Sjukhusbesök - Fick besked om mina skador på kort och lång sikt

Idag var det så dags för återbesök på sjukhuset. Jag hämtades av far som skjutsade mig de tre milen till Umeå då jag varken kan köra för armen, eller får köra för medicinerna. Därefter var det dags för en heldag på sjukhuset.

Först var det dags för röntgen av alla de skador jag har.

Ja, så här ser jag alltså ut inuti. Man ser flera av revbensbrotten och de tre plattorna som håller nyckelben och skulderblad

Idag blev det den lite enklare röntgenapparaten som fick kolla skulderblad, nyckelben, revben, ryggkotor och lunga.

Sedan var det så dags för besök hos en ortopedläkare. Efter lunch fortsatte det med en ryggläkare och en fysioterapeut.

Det man vill se när man som i dag kollar läget ca 6 veckor efter operation är att det ser ut som allt läker och inte på fel sätt. Utifrån vad som framkommer bestäms då hur fortsatt rehab och behandling ska se ut.

Därefter blir det ytterligare en uppföljning efter ytterligare ca 6 veckor och sedan ett halvår efter olyckan. Vid varje tillfälle är det röntgen, läkarbesök och fysioterapeut på programmet.

Det är alltså en lång process tills man förhoppningsvis kan konstatera att det hela slutet så lyckligt som möjligt.

Vad fick jag då för besked på denna viktiga dag?

Det var lite blandat, men ändå fler bra besked än dåliga. Sedan är det förstås också en del oklarheter kvar då det inte gått så länge sedan olyckan (även om det för mig börjar kännas väldigt länge).

Jag tittade på röntgenbilderna med ortopedläkaren och han tyckte överlag att det såg bra ut. Vad han bedömde hade spanjorerna också i stora drag genomfört operationen på samma sätt som de skulle gjort i Umeå. Han var alltså nöjd och tänkte att det mest såg bra ut. En skruv som skruvat fast titanen i skulderbladet låg dock lite farligt nära en ledyta. Om det blir problem, vet man först senare. Det är dock inte det bästa att ta bort titan och skruvar i skulderbladet, så vi hoppas att jag inte får ont där. Läkaren berättade också att det är troligt att plattan vid nyckelbenet med tiden opereras bort då den troligen kan komma att störa. Det skulle dock vara en enkel operation enligt honom.

 

Genom att jämföra bilderna från Spanien (höger) och dagens röngen kan man se hur det utvecklat sig sedan den 17 januari.

Vad gäller revbenen har de börjat läka, men de är inte färdigläkta. Här handlar det dock bara om tid och det blir sällan några komplikationer.

Jag fick också göra en del funktionsövningar med läkaren för att se att allt var okej med de olika delarna i axeln. Han konstaterade att allt var som det skulle vilket var positivt. Samtidigt sa han att det var mycket arbete att göra för att få till en vettig rörlighet.

Vad gäller frakturerna i ryggen var det lite mer blandat. En positiv del och en mycket osäker del kan man säga. Det positiva är att röntgen och den undersökning som gjordes visar att ryggen börjat läka ihop. Dessutom har inget sedan förra röntgen förändrats eller försämrats. Det var som jag tidigare nämnt 3 kotor som är skadade. De ska ju då läka ihop, sedan kvarstår vad jag förstår själva kompressionen och om jag har otur också smärta. Jag fick se att kota 9 och 11 endast hade mycket små skador. Däremot är kota 7 rejält skadad. Den ska vara ca 20 mm hög men är nu så skadad att den bara är 7-8 millimeter. Den läker alltså som den ska, men då den är så pass skadad är det osäkert om jag långsiktigt kommer att ha ont även när själva frakturen är läkt. Det vet man säkert ca 4-6 månader efter olyckan. Att det läkt så bra och på rätt sätt innebar dock att det enda som sätter gräns för fysiska aktiviteter är smärtan, vilket i och för sig sätter en hel del gränser i nuläget. Ja, sedan får jag inte lyfta något på ytterligare 5-6 veckor.

Efter träff hos ortopedläkare och ryggläkare var det så dags för att träffa fysioterapeuten. Jag fick då en hel del nya övningar får att få tillbaka min rörlighet i axeln. Det finns nu inte längre några begränsningar i rörelser så länge jag hjälper till med andra delar av kroppen. Dvs jag får inte belasta muskulaturen för hårt.

Sammantaget var det alltså mest positiva besked i dag, även om kota 7 förstås oroar en del. Även en av skruvarna som kan ställa till det bidrar förstås också till en del osäkerhet. Men jag kan ju inte göra något åt dessa två delar, och allt har börjat läka. Jag kan alltså köra på med den träning som fungerar så länge det inte är vikter inblandade. Det är då smärtan som ska sätta gränsen. Så fri rörlighet nu och mer avancerad träning hoppas jag kommer att stå på programmet här framöver.

Jag fortsätter avtrappa medicinen 3 veckor till. Sedan ska jag då klara mig utan morfin. Formellt inga begränsningar vad gäller fysisk träning på cykel. Kotorna bedöms vara läkta 30 mars (betyder inte att det inte ändå kan göra ont), då bör även resten av benen vara läkta. Efter det datumet är i stort sett all aktivitet fri att köra på med. Ungefär då bör man också börja kunna bedöma hur mycket smärta som blir kvar i kroppen. Men även om det är ont då kan det med tiden avklinga. Som det ser ut nu är det alltså störst risk för men i en av kotorna, men det finns ingen garanti för övriga skador, även om det nu ser lovande ut.

Efter en heldag kom Katten och hämtade mig. Jag har varit låst till hemmet och för Katten har det varit jobbigt med allt som varit också orka med allt praktiskt. Så handling stod på programmet för att det inte skulle bli vatten och bröd. Ja där skulle också ett hjälpmedel för min rehab inhandlas. 

Köpte idag ett skaft till en sop. Jag ska dock använda den för min rehab.

Ett avslutande besök på affären innebar att jag i dag hade aktiviteter ca 8 timmar innan jag var hemma igen. Rejält sliten, så det blev till att vila några timmar innan jag var på banan igen.

Nu fokuserar jag på de positiva beskeden, förhåller mig till de mer osäkra/negativa delarna och därmed blir det nya positiva tag i morgon. Vi börjar med mitt nya rörlighetsprogram och ser hur det fungerar.

I media, och i morgon kommer domen på sjukhuset

Jag kan konstatera att dagarna rullar på och jag hela tiden har fokus på att förbättra det fysiska och psykiska.

En hjälp på vägen att orka med att inte kunna aktivera sig utanför hemmet är all sport som är nu på tv. Idag en fantastisk insats av damerna på lagsprinten. Riktigt spännande blev det.

Vissa dagar känns det som det rullar på fint med måendet, med stora förbättringar, medan det andra dagar är mer smärta, stelare axel och sämre andning. Men på det totala tror jag det går åt rätt håll.

Ett kvitto kommer jag att få i morgon då jag för en gångs skull ska lämna huset. Jag får skjuts av far till sjukhuset i Umeå. Där ska jag sedan vara hela dagen. Röntgen av skulderblad, nyckelben, lunga, revben och ryggfrakturerna. När resultaten av röntgen är klara ska jag träffa ortopedläkare respektive ryggläkare. Beroende på deras bedömningar så bestäms fortsatt behandling och hur kommande rehab ska se ut. Jag avslutar därefter dagen med att träffa en fysioterapeut. Ja, sedan är då dagen slut och då borde jag veta mer hur prognosen ser ut för mitt tillfrisknande.

