Vikthets - Varför är vikten så viktig!?

Häromdagen skrev cykelkatten på sin blogg om den hets som finns kring vikt och att det mesta kring detta handlar om hur man ser ut. Jag kan hålla med om att det kan vara en farlig väg att vandra för ett samhälle att fokusera på det ytliga och inte det inre. Att bedömas för sitt yttre är inget att eftersträva.

Jag kommer i detta inlägg att ta upp just vikt, men jag tänker att det är ur ett annat perspektiv vilket jag kan känna är mer okej. Ni får bedöma om jag har rätt eller fel.

För mig handlar vikten om att känna mig hälsosam, pigg och må bra. För det krävs att man inte är allt för tung. Sedan lägger jag till faktorn - att prestera på en cykel, och då behöver jag vara ytterligare lite lättare.

Att trivas med sig själv och sin vikt är förstås alltid en faktor, även om det inte sitter i fokus när jag i min blogg pratar om hälsa, träning och vikt.

Det är konstaterat att tyngden på cyklisten, cykeln och tillbehören har betydelse för prestationen, framför allt vid kuperad terräng. Sedan tillkommer kapaciteten som cyklist, den mentala styrkan och det taktiska sinnet.

Att känna sig stark uppför är en riktigt skön känsla. Här tre bilder från stigningen upp till Soria på Gran Canaria

 Jag tänker att vill jag prestera på en cykel behöver jag arbeta med alla delar som ger den slutliga prestationen. Jag kan självklart bli bättre inom alla områden, men känner mig långt framme när det gäller det mentala och det taktiska. Den fysiska kapaciteten utvecklas kontinuerligt och jag arbetar hela tiden med att förfina träning, vila och kost. Tittar jag på cykeln finns det inte mycket att göra för att bli snabbare - jag har en riktigt bra cykel. Det område jag hittills lyckats sämst med är att ha en bra vikt för min cykling och för mitt totala välbefinnande.

 Det man inte är bra på behöver man träna på och därför gör jag det om och om igen. Utifrån det återkommer det ibland en skrivning kring mitt arbete att hitta en lämplig tävlingsvikt.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag i år en ny teori som innebär att jag lägger fokus på matchvikten under hösten när träningen är mindre intensiv, istället för att som tidigare år satsa på att lösa detta i den mest intensiva träningsperioden under våren.

Från i mitten/slutet av augusti har jag nu satsat på att äta extra nyttigt. I vanliga fall har jag väldigt svårt att hålla mig från kakor, chips och annat onyttigt - men denna gång har det faktiskt gått riktigt hyfsat.

Jag har också hållit i teorin att inte äta något före lunch, att ingen mat är förbjuden men att jag minskat på mängden kolhydrater och framför allt allt som innehåller mycket socker. Jag har ätit extra proteinrik mat och försökt hitta produkter som känns matiga utan att innehålla allt för mycket energi.

Egentligen har jag helt enkelt bara ätit nyttigt, lite mindre och den stora skillnaden har varit att jag inte ätit något före lunch.

Det har nu gått 10 veckor, så det kan vara på sin plats med en avstämning och att för första gången under dessa veckor plocka fram vågen.

Dagens mätning visar att jag under dessa tio veckor minskat min vikt från 89,5 kg till 82.5 kg. Det blir alltså minus 7 kg eller 0,7 kg/vecka. Det tycker jag är helt okej, och visar att jag skött mig snyggt.

Jag kanske inte riktigt var så här bastant för tio veckor sedan - men bra mycket tyngre än vad jag brukar väga in på

Jag startade från en ovanligt hög vikt där jag aldrig brukar ligga, främst beroende på mindre träning och mycket tröstätande.

Nu är jag nere på min trivselvikt och skulle vara nöjd på alla sätt och vis, om jag inte väger in själva cykelprestationen. Ska även den med hoppas jag kunna lätta ytterligare 3 kg.

Jag ska försöka fortsätta på min nyttiga linje ett tag till, men kanske inte vara fullt så slavisk. Det är ju trots allt trevligt med i alla fall lite sött i bland....

Målet är att jag innan jul till att börja med inte är tyngre än nu, men helst ännu lite lättare.

Mallorca 2014 - Min jättekrasch i bergen!!

Idag var planen att på vår sista cykeldag göra en redig bergstur. Planen var att via Militärbacken ta oss till Calvia, Galilea, Puigpunyent och lunch i Esporles. Efter lunchen skulle vi vända tillbaka mot kustvägen och via Andtrax, Calvia och Militärbacken ta oss tillbaka till hotellet. Totalt skulle sträckan bli 12-13 mil och en bit över 200 höjdmeter.

Benen var i dag allt annat än krispiga och jag tog det därför ganska lugnt i de första stigningarna, medan bror och främst Jonas tryckte på.

Efter en lunch i kanonvädret för dagen, där vi för övrigt träffade trevliga Gimonäs CK:are, var det dags för mitt favoritavsnitt på ön – kustvägen. Jag hade sparat mig och valde att trycka på bra med Jonas och bror hack i häl. Benen kändes nu mycket piggare.

Här har jag kört en mängd gånger och med bra fart, jag har också varit utomlands och cyklat i bergen mer än 10 gånger och extremt många mil. Jag har dessutom aldrig någonsin tidigare fallit/kraschat med landsvägscykeln.

I dag var det dock dags, och då blev det också en rejält redig krasch.

Vi körde hårt, pulsen var hög och det kändes bra som det brukar när jag cyklar efter kustvägen. Så hände det. Jag kom fel in i en sväng och i efterhand har jag sett att hastigheten var 57 km/h. Jag insåg snabbt att detta inte kommer att gå bra.

Jag hade då två alternativ och någon tiondel att bestämma mig. Antingen kasta mig ned på asfalten eller välja att försöka få ned farten så mycket det bara gick och helt enkelt köra av vägen. Jag han uppfatta att det var 3 halvmeterstora stenar vid vägkanten och bakom det växtlighet. 

