 

När jag nådde rondellen i Playa del Ingles där jag startade min runda hade jag cyklat ca 4 timmar och 45 minuter och klättrat ca 2100 höjdmeter. Det innebar att det skulle bli mer cykling. Jag började med att ta en liten runda i nejderna kring Playa del Ingles och cyklade också till FreeMotion (cykeluthyrning) för att fylla på mitt bakdäck med luft. Därefter rullade jag tillbaka till hotellet. Tanken var att för första gången under resan nyttja All Inclusive utöver vanlig frukost, lunch och middag. Med andra ord tänkte jag mig en hamburgare eller liknande. Jag började med att gå upp på rummet och tvätta av mig smutsen jag fått då jag fixat punkteringen. Därefter fyllde jag på mina flaskor och gjorde några andra småsaker.

Därefter var det dags för en hamburgare innan jag trampade vidare. Det fanns gott om tid för detta, då det var öppet till fem. När jag kom ned till restaurangen visade det sig dock att det bara var öppet till fyra. Jag kom två minuter över fyra och allt var bortplockat. Jaha, inget att göra åt. Det var bara att hoppa på cykeln utan någon påfyllning och trampa vidare.

Kan nämna att vi under dagen varken stannat för fika eller lunch, så det enda jag ätit var två twix mellan nio och fyra på eftermiddagen.

Jag cyklade vidare och tänkte köra hela Ayaguaresrundan som vi körde första dagen på resan. Den skulle inbringa tillräckligt med höjdmeter och sträcka för att nå mina mål. Jag trampade på, och det kändes faktiskt oförskämt bra.  Efter att ha avverkat slakmotan var det dags för själva klättringen. Av det blev det dock inte mycket. Efter några minuter var vägen avgrävd och det var uppsatt stängsel, så det gick inte att gå runt.  Det var bara att vända.

Efter bara några kilometer smällde det till, punktering igen. Hade jag haft med mig två slangar idag? Knappast. Hade jag lagt i en ny slang när jag ändå var uppe på rummet? Tror inte det. Hade jag med mig någon silvertejp som kan fixa slangar så man tar sig hem? Inte alls.  Jag hade alltså ingen möjlighet att fixa punkteringen och det var ca 16 kilometer till hotellet. Jag räknade snabbt ut att det nog skulle ta tre timmar att gå tillbaka i cykelskor. Muntert! Trots detta höll jag uppe humöret och blev inte ens upprörd. Ganska många vuxenpoäng på det.

Jag hade ett visst hopp om att få hjälp, men det var sent och öde. När jag promenerat ca 25 minuter och 2 km kom slutligen en cyklist. Han stannade och undrade vad problemet var.  Han erbjöd sig sin slang och jag ville betala 10 euro. Han ville ha 4 euro, men jag hade bara en tia så han fick den. I detta läge var den värd mer än så.

När jag åter skulle fixa en punktering visade det sig att min nya slang var lagad på tre ställen. Skulle den hålla? Ja, inte kändes det säkert. Jag funderade också hur denna cyklist hade med sig en reservslang med så många lagningar. Inte helt rätt tänkt. Jag kom dock snabbt på att det fanns de som tänkte ännu sämre och inte hade med någon slang alls.

Jag lyckades med konststycket att klämma pekfingret när jag skulle pumpa däcket - rutinerat. Nu har jag en riktigt snygg blodblemma. Jag såg också senare när jag kom hem att min förmåga att smutsa ned mig och inte ha något att rengöra mig på hade inneburit att min vita styrlinda inte längre är vit, utan smutsgrå. Inte helt snyggt.

Åter till läget i obyggden. Jag fixade punkteringen och bestämde mig där och då för att ta snabbaste vägen tillbaka. Jag var medveten om att detta skulle leda till att bara två av tre mål för dagen uppfylldes, men det var inget att göra åt. Jag ville inte riskera ytterligare en punktering, vilket inte kändes otroligt med tanke på slangens skick.

Hur som helst tog jag mig hem helskinnad, och nu har jag packat 2 slangar och silvertejp för kommande dagar.  Ja, man lär ju av sina misstag. I alla fall ibland.

