Gran Canaria - Rekord uppför tauro och sårigt ansikte

Dag två på ön startade med att telefonen ringde vid 07.40. Nu var det dags för frukost och sedan förberedelser för dagens runda.

Jag och Johan Nordlund från Team Norrbotten hade kommit överens om att jag skulle cykla till Puerto Rico där han bor och utgå därifrån. Jag skulle vara där 09.45, och tänkte att jag då behövde åka ca 09.15.

Jag skickade ett sms till Johan och meddelade att jag var på gång och borde vara där på ca 30 minuter. Han mailade då tillbaka och meddelade att det blir svårt med 30 minuter på den sträckan.

Jag kom iväg 09.12 och insåg när det tog 10 minuter bara att ta sig ut ur Playa del Ingles att det skulle bli tufft att vara i tid. Det ledde till att det blev hårdkörning direkt. Från rondellen till just innan Puerto Rico blev det ett snitt på 32 km/h, vilket innebar att det behövdes rejält tryck i stigningarna då det är många höjdmeter att klara av.

Vi sammanstrålade och tog vägen mot Mogan. Vi rullade nu relativt lugnt och snackade om det ena och det andra.

Planen var att cykla uppför Tauropass och vidare in i bergen för att sedan rulla ned via Santa Lucia.

Efter ca 30 km var vi i Playa de Mogan och tog då höger mot Mogan. Nu väntade ungefär 9 km med stigning upp mot den "riktiga" stigningen.

Då var vi framme vid korsningen där vi nu skulle ta höger upp i bergen. Vi stannade kort innan det var dags att ge sig på klättringen. Johan meddelade då att han skulle försöka ta personrekord från korsningen upp till korsningen där du kan ta höger mot Soria. Därmed väntade en klättring på 8,3 km, en snittlutning på 6% och drygt 550 höjdmeter. Jag meddelade att jag nog skulle ta det lugnare, då jag inte förberett mig mentalt på någon hårdkörning.

Men du vet hur det är. Det är svårt att köra lugnt när andra matar på.

Johan åkte tillbaka en bit för att få en flygande start till Stravasegmentet och sa att jag kunde börja rulla på. Jag tog det lite piano alldeles i början, men tänkte sedan att jag ökar lite så han får jobba för att gå i kapp. Då kunde jag sporra honom till en snabbare tid.

När jag kört en stund kändes det så bra att jag bestämde mig för att fortsätta med samma intensitet. Jag låg då ungefär på tröskeln. Dvs, jag maxade inte, men det gick hårt. Det sporrade helt klart att känna att jag kunde ligga på utan att tröttna och att det dessutom fanns sparat om det skulle krävas.

Så var jag framme vid målet för denna insats och jag tryckte av klockan. 29.02 på klättringen kändes som att det var bra. Snittwatt på 349 och pulsen på i snitt 87,5%. Jag har helt klart höjt mig ett steg vilket känns great. Undrar vad jag klarat om jag maxat? Skulle tro det fanns kanske en minut till att kapa. Med denna intensitet hade jag hur som helst kunnat köra på en bra stund till.

Johan körde också bra och kom inte in så långt efteråt och slog sitt rekord med ca 4 minuter.

Själv kör jag inte Strava, men Johan pratade en hel del om det, så jag kunde inte motstå att efter träningen kolla in tiderna på denna klättring. Jag kommer ju köra H45 i sommar, och jämförde mig med andra i samma ålder. Jag blev då väldigt förvånad när det visade sig att jag hade den 12 snabbaste tiden genom alla tider (stravatider), och snabbast av alla svenskar som vid något tillfälle registrerat sin tid på strava. Totalt har 1686 personer registrerat sina resultat. Med en maxinsats hade jag kapat några platser till, men de allra snabbaste är ruskigt snabba, och dit är det en bra bit. Hur som helst en bra boost för självförtroendet.

Efter en kort paus fortsatte vi uppför, men redan efter några kilometer bestämde vi oss för att vända och rulla utför. Det var nämligen väldigt kallt och regnet låg i luften.