Då jag förstått att det är extremt smärtsamt att hamna i asfalten i hög fart gjorde jag mitt yttersta för att få ned farten så mycket det bara gick och satsa på stenarna. Jag försökte köra rakt mot stenarna för att ha större möjlighet att rädda cykeln vilket var det enda som var i min tanke just då. 

Intressant att man tänker på cykeln och inte risken att själv skada sig.

Tyvärr låste backdäcket, vilket gjorde att jag inte fick tillräckligt mycket stopp. Jag körde alltså rakt in i en av stenarna. Det tog tvärstopp, vilket innebar att jag tillsammans med cykeln flög över en av de stora stenbumlingarna.

Jag vet inte riktigt hur jag flög, men någon form av framåtkullerbytta blev det. Jag kunde snabbt konstatera att jag landat hyfsat mjukt förutom att ena axeln och huvudet landat på en mindre sten. Övriga kroppen kändes vid en första bedömning hyfsad.

Både fram- och bakdäck mådde inte bra, framhjulet var skevt, snabbkopplingen hade vikit sig och jag hade punktering. Hjälmen hade gjort sitt jobb och måste nu kasseras.

Jag har nu sår på händerna, ena låret, ena armbågen och på ryggen. Dessutom fick jag en smäll i pannan och har lite ont, men det har nu gått fem timmar sedan skadan och jag mår inte illa, så det måste ha gått bra.

Cykeltröjan är inte fullt så snygg längre..

Vänster handled har en stukningstendens, medan största smällen togs på höger axel. Jag kunde röra axeln just när skadan inträffat, men nu går det sämre. Samtidigt har jag inte svinont. Jag väljer att tolka det som att inget är brutet, utan att det handlar om mjukskador/muskelskador.

Första skadorna på axeln. Nu har det även svällt upp en del.

 Förhoppningsvis är det inte sämre i axel, huvud, nacke eller handled i morgon bitti och då kan vi konstatera att det trots allt gick väldigt bra.

En stycke skadad hjälm

 Vi kan också konstatera att jag var extremt klantig och slarvig. Det gick någon procent för fort, dock inte extremt. Jag tog ett dåligt spårval, och dessutom borde jag bytt ut mina bromsklossar under veckan vilka tagit dåligt sedan dag 1. Inte smart!

Jag tror också att jag i slutändan hade ganska tur. Skadorna bedömer jag i nuläget som moderata och det verkar vid en första anblick som själva cykeln klarat sig, men det får jag titta närmare på vid senare tillfälle.

Några av såren på handen

Om jag bara har ont lite här och där någon vecka eller så och inköp handlar om nytt hjul, nya däck och en hjälm så känns det helt ok.

Hur som helst lyckades vi få cykeln i körbart skick igen, även om framhjulet var skevt och endast bakbromsen fungerade. Det var väldigt tur att det gick att lösa, då vi var 2,5 timmars cykling hemifrån.

I denna sväng hände det. Som kan ses föll vägen av rejält vilket bidrog till min felbedömning. Stenen i mitten gav mig flygturen. Jag får tacka övriga för hjälp med cykeln och med mina skador. 

Jag cyklade jag på hela vägen hem, med okej fart uppför även om det var svårt att trycka på när överkroppen inte är riktigt på G. Utför gick det extremt långsamt då jag i stort sett saknade bromseffekt.

Förövrigt var det i detta läge när man inte ville göra så stora rörelser med högerarmen verkligen bra att ha elektroniska växlar.

Nu är veckan slut och övriga har lämnat igen sina cyklar, och gått på en pub. Själv har jag duschat, kollat igenom kroppen och vilat en stund. Nu är det snart middag och därefter ska jag packa ihop cykeln och alla saker för hemresa i morgon.

Detta blev en händelserik resa på många olika sätt, och det blev mycket cykling. Totalt har jag cyklat 32,5 timmar på 7 dagar och under denna tid 90 mil. Så här i efterhand kanske det hade varit bättre med 83 mil på 30 timmar, så hade jag fortfarande varit en okraschad cyklist......

Nu hoppas jag att det blir i sömn i natt och inte en massa smärta....

Mallorca 2014 - Bergen på västkusten.

För femte dagen samlades vi utanför hotellets entré för en gemensam cykeltur. Avfärden idag skedde 09.30 och för första gången sedan första dagen var alla 9 cyklister med.

Idag skulle det bli en riktigt varm dag i solen. Planen var att åka kustvägen med ett antal rejäla stigningar.

Vi cyklade från Playa de Palma ända bort till Palmanova innan vi svängde upp mot Calvia och bergen. Det innebar att vi var tvungna att ligga väldigt länge efter cykelbanorna och överallt fanns långsamma cyklister, flanörer och andra. I slutet av rundan blev det en klart kortare del vi körde vid stranden, men då var det ännu värre då det var små barn som sprang omkring, de som skulle lära sig cykla, de som körde inlines, ännu fler flanörer, cyklister som vinglade mm. På hemvägen var det här nära rejäla krockar mer än en gång. Bland annat prejades bror av en kvinna med hörlurar som uppenbarligen inte hörde honom. Det var bara ogjort att de gick i backen.

Totalt innebar ovanstående att jag fick ca 40 minuter på utvägen av återhämtningsträning och på hemvägen ca 20 minuter för att trampa ur benen. På hemvägen var det helt ok förutom risken för incidenter. Men att första 40 minuterna i dag ligga på en snittpuls motsvarande ca 60% kändes inte optimalt.

När vi svängde av mot Calvia, vidare mot Andtrax och sedan kustvägen blev det allt bättre tempo. Efter att gjort den långa Andtraxklättringen drog jag i väg utför. När jag susat ner ca 4 km och insåg att ingen låg efter stannade jag. Det kom då en cyklist och sa ”Your friends have problem.”. Jag vände då och klättrade upp för stigningen igen. Nästan ända uppe visade det sig att punktering 8 på resan hade inträffat. Denna gång blev det dock ingen väntan för mig, då punkteringen var åtgärdad precis då jag anlände.

Efter utförskörning två i samma backe nådde vi snart kustvägen, och efter ett antal mil hittade vi ett fantastiskt café som låg längst upp på en höjd och nedanför stupade det mot vattnet. Det var verkligen fint och mina två kaffe och chokladtårta satt fint.