Sammantaget blev det en bra och äventyrlig dag. Många trevliga stigningar, perfekt cykelsällskap, svinkallt och dåligt väder, flera punkteringar, tron om att behöva gå hem i tre timmar, relativt pigg cyklist trots mycket cykling i veckan och nästan en frontalkrock.

Ja, just det. Det hade jag inte nämnt. Bortanför Puerto Rico går en dam över vägen. En dam i 60-årsåldern som jag undrar hur hon kunnat bli så gammal. Hon går nämligen ut på vägen utan att titta om det kommer bilar eller andra fordon.  Jag insåg att det kunde smälla och skrek högt. Hon var i sin egen värld, och såg ingenting. Först när jag panikbromsat just framför henne och hon hörde mina varningsrop tittade hon upp. Hade det kommit en bil hade hon inte funnits nu. Hade jag inte hunnit uppfatta situationen så snabbt och hunnit bromsa är frågan om det funnits någon cyklist och dam? Svårt att säga. Det var i alla fall nära en rejäl frontalkrock.

Lite siffror: Dagens cykling slutade på 160 kilometer, 6 timmar och 25 minuter, och 2530 höjdmeter. Helt okej trots att avgrävda vägar och punkteringar gjorde rundan ca 20 minuter kortare och att jag därför avverkade nästan 400 höjdmeter för lite. Men på det stora hela bra.

Nu får vi se vad som väntar i morgon på den näst sista dagen här på ön. 



 

 

Gran Canaria 2014 - Att ta det piano, dag 4

Då var vi framme vid halvtid för resan här på Gran Canaria. Efter tre dagar, fyra träningar och nästan 17 timmars fysisk aktivitet var det nu dags att ta det lite piano. Allt för att förhoppningsvis ha benen för att köra på ordentligt de sista tre dagarna.

Klockan ringde som tidigare ca 07.40, men i dag tog jag det lugnare till frukosten. Dessutom åt jag för första dagen frukosten i lugn och ro. Rent allmänt tog jag det riktigt piano.

Det ledde till att jag inte var ombytt för dagens cykelpass förrän nästan tio. I dag var det dessutom inplanerat en pianorunda. Med andra ord distansintensitet, men bara två timmars cykling.

En pianodag blir det nästan lika stort fokus på godsaker från Lidl som på cykling. Men bara nästan.

Tanken var att pulsen skulle ligga på 70 % av max och att kadensen hela passet skulle vara hög. På detta sätt hoppades jag skölja igenom benen på ett bra sätt, så att de är starka under onsdagen. Om jag ser till hur de kändes idag, är det ingen självklarhet att benen är på under onsdagen. Passet gick bra, men nog är jag lite seg.


Som vanligt en bild på mig själv så jag och du vet att jag var där. I dag så lugnt att den togs stillastående framför Sioux City som jag hittade vid min sightseeing.

Hur som helst höll jag planen hela rundan och låg på ca 70 % både uppför och utför. Jag lyckades också bärga mig när jag såg cyklister i fjärran. I vanliga fall ökar jag tempot och cyklar ikapp dem, i dag trampade jag bara på. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv att jag inte någon gång under dagen lurades att öka tempot.



Som kanske syns på palmerna blåste det på bra.

 

För att göra utmaningen lättare hade jag idag tagit kustvägen åt öster. Den är faktiskt riktigt platt. Nackdelen är den störande motvinden (i och för sig roligare när man sedan får medvind). Idag var vinden åter på sitt bästa humör, vilket i vanliga fall hade fått mig på sämsta humör. Jag lät dock inte läget påverka mitt humör trots att det kändes som att jag stod still. Nu när jag skulle ligga på så låg puls och med så hög kadens så blev det knappt styrfart.

Har sett att många tävlar mot sin skugga. Jag provade idag. Lågt tempo gör alltså att vi håller jämna steg.

 

 

I och med att jag skulle ta det lugnt idag hade jag möjligheten att kolla av alla vägar som ledde upp till olika byar. Jag tog helt enkelt av och körde till den by som dykte upp och vände igen. Det ledde till att jag bland annat för första gången besökte, Juan Grande, Aldea blanca och Sardina innan jag vände och körde tillbaka till Playa del Ingles. Jag ska vara ärlig att förutom att det var roligt att besöka nya ställen blev det med jämna mellanrum ett litet avbrott i motvinden, vilket inte var helt fel.