Ner till kusten igen. Vi följde sedan kusten och funderade på att ta Soriaklättringen. Men då vi kom dit bedömde vi att det skulle vara allt för dåligt väder även uppe i Soria. Därför fortsatte vi till Maspalomas och tog sedan ett varv runt Monte Leon.

Även nu tryckte vi på hyfsat på den 7 km långa klättringen. Vi stannade kort på toppen, och slutligen fick jag fram kameran som jag glömt större delen av dagen och tog en bild.

Nu var det brant utför innan en riktigt trevlig sträcka tillbaka mot Maspalomas väntade. Lite utför hela vägen och en trevligt snirklig väg. Tyvärr var det ingen bra vind för några hastighetsrekord, men det blev högt tryck i alla fall. 10 minuter med ca 45 km/h i snitt och mestadels kring 340-390 watt. Det är roligt med lite fart.

Vi tackade sedan varandra för i dag och jag cyklade vänster hemåt och Johan cyklade mot Puerto Rico.

Totalt blev det ca 5 timmar, 130 km och många höjdmetrar. En riktigt trevlig och bra cykelrunda med perfekt cykelsällskap. Vi cyklar tillsammans även i morgon.

Efter cyklingen har jag promenerat, duschat, bloggat, ätit, pratat med sonen, arbetat och slappat lite. Nu ska jag förbereda inför morgondagens cykling.

För övrigt smörjde jag i tisdags in ansiktet med en ny hudkräm efter att ha rakat mig. Jag fick då någon form av allergisk reaktion och blev alldeles röd. I går hade det utvecklat sig till utslag och sårliknande grejer. Jag smörjde då in mig med en annan ny salva som enligt beskrivningen skulle hjälpa. Det blev ännu sämre. Hela natten kliade det, och mitt i natten fick jag försöka tvätta bort salvan då det kändes allt sämre. Nu har jag flera riktiga sår i ansiktet. Surt, men inget att göra åt.  Jag får vänta ut detta och hoppas det snart vänder.

Gran Canaria - Dangerous! Don´t go there!

Då var det dags för näst sista cykeldagen för denna gång.

Jag hade velat fram och tillbaka vilket som vore bäst. Att köra en långrunda i dag eller på resans sista dag. Att trampa långt båda dagarna var inte aktuellt.

Efter många om och men valde jag att ta långrundan i dag, även om risken var stor att jag då skulle vara allt för seg för att det skulle bli bra. Skälen övervägde dock då jag sista dagen behöver tid för att packa mm, men också för att många säger att det är bra att inte köra för hårt sista dagen. De säger att du då har mindre risk att bli förkyld i samband med hemresan. Ja, nu får vi se hur det är med det.

Som vanligt var det tidig frukost. Vilket innebär uppstigning samma tid som när jag arbetar. Ni som läste igår kanske kommer ihåg att jag tvättade mina cykelkläder och var orolig att de inte skulle vara torra. För att öka chansen till ett lyckat resultat hade jag valt att torka en byxa och tröja inne och en av varje ute. Utvärderingen visade att det var grejerna inne som var torrast. Det innebar dock inte alls att de var torra, utan fortfarande mysigt fuktiga. De luktade däremot gott vid en första inandning. Efter en stund insåg jag dock att det förutom fuktighet fanns kvar en del svettlukt. Fräscht värre. Inget att klaga på, cykelkläder brukar ändå bli blöta efter en stund.

Vid halv tio rullade jag iväg västerut efter kusten. Vädret var fint, solen lyste och det var ca 22 grader trots att klockan bara var ca 09.30.

Jag började lugnt i det böljande landskapet då jag var lite orolig för hur kroppen skulle kännas. Men det är inte lätt att cykla lugnt. Ganska snart såg jag en cykelgrupp på 6 personer som var en backe före mig. Inte kunde jag låta bli. Jag var tvungen att se om jag skulle hinna ikapp innan jag skulle svänga av vägen. Det blev en intervall på ca 5 minuter, men ikapp kom jag. Det var bra för känslan, men kanske inte för cyklingen för resten av dagen?