Efter fikat hade jag bestämt mig för att grilla de andra då några av resenärerna sett oförskämt pigga ut under alla cykelrundor, så jag körde riktigt hårt i ca 30 minuter innan det var dags att svänga av mot Valdemossa. När jag stannade hade mitt mission uppnåtts – endast bror var med hela vägen och alla var nog trötta. Denna del av ön tycker jag för övrigt både är vackrast och roligast att köra. Det blir många höjdmeter men det går lite mer böljande upp och ner.

 Vid denna avfart kunde man också svänga av för en kortare väg mot Palma. På grund av trötthet respektive bensmärta vek två av kompanjonerna av här.

Efter pausen blev det en rejäl stigning och även här gick det på bra. Jag, bror och Helmersson hade startat sist då vi hade säkerställt att alla hittade avtagsvägen. Helt plötsligt ser jag Klas och Jonas stå och fota. Jag sänker farten i uppförsbacken, då hör jag ett rejält skrik och känner ett stort tryck mot cykeln. Bror hade gått på hjul. Men med mycket stor skicklighet och viss tur lyckades han undvika att falla. Riktigt starkt. Detta var för övrigt första gången någonsin som någon av oss gick på hjul på den andra trots otaliga utlandsresor och träningar hemma. Trots att det inte blev något fall fick bror sedan lite ont i axeln och handen, men totalt sett gick det bra.

Väl uppe bar det utför mot Valdemossa. Eftersom vi ville ha många höjdmeter i dag och dessutom äta på ett riktigt fint ställa åkte vi vidare mot Deia. Ner till Deia är det en riktigt trevlig utförsbacke där vi tryckte på bra. Bara ett antal hundra meter före restaurangen fick Helmersson sin andra och gruppens nionde punktering. Det blev alltså ytterligare ett ofrivilligt stopp.

Efter en lagad punktering och några hundra meters cykling blev det en riktigt bra lunch, även om klockan redan var tre. En fin by, en bra restaurang, strålande sol och trevligt sällskap – kan det bli bättre!?

Efter att för egen del ha ätit vitlökspasta skulle vi direkt ta 280 höjdmeter på 6 kilometer. Jag hade bestämt mig för att för första gången under dagen ta det lugnt uppför. När bror drog i väg lät jag honom åka och det blev en bra lucka. Men så insåg jag att det var tråkigt att lägga därbak och jobbade i kapp. Det blev ytterligare en högkvalitativ backe. För övrigt var bror pigg hela dagen och det syntes ingenting av de sjukdomssymptom han haft.

Efter det rullade vi ner för att åter vara i Valdemossa. Nu var det bara några mil kvar, mest på slätta eller svagt utför. Jag bestämde mig åter för att trycka rejält, och under ca 30 minuter gick det riktigt hårt och farten pendlade mellan 40 och just under 60 km/h.

För övrigt tryckte jag också på i en längre nedförsbacke i dag och bror, Johan och Klas hängde på. Som fortast låg vi på nästan 80 km/h. En riktigt trevlig och snabb upplevelse.

Totalt blev detta en riktigt bra dag. Jag kände mig stark hela dagen och cyklingen i bergen blev verkligen högkvalitativ. Dessutom fint väder och trevligt fika- och matstopp.

För egen del avverkade jag nästan 14 mil på nästan fem timmar och just under 2000 höjdmeter.

Efter fem dagar är jag uppe i just under 22 timmar och 60 mil. Nu får vi se hur mycket träning det kan bli våra sista två dagar på resan.

Gran Canaria 2014 - Rejält äventyr, dag 5

Dagen började bra när jag tittade ut. Riktigt bra väder, bättre än alla andra dagar sedan jag kom till Gran Canaria. Perfekt för en dag av cykling.

I morse var det väckning först åtta då cyklingen inte skulle starta förrän 09.45. Jag skulle nämligen cykla med Peder Larsson från Gimonäs CK, och han skulle dyka upp då. Han bor i närheten av Puerto Rico och hade ca 40 minuters cykling innan vårt möte.

En glad och trevlig medcyklist idag.

Vi började vår tur efter kusten mot öster. I dag hade vi tur och motvinden var som bortblåst. Det gjorde att det gick mycket lätta de första milen. Vid El Doctoral svängde vi av in mot landet och det var snart dags för första klättringen upp mot Santa Lucia. Direkt visade det sig att Peder hade skött sin försäsongsträning på bästa sätt, och han var som vanligt mycket stark. För egen del kändes det tungt till en början men allt eftersom gick det bättre.  Jag körde på relativt hyfsat, men jag hade också i baktanke att detta skulle bli en lång dag, och man vill ju inte stå parkerad någonstans uppe i bergen. Tittar vi till ansträngningen kan Peder liknas vid en gasell och för min del var jag mer lik en säl med en rejäl isterbuk.

Hur som helst trampade vi på och det var mycket trevligt. Fina vägar, bra väder och trevligt sällskap.

På vägen upp mot Santa Lucia var det riktigt najs väder.

 

Efter Santa Lucia var det inte många meter med lugnare körning innan det var dags för mer klättring, nu mot San Bartolome. När vi närmade oss, började vädret bli mycket sämre och det kändes nästan kallt.

Väl inne i San Bartolome var det inte alls trevligt, vi valde därför att inte stanna utan sonika fortsätta med en till klättring mot Ayacata. Ju närmare vi kom desto mer flaschbacks fick jag från fjolårets topptur med bedrövligt väder. Det är nämligen från Ayacata man gör den sista stigningen till Pico de las Nieves.  Det var inte fullt så dåligt väder som i fjol, men riktigt dåligt.

Det är fascinerande hur dåligt vädret kan vara i bergen medan det är fint vid kusten. Man förundras också varför så många vill bo i dåligt väder när det är så nära till perfekta förutsättningar.  

Väl uppe i Ayacata hade vi haft en klättring på 40 km, med bara några kortare avbrott.