En passus: När jag svängde in på en av vägarna som jag inte visste vart den ledde började bilar och lastbilar tuta allt mer.  En man i lastbil signalerade tydligt att det var dags att vända när jag kom fram till en tunnel. Vad jag inte fick se? Inte vet jag, men det måste vara väldigt hemligt. Hur som helst vände jag.

En tur på östkusten leder inte till många höjdmeter. Visst är det slakmota mest hela vägen till El doctoral där jag svängde in mot Sardina, men det ger inte många meter. Nu var jag som nämnts uppe i Aldea blanca och Sardina som innebar några smärre klättringar för att ta sig dit. Men totalt blev det endast 530 höjdmeter på två timmar och ca 5,2 mil.
För att vara här på Gran Canaria är det i stort sett försumbart. För skojs skull kollade jag upp vad en lika lång runda som mest kan uppnå kring Vännäs. Åker man det som vi kallar Hössjörundan och som innehåller klättringar i de två största backarna i området kommer man då ändå inte upp i mer än 350 höjdmeter. Det roliga är att hemma brukar man tycka dessa backar och den rundan vara backig. Men det är klart, nu ska vi ju komma ihåg att det är farten som dödar, och hemma kör vi fortare.

Snygg och snabb cykel  (i alla fall enligt mig)

 

På min pianorunda gick det bara till hälften piano på tillbakavägen. Jag tryckte fortfarande inte hårt, men däremot blev farten hög. Under en mil snittade jag ca 52 km/h. Då det endast är svagt utför förstår ni att medvinden var extrem. Hade jag haft en annan utväxling hade jag utan problem snittat allra minst 60 km. Som fortast gick det kring 70 km/h och som sagt inte några större utförsbackar. Då hade jag sedan länge ”trampat ut”. Dvs vid högsta växeln och med den högsta kadensen som är rimlig går det inte fortare. Lite betalt får man alltså när man nöter på i riktigt tråkig motvind.

Ni som känner mig vet att jag alltid stannar om jag ser Lidl. Det gäller framför allt på cykelresor utomlands. De har så mycket onyttigt som kan vara bra att ha. I dag på min sightseeing hittade jag den plötsligt. Lidl låg alldeles vid ingången till Playa del Ingles, och hade säkert legat där många år, men jag hade aldrig sett den. För att ta sig till affären behövde man åka ned för en rejäl backe. Den var så brant att jag bestämde mig för att kolla lutningen när jag cyklade uppför. Efter att ha fyllt tröjan med diverse godis mm tog jag mig an backen. Tur att den endast var ca 100 meter lång då den hade en snittlutning på ca 24%. Rekord för denna resa.

Efter avslutad träning tog jag det lugnt innan det blev en All Inclusivelunch. Det innebar ungefär samma mat som de andra dagarna. När man är på träningsläger bryr man sig dock inte så särskilt. Hittar man bara något som smakar okej och som innehåller bra kolhydrater, då är jag nöjd.

Efter lunch fortsatte jag att bygga på min teori om att promenader i sand är bra för min vad. Tidigare dagar har jag tryckt på och blivit rejält svettig. Det har till och med lett till träningsvärk i vaderna (nej inte en sådan man får av cykling). I dag promenerade jag också på i två timmar. Som tidigare i sand, men jag tog det som med allt annat idag mycket lugnare.
Efter en dusch och lite godisätande pratade jag med sonen som bland annat sett den nya bamsefilmen som ska vara riktigt bra. Kanske något för den som inte har något särskilt för sig i helgen?!

Innan middagen bestämde jag mig också för att för första gången under denna resa dra till med en massage av benen och att hälla på några liter liniment och kylgel. Det brukar göra att benen blir mjuka och starka – vi för se hur det känns i morgon. Jag inser också att jag inte skött stretchingen. Funderar på att bättra mig.

Jag undrar vad övriga matgäster tyckte om min nya parfym? Det var i  alla fall ingen som gav mig någon komplimang. Förstår inte varför.