Katten kommer och hämtar mig och då lär jag vara rejält slut. Så det blir nog inte många knop i morgon kväll.

Redan några dagar efter min olycka hörde media av sig till Katten och ville ha en intervju med mig. Jag kände att jag inte orkade eller var upplagd för det. Det blev då bara en kortare notis om att jag kraschat på Gran Canaria i mina förberedelser för cykelsäsongen och tävlingar som väntade.

Media har dock fortsatt att höra av sig och nu när jag mår lite bättre tackade jag till slut ja till en intervju.

Det blev en större intervjua hemma hos mig med två trevliga medarbetare från tidningen. Inriktningen på intervjun var förstås olyckan och mina skador, men också familjen, hur viktigt och bra det är att röra på sig, att se möjligheter och tänka positivt, mål och resultat i cyklingen, cykelvänner och att cykel i sig är fantastiskt.

Inte varje dag man täcker nästan hela framsidan. Jag hade dock förstås hellre undvikit skadan. 

Jag har fått en skärmdump av bror, men har inte läst artikeln i sin helhet. De som hört av sig har dock sagt att den var bra. Jag ska se om jag får tag i en tidningen i morgon och om jag då känner igen mig.

Önska mig nu lycka till inför den viktiga morgondagen på sjukhuset. Jag är helt klart lite spänd på vad som framkommer och vad läkarna kommer att säga.

 

Fler och allvarligare skador än vad jag trodde, och nya prövningar

Mycket omtumlande dagar med tuffa och fysiska och psykiska delar har gjort att det varit tyst från min sida.

Här kommer dock en liten uppdatering.

I lördags var det så äntligen dags för hemresa till Sverige. Det var dock nära att jag inte tagit mig hem då det intyg som jag hade om att jag fick flyga med mina skador visade sig vara felaktigt/otillräckligt. Det innebar att läkaren som följde med mig fick resonera med piloten under längre tid och de hade även kontakt med externa parter. Själv fick jag sitta i planet och vara orolig för att få stiga av. Läkaren kom till slut tillbaka och sa att det nog löser sig. Först när planet lyfte var jag helt säker på att jag var på väg hem. Helt klart en påfrestande halvtimme innan vi rejält försenade lämna Gran Canaria.

Själva hemresan gick under förutsättningarna ganska bra, och det var förstås tryggt att ha en läkare med. Så här i efterhand var det nog bra att jag just vid flygresan hade hög medicinering som jag haft senaste månaden i Spanien, annars hade det nog blivit en helt annan sak.

Sent på lördag kväll landade jag på sjukhuset i Umeå, där jag fortfarande är kvar.

De senaste dagarna har varit mycket omtumlande på många olika sätt.

För det första har jag fått veta att mina skador jag kände till är större och mer omfattande än vad jag tidigare fått information om. Dessutom har jag nu fått klart för mig att det också är fler skador än vad jag kände till. Jag har bland annat skador på tre kotor i ryggen, något jag fick veta först på sjukhuset här i Umeå.

Vidare har det varit en stor prövning att gå från övermedicinering till undermedicinering. Första dagarna har 90% av medicineringen tagits bort. Det har lett till stor påverkan på kroppen och en mängd abstinensbesvär. Tryck över bröstet, svettningar/frossa, en puls som pendlar upp och ned osv.

Sedan har den minskade medicineringen lett till markant ökad smärta och helt plötsligt kastas jag flera veckor tillbaka. Inget av det jag kunde göra sista veckan i Spanien kan jag göra nu, vad gäller rörelse och rehab. Minst sagt frustrerande att inse att jag är sämre än vad jag trodde. Lär dröja flera veckor innan jag rörelsemässigt är där jag var i lördags när jag lämnade Gran Canaria.

Det som varit positivt är att röntgen här i Umeå visat att resultatet av operationen i Spanien preliminärt varit bra och att det mesta talar för att jag kan komma tillbaka till ett vanligt liv. Även om det inte finns garantier för full rörlighet mm. Röntgen av skadorna i ryggen är preliminärt så att de inte ska behandlas. Sedan kommer det att följas hur det läker och hur smärtan utvecklas. Men förhoppningsvis blir även denna del ok.

Jag har med ovanstående insett att läkningstiderna är längre än vad jag tidigare trott och fått information om. Jag kände mig och och trodde alltså att det var klart bättre när jag var i Spanien än vad jag i praktiken nu insett att jag är. Det gäller såväl för återgång i arbete, smärtmässigt, fysisk träning och slutligen att må bra igen. Hur mycket längre och exakt hur det slår får de närmsta veckorna visa.

Överlag skönt att vara på ett svenskt sjukhus och få svar på mina frågor och att ha en personal som lyssnar på mina synpunkter. Det känns också bra att få klarhet i läget, även om svaren förstås gärna fått vara mer positiva.

Att kunna resonera och förstå vad personalen säger är verkligen en stor förbättring.

Vad gäller mat och synpunkter på maten på svenska sjukhus kan jag säga att sämsta maten här är klart bättre än den bästa maten i Spanien. Hittills väldigt positivt överraskad av kosten här i Umeå.

Ni som har följt mig vet ju att jag varit isolerad en månad i Spanien. Det skulle ju bli annorlunda nu. Men så har det inte blivit. Det visade sig att om du legat utomlands på sjukhus behöver en hel del odlingsprov tas för att säkerställa att du inte har olika bakterier etc i kroppen. Vad jag förstår är det visst väldigt vanligt att du drabbas om du varit utomlands som jag varit. Först när det finns svar på odlingsprov och de är negativa (dvs inga bakterier) så får man lämna sitt rum. Har nu fått svar på fyra av fem prover och alla har varit negativa, vilket förstås känns mycket bra.

Det har varit fantastiskt att äntligen få träffa Katten och Melvin. Katten har dessutom varit med mig hela dagarna, vilket varit skönt, fint och känslosamt då jag varit helt ensam i en hel månad. Det känns så bra att veta att Katten är med mig i detta och min återgång i livet.

Så snart medicinerna är inställda så att jag kan hantera tillvaron i alla fall hyfsat så kommer jag få åka hem. Sedan väntar en mängd återbesök där skadorna ska följas och vid behov åtgärder sättas in.

Det blir även återbesök kring rebahträning. Just nu får jag dock knappt göra något med högra delen av kroppen och så ska det vara i 3-4 veckor till. Helt annat tänk än i Spanien där jag första dagen hade samma rehabövningar som jag nu ska köra. Redan dag två var det mer avancerade rehabövningar som gällde nere i Spanien. Här gäller att de första 6 veckorna efter operation behålls grundrehab. Helt olika tänk alltså. Ja, sedan går det inte att göra det jag gjorde Spanien heller för då måste du ha en helt annan mängd mediciner i kroppen än vad jag har nu. Det gör helt enkelt för ont för att göra mer än vad jag nu har i uppdrag att göra.