I och med att vädret var så dåligt föreslog Peder att vi inte skulle stanna utan rulla på ned till varmare breddgrader. Jag hade slut på vatten och Peder ville därför bjuda. Då ska vi komma ihåg att jag hade gått tom på 1,5 liter, medan Peder som kört 40 minuter längre hade mycket kvar av sin liter. Ja, det är verkligen olika hur det är med vätskebehov.

Då var det dags för nedstigning. Tyvärr är vägen väldigt dålig och det går inte att släppa på. Med andra ord måste man mestadels trycka på bromsen. Det kan jag lova inte är en trevlig upplevelse när det är riktigt kallt, man är i dimman och det regnar. Ja, det var också rejäl blåst. Vid denna tidpunkt var det ingen större cykelpropaganda.



Helt plötsligt drog det ihop sig till dimma, regn, blåst och riktigt kallt väder.

 

Det tog en bra stund och en nedstigning med många hundra meter innan det blev ett bättre väder och mer hanterbart.

Peder Larsson, stark som alltid

När vi nådde vägen ned mot Mogan blev vädret bättre, och här är det verkligen en trevlig väg med extremt många fina serpentiner. En bra väg att klättra uppför också.

När vi närmade oss Mogan började jag känna mig ostadig på cykeln och jag undrade om jag började få svindel eller något liknande. Det kändes inte bra, men jag visste inte vad det var. Från Mogan ned mot Puerto de Mogan körde jag på ganska hårt, men det var något tok. Nästan framme, stannade jag för att undersöka cykeln. Det visade sig inte vara mycket luft kvar i bakdäcket. Det blev dagens första pumpning.



Riktigt trevliga serpentiner

Vi körde på ett antal kilometer mot Amadores (just före Puerto Rico) där Peder bor, men snart insåg jag att jag hade punktering. Då det bara var ca 10 minuter kvar innan Peder var hemma, fick han åka vidare och jag fick laga en punktering. Vi tackade varandra för dagen och de nästan 4 timmar vi cyklat tillsammans. I alla fall jag hade haft en mycket trevlig dag.

Efter en fixad punktering trampade jag vidare efter kusten på väg mot Playa del Ingles. Det flöt på bra, och jag hade dessutom lite medvind som gjorde att jag kände mig starkare än vad jag var.

Innan dagens cykling började hade jag satt upp tre mål som alla skulle uppfyllas. Jag skulle cykla minst 6 timmar, avverka minst 150 km och klättra minst 3000 höjdmeter. Det kan tyckas att 150 km är lite, men här avverkas inte milen särskilt fort. Med så mycket klättringar känns det ibland som att det inte genereras några mil.



Så här såg det ut idag - inte bara en gång.

 

När jag nådde rondellen i Playa del Ingles där jag startade min runda hade jag cyklat ca 4 timmar och 45 minuter och klättrat ca 2100 höjdmeter. Det innebar att det skulle bli mer cykling. Jag började med att ta en liten runda i nejderna kring Playa del Ingles och cyklade också till FreeMotion (cykeluthyrning) för att fylla på mitt bakdäck med luft. Därefter rullade jag tillbaka till hotellet. Tanken var att för första gången under resan nyttja All Inclusive utöver vanlig frukost, lunch och middag. Med andra ord tänkte jag mig en hamburgare eller liknande. Jag började med att gå upp på rummet och tvätta av mig smutsen jag fått då jag fixat punkteringen. Därefter fyllde jag på mina flaskor och gjorde några andra småsaker.

Därefter var det dags för en hamburgare innan jag trampade vidare. Det fanns gott om tid för detta, då det var öppet till fem. När jag kom ned till restaurangen visade det sig dock att det bara var öppet till fyra. Jag kom två minuter över fyra och allt var bortplockat. Jaha, inget att göra åt. Det var bara att hoppa på cykeln utan någon påfyllning och trampa vidare.

Kan nämna att vi under dagen varken stannat för fika eller lunch, så det enda jag ätit var två twix mellan nio och fyra på eftermiddagen.

Jag cyklade vidare och tänkte köra hela Ayaguaresrundan som vi körde första dagen på resan. Den skulle inbringa tillräckligt med höjdmeter och sträcka för att nå mina mål. Jag trampade på, och det kändes faktiskt oförskämt bra.  Efter att ha avverkat slakmotan var det dags för själva klättringen. Av det blev det dock inte mycket. Efter några minuter var vägen avgrävd och det var uppsatt stängsel, så det gick inte att gå runt.  Det var bara att vända.

Efter bara några kilometer smällde det till, punktering igen. Hade jag haft med mig två slangar idag? Knappast. Hade jag lagt i en ny slang när jag ändå var uppe på rummet? Tror inte det. Hade jag med mig någon silvertejp som kan fixa slangar så man tar sig hem? Inte alls.  Jag hade alltså ingen möjlighet att fixa punkteringen och det var ca 16 kilometer till hotellet. Jag räknade snabbt ut att det nog skulle ta tre timmar att gå tillbaka i cykelskor. Muntert! Trots detta höll jag uppe humöret och blev inte ens upprörd. Ganska många vuxenpoäng på det.

Jag hade ett visst hopp om att få hjälp, men det var sent och öde. När jag promenerat ca 25 minuter och 2 km kom slutligen en cyklist. Han stannade och undrade vad problemet var.  Han erbjöd sig sin slang och jag ville betala 10 euro. Han ville ha 4 euro, men jag hade bara en tia så han fick den. I detta läge var den värd mer än så.

När jag åter skulle fixa en punktering visade det sig att min nya slang var lagad på tre ställen. Skulle den hålla? Ja, inte kändes det säkert. Jag funderade också hur denna cyklist hade med sig en reservslang med så många lagningar. Inte helt rätt tänkt. Jag kom dock snabbt på att det fanns de som tänkte ännu sämre och inte hade med någon slang alls.

Jag lyckades med konststycket att klämma pekfingret när jag skulle pumpa däcket - rutinerat. Nu har jag en riktigt snygg blodblemma. Jag såg också senare när jag kom hem att min förmåga att smutsa ned mig och inte ha något att rengöra mig på hade inneburit att min vita styrlinda inte längre är vit, utan smutsgrå. Inte helt snyggt.