Planen för morgondagens cykling är inte riktigt klar, men vad som är klart är att målet är att köra mer och hårdare än dagens piano. Kanske kör jag trummor i morgon? Men då krävs att benen är mer förberedda för att trumma på än vad de hade varit i dag.

 

Gran Canaria 2014 - Rumpor, dag 3

I morse kändes det lite segt när klockan ringde just före åtta. Jag var både trött samtidigt som benen inte riktigt kändes som raketer. Det var med viss oro jag gjorde mig klar för dagen, samtidigt som cykling alltid är roligt.

Jag hade redan kvällen innan fixat allt praktiskt inför dagens cykeltur, vilket gjorde att jag bara behövde koncentrera mig på att ta mig upp, äta frukost och byta om.

 

Idag hade jag bestämt mig för att köra efter kusten och därmed träffa lite färre backar. Bland annat därför att benen var lite sega, men framför allt för att färre backar ger mindre anspänning på de nedre regionerna. Att sitta på sadeln 8.5 timmar på två dagar är mer än vad kroppen är van vid, nu då det inte är utesäsong.

Jag begav mig av västerut efter kustvägen. Första 20 minuterna var verkligen sega och rumpan kändes som den behövde en mjuk kudde. Benen var som döva öron. De svarade inte alls. Rumpan inte bara svarade - den skrek. "Åk hem och utnyttja All Inclusive på ett bättre sätt än du gjort hittills. Framför allt - hoppa av denna hårda tingest." 

Som en passus kan sägas att jag än så länge inte hunnit beställa något förutom den frukost, lunch och middag som serveras. Dessutom har flera av måltiderna gått i full fart och därmed har jag inte nyttjat hela det utbud jag annars skulle ha gjort. Om alla hotell hade gäster som jag skulle de vara en ännu större guldgruva. 

Efter ytterligare lite cykling började benen återfå hörseln så pass att det nog bara behövs ett återbesök eller så. Rumpan kändes också bättre och den hade slutat klaga på min obefintliga kunskap kring hur en All-inclusivegäst agerar.

För att ytterligare göra rumpan på bättre humör och spara den inför kommande event stod jag hela eller delar av backarna under hela dagen. Det är något som inte alls är likt min vanliga cykling då jag mest sitter och trampar.

 Jag hade alltså valt kustvägen för att den är platt. Nu är det en sanning med modifikation. Den är platt i förhållande till att åka inåt landet och bestiga ett berg, men den är inte platt om man jämför med hur det ser ut i Sverige.

Under rundan blev det flera backar på mellan 500 meter och 1,5 km. Flera av dem med en lutning på 7-8%. Ja, dessutom blev det en enda ihållande backe på 10 km, men då var snittlutningen endast 3.3%, och ytterligare en på ca 10 km med just under 3% lutning.

Rent allmänt körde jag på lite mer idag och hade en mer aggressiv körstil. Exempelvis försökte jag i varje backe trycka på ordentligt på toppen för att få med mig farten för fortsättningen. Generellt låg jag kring sweet-spot större delen av rundan.

Vart cyklade jag då?

Jag cyklade som sagt åt väster och passerade bland annat Argenequin, Puerto Rico och Puerto de Mogan. Där tog jag höger och körde inåt landet. Tanken innan jag startade var att rundan skulle bli 4 timmar lång.

Då jag hade medvind på ditvägen bestämde jag mig för att vända efter 1 timme och 45 minuter. Då skulle det nog bli fyra timmar innan jag var tillbaka. 

När det var dags att vända hade jag paserat Mogán och där svängt vänster mot La Aldea de San Nicolàs. På tillbakavägen stannade jag för första och enda gången på en Supermarket i Puerto de Mogan. Där köpte jag lite färdkost och fyllde på vatten.

Tillbaka i Playa del Ingles insåg jag att jag varit för snabb och dessutom överskattat motvinden på vägen tillbaka. Jag kunde nu åkt tillbaka till hotellet då jag trots allt var ganska trött i benen. Men har jag sagt att det ska vara fyra timmars träning, så ska det vara fyra timmars träning. Här finns ingen plats för att vara bekväm och välja lättaste vägen. 