När jag totalt cyklat drygt 12 km kom jag till rondellen där du tar första avfarten om du ska ta klättringen upp till Soria. Det var också min plan. Sedan skulle jag klättra vidare från Soria in till Tauropass och sedan upp i bergen. Av det blev det inget!

Innan själva klättringen är det ca 16 km med en slakmota på ca 2%. Jag han dock inte särskilt långt innan det började dugga. Jag tänkte dock att det skulle lätta och fortsatte. Men så såg jag i fjärran att det inte såg ljust ut precis.

Nu började cyklister komma nerför berget och ropa olika saker. Den första: "It is dangerous". Jag rullade vidare. Tänkte inte mer på det. Så kom den andra "Turn around. Don´t go there". Nu började jag tveka. Så kom den tredje som viftade på många olika sätt och sade något upprört på ett språk jag inte förstod. Jag förstod dock att han inte tyckte jag skulle cykla vidare. Jag tänkte att jag rullar vidare runt nästa sväng. Så kom jag in i störtregnet och vädret var helt plötsligt helt annat än bra.

Jag och alla andra jag såg fick ge upp och vända. Jag hade nu sex km tillbaka till rondellen, så jag hade inte kommit så långt innan det var kört.

Det blev till att rulla vidare efter kusten. Min nya plan var att rulla hela vägen till Puerto de Mogan och sedan cykla till Mogan. Var vädret okej där skulle jag cykla uppför Tauropass.

Väl nere vid kusten var vädret åter perfekt. Efter en sund blev det en teknisk paus och ni kan se på bilden att vädret inte var helt lika. Gubben var dock densamma.

Efter totalt 41 km cykling svängde jag in mot landet med riktning Mogan.

Jag hade redan tagit några avstickare till hotellområdena efter vägen, både för att kolla hur det såg ut, och för att få lite mer km i benen. Jag var nämligen ganska så orolig att det skulle bli stopp i Mogan på grund av regnet. Innan Mogan tog jag också en liten avstickare in i en by innan jag cyklade vidare.

Hur som är det en del stigning bara för att nå fram till klättringen efter ca 10 km. Ungefär 300 höjdmeter närmare bestämt.

Jag rullade förbi Mogan och började närma mig bergen. Inte såg det så lovande ut. Såg nästan ut som det brann i bergen.

Men så lätt ger jag inte upp, så jag rullade vidare. Jag ser nu att det lättar lite, och framför allt just där jag ska klättra är vädret bättre. Just när klättringen ska börja är jag nästan ikapp två cyklister.

Cyklist nummer två kommer ikapp cyklist ett som är en tysk med klubbtröja. Vet inte vad som händer men de börjar tävla mot varandra. De måste vara starka han jag tänka då det är många kilometers klättring som väntar.

I början är den tuffaste biten på hela klättringen tycker jag. Du har inte kommit igång ordentligt och det är upp mot 15% på flera ställen. Jag tar det balanserat och håller mitt tempo.

Kampen är avgjord framför mig och tysken har gett sig. När cyklist nummer två ser att jag snart är ikapp honom spurtar han i från mig och ligger snart ca 200 meter före. Jag håller mitt tempo som är medelhårt.

Efter en stund är jag åter ikapp cyklisten framför. Jag blir förvånad att han var så offensiv då jag tror han inte cyklat så länge. Han har byxor utan hängslen och innanför skymtar kalsonger. Dessutom har han träningsskor och inte cykelskor.

Jag hinner observera detta innan mannen åter ökar tempot då han ser att jag är ikapp. Jag håller mitt tempo och håller mig från att tävla. Efter en stund är jag åter ikapp, och nästa gång jag tittar bakåt är han försvunnen. 

Vilken tur att vädret nu var så bra. Denna klättring är verkligen en av de trevligaste på ön. Väldigt fin asfalt och lagom brant för att jag ska känna mig hyfsat bra och stark. Jag rullar vidare kontrollerat med målet att få cykla upp till korsningen där du kommer ut från Soria om du klättrar därifrån. Högre upp i bergen hade jag skippat för dagen. Jag var inte intresserad av att frysa.