Åter till läget i obyggden. Jag fixade punkteringen och bestämde mig där och då för att ta snabbaste vägen tillbaka. Jag var medveten om att detta skulle leda till att bara två av tre mål för dagen uppfylldes, men det var inget att göra åt. Jag ville inte riskera ytterligare en punktering, vilket inte kändes otroligt med tanke på slangens skick.

Hur som helst tog jag mig hem helskinnad, och nu har jag packat 2 slangar och silvertejp för kommande dagar.  Ja, man lär ju av sina misstag. I alla fall ibland.

Sammantaget blev det en bra och äventyrlig dag. Många trevliga stigningar, perfekt cykelsällskap, svinkallt och dåligt väder, flera punkteringar, tron om att behöva gå hem i tre timmar, relativt pigg cyklist trots mycket cykling i veckan och nästan en frontalkrock.

Ja, just det. Det hade jag inte nämnt. Bortanför Puerto Rico går en dam över vägen. En dam i 60-årsåldern som jag undrar hur hon kunnat bli så gammal. Hon går nämligen ut på vägen utan att titta om det kommer bilar eller andra fordon.  Jag insåg att det kunde smälla och skrek högt. Hon var i sin egen värld, och såg ingenting. Först när jag panikbromsat just framför henne och hon hörde mina varningsrop tittade hon upp. Hade det kommit en bil hade hon inte funnits nu. Hade jag inte hunnit uppfatta situationen så snabbt och hunnit bromsa är frågan om det funnits någon cyklist och dam? Svårt att säga. Det var i alla fall nära en rejäl frontalkrock.

Lite siffror: Dagens cykling slutade på 160 kilometer, 6 timmar och 25 minuter, och 2530 höjdmeter. Helt okej trots att avgrävda vägar och punkteringar gjorde rundan ca 20 minuter kortare och att jag därför avverkade nästan 400 höjdmeter för lite. Men på det stora hela bra.

Nu får vi se vad som väntar i morgon på den näst sista dagen här på ön. 



 

 

Gran Canaria 2014 - Hektiskt, dag 2

Dag två på Gran Canaria började tidigt. Klockan ringde redan 07.30. Detta då dagens cykelrunda skulle börja redan 08.45. Efter att ha ätit frukost och gjort mig klar begav jag mig av. Några kilometer bort hämtade jag upp Lyckseleborna jag cyklade med igår. Vi tog kustvägen mot Puerto de Mogan.

Ganska snart kände en av grabbarna av en förkylning och vände, så resten av rundan var vi tre cyklister. Efter att ha rullat efter kusten någon mil svängde vi av och begav oss inåt landet och då också uppför. Först delmålet var Soria. Efter en bra stund med slakmota börjad själva backen som har en snittlutning på nästan 8%. Av någon anledning brukar jag och bror alltid fota oss vid skylten som signalerar starten för backen. Det blev ett foto även i år, trots att bror inte är med på resan.

Det gäller att hålla fast vid traditioner. För varje år blir det ytterligare en sådan här bild.

Därefter var det dags att ta sig an backen. En av mina nyfunna cykelvänner, som för övrigt varit på Gran Canaria under 19 år för cykling. sa att vi skulle ta vårt eget tempo och stanna längst upp. Jag valde att ta rygg och följa med en bit upp. När han tröttades en del, jag var pigg och dessutom såg en cyklist en bra bit bort ökade jag tempot. Jag tänkte kolla om det gick att hinna upp cyklisten. Benen kändes bra, så ganska snabbt var jag ikapp.

När jag var uppe stannade jag, åt en twist och väntade en stund på de andra. I Soria skulle vi svänga vänster upp mot Ayacata. Den backen är riktigt brant och vägen är ganska kass. Snittlutningen låg på över 10% och som brantast var det nästan 20%. Där får man verkligen bita i.

Väl framme i Ayacata stannade vi för att köpa dryck och tilltugg. Det var för övrigt på samma ställe där jag och bror i fjol satt och huttrade efter vår tur upp till GC högsta topp. En dag med regn, storm och ca 3 grader.  Kanske den kallaste upplevelsen någonsin?

En av mina cykelvänner var nu ganska rökt, troligen en kombination av att det gick ganska hårt dagen innan, många höjdmeter under dagen och en brist på kolhydrater. Vi bestämde oss därför att snarast ta oss tillbaka till hotellet. Det tar dock en stund och är en bra bit då man befinner sig på 1274 meters höjd.

Vi trampade vidare via Santa Lucia och därefter utför mot El Doctoral. Sista biten utför var allt annat än munter. Det blåste storm, med extrema stormbyar. Det var inte bara en gång jag var på väg att blåsa omkull, men det gick bra. När vi så kom ner till kusten blev det dock roligt med vind. Under en halvmil snittade vi nästan 60 km/h, och det utan någon större ansträngning. Det är skoj när det går fort.

Efter 4 timmar och femton minuters cykling och 1860 höjdmeter tackade jag för trevligt sällskap, svängde höger och var snart tillbaka på hotellet.

Jag kände mig fortfarande ganska så pigg, då vi kört ganska lugnt under dagen. Jag bestämde mig därför för att äta lunchen på hotellet som ingår i All Inclusive och därefter ta en två timmars promenad.

Tillbaka efter promenaden tog jag åter på mig cykelkäderna för en ny cykeltur. Tanken var att köra kustvägen en timme och sedan vända. Det blev dock inget av detta. Är det storm undviker man gärna kusten.

Det blev istället att ta vägen mot Fataga som direkt från Playa del Ingles går rakt inåt landet. Det innebar att jag slapp blåsten, men samtidigt blev det uppför direkt.  Jag hade bestämt mig för att klättra upp till utsiktsplatsen vid Las Yeguas på 480 m höjd och sedan vända. Väl där tog jag några trevliga kort och sedan bar det iväg utför. Backen har en snittlutning på 6,8% och är ca 5 km. Det är inte särskilt många tvära svängar, så det går bra att köra fort utför. Trots serpentinerna låg jag på ett snitt på 42 km/h – kul.  Väl nere hade det inte ens gått en timme, och målet var just under två timmar. Jag svängde därför höger och började trampa mot Ayagaures. Tanken var att cykla slakmotan på drygt 2% för att vid foten av själva berget vända och ösa på tillbaka. Det gjorde jag också. Detta är en riktigt rolig väg att köra fort på. Det blev en mil med en snittfart på 45 km/h och många böljande trevliga svängar.