Detta resonemang gjorde att jag i stället för att ta en högersväng in mot Playa del Ingles svängde vänster och trampade samma väg som jag gjorde i går. Det handlade alltså om slakmotan fram till Ayagaures. Väl framme vände jag och trampade tillbaka mot hotellet. Även i dag gick det att trycka på bra i den modesta utförsbacken. Däremot var inte riktigt vinden med mig, så jag kom inte upp i överljudsfart.

Efter att ha trampat upp för den sista backen inne i Playa del Ingles vilken är ca 1 km lång hade jag totalt trampat 1440 höjdmeter i dag. Det är lite intressant när man kör en platt dag och ändå får ihop 1440 höjdmeter. Så många meter får jag i stort sett aldrig ihop under en dag i Sverige.

Vädret? Ja, ungefär som tidigare dagar. Inga problem att köra kortärmat och kortbyxor, efter att ha börjat morgonen med ärmar och väst. Rejält blåsigt som tidigare, men det stör inte alls inåt landet och mindre ju längre söderut du kommer.

Efter att idag ha cyklat fyra timmar är jag nu uppe i 4 träningspass på totalt 12,5 timmar och 5000 höjdmeter på tre dagar. Inte så illa. När lunchen var avklarad tog jag även idag en två timmars promenad. Nu är jag alltså uppe i 4 timmar, jag räknar dock inte detta som träning. 

Undrar du varför jag promenerar då jag borde fokusera på cyklingen, och då jag dessutom hatar att vara ute och gå? Jag gör jag det av två huvudanledningar, för att "fixa" min vad och för att bränna tid. Jag har fortfarande till och från problem med min vänstra vad, och det sägs att promenader kan vara bra, för att i längden kanske kunna springa. Dessutom har jag ju tiden nu när jag är här på ön. I Sverige har jag aldrig så mycket tid att det på något sätt skulle kunna innebära en promenad – om jag inte var tvungen.

Nu gillar jag ju inte löpning något vidare heller. Att ha löpsteg som en elefant och dessutom få ont både här och där efter varje runda, gör ju inte att det blir särskilt många löppass. Eller, om sanningen ska fram - inga sedan skadan. Det går inte alls att springa längre. Även om inte löpning är ens favoritsysselsättning, sätter det många käppar i hjulen när det är så.

Åter till cyklingen och GC.

Efter att ha slappat en stund efter cykling, lunch och promenad var det dags för en sen middag. När jag skrivit klart detta inlägg blir nästa programpunkt att fundera på vilken cykling som gäller i morgon. Jag ska nog också fråga kroppen hur den tänker. Då menar jag främst rumpan och benen. Sedan får vi se hur mycket jag lyssnar. Idag lyssnade inte en och den andra skrek. Kanske blir det så att jag inte lyssnar på eventuella varningar och skriker - Nu kör vi....

Gran Canaria 2014 - Hektiskt, dag 2

Dag två på Gran Canaria började tidigt. Klockan ringde redan 07.30. Detta då dagens cykelrunda skulle börja redan 08.45. Efter att ha ätit frukost och gjort mig klar begav jag mig av. Några kilometer bort hämtade jag upp Lyckseleborna jag cyklade med igår. Vi tog kustvägen mot Puerto de Mogan.

Ganska snart kände en av grabbarna av en förkylning och vände, så resten av rundan var vi tre cyklister. Efter att ha rullat efter kusten någon mil svängde vi av och begav oss inåt landet och då också uppför. Först delmålet var Soria. Efter en bra stund med slakmota börjad själva backen som har en snittlutning på nästan 8%. Av någon anledning brukar jag och bror alltid fota oss vid skylten som signalerar starten för backen. Det blev ett foto även i år, trots att bror inte är med på resan.

Det gäller att hålla fast vid traditioner. För varje år blir det ytterligare en sådan här bild.