Kämpa och söka möjligheter är det som varit i fokus och kommer att vara i fokus länge än. Det fysiska är ju som det är och det psykiska går förstås upp och ned. Men enda sättet att komma vidare är att jag gör vad jag kan och att jag reser mig vid varje smäll på vägen. Jag är glad att jag i grunden är positiv och ser möjligheter. Annars vet jag inte hur jag mått just nu. Sedan är det svårt även för mig att ha "rätt" tänk och det går förstås upp och ned.

Men förhoppningsvis visar det sig att jag är tillräckligt stark för att jag tillsammans med familjen ska komma okej ur detta. 2019 har verkligen inte börjat bra. Vi får hoppas att det finns ljusningar om vi tittar längre fram under året och framför allt att jag och mina nära och kära slipper fler prövningar och att alla får ha hälsan.

En korridor med 96 steg, fängelset, starkare än heroin och morfin

Dagarna går och jag är kvar här på sjukhuset. Idag räknar vi in dag 28 som avklarad. Visst har jag varit månader på sjukhus tidigare med min dotter, men då aldrig i ett svep och inte själv så påverkad.

Sedan är det en stor skillnad i Sverige. Det är att du får röra dig relativt fritt på sjukhuset om du klarar det. Det finns också aktivitetsområden, du kan få åka till ett fik inom sjukhusets område om du mäktar med. Det finns någon typ av uteplats och om måendet medger kan du på egen hand eller med andra få frisk luft utanför sjukhuset.

Här jobbar man lite annorlunda. Här är du först så dålig att du förstås inte orkar något eller kan göra något. Du kanske ligger på intensiven eller i din säng på en avdelning. Ja, då spelar inte så mycket någon större roll. Men när du blir lite piggare och kanske i alla fall skulle orka få några minuter i en annan miljö, eller rent av utomhus är det tvärstopp. Det accepteras inte. Ja, men kanske en stund på uteplatsen/balkongen? What? Nej, något sådant har vi inte. Enda sättet att lämna avdelningen är att hamna på IVA eller bli utskriven. I alla andra lägen är du låst här.

Så nu när jag trots allt mår lite bättre även om läget i ett vanligt perspektiv fortfarande är skit så får jag inte göra något som skulle lyfta och gynna mitt mentala och fysiska mående. Antingen ska jag vara på mitt lilla rum i min ensamhet eller i korridoren.

Avdelningen där jag bor är som ett L med rum på var sin sida och i slutet av tar det stopp och så är det bara att vända. 17 rum på min avdelning innebär att det är 23 steg innan jag behöver svänga höger och sedan 23 steg till innan det tar stopp mot en vägg. Där vänder man och går tillbaka. Har man då gått fram och tillbaka blir det 92 steg. I min rehab där jag är nu är tanken att jag ska gå 10.000 steg per dag. Det går inte fort i den form jag är och det är inte skoj, och dessutom smärtar det en del. Det blir hur som helst ca 109 gånger fram och tillbaka i mitt L här på avdelningen. Blir i praktiken fler då jag lite då och då får vända tidigare då det är sjuksängar, personal, medpatienter, rullstolar och annat som bitvis blockerar vägen.

Ja, där kan jag vandra. Jag kan av dessa 28 dagar konstatera att jag nog plättlätt skulle klarat av att vara instängd på Big Brother eller Robinson. Ja, alltså utifrån känslan av avstängdhet, att inte ha kontakt med nära och kära och annat. I övrigt vet jag förstås inte. I Robinson och andra program är det ju dessutom aktiviteter och du har någon att prata med.

Här finns inga aktiviteter i sig och ingen att prata med då jag inte kan spanska och de som är här kan engelska motsvarande en elev i åk 2. Blir mest – Yes, No, Good, Thank you etc.

Skulle säga att en månads fängelse (vanligt och inte av den tuffare arten) också troligen är lättare att klara än detta och dessutom är nog maten bättre där också. Så förutom att jag skadat mig allvarligt så ska man prövas motsvarande saker som många skulle ha problem med helt utan de fysiska och psykiska skador jag dragit på mig. Jag undrar hur allt detta kommer att påverka mig när jag kommer hem. En viss oro finns helt klart.

För övrigt förväntas jag arbeta aktivt med min rehab, vilket jag också gör. Det svåra är att veta om jag gör rätt saker och på rätt sätt då språket sätter stora begränsningar. Sedan är jag också förstås orolig kring kompetensen hos den fysio jag har. Men jag gör vad som går. Jag vill ju komma tillbaka till livet och på cykeln dessutom.

Jag mår allt bättre men förstår att jag egentligen kanske inte mår så bra. Som exempel kan jag säga att nu när jag har så mycket mindre mediciner har jag fortfarande medicinering fyra gånger per dag. Till detta tillkommer ett fentanylplåster som sitter på kroppen och ger smärtlindring dygnet runt.

När jag i dag läste på internet kring detta blir man lite skrämd ändå. Det har suttit på min kropp i tre veckor och dig inser jag att det står: 

”Fentanyl är ett kraftig smärtstillande medel för behandling av svår kronisk smärta som kräver kontinuerig långtidsbehandling med opioder. Startdos ligger på 12 mikrogram/timme. Användning leder snabbt till ökad tolerans och fysiskt beroende. Effekten är i samma mängd ungefär 100 gånger starkare än morfin. I sjukvården förekommer det som plåster och utsöndras via huden under tre dagar innan plåstret bytes." 

Ska då sägas att jag har det allra starkaste plåstret som finns som då alltså är på 100 mikrogram/timme eller drygt 8 ggr starkare än utgångsdosen på en medicin som redan från början bara används vid svår smärta. Detta har jag haft i tre veckor.

Ja, nog om det nu. Börjar jag oroa mig för det också och alla möjliga biverkningar blir det inte bättre. 

Rent allmänt har jag fått sprutor, injektioner, intravenös behandling och tabletter utan att vetat vad det varit. Det är inte som i Sverige att medicinering förklaras, utan har kör man på. När jag var med Tova på sjukhus kollade jag alltid alla mediciner, ställde följdfrågor, lärde mig om olika delar i FASS etc och tog då dialog med läkaren varje gång jag var osäker kring något. Det tryggade mig ofta om att saker var "rätt" etc, men vid ett flertal tillfällen innebar det också att medicinering ändrades. Här har jag inte mått tillräckligt bra för att kunna göra detta och hade jag mått så bra så hade jag inte fixat det ändå på grund av språket. Så det är som man brukar säga - Man behöver vara frisk för att vara sjuk (nu med tillägget, och förstå språket). Alla som är sjuka bör alltså ha någon med sig för att hjälpa och stötta, och det gäller oavsett vad det handlar om och vart det är.

Nu när jag tänker efter ska jag nog ändå ställa några frågor på ronden i morgon kring det plåstret(enda tiden på dygnet det finns en tolk och en läkare vid samma tillfälle så det finns chans att förstå hur saker hänger ihop etc).

Rent allmänt för att stänga av och inte oroa mig har jag gett mig själv ett fast schema på några saker. Sedan är sjukhuset i sig kung på att ha fasta scheman. Här ska allt ske på ett visst sätt vid en viss tid och ifrågasätter du (frågar) om vi kan göra på ett annat sätt ligger du pyrt till. En dag frågade jag ex om jag fick duscha senare – blev sågad vid fotknölarna. Så jag har insett att jag lägger ingen kraft vid att fråga utan jag gör som de säger. 