Nu började det bli mörkt och det var dags att trampa tillbaka till hotellet. Totalt för hela dagen klättrade jag 2565 höjdmeter och cyklade 6 timmar och 5 minuter effektiv tid. Intensiteten var inte jättehög under dagen, men med så mycket träningstid behövs inte det. En hektisk, men riktigt bra dag. Nu får vi se hur det känns i morgon och vilken träning som väntar.

Gran Canaria 2014 - Världsrekord, dag 1

Så var jag på plats i Playa del Ingles. Av olika anledningar är jag här själv i år, vilket känns lite underligt. Vid resan i januari brukar familjen vara med hela eller delar av tiden, och jag brukar alltid ha med mig bror. Nu är det inte så, men i och med att det mest bara är cykling som gäller kommer det nog gå bra ändå.
Jag slog troligen någon form av världsrekord i dag. Då tänker jag på min otroliga effektivitet sedan vi landade här på ön.

Tio i två lämnade jag flygplanet och satte foten på Gran Canaria. Därefter skulle bagaget hämtas, jag skulle vänta på den ordinarie flygbussen och åka med den i ca 30 km fram till den hållplats som låg närmast hotellet. Därefter skulle jag gå med packningen till hotellet, checka in, äta i matsalen, och bära upp all packning på rummet.

Därefter skulle all packning upp ur min cykelkartong (jag har ingen särskild resväska), och cykeln skulle monteras. Sedan skulle jag byta om och göra mig klar, gå till en affär för att köpa vatten och fylla vattenflaskorna och slutligen sätta mig på cykeln för dagens cykelrunda. Exakt 16.00 cyklade jag i väg på dagens runda. Det innebar alltså att jag fixade allt ovanstående på två timmar och tio minuter. Det tror jag är mycket svårslaget.

Dagens cykelrunda var mycket trevlig tillsammans med tre trevliga cyklister från Lycksele som jag träffat på flyget.  

Det fungerade att köra med korta byxor och kort tröja, men mot slutet av rundan blev det ganska kallt då det både blev sent och blåsten som hela dagen varit rejäl, ökade ännu mer.

Vi började med att cykla Ayagauresturen. Efter att först cyklat 5 km, är det en slakmota på 2,3% i 12 km och sedan är det ca 2,3 km med närmare 8% lutning. Det är alltså en ganska så brant backe, men inte särskilt lång. Därefter är det mest utför under 12 km. Idag fick jag dock prova på ett spännande avbrott i denna nedförsbacke. Vi  svängde vänster och körde upp för en ca 1 km backe med i snitt 14,3% lutning och där det var som brantast ca 22%. När vi kommit upp rullade vi ned igen och fortsatte turen.

Efter avklarad runda ville vi köra lite mer, så det blev en tur in i Maspalomas innan vi tog kustvägen mot Puerto Rico. Vi körde ca 10 km, och sedan tvingades vi vända då solen nästan gått ned. Man vill ju inte gärna köra när det är helt mörkt.

Det blev en riktigt trevlig runda med effektiv rulltid på ca 2,5 timme och ca 1000 höjdmeter. Jag var tillbaka på hotellet vid 19.00 och då blev det en snabbdusch och en välbehövlig middag. Jag hade nämligen mer eller mindre omedvetet kört en train low-variant i dag. Ingen vidare mat (brukar ju bli så under flygresor) under dagen och sedan stressa för att hinna ut på en cyklerunda. På den 2,5 timme långa cykelrundan blev det 1,5 liter vanligt vatten och inget annat. Kanske inte optimalt, men nu blev det så här.

Efter middagen var det dags att städa undan här på rummet, då det såg ut som ett bombnedslag efter all stress inför cykelrundan.

Jag har redan förberett allt inför morgondagens cykelrunda som förhoppningsvis startar vid nio. Det enda orosmolnet är hälsan. Det fungerade helt okej idag, även om det kändes att allt inte är helt på topp. Dock känns det i kroppen att det verkligen balanserar. Jag fortsätter att äta medikamenter och hoppas på det bästa.

Ja, då är det sovdags, I morgon hoppas jag få berätta om ännu en riktigt bra cykeldag. 
På grund av bedrövlig internetuppkoppling blev det inte fler bilder idag. Jag ska se om det går att lösa de närmsta dagarna.

Årskrönikan 2013 - del 2: Mallorca, inköp, älg, tävlingspremiär, Vättern och intensiven

Då var det dags för del två i årskrönikan för 2013. Vi är nu framme i början av april och resan till Mallorca.

Missade du del 1 hittar du den här.

Mallorca

Den 14 april var det dags för den årliga cykelresan till Mallorca. De första åren åkte vi med familjerna, medan de sista åren blivit renodlade cykelresor.

Denna gång skulle det bli 9 cykeldagar, och det blev det. Jag körde alla nio dagarna och kände mig förvånansvärt stark under hela veckan. Vädret var bra och det blev många trevliga turer i fin miljö och med många backar. 

I början av resan valde vi att precis som 2012 trampa runt hela ön fördelat på två dagar. Jobbigt, men trevligt. Ön runt del 1, del 2 och del 3.

 

Det blev också en tur till Cap de Fermentor – En otroligt vacker och givande runda. Ett ställe som alla bör besöka som befinner sig på Mallorca.

 

En annan trevlig runda var när vi besökte Sa Calobra – En spektakulär väg fram till havet. Nästan en mil uppför med en snittlutning med 7% och mängder av serpentinsvängar imponerar. Ytterligare ett måsteställe för all som besöker ön.

 

 En annan dag besökte vi Randa – Ett fint kloster på en hög höjd.

 

Det blev också många andra turer och självklart ett besök på torget i Petra ditt ”alla” cyklister vallfärdar.

Totalt blev det 10 000 höjdmeter, i snitt 12 mil/dag och 17 mil och 2560 höjdmeter som mest under en och samma dag. Totalt cyklade jag nästan 39 timmar och avverkade 108 mil.