Efter 8 km klättring var jag på 879 meters höjd och jag hade nått korsningen jag skulle vända vid. Själva klättringen är i snitt 6,5% och som jag tidigare sa trevlig och med bra asfalt. Det är dessutom väldigt fin miljö här.

Jag vände om och rullade ner. Först efter flera kilometer möter jag cyklisten med de vanliga skorna. Han hade stannat och tagit paus. Ytterligare några kilometer ned är tysken på väg upp. Ja, det var nog inte helt smart att maxa i början av klättringen.

Det syntes för övrigt att det varit ett väldigt oväder även i denna klättring. Det var blött på vägarna och det hade varit flera ras vilket innebar att det var stenar på vägen. Dessa kommer att rensas bort, men fram till dess är det inte helt optimalt.

Jag tog nu riktning mot Puerto de Mogan för att fylla på vatten. Därefter åter tillbaka efter kusten. Det hade nog gått lite väl hårt i dag för att vara en så lång runda. Men inte var förståndet bra för det. När det kom en spanjor som ville rejsa efter kusten var jag inte sen att nappa. Det blev alltså allt annat än lugnt under de kommande 30 minuterna.

En stund före rondellen mot Soria eller till hotellet hade spanjoren vikt av och jag var åter själv. För att få ihop den runda jag planerat tog jag nu vänster i rondellen. Det var dags för att göra ett nytt försök med Soria. För nog borde det fungera i och med att det gick att klättra upp via Tauropass!?

Jag rullade på och det såg bättre ut. Ungefär där jag vände förra gången började det dock att dugga. Jag fortsatte, då det varit likadant innan förra klättringen, men då hade det lättat när jag nådde längre in i landet. Efter ytterligare fem km fick jag dock ge upp Soria för andra gången samma dag. Återigen spöregn. Muntert - Not.

Varför de jag mötte tidigare under dagen sagt att det var dangerous? Jag gissar att det inte bara var regnet, skarpa svängar, brant utför och därmed halt. Troligen hade det även rasat sten. Ja, jag kan inte verifiera vad det berodde på. Valde ju att vända. Är för söt för att klara regnet.

Jag cyklade åter mot kusten. Där var det som vanligt toppenväder. Jag vände nu cykeln mot Playa del Ingles. Jag hade dock inte tänkt cykla till hotellet riktigt än.

Istället valde jag att svänga inåt landet när jag nådde Maspalomas. Det var nu dags för att cykla upp för Monte Leon. Detta gör du genom att ta riktning mot Aqualand och Palmitos Park. Du rullar förbi Aqualand och du väljer vägen parallellt med den som går till Palmitos Park.

Denna gång valde jag ta rundan i vänstervarv vilket innebär att du börjar med den tuffa klättringen och inte som om du kör åt andra hållet börjar med slakmota i 10 km.

De första 2,5 km är tuffast med i snitt 7,7%. Totalt är sträckan till toppen ca 6 km och har en snittlutning på 5,8%. Det är en hel del som är ganska så platt eller till och med utför. Det innebär att det också är många avsnitt som är rejält branta. Den allra första kilometern är dock värst med 14-15% på många ställen och ett snitt på över 10%. Klarar du bara den delen blir det snart lättare.

När du kommit upp några hundra höjdmeter har du kommit in på de finare miljöerna och här hittar du också många fina hus.

På lite drygt 400 meters höjd kan du titta ned till vänster. Långt där nere ligger Palmitos Park vilket för övrigt är värt ett besök, även om inträdet är dyrt. Du kan ju också välja det billiga alternativet att ha en bra kikare eller kamera, så kan du se i alla fall se delfinshow och fågelshow. Du missar dock mycket annat skoj. Idag tränade delfinerna lite. 

Det var perfekt att stanna för att fota delfiner. Då fick jag också i mig lite extra vatten och en bar. Det var nämligen så att nu började tröttheten slå igenom. Det kanske inte är så underligt då det var sjunde cykeldagen i rad och jag hade cyklat ganska hårt och hittat en hel del höjdmeter.