Jag har alltså ett fast schema jag följer varje dag. Det i sig kan vara bra. Tänka mindre och bara göra är lite av planen nu. Blir för jobbigt mentalt annars.

Det mesta är inrutat och nu när jag trots allt mår mycket bättre, inte är fastkopplad av en massa sladdar och har överkomlig smärta (i och för sig med väldigt starka mediciner) ser det i stort sett likadant ut varje dag i väntan på att jag ska få komma hem till Sverige. Tänk vad en trasig lunga kan ställa till det vad gäller att bli kvar här på ön…..

Om inget särskilt sker så ser alltså morgondagen ut så här:

05.30                Väckning för att de ska kolla temperaturen i örat. Hoppas den håller sig rätt hela vägen hem.  

                         Väldigt många är sjuka här och hostar. Har lärt mig att min normaltemp är mellan 35.6 och 35,8.

05.45                Dokumentation om jag varit på toaletten under natten och vilka behov som uträttats. Varför de ska  

                         veta det? Ingen aning. Men här ifrågasätter vi inte utan man gör som man blir tillsagd.

06.00                Blodprov och andra undersökningar genomförs

06.10                Utdelning av medicin i tablettform (har nu gått från intravenös behandling till tabletter förutom  

                         smärtplåstret jag har jämt).

06.20                De dagar det är röntgen sker det denna tid (har i snitt varit 3 av 4 dagar)

07.00                Blodtryck och syresättning kollas

07.40                Frukost (ska vara uppäten före 08.00)

08.30                Träning inleds. Innehåller promenad 10.000 steg, benböj motsvarande ca 400 st, tåvhävningar ca 200 st, och benuppdrag motsvarande ca 300 stycken. Till detta tillkommer då rörelseövningar för axeln utan motstånd. Dvs så att axeln inte helt ska låsa sig. Sedan olika typer av styrkeövningar med hjälp av band, vägg eller den andra armen som motstånd. För att orka allt detta går jag en stund, styrka en stund för benen, sedan överkroppen och så startar jag om. Mot slutet av passet så kommer fysion och tittar hur det går och lägger till nya övningar som vi provar. Mycket svårt att veta i all träning för axeln att veta hur mycket jag ska pusha och hur ont det får göra.

11.00                Efter ca 2,5 timmars träning börjar jag bli rejält sliten. Äter lite frukt mm som jag fått av                                              trevliga vänner som hälsat på. Får lite extra vatten mm.

11.10                Rummet städas

11.15                Blodtryck och syresättning kollas

11.20                Sängen bäddas om

11.30                Dusch (får inte bli varken senare eller tidigare enligt personalen).

12.00                Ronden med undersökning och information om läget. Den möjlighet jag har under dygnet att fråga något på svenska och ev få svar.

12.30                Omläggning av sår och annan behandling som behöver göras. Byte av smärtplåster om det

behövs.

12.50                Utdelning av medicin i tablettform.

13.00                Lunch – Magen väldigt orolig innan jag öppnar lådan då jag nu efter alla dagar börjar må

dåligt bara jag tänker på maten här.

13.15                Du förväntas ha ätit upp och maten hämtas.

13.30                Vila (Jag är helt slut efter förmiddagen och gör inte mycket från denna tid och fram till ca  

17. Helt utslut av fysen, smärtorna, skador som ska läkas och det mentala.)

15.00                Blodtryck, syresättning och temp kontrolleras.

15.30                Kaffe och mariekex

17.00                Prästen kommer och pratar. (Inte exakt varje dag och inte exakt den här tiden)

17.30                Rörelseövningar för axeln. Inte alltid så motiverande då den åter stelnat till efter vilan.

18.15                Utdelning av medicin i tablettform.

18.30                Arbete. Hemma gör mina medarbetare ett fantastiskt arbete, men det finns en del saker jag

behöver göra, och en del dialoger som behöver tas. Brukar köra på ca 2 timmar. Det fungerar ganska så bra och lyfter mig mentalt att känna att jag är behövd och också kan fixa det. Sedan är det surt att orken inte är större. För bara en vecka sedan kunde jag inte arbeta alls, så det lyfter ju också att det allmänna måendet går framåt.

19.00                Blodtryck och syresättning kontrolleras

19.45                Middag – Samma känsla som till lunchen och är det något som åtminstone är ok känner jag

ett glädjerus.

20.00                Du förväntas ha ätit upp och maten hämtas.

21.30                Snart avslutat arbete och nu kommunikation med olika människor etc. Det sker också lite

över dagen förstås. Lite mer vila

22.00                Temp kollas.

22.30                Blodtryck och syresättning kollas.

23.15                Utdelning av mediciner i tablettform.

23.30                Jag kollar på telefonen eller Ipaden tills jag helt enkelt somnar ifrån den.

Lyckas jag somna vid midnatt är det väckning 5,5 timmar senare. Då har jag varit vaken minst två gånger under natten utifrån hur kroppen känns. Då ska jag säga att jag nu faktiskt sover fantastiskt bra och har gjort den sista veckan, i jämförelse med vad som tidigare varit.

Sköt om er nu där ute och sprid glädje, kärlek och ett positivt ord till den som minst anar det.

Tack för peppande ord från cykelpodd, ett trevligt besök och maten förgiftar mig

Som jag skrev i går är maten på detta sjukhus en riktig katastrof. Hade jag inte haft så tur att jag haft så många vänner som kommit förbi med frukt och annat under denna nu 26 dagar långa vistelse hade jag sedan länge gått under.

Men trots all hjälp blir måendet och magen allt sämre. Det blir svårare och svårare att få i sig maten och illamåendet blir större och större. Detta samtidigt som det allmänna måendet utifrån olyckan blir bättre och bättre.

Igår efter att fått både lunch och middag som inte gick att äta och när dessutom det jag fick i mig inte innehåll några vettiga näringsämnen mådde jag inte alls bra på kvällen. Då hade jag ju också kört rehab i flera timmar och som förvärrade måendet just kring detta.

Helt plötsligt började jag spy och gjorde det några gånger. Trodde det var magsjuka, men eftersom det snabbt gick över så tänker jag att det är en kombination av starka mediciner i tablettform tillsammans med instängdhet på ett sjukhus (har inte varit utomhus på 26 dagar) och en undermålig kost som gör att kroppen protesterar.

Då lämnar vi maten för en stund.

Jag brukar ofta lyssna på olika tränings- och cykelpoddar. Både intressant och stimulerande brukar det vara. Nu sedan jag hamnade här på sjukhuset har det varit tunt med poddandet. Orken har inte riktigt funnits där.

Desto frekventare med uppmuntrande budskap till mig via olika forum. Så igår fick jag veta av en av mina bloggläsare att en av poddarna - Cykelwebbenpodden skickat hälsningar till mig. Tack så mycket till er. Skoj och stimulerande. Vill du lyssna så klicka på länken nedan och scrolla fram till minuterna ca 34-37.
Cykelwebbenpodden - ett omnämnande och lite uppmuntrande ord

Uppmuntrande var det också att idag få besök av fler fantastiska cykelvänner. Idag dök Ricky Klingvall, Kristian Stenshamn och Leo Kaftanski upp. Förutom att det blev en riktigt trevlig stund då jag för en stund glömde allt tråkigt, ensamheten och smärtorna så hade de med sig rejält med ätbart vilket jag verkligen behövde i detta läge. Tack!