Det blev en mycket bra resa på alla sätt.

Ny racer

I och med att ”svarta faran” under april månad konstaterades ha dött under januaritrippen i Gran Canaria blev det till att handla ny cykel. Det blev ytterligare en Canyon, men byte från SLX-ram till en Aeroad. Dessutom blev det nu elektroniska växlar.

Cykeln dök upp i slutet av maj, vilket var väl sent med tanke på cykelsäsongen. Det blev också så att jag under ca 1 månads tid hade problem att få till sittställningen. Det ledde till jobbiga smärtor i knän och ljumskar. När det slutligen blev Heureka var cykeln perfekt. Den passar verkligen mig och är dessutom riktigt snabb. Det finns aldrig något att skylla på förutom på cyklisten om det inte går bra. Elektroniska växlar är också the shit. Snabbt, precist och enkelt.

MTB-premiär
I början av maj körde jag min första MTB-träning för säsongen. Om sanningen ska fram så var det i stort sett min första träning på MTB, ever. Jag har kört några multisporttävlingar på MTB och jag har före dessa rullat lite. Men det har inte varit riktig träning.

Om ytterligare en sanning ska fram blev det inte särskilt mycket MTB-träning under denna säsong heller. Det blev kanske 5-6 träningspass och två tävlingar. Inte mycket, men det var roligt.

Vännäs CK kör racer

Den 7 maj var det säsongspremiär för Vännäs CK:s gemensamma tisdagsträningar. Vi körde på varje tisdag från maj till slutet av augusti. Deltagarantalet var under hela säsongen högre än tidigare säsonger och det blev givande och trevliga tillställningar.

Det är verkligen roligt att så många fler i Vännäs börjat cykla och träna. Många är dessutom riktigt bra sparringpartners vilket gör att jag tvingas höja min prestation – vilket är mycket bra.

Älg

Träningen fungerade mycket bra under maj månad, men den 8 maj kunde det tagit en ända med förskräckelse. Jag höll nämligen på att krocka med en älg. På ett hårt pass höjde detta möte pulsen ytterligare. När det nu gick bra är det ett roligt minne. Hade det blivit frontalkrock mellan racer och älg hade det dock inte varit riktigt lika skoj.

Krafttrampen MTB 2013 – Premiär, ever     

Den 8 juni var det dags för tävlingspremiär för säsongen. Det var också min allra första MTB-tävling någonsin. Jag visste att jag fått mycket bra träning under april och maj (dock ej på MTB), samtidigt gjorde min MTB-ovana att jag kände stor osäkerhet och nervositet.

Målet för tävlingen var att köra så pass snabbt att jag skulle kvalificera mig till tävlingsklass när jag skulle köra den andra och sista MTB-tävlingen för säsongen – Cykelvasan.

Förutom att det var roligt, fint väder och trevlig bana blev resultatet bättre än förväntat. Vi var tre killar från Vännäs som samåkte till Skellefteå och planerade att köra tillsammans runt banan. Vi höll ihop nästan hela vägen då Niklas Nyman hamnade en bit bakom, men inte mycket. Jag och bror gick i mål tillsammans och kvalade in i tävlingsklass med bred marginal. Vi hamnade också i tät i motionsklassen, och om vi varit med i tävlingsklass hade vi hamnat kring plats 15. Efter loppet var jag på det klara på att resultatet var optimalt, det kunde inte gått bättre. För ett bättre resultat hade krävts att jag såg till att träna MTB. Extra roligt att både Niklas och bror också lyckades så bra.

Skolavslutning
På skolavslutningen var det vackert väder som nästa alla dagar hela sommaren. Jag har aldrig tidigare varit med om att kunna cykla så mycket i så fint väder, och jag undrar när det kommer igen.

För övrigt är det fantastiskt att ha så fina och underbara barn, och inte bara på skolavslutningen...

 

 

Vätternrundan 2013

Krafttrampen var en bra formhöjare inför kommande veckas Vätternrunda. Målet för året var att köra en bit under åtta timmar, bidra med farthållningen hela vägen och känna mig fräsch hela vägen.

Jag körde min tredje runda och 2011 hade jag missat att gå under 8 timmar med ynka 2 minuter. 2012 klarade jag 8 timmarsstrecket med en minut, men jag kände mig inte särskilt pigg och hade inte varit delaktig i farthållningen på det sätt jag önskat.

Nu detta år gick allt perfekt. Jag var pigg och stark hela vägen. Jag bidrog väldigt bra till det resultat vi lyckades uppnå. Jag bröt mållinjen efter 7 timmar och 44 minuter, och trots en ganska bra tid kände jag att det skulle ha kunnat gå fortare utan att jag skulle fått problem.

I och med det positiva resultatet 2013 och att jag kört tre år i rad har jag nu bestämt mig för att hoppa över 2014 då jag inte hittar några tydliga mål att sträva mot.

Bror som liksom jag dessa tre år kört med Happy MTB-gruppen har också valt att stå över nästa år.

Det är riktigt kul att cykla med bror då det alltid fungerar så bra både på och vid sidan av cyklingen.

Ett exempel är Vätternrundan då vi åkte ned och bott tillsammans varje år och både 2011 och 2013 gick vi också i mål tillsammans. 2012 var bror en bit efter, men då hade hans förberedelser kantats av sjukdomar och skador – och då går det inte att prestera.

Tova på intensiven

Efter två lyckade insatser såg jag fram emot Veterancupen i Gottne två veckor efter Vätternrundan och helgen efter detta Mörksuggejakten i Rättvik. Tyvärr blev det inget av detta.

Istället fick vi vara på sjukhus med Tova för tredje gången under 2013. Denna gång blev det extremt tufft och det var stunder jag inte var säker på att Tova någonsin skulle komma hem igen. Tyvärr var inte heller detta sista gången under året som Tova fick må så dåligt. I december var det åter dags för intensiven och många veckor innan Tova återhämtat sig. 2013 har varit ett tufft år för Tova och familjen, tuffare än på många år. Tova har varit väldigt mycket på sjukhus och varit mycket dålig. Sist det var så här dåligt var då hon var mellan 0 och 3 år då det också var extra tungt.