Därefter var det dags att ta sig an backen. En av mina nyfunna cykelvänner, som för övrigt varit på Gran Canaria under 19 år för cykling. sa att vi skulle ta vårt eget tempo och stanna längst upp. Jag valde att ta rygg och följa med en bit upp. När han tröttades en del, jag var pigg och dessutom såg en cyklist en bra bit bort ökade jag tempot. Jag tänkte kolla om det gick att hinna upp cyklisten. Benen kändes bra, så ganska snabbt var jag ikapp.

När jag var uppe stannade jag, åt en twist och väntade en stund på de andra. I Soria skulle vi svänga vänster upp mot Ayacata. Den backen är riktigt brant och vägen är ganska kass. Snittlutningen låg på över 10% och som brantast var det nästan 20%. Där får man verkligen bita i.

Väl framme i Ayacata stannade vi för att köpa dryck och tilltugg. Det var för övrigt på samma ställe där jag och bror i fjol satt och huttrade efter vår tur upp till GC högsta topp. En dag med regn, storm och ca 3 grader.  Kanske den kallaste upplevelsen någonsin?

En av mina cykelvänner var nu ganska rökt, troligen en kombination av att det gick ganska hårt dagen innan, många höjdmeter under dagen och en brist på kolhydrater. Vi bestämde oss därför att snarast ta oss tillbaka till hotellet. Det tar dock en stund och är en bra bit då man befinner sig på 1274 meters höjd.

Vi trampade vidare via Santa Lucia och därefter utför mot El Doctoral. Sista biten utför var allt annat än munter. Det blåste storm, med extrema stormbyar. Det var inte bara en gång jag var på väg att blåsa omkull, men det gick bra. När vi så kom ner till kusten blev det dock roligt med vind. Under en halvmil snittade vi nästan 60 km/h, och det utan någon större ansträngning. Det är skoj när det går fort.

Efter 4 timmar och femton minuters cykling och 1860 höjdmeter tackade jag för trevligt sällskap, svängde höger och var snart tillbaka på hotellet.

Jag kände mig fortfarande ganska så pigg, då vi kört ganska lugnt under dagen. Jag bestämde mig därför för att äta lunchen på hotellet som ingår i All Inclusive och därefter ta en två timmars promenad.

Tillbaka efter promenaden tog jag åter på mig cykelkäderna för en ny cykeltur. Tanken var att köra kustvägen en timme och sedan vända. Det blev dock inget av detta. Är det storm undviker man gärna kusten.

Det blev istället att ta vägen mot Fataga som direkt från Playa del Ingles går rakt inåt landet. Det innebar att jag slapp blåsten, men samtidigt blev det uppför direkt.  Jag hade bestämt mig för att klättra upp till utsiktsplatsen vid Las Yeguas på 480 m höjd och sedan vända. Väl där tog jag några trevliga kort och sedan bar det iväg utför. Backen har en snittlutning på 6,8% och är ca 5 km. Det är inte särskilt många tvära svängar, så det går bra att köra fort utför. Trots serpentinerna låg jag på ett snitt på 42 km/h – kul.  Väl nere hade det inte ens gått en timme, och målet var just under två timmar. Jag svängde därför höger och började trampa mot Ayagaures. Tanken var att cykla slakmotan på drygt 2% för att vid foten av själva berget vända och ösa på tillbaka. Det gjorde jag också. Detta är en riktigt rolig väg att köra fort på. Det blev en mil med en snittfart på 45 km/h och många böljande trevliga svängar.

Nu började det bli mörkt och det var dags att trampa tillbaka till hotellet. Totalt för hela dagen klättrade jag 2565 höjdmeter och cyklade 6 timmar och 5 minuter effektiv tid. Intensiteten var inte jättehög under dagen, men med så mycket träningstid behövs inte det. En hektisk, men riktigt bra dag. Nu får vi se hur det känns i morgon och vilken träning som väntar.

Gran Canaria 2014 - Utan kaffe

Allt är bra här på ön och det är mycket praktiskt med All-Inclusive. Jag undrar dock hur de tänker när det gäller kaffe!? Kaffe ska typ drickas konstant. Här finns kaffe till frukost men varken till lunch eller middag. Ett feltänk, ett rejält feltänk.

Ja, nu är ju resten bra - men inget kaffe. Hur tänker man?? Hur som helst har detta lett fram till att den vanliga dosen på ca 14 koppar nu är nere på 2. Inte bra.