Ja, vill också särskilt tacka för ett flertal tips från Leo kring rehab av axeln. Han arbetar med denna typ av frågor och jag fick verkligen bra input som är svårt att få här på sjukhuset utifrån alla språkförbistringar. Ska jobba vidare utifrån detta.

Extra bra med besök idag då det tyvärr inte blev så att mina föräldrar i lördags kunde åka ned och vara med mig i veckan. Det blev så otroligt olyckligt att de fick avboka på grund av magsjuka. Tråkigt, men det är som det är.

Ja, sedan är nu i alla fall mitt hjärnvärde bättre och alla häftstift är bortplockade från mina operationsärr. Många häftstift blev det.

Som du ser odlar jag slutspelsskägg också. Inte förrän jag åker ut åker det bort.Så går det när man saknar rakverktyg på plats. Tur det är långsamväxande...

Jag har också fått veta att rent medicinskt (lungan och allmäntillståndet är tillräckligt bra) skulle jag inom kort kunna åka till ett svenskt sjukhus istället. Nu verkar det dock vara administrativt haveri på SOS-international så det ser ändå ska dra ut på tiden. Jag blir så less på bristande ansvar och organisation som ställer till det för andra. Fler diskussioner med SOS-international i morgon, så får vi se vart det landar.

Glöm inte att visa de du älskar att du verkligen gör det - Du vet inte när det är för sent

På den 24 dagen väntade och hoppades han.

Att i snart 4 veckor befunnit sig på ett sjukhus i min ensamhet utomlands känns aningen absurt. Jag har alltså inte lämnat den här sjukhusbyggnaden på snart en månad och utanför skiner solen och Gran Canaria inbjuder till så mycket skoj. Hemma väntar familjen, kärleken och kramar.

Midsommar 2017

Runt omkring finns människor som bryr sig. Människor som jag sällan orkat odla min närhet till då all kraft under Tovas och våra tuffa år och senare bearbetningen av hennes död och därmed vårt mående gjort att vi ofta dragit oss undan. Inte finns det så många heller som försökt bjuda in oss i värmen. Men vem vill vara med "tråkiga" människor med ett hål i bröstet?

Men här sitter jag i mörkret i ett rum och blickar in i väggen. Nu kan jag i och för sig också titta ut, då jag sedan jag bytte rum inte har ett rum som vätter mot en ventilationstrumma som därför var helt mörkt och stängt. Jag har också fått lämna intensiven där jag var fastspänd i kablar, slangar och annat som höll mig vid liv. Jag är alltså fri i det lilla och kan röra mig i mitt rum. Jag kan till och med gå ut i en korridor som är 50 steg lång. Nu har också smärtorna minskat så jag fått tillbaka lite ork och kraft.

Jag undrar hur allt detta som hänt kommer att påverka mig och om jag verkligen lär mig att njuta bättre av det lilla och söka ljusglimtar som faktiskt finns runt oss varje dag? Kommer jag att se möjligheterna, kommer jag att ompröva mycket jag gjort och gör? Eller kommer allt återgå till det normala när jag kommer hem och små problem fyller vardagen i stället för att stora möjligheter och det lilla glädjeämnet blir det som får leda mig framåt.

Vad jag vet är att denna tid här kommer att påverka mig för lång tid framåt oavsett om jag lärt mig något bra av det hela eller inte. Jag kommer att påverkas fysiskt under lång tid. Men inte bara fysiskt, utan det mentala kommer med all säkerhet vara labilt och svagt under en längre period. På något sätt kommer jag också att förändras som människa.

Jag kommer hur som helst få ägna all min kraft och allt mitt engagemang åt att komma tillbaka dit jag en gång var. Rehab upp över öronen. Ja, sedan är det ju inte säkert att jag vill landa där jag var. Det jag menar är att för att återhämta mig fysiskt och psykiskt kommer det krävas en ohygglig insats och det kommer bli mer berg- och dalbana än på vilket åretrunttivoli som helst. Men sedan kanske jag vill bli ny också?! Inte tänka och göra på samma sätt? Vad vet jag.

Visst kan jag tycka att det är orättvist att jag och min familj skulle drabbas på detta sätt, särskilt när vi under 13 års tid fick kämpa så hårt och med sådan kraft för vår dotter och hennes hälsa, och sedan många år för att försöka komma över hennes död och hitta kraften inom oss.

En mysig morgon i sängen.Tiden går, så det var länge sedan

Men det finns inget som kallas rättvisa och vi kan inte ens veta vad rättvisa är. Jag skulle ju också kunna se det så att det kunde gått värre och att jag blivit ännu mer skadad, eller inte ens fanns kvar i livet. Ser jag det så kanske jag fick det milda nu eftersom vi drabbats tidigare? Ja, allt går att se på olika sätt.

Nej, jag ger inte heller cyklingen skulden. Jo, jag kraschade från en cykel. Men det var en tillfällighet. Jag ser snarare en ökad oro för att något hemskt kan hända vem som helst när som helst även om du är försiktig.

Jag ser alltså inte cyklingen som anledningen till att jag sitter här. Jag har inte heller just nu tankar på att inte cykla igen. Jag älskar att träna, jag älskar att cykla och jag älskar att bli trött. Visst, jag vet inte hur det kommer se ut och kännas. Kanske kommer jag framöver vara rädd på en cykel och kanske får jag nya tankar om vad som är viktigast i livet. Kanske tänker jag att jag bör göra annat för att inte råka illa ut? Samtidigt vet jag att olyckor kan hända när som helst och hur som helst och vi kan aldrig helt skydda oss. Jag vet också att vi ska göra sådant som vi tycker är kul och sådant som gör livet värt att leva. Hur min cykling kommer att se ut framöver får framtiden alltså utvisa. Vad jag vet redan nu är att målen som fanns uppstakade i livet för det närmsta året inte kommer att vara densamma som de var för en månad sedan.

Från mitt senaste tempolopp I höstas och seger i Sverigecupen. Ett topplopp. Men nu ligger fokus på annat håll.

Kanske är det vår tur nästa gång också att drabbas av otur, ohälsa eller annat. Vad vet jag? Vad jag vet, är att Katten och Melvin verkligen inte gjort sig förtjänta av allt det tuffa som drabbat dem under så många år och jag vet också att hur starka vi människor än är orkar vi inte hur mycket som helst. Det känns som vi är nära den gränsen när vi klappar ut oss, kastar in den vita näsduken, rullar runt på rygg eller helt enkelt bara sträcker armarna i luften. Jag ger mig! Jag ber verkligen för att vi inte ska tryckas ända dit utan hitta andra vägar innan det är för sent och att prövningarna som kommer går att övervinna.

Jag har den senaste månaden haft smärtor och varit med om sådant som få människor varit med om. Bara att fullt frisk i 4 veckor, utan skador vistas i ett och samma rum utan nära och kära i din närhet och dessutom utomlands, tror jag skulle vara tufft för de allra flesta. Att samtidigt kämpa för att komma tillbaka till livet är ingen bra bonus i sammanhanget.