Dessa händelser är verkligen tärande för hela vår familj, men vi gör vårt yttersta för att hela tiden komma tillbaka till ”livet”.

Nu har 2014 börjat och Tova är nästan helt återhämtad. Nu får vi hoppas hon får ett bättre 2014.

Nästa del
I del 3 i årskrönikan blir det en fortsatt beskrivning av sommarens bravader och lite annat smått och gott.

Årskrönikan 2013 - del 1: Gran Canaria, byskolor, form och ett problem

Då var 2013 över och ett nytt år väntar. Här kommer första delen av min årskrönika.

När året är slut känns det viktigt att fundera kring hur året varit och vad jag kan lära och utveckla. Men också göra en reflektion kring det gångna året.

Jag har under hela mitt liv varit intresserad av sport och idrottat på olika sätt. 2009 började mitt riktiga intresse för cykling. Ett intresse som därefter bara växt.

Inför 2013 började jag blogga. Mitt första år som bloggare har varit roligt och givande, och tanken är att fortsätta även under 2014. Det har inte minst varit bra att skriva om träning och livet för att motivera till träning, följa upp hur det gått och för att skriva av sig både vad gäller glädjeämnen och det som är tufft i livet.

Melitta

En nyhet som följt mig under året har varit min Melitta Caffeo CI som anlände till familjen den 5 januari. Det är en helautomatisk kaffeapparat på toppnivå. Någon kanske kan tycka att detta inte är någon viktig händelse, men för mig som i stort sett livnär mig på kaffe är det stort.

Gran Canaria

I mitten av januari var det dags för att tredje året i rad åka till Gran Canaria. Precis som tidigare år åkte vi tillsammans med bror och hans familj. Det blev en trevlig resa med bra mat, fint poolområde, okej väder och mycket bra cykling.

I slutet av vecka ett blev det dock en del smolk i bägaren då Tova som var hemma i Sverige fick åka in akut på sjukhus. Att vara flera hundra mil från sin dotter som ligger på ett sjukhus är inte roligt. Tyvärr upprepades detta återigen när jag ett antal veckor senare var på Bett-mässa.

Jag var denna gång utomlands två veckor, medan övriga familjen som planerat åkte hem efter första veckan. Det kändes tråkigt när de lämnade, samtidigt kändes det bra att Tova snart skulle ha sin mamma hos sig.

Under vecka två ökades träningsmängden markant. Det blev träning varje dag och många långa träningspass.

Det blev bland annat en topptur där vi kämpade oss upp på Gran Canarias högsta topp – Pico de las Nieves på 1945 meter över havet. Cyklingen i sig var ganska så tuff, med som mest en lutning på 22 procent. Tuffast var dock den fruktansvärda vätan, kylan och vinden vi mötte på toppen och som vi tog med oss en bra bit utför. Jag vet inte om jag någonsin frusit så mycket. För att förhöja stämningen gick jag dessutom in i den berömda kolhydratväggen vid denna tur. Om det var värt det – självklart.  Här kan du läsa lite mer kring detta: del 1 och del 2.

Sammantaget blev det ca 20 mil första veckan och den andra ca 60 mil. Totalt blev det alltså 80 mil under mina två veckor på Gran Canaria och den effektiva tärningstiden 30 timmar och 5 minuter.

Jag avverkade 11445 höjdmeter och var på min högsta punkt i livet cyklandes – 1949 möh (med start på havsnivå). Sammantaget riktigt bra.

Haveri

Under cyklingen på Gran Canaria fick ramen på ”svarta faran” en stötskada. Jag trodde nog inte att det var så farligt, men det visade sig under våren att det blev cykelns dödsdom. Det ledde till många och långa diskussioner med försäkringsbolaget innan jag fick ersättning för skadan.

Bett-mässa

Efter att bara varit hemma någon vecka bar det av till London för Bett-mässa. Det är en gigantisk IKT-mässa inom utbildningsområdet. Det blev flera och trevliga dagar med kollegor och impulser från omvärlden.

Förkylning och skador

Februari präglades av frustration då jag drabbades av en rejäl förkylning som höll i sig i 4 veckor. Lägger vi då till att hela hösten 2012 hade kantats av muskelbristningar och revbensbrott var humöret inte på topp. Men bättre tider väntade.

Vikten ned och formen upp

Den 18 februari började mitt fokus på att minska i vikt inför sommarens cykling. Kunde jag inte cykla på grund av förkylning kunde jag i stället fokusera här. Utfallet innan sommaren blev att de 4 kg jag satt som mål fram till april lyckades bra. Därefter var målet att minska ytterligare 3 kg fram till sommaren, men där lyckades jag inte nå ända fram. Men ändå helt ok.

Byskolor – nedläggning

I början av året fick jag som barn- och utbildningschef i uppdrag att beskriva vilka verksamhetskonsekvenser det skulle få att lägga ned våra tre byskolor. Jag förstår att det finns mycket känslor kring dessa frågor, vilket är fullt rimligt. Däremot har jag svårare att förstå de som inte kan se skillnad på sak och person. För det första innebar denna fråga extremt mycket arbete, men sedan var det också hårt att utsättas för personangrepp direkt eller indirekt via olika sociala medier. Det som kändes bra är att jag själv visste att jag hela tiden kunde stå för vad jag sa och de material jag lämnade in och att de var fria från känslor och istället baserades på fakta.

Hela våren och fram till sommaren präglades på olika sätt av denna fråga. Efterdyningarna har fortsatt under hösten 2013.  Det som känns mycket bra är att eleverna som nu går i nya skolor verkar trivas mycket bra och att även merparten av föräldrarna är nöjda med barnens nya skolor.

Halvklassikern

Under mars månad körde Katten första etappen av halvklassikern – halvvasan. Därefter körde hon i tur och ordning, halvvättern, halva Vansbro och slutligen halva Lidingöloppet. Enligt min mening mycket imponerande att behärska fyra olika sporter och dessutom göra bra resultat. Det är ännu mer imponerande