Så var jag uppe och möttes av denna utsikt. Fint va!?


Nu var det ca 3,5 km av slingrande väg utför innan jag kom ned till Ayaguares och den väntade utförslöpan där det går att trycka på hela vägen. Så gjorde jag även idag och det innebar farter på mellan 40 och 50 km/h, trots motvind.

Nere vid kusten igen och nu tog jag sikte på hotellet. Väl framme hade det åter blivit en ganska lång dag på cykeln. Totalt ca 6,5 timmar och lite drygt 160 km. På denna sträcka hade jag avverkat 2440 höjdmeter. Det går som du ser få ihop ganska mycket höjdmeter utan att hamna i bergen centralt på ön.

Jag bar upp cykeln till våning två och tog nyckelkortet för att låsa upp. Rött. Provad igen - Rött. Surt. Ner till receptionen. Där fick jag stå svettig och hyfsat trött i ca 10 minuter innan det var min tur. När jag sa att de behövde aktivera min rumsnyckel blev det problem. Jag hade enligt deras dator aldrig bott på hotellet. Min bokning fanns inte alls.

Receptionisten gav till slut upp och en ny kom. Det var hon som checkat in mig, så hon visste i alla fall att jag bott där. Nu visade det sig att de checkat ut mig, och jag förklarade att det var fel. Bokningen är till måndag. Mycket dividerande fram och tillbaka. De behövde vouchern för att bekräfta att jag hade en bokning till måndag. Den var på hotellrummet, och de ville inte fixa till nyckelkortet så jag kom in. Efter lång stund kom de dock på att jag kunde temporärt få komma in på rummet. Upp och hämta vouchern och ner igen. I kö igen. De fick se vouchern, insåg att de gjort fel. Fixade detta på ca 1 minut och sa Sorry. Sedan var det klart. 40 minuter hade nu gått sedan jag kom tillbaka från cykelturen. Var kanske inte det jag hade önskat få ägna tid åt.

Till slut blev det middag och därefter gick jag och köpte våtservetter för att kunna rengöra cykeln när den ska hem.

I morgon blir det lite kortare cykling. Övrig tid kommer jag ägna åt packande, slappande och kanske också lite sandträning för att mjuka musklerna efter all cykling.

Gran Canaria - Kort blev långt, och lite silvertejp

Ännu en dag på mitt träningsläger. Hittills har allt gått enligt plan. Vi får se hur det ser ut de sista dagarna av träning.

Idag var planen att träffa norrbottenskillarna i rondellen innan slakmotan mot Soria. Det betydde att jag hade ca 25 minuters cykling att genomföra före vår träfftid 10.00. Det innebar att jag hade det lugnt på morgonen och kunde äta en rejäl frukost och dessutom arbeta en timme.

När jag skulle åka iväg blev det dock lite problem. Sedan ca 2 år tillbaka har jag problem med mitt vänstra öga när jag har linser. Det är nämligen så att linserna vid ett flertal tillfällen fallit ut ur ögat under cykling. Alltid vänster öga och oftast utan förvarning. Det är helt klart problematiskt när synen är sådär. Dock har jag aldrig också tappat den högra linsen. Då hade jag fått bockseras hem.

Nu har jag köpt dubbelt så dyra linser som ska vara tre ggr så bra mot dessa problem. De används för första gången på denna resa, och det fungerar sämre än någonsin. Idag var det dock rekord, då det först var problem vid insättning. Problem som sedan fortsatte i foajén och slutligen efter bara några minuters cykling.

I min iver att rädda linserna blev jag sen – så jag fick köra stenhårt till vår samlingsplats. Ändå blev jag tre minuter sen. Därefter väntade en hel dags cykling med bara en lins. Det gick dock helt okej.

Idag blev vi fyra på vår tur; Röding, Erik, Fredrik och jag. Andreas behövde förståeligt vila sina skadade arm och sina trasiga revben. Han skulle eventuellt möta upp på slutet för ett gemensamt fika.