Jag hoppas om inte allt för lång tid få lämna sjukhuset och åka hem till Sverige. Troligen för att först landa på ett nytt sjukhus. Men även när jag sedan kommer hem har jag bara tagit några få steg på den långa vandring som väntar för att förhoppningsvis komma tillbaka dit jag och min familj en gång var någon gång för länge sedan. Helst ännu starkare, med en ljusare livsbild och en omprövning av vad jag gör, tänker, vill och drivs av.

Husbilen, en glädjefylld helg i somras med mys, lite lugn cykling och att bara vara.

Glöm inte att visa de du älskar att du verkligen gör det. Du vet inte när det är för sent.

Många överraskningar, måendet och hur länge blir jag kvar på sjukhuset?

19 dagar här på Gran Canaria. Mitt tidigare rekord var 17. Men då var det cykling varje dag. Nu sjukhus. Ni som läste mitt förra inlägg vet att förutom min dotters död var helgen de värsta dagarna jag varit med om i mitt liv.

Jag har nu börjat se lite ljus i tunneln. Det har jag dock också gjort några gånger tidigare här och så har allt välts över ända. Men nu hoppas jag att oturen snart ska vara över och att jag fortsätter få må allt bättre så att jag snart kan vara så pass återhämtad att kroppen klarar en flygresa hem. Tills den är helt återhämtad, om den blir det är förstås många månader vi pratar om. En hemresa hoppas jag kan ske inom en vecka, men det är inget jag vågar tro.

De bytte en del smärtstillande igår och rent allmänt hade jag min bästa natt sedan jag kom till sjukhuset!! Kan också bero på att jag fått en hel del järntillskott.

Jag har faktiskt varit lite piggare idag. I det vanliga livet skulle det dock inte sägas att vara pigg precis. Inte så farligt ont heller. Dock ganska så obrukbar – second hand….

Sist skrev jag att läkaren på IVA informerat att operationen gått bra. Jag har nu också från den opererande läkare fått veta att det var en extremt omfattande och lång operation och det är fullt naturligt att det varit tufft efteråt. Han menade också att operationen var lyckad. Mycket skönt att höra det. Nu vet jag ju förstås inte riktigt vad det innebär, men hur som helst bra.

I eftermiddag har de också lagt om såren på ryggen, axeln och de två hålen jag har till lungan. Ännu inga tecken på lunginflammation eller inflammation i såren vilket just nu är en av de faktorer som skulle kunna ställa till det mest i detta läge.

I går bestämde sig också mina föräldrar för att helt säkert åka ned hit igen och de kommer sent på lördag. Så tvingas jag vara kvar längre är de i alla fall på plats från lördag och en vecka framåt. Att veta det känns mycket bra.

Förutom detta positiva som jag nämnt hittills har jag nu också orkat göra några rehabövningar. Att känna sig lite piggare gör mig piggare. Rehabövningarna för armen är dock ännu inte mycket. Några centimeter åt olika håll utan att jag använder musklerna i den. Bara så att axeln inte ska ”frysa” fast. Men sedan också träning av lungfunktionen, den friska armen, och benen.

Ja, sedan var det alla värmande ord igen då. Ni skriver så fint och dessutom har jag överraskats flera gånger i dag.

Först fick jag besök av Leif D som jag egentligen inte känner före dessa dagar, men han har redan besökt mig flera gånger och kommit med frukt mm. Nu kom han med salt och peppar för att maten skulle smaka bättre. 

För övrigt roligt att jag fått så många olika besök. Från de jag känner mycket väl som de som bara läst min blogg.

Ja, senare ett ännu större avstånd. Helt plötsligt dök en engelskpråkig kvinna upp. Hon berättade att hon bor i närheten och känner en tjej som bor i huvudstaden här på ön. Den tjejen kände en tjej i Sverige som visste att jag ligger på det här sjukhuset. Tjejen i Sverige hade snappat upp att jag önskade frukt då maten på sjukhuset är sådär och framför allt inte näringsriktig. Hon hade då arrangerat så att helt plötsligt dök denna kvinna upp med tjugo olika frukter som hon sonika gav mig och sedan pratade vi en stund. Jag fick då också veta att vännen från huvudstaden nog skulle komma  på lördag med mer frukt. När jag frågade vem som ordnat detta från Sverige visste inte kvinnan det, men hon bodde nog i Umeå.

Så överraskande och jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda. Omtänksamt och fint helt klart. Nu långt senare fick jag veta att det var Monica W i Vännäs som organiserat denna fina gest.

När jag fortfarande pratade med den trevliga kvinnan med frukten kom så tre trevliga cyklister från Gimonäs CK (Gunhaga, Tom P och Rickard P) förbi och förutom lite gott att äta gladde det mig mycket att mina vänner kommer förbi.

När de varit på plats en stund kom så Stefan Ljungberg (CRT som nu blir Cellexir), Richard Lööw (CRT som nu blir Celexir) och Stefan Schutzer (Skoghall) upp. Ett tag hade jag alltså 6 stycken vänner och cyklister på besök samtidigt och som prioriterade lilla mig här på ett sjukhus i utlandet och med ett mående som är sådär. Ingen hade sagt något om de bara cyklat på och inte hört av sig till mig (precis som andra som kommit på besök). Verkligen fint och jag är rörd!

dagens lagfoto

När grabbarna från Gimonäs lämnade var de andra tre kvar två timmar till! Att välja att vara närmare tre timmar på ett sjukhus på sin semester - ja det är svårt att finna ord.

En så rolig och avslappnande eftermiddag där jag kände att ni inte bara var här för att ni måste utan också för att ni ville. Vi hade också mycket trevligt och många skratt blev det. Så pass många att grannen i rummet bredvid sa ska de äntligen gå nu när de lämnade stället.

Ja, även av Stefan x2 och Richard fick jag en hel del ätbart och en cykeltidning. De lovade också att komma tillbaka med lite cykelbars i morgon. Jag har verkligen fina cykelvänner.

När middagen ser ut så här (från i kväll) kan ni förstå att jag verkligen uppskattar frukten, kryddorna, godiset och barsen.

.

Efter besöket hade jag förstås bra mycket ondare i kroppen och jag var rejält trött, men så länge det inte ställer till med något långvarigt var det värt det 100 ggr i veckan. Att få vara glad läker ju och jag var glad länge och glömde mina problem och min smärta.

Att jag orkade vara social i tre timmar, bara det ger mig hopp. Före idag har jag tidigare som längst klarat kanske en kvart de dagar det varit bra.

Ja, idag blev min bästa dag sedan jag landade här på sjukhuset. Jag hoppas nu att det inte kommer bakslag nu bara. Jag är lite orolig som ni säkert förstår, men nu ska jag försöka tänka positivt. Sedan får vi se om jag får till lite sömn i natt också.

När du tror att det inte kan bli värre - Mina allra värsta dagar

Jag börjar med att förklara att texten blir lite sisådär i dag. Har bara en arm, mindre ork än vanligt och en hel del smärtor. Så jag hoppas ni har överseende.