Inom kort återkommer jag med en resumé av dag två av cyklingen och annat här på Gran Canaria. Den kommer dock inte innehålla något om kaffe. För det finns ju inget sådant....

Gran Canaria 2014 - Världsrekord, dag 1

Så var jag på plats i Playa del Ingles. Av olika anledningar är jag här själv i år, vilket känns lite underligt. Vid resan i januari brukar familjen vara med hela eller delar av tiden, och jag brukar alltid ha med mig bror. Nu är det inte så, men i och med att det mest bara är cykling som gäller kommer det nog gå bra ändå.
Jag slog troligen någon form av världsrekord i dag. Då tänker jag på min otroliga effektivitet sedan vi landade här på ön.

Tio i två lämnade jag flygplanet och satte foten på Gran Canaria. Därefter skulle bagaget hämtas, jag skulle vänta på den ordinarie flygbussen och åka med den i ca 30 km fram till den hållplats som låg närmast hotellet. Därefter skulle jag gå med packningen till hotellet, checka in, äta i matsalen, och bära upp all packning på rummet.

Därefter skulle all packning upp ur min cykelkartong (jag har ingen särskild resväska), och cykeln skulle monteras. Sedan skulle jag byta om och göra mig klar, gå till en affär för att köpa vatten och fylla vattenflaskorna och slutligen sätta mig på cykeln för dagens cykelrunda. Exakt 16.00 cyklade jag i väg på dagens runda. Det innebar alltså att jag fixade allt ovanstående på två timmar och tio minuter. Det tror jag är mycket svårslaget.

Dagens cykelrunda var mycket trevlig tillsammans med tre trevliga cyklister från Lycksele som jag träffat på flyget.  

Det fungerade att köra med korta byxor och kort tröja, men mot slutet av rundan blev det ganska kallt då det både blev sent och blåsten som hela dagen varit rejäl, ökade ännu mer.

Vi började med att cykla Ayagauresturen. Efter att först cyklat 5 km, är det en slakmota på 2,3% i 12 km och sedan är det ca 2,3 km med närmare 8% lutning. Det är alltså en ganska så brant backe, men inte särskilt lång. Därefter är det mest utför under 12 km. Idag fick jag dock prova på ett spännande avbrott i denna nedförsbacke. Vi  svängde vänster och körde upp för en ca 1 km backe med i snitt 14,3% lutning och där det var som brantast ca 22%. När vi kommit upp rullade vi ned igen och fortsatte turen.

Efter avklarad runda ville vi köra lite mer, så det blev en tur in i Maspalomas innan vi tog kustvägen mot Puerto Rico. Vi körde ca 10 km, och sedan tvingades vi vända då solen nästan gått ned. Man vill ju inte gärna köra när det är helt mörkt.

Det blev en riktigt trevlig runda med effektiv rulltid på ca 2,5 timme och ca 1000 höjdmeter. Jag var tillbaka på hotellet vid 19.00 och då blev det en snabbdusch och en välbehövlig middag. Jag hade nämligen mer eller mindre omedvetet kört en train low-variant i dag. Ingen vidare mat (brukar ju bli så under flygresor) under dagen och sedan stressa för att hinna ut på en cyklerunda. På den 2,5 timme långa cykelrundan blev det 1,5 liter vanligt vatten och inget annat. Kanske inte optimalt, men nu blev det så här.

Efter middagen var det dags att städa undan här på rummet, då det såg ut som ett bombnedslag efter all stress inför cykelrundan.

Jag har redan förberett allt inför morgondagens cykelrunda som förhoppningsvis startar vid nio. Det enda orosmolnet är hälsan. Det fungerade helt okej idag, även om det kändes att allt inte är helt på topp. Dock känns det i kroppen att det verkligen balanserar. Jag fortsätter att äta medikamenter och hoppas på det bästa.

Ja, då är det sovdags, I morgon hoppas jag få berätta om ännu en riktigt bra cykeldag. 
På grund av bedrövlig internetuppkoppling blev det inte fler bilder idag. Jag ska se om det går att lösa de närmsta dagarna.