Planen för dagen var att ta slakmotan och sedan stigningen upp till Soria. Därefter vidare via den smala och dåliga vägen till Tauropass. Sedan skulle klättringen fortsätta till Ayacata. Där skulle vi ta sikte på Santa Lucia och vidare ned till kusten vid El Doctoral. Slutligen skulle vi ta kustvägen tillbaka.

Vi började i lugn takt upp mot Soriastigningen. Vid botten av stigningen ville jag ta ett tekniskt stopp, men Fredrik och Röding valde att åka vidare. Fredrik sa att han skulle ta det mycket lugnt i stigningen.

Erik innan dagens första klättring.

Jag och Erik satte oss på cyklarna efter ett tekniskt stopp och lite foto. En dryg minut senare började vår klättring. Jag trodde att vi skulle ta det lite smooth uppför då alla sagt det skulle bli en lugn dag. 

Så blev det inte. Erik satte upp ett bra tempo. Allt eftersom skruvades det dessutom upp. Vi kom ikapp Röding, men Fredrik var fortfarande en bra bit före. Hans lugna klättring var helt klart allt annat än lugn. Han är dessutom mycket starkare nu än sista vi cyklade tillsammans.

Det visade sig nu att Erik hade tänkt trampa ikapp Fredrik även om det krävdes en riktigt rejäl insats. Jag sa då att jag skippar det och trampar på i samma tempo. Erik drog i väg och efter en stund såg jag att han hade gått ikapp. Jag hade hållit samma fart hela vägen och hade även jag hade närmat mig. Sedan gick det som det brukar. Jag kunde inte hålla mig, utan stötte ikapp. Det blev helt klart jobbigt. 

Många watt producerades under klättringen, och sammantaget var det väldigt långt ifrån en lugn klättring.

Kort paus efter klättringen upp till Soria

Uppe på toppen tog vi en paus innan vi trampade vidare mot Tauropass. Benen kändes i detta läge sådär, men ändå helt okej. Tempot var fortfarande hyfsat och det var först när vi svängde höger med riktning mot Ayacata det blev relativt lugnt.

Dagens gruppfoto

Vi nötte på för att nå ca 1250 höjd vilket skulle bli högsta punkten för dagen. Där finns ett avsnitt som är böljande som lämpar sig väl för att trycka på, vilket jag också gjorde. Det blev några intervaller på 400-500 watt och benen började kännas bättre.

Framme i Ayacata blev det ett kort stopp för lite vatten. Sedan vidare med riktning mot Santa Lucia. 

Vi rullade på i ett fantastiskt landskap. Efter denna utförslöpa som för övrigt enligt mig är öns bästa finns det ett längre avsnitt med böljande terräng som lämpar sig för att köra fort och trycka hårt i korta klättringar. Så gjorde jag och kroppen kändes bra. Rolig cykling.

Röding matar på

Efter att ha lekt rommen av sig blev det lugnare ned till kusten. Efter ett tag mötte vi Andreas som kommit för att möta oss och följa oss till fikat i Maspalomas/Meloneras. Det blev moderat cykling de 20 km som var kvar fram till fikat.

När vi nådde cafét satt vi ca en timme och hade det skönt. Grabbarna skulle sedan tillbaka till sitt hotell i Arqueneguin för att avsluta cyklingen för denna gång. Jag hade beställt silvertejp som de hade med sig från Sverige, då jag glömt ta med egen. JA, om man kör cykelkartong behövs det. Frågor på det?

Fika hägrar

Därför följde jag med de dryga 15 km åt väster. Det var endast Andreas som var intresserad av lite fart, så vi drog i väg. Väl framme väntade vi in de andra och tackade för denna gång. Jag följde med Andreas och Fredrik upp för silvertejpen. Vi snackade lite, sa hejdå och sedan rullade jag tillbaka.

Tillbaka till hotellet och snart mörkt

Jag såg på min cykeldator att det bara skulle behövas en omväg på ca 9 km för att få ihop 150 km i dag. Så fick det bli. Därefter tillbaka till hotellet.

Det blev därmed 15 mil, 2250 höjdmeter och 350 minuters cykling.

Benen kändes allt bättre under dagen, men nu på kvällen börjar de allt kännas lite trötta. Inte underligt kanske med ca 15 timmars cykling, 35 mil och 6000 höjdmeter på bara två dagar!?

Jag kommer dock att trampa vidare i morgon, om än kortare och under kortare tid. Sedan får vi se om det krävs välodag eller om jag kör på.

På kvällen har jag hunnit med middag, vilket smakade väldigt gott då det inte blev någon lunch. Sedan har jag arbetat två timmar. Nu ska jag förbereda för morgondagens cykling och sedan blir det sov så gott.

Gran Canaria - Soria, Tauropass, ny bekantskap och hårdkörning efter kusten

Idag har vi hunnit med lite olika saker. På förmiddagen tog Katten en cykeltur medan jag och Melvin var vid poolen och hade det bra. Melvin badade typ hela tiden, medan jag nöjde mig med 25 minuter. Det är ändå bra för att vara jag, då jag inte är någon badfantom precis. Men det var skoj.

Därefter lite god lunch och sedan var det dags för lite cykling. Idag skulle bror vila, men jag fick ändå sällskap. Det var dock inte Team Norrbotten som kom igår som blev mitt sällskap. Jo, jag såg Andreas igår när han hämtade sin cykel jag i förrgår löste ut hos polisen och på vägen hem mötte jag dem. Men jag var aldrig närmare än så. Kanske om några dagar?

Idag var det istället så att jag cyklade med Joakim Eriksson från Strängnäs. Han och några till hade hittat mig via min blogg och ville gärna cykla. Idag var det dock ingen av de andra som kunde. Joakim bor på hotell i Playa de Mogan, så han kom cyklandes till mig och vi träffades 14.30.

Vi bestämde oss för att cykla efter kusten och sedan upp till Soria. Vi snackade om allt möjligt stort och smått medan vi cyklade i slakmotan mot den riktiga stigningen. Vid skylten upp till Soria 

stannade vi för att Joakim skulle titta till sina pedaler som levde om.

Därefter blev det klättring i 5,5 km och med 7,7 procents lutning i snitt. Alltid trevligt att ta denna stigning.

Väl på toppen stannade vi för att resonera kring hur vi skulle cykla vidare. Jag hade en tid att passa, men vi bestämde oss ändå för att fortsätta klättringen uppåt.

Nu väntade drygt 3 km till klättring på en riktigt smal och dålig beläggning. Lutningen är dessutom ännu brantare. I snitt ca 8,5%.

Vi trampade båda stigningarna i ett lagom tempo, och pulsen visade i snitt ca 77%. När pulsklockan visade att vi var på 935 meters höjd var det dags för att åka utför från Tauropass.

Vi svischade i kontrollerat tempo ned till Mogan. Från Mogan och ned till kusten är det roligt att rulla lite fortare, så där körde vi på i farter mellan 45 och 55 km/h.

Väl framme i Puerto de Mogan tackade jag för sällskapet vilket hade varit mycket trevligt.

Jag tittade på klockan, och jag var väl inte helt ur fas när det gällde att hinna till middagen på hotellet, men ändå var det ganska bråttom. 

Jag bestämde mig för att se hur lång tid det skulle ta att cykla tillbaka efter kusten om jag låg på relativt hårt, men utan att maxa. Med andra ord trycka på uppför och släppa av lite utför. Jag gick aldrig över 86% av maxpuls  och snittet hamnade på 78%. Dock fick jag ihop 15 minuter på en bra bit över 300 watt och en hel del ytterligare kring 300 watt.

På de 26 km det var till hotellet blev det en snittfart på 32 km/h vilket är helt klart hyggligt då det skulle klättras 405 höjdmeter under denna sträcka. Dessutom gick det lugnt i rondellerna och genom Arguinegin där det alltid är trafik. Det var även här jag mötte Team Norrbotten, vilka bor i byn.

Totalt blev det i dag ca 80 km, 1500 höjdmeter och lite över 3 timmar i sadeln.