Allt är verkligen relativt här i världen och inte bara något vi bara säger. Sedan mitt uppgivna inlägg i torsdags natt har verkligheten åter visat denna sanning. Det som då var uppgivet och en tanke om att jag då nått botten är i sammanhanget med det som nu varit, toppen....

Men först innan jag ska lufta lite tankar om hur livet är just nu vill jag börja med att åter tacka för all värme, vänskap, kärlek och annat som forsar över mig. Om denna olycka har lett till något positivt skulle det då vara att jag fått klart för mig att lilla jag för många är viktigare än vad jag trodde. Ni gör mig så glad och hjälper mig mitt i allt detta svåra. Ett värmande ord hjälper mig att ta ett steg till.

Jag hoppas ni har förståelse för att det som är skrivet sedan i fredag som är väldigt mycket av otroligt många har jag inte haft ork att svara på. Jag har varit så dålig att jag inte ens orkat svara mina allra närmaste och knappt ens läsa ett ord här och där. Jag har dock nu i efterhand tittat på allt fint som skrivits men jag har fortfarande inte orken att svara. Ledsen för det. Förhoppningsvis kommer fler svar nu framöver, för då är det ett tecken på att jag mår bättre och bättre.

Rent allmänt har jag nu snart varit tre veckor på detta sjukhus på Gran Canaria. Ett sjukhus som har gott omdöme vad gäller behandling, men inte är det lätt att vara så sjuk på ett sjukhus och försöka göra sig förstådd med människor som generellt kan engelska motsvarande en elev i åk 1 i Sverige.

Jag har dock länge lyckats hålla uppe humöret och kämpa på. Men svårare och svårare har det ändå blivit. När Katten, Melvin och övriga släkten åkte hem den 13 januari kändes det förstås ännu tyngre. Men det var ju bara några dagar tills lungan skulle bli bra innan jag kunde åka hem. Ja, så var planen.

Sedan dess har det dock inte mycket som varit enligt den planen.

I en av de kanske 50 röntgenundersökningar jag gjort här kom man fram till att mina skador trots allt skulle opereras. Dock bara nyckelbenet som låg helt fel. Resten skulle självläka. Ja, sedan var det många dagar med fasta och väntande som jag skrev om i mitt senaste inlägg.

Så visade det sig att det att även att fler skador behövde fixas till. Men fortfarande var min känsla att det inte var så omfattande. Kanske tur jag inte förstod vad som väntade.

Så till slut i fredags vid 14 var det dags. I väg från rummet och innan jag visste ordet av sov jag och när jag vaknade stod klockan på 08.25 vilket var rimligt. Några timmars operation och sedan uppvak, och totalt 6,5 timmar.

När jag så låg där på IVA och efter en stund ser att alla får frukost inser jag att det inte är kväll utan morgon. Vad hade egentligen hänt?

Ja, mycket till information fick jag inte första dagarna förutom att operationen varit omfattande och att den tagit tid.

Nu väntade mina värsta 48 timmar i livet när det gäller smärta. Tar vi in allt i livet är bara min dotters död som var värre.

Jag låg och hyperventilerade och svettades som att jag tränade. Jag kunde inte ha ögonen öppna och jag klarade inte ha fokus på något. Jag kunde inte röra mig alls och hur mycket smärtlindring jag än fick blev det inte bättre. En klocka fanns på väggen framför mig och jag försökte kämpa fem minuter åt gången och undrade hur många femmor det skulle vara innan det skulle släppa. I alla fall lite. Tiden gick, eller det kändes det som den inte gjorde.

Ingen pratade med mig och jag hade ingen aning om något. Hade operationen gått bra eller dåligt? Var det så här för att allt misslyckats och jag kanske riskerade att dö? Ja, tankarna rullade.

Allt eftersom började jag inse att jag fick en kraftigare medicin varannan timme. Då försökte jag göra allt vad som gick för att få ned puls och känsla i ca 20 minuter då smärtan var några procent lägre, sedan vände allt igen och efter ca 40 minuter var det som värst igen. En timme till nästa lilla förbättring. Så fortsatte det tills jag helt plötsligt får veta att det inte går att ge mer medicin, om jag inte ska riskera att sluta andas. Så 4 timmar helt utan något extra väntade. Det går inte med ord att beskriva dessa fyra timmar. Det började komma tankar om att bara lämna allt, men jag lyckades tränga bort de.

Ja, ni börjar förstå vad det handlade om. Efter ca 40 timmar började jag känna att det blev något fler minuter per timme som var hanterbara och sedan blev det långsamt lite bättre. Efter ca 60 timmar på intensiven började slangar plockas bort och de senaste timmarna hade varit lite bättre.

Från i går eftermiddag så tillbaka på en vanlig avdelning. Nu idag till och med någon timme där det inte gjorde ont hela tiden. Som en av de finaste julklapparna.

I efterhand har jag fått veta att den effektiva operationstiden var 8-9 timmar och med förarbete, sövning, efterarbete och uppvak blev det totalt 18 timmar. Allt efterhand har jag fått klart för mig att operationen blev klart mer komplicerad än vad man trott på förhand och bland annat kapades en hel del av musklerna för att komma åt det som skulle operereras. Tre plattor sattes in och därefter syddes musklerna ihop igen. Slutligen syddes huden ihop.

Jag hade direkt smärtlindring i ryggen intravenöst. Intravenöst på två sätt till via ljumsken. Två speciella slangar gick in i ryggen med lokalbedövning och sedan morfin som injicerades typ varannan timme. Förutom det extra medicinering efter hur läget var. Ändå så ont. Helt osannolikt alltså.

Ja, sedan var det ett drän i lungan för att få ut allt där, ett drän i i axeln och två i ryggen för att få ut blodet. Blodtrycksmätning, hjärtmätning och konstant syrgas. Ja, ni förstår att jag var extremt naglad i sängen.

Bilderna ni ser här skickade de med när de tagit bort nästan allt det jag nämnt och jag skulle lämna IVA. De skulle ha bilderna som ett utgångsläge för att hålla koll på hur såret utvecklas och då fick jag även en bild från rygg och en från axel.

En natt och en dag nu då här på avdelningen. Jag är helt slut både mentalt och fysiskt och tårarna har runnit mer än en gång. Att då inte ha någon när och kär nära att få känna värmen från är verkligen inte lätt. Har inte sovit mer än någon timme åt gången på många dagar och hoppas verkligen att denna natt ska bli den första.

Jag hoppas förstås att det värsta är bakom mig, men jag vet att så mycket fortfarande kan inträffa med infektioner och annat. Jag är också förstås orolig för hur det nu ska gå med min arm och rygg.

Den ansvariga läkaren har sagt att operationen gick så bra den kunde och han var nöjd. Men riktigt vad det innebär vet ju förstås ingen idag.

Jag har försökt träna axeln idag. Det handlade om att kunna flytta den någon centimeter, så än så länge går det inte att säga mycket. Smärtorna har jag hela tiden, men nu kan de i alla fall hanteras och vissa stunder känns det bättre.

Jag hoppas och tror att jag snart får känna att vissa saker blir bättre och jag hoppas att när mina värden i kroppen förbättras ökar också möjligheterna att jag ska klara att bli lite mer positiv.

Jag hoppas!

Många i personalen har igår och idag sagt att cykla ska man inte göra för det är så farligt och det är mest cyklister på sjukhuset. Inte kändes det bättre av det. När sjukshusprästen var här var jag tvungen att fråga om det stämmer. Han sa dock att det är sällan cyklister är så skadade att de är inlagda. Främst är det äldre som är på långsemester som drabbas av sådant som annars skulle ha drabbats av hemma.

Förutom alla som har hört av sig har jag faktiskt hunnit få tre besök av cyklister bara sedan igår eftermiddag då jag till viss del kom tillbaka till livet. Otroligt vad ni bryr er. Har fått tidningar som jag ännu inte haft ork att läsa, men det finns ju tid. Men också frukt och lite godis. Inte helt fel. Här på sjukhuset har de kanske inte världens bästa mat, så frukt mm är som gudagåva just nu. Första veckan hade jag kvar av mina proteinbars, så en gång om dagen blev det som en stor fest. När det är sjukhusets mat som gäller är det bara att tänka att jag behöver energi - ät. Men tyvärr är den inte så bra ur den synpunkten heller. Men, inget att göra något åt.

Ja, det blev ganska långt det här. Men ni är så många som bryr er och frågat om så mycket så nu har ni i alla fall lite info om vad det innebär att krossa 15 ben i kroppen och en lunga här på Gran Canaria. Inget att rekommendera.

Hemresa? Ja, jag önskar inget hellre än att komma hem till Katten, Melvin och huset. Den havererade lungan behöver dock klara flygresan och den nya operationen gjorde att den fick sig ytterligare en rejäl törn då trycket var högt av sonden som fördes ned i halsen och fanns där under väldigt många timmar. De har inte ens lämnat en teori vad som gäller, men jag ska fortsätta fråga.

Gäller det som sas från början är det minst en vecka kvar här på sjukhuset och troligen längre.

Blir det längre kommer mor och far ned igen och försöker få mig att hålla uppe modet. De är verkligen fantastiska och bättre föräldrar går inte att ha.

Katten hade självklart varit här sedan länge om det inte varit så att sonen i det mående han har inte mäktat med att följa med och inte heller ha båda sina föräldrar utomlands när jag mår så dåligt. Sedan Tovas död klarar han inte att vistas på sjukhus och allt detta tar verkligen hårt.

Det finns ingen mer omtänksam, varm, och fin människa som alltid sätter andra före sig själv (inte alltid på gott förstås) än Katten och förhoppningsvis får vi lång tid tillsammans där både hon, jag Melvin får ha hälsan. Ja , den som känner Melvin vet att även han ärvt sin mammas drag.

Vi vet alla hur det är att förlora den närmsta och det är verkligen det värsta.Så sköra är vi sedan tidigare.

Ja, nu har jag tagit all kraft jag hade för denna gång till detta långa inlägg. Kommer det fler i närtid så är det kanske bättring på gång.

Inte mycket om cykling denna gång trots det är en cykelblogg, men allt började med cykling och förhoppningsvis kan drömmen om att cykla igen vara en av delarna som hjälper mig vidare i att kämpa för måendet.

Slang in i lungan, grinfärdig och riktigt uppgiven

Inte roligt längre.

Fjärde dagen där jag varken fått äta eller dricka på 15 timmar i väntan på en eventuell operation. Inte heller idag blev det något.

Det som lyfter tillvaron är alla ni som hört av er och dessutom många besök. Även om det energimässigt förstås tar på. Jag trodde verkligen inte att så många skulle bry sig om lilla mig. Bara ett litet hej och ett vänligt ord hjälper mig framåt.

Nu till det som hjälper mindre. Ett av mina största problem är min punkterade lunga. Den har återhämtat sig sedan den extrema kraschen, men är fortfarande svag och har en del blod i sig.

När min flytande axel ska opereras så att armen sätts fast på kroppen igen krävs därför en plats på IVA för att övervaka lungan efter operationen. Under operationen krävs ett drän till lungan så den inte helt havererar av det stora tryck som blir.

Samtidigt som det ska finnas plats på IVA ska det finnas blod där om något går fel, och 4 olika typer av läkare ska finnas tillgängliga samtidigt under operationen.

Att samordna allt har nu misslyckats i 4 dagar.

I kväll bestämde sig därför läkarna för att sätta ett drän till lungan, vilket annars skulle gjorts under operationen. Det gör att en läkare mindre behövs vid själva ingreppet.

En 1,5 cm tjock slang trycks då in mellan revbenen in i lungan. Kändes en del när det genomfördes utan förberedelser på mer än någon minut. Det sprutade också en del blod, så helt klart har lungan inte läkt sig själv.

Så nu är jag uppkopplad mot en apparat och ska så vara minst två dagar efter operationen. Kan bli längre, då den ska vara kvar tills lungan är helt läkt.

Jag fick i samband med att läkaren satte in slangen information om två saker som väntade mig och som jag inte tidigare känt till. Det gjorde mig både uppgiven och gråtfärdig. Jo, man är ju lite känslig efter två veckor av rejäla prövningar. Det ena jag fick veta tar jag nu, det andra längre fram när jag orkar (troligen efter operationen).

Läkaren informerade om att från nu och tills dränet är borta kommer det bli jobbigt. Dränet tar i nerver och man får alltid ont. Hur ont är individuellt och beror på hur slangen hamnat i relation till nerver mm.

Han sa att antingen blir det ont, mycket ont eller nästan outhärdligt. Smärtan varar nästan hela tiden och främst när man andas. Och andas är ju som en viktig sak. Det underliga är också att smärtan kan komma på flera ställen och behöver inte alls komma just där lungan är. Underligt det är med nerver mm.

Ja, detta gjorde mig inte glad precis. Jag har nu haft slangen i 2 timmar och blir smärtan som nu under hela tiden kan jag konstatera att det kommer att bli mycket ont, men troligen uthärdligt. Ja, detta under förutsättning att jag får extra smärtstillande som jag redan fått. Sedan är ju frågan om det är uthärdligt även vid konstant smärta som varar i minst 3 dygn, vilket är den allra kortaste tiden jag behöver ta slangen. Det kan bli bra mycket längre.

För att göra det ännu värre knyter slangen och apparaten mig till sängen också. Jag får inte ens gå på toa utan att kalla på personal.

Att läkarens andra nyhet var ännu sämre gjorde inte känslan bättre så är sent på en torsdagskväll. Skulle behövt mina nära och kära här för stärkande kramar, en hand att hålla och en axel att gråta ut mot. Men på något sätt måste det förstås gå och på något sätt ska jag försöka hitta något konstruktivt att sikta på. Vi får se om jag lyckas.

Ja, och nu känns det ju ännu viktigare att operationen inte fortsätter att skjutas upp. Sedan hoppas jag att när den väl blir och att jag klarar mig utan en massa komplikationer.

Just nu känns det som du förstår långt ifrån fantastiskt med tillvaron, vi får se hur jag lyckas ställa om för att se något ljust med det hela. Cykling känns i alla fall långt borta just nu trots att alla fantastiska vägar och berg bara ligger alldeles utanför dörren.

Att skriva av mig så här mitt i natten tog i alla fall fokus från smärtan och frustrationen ett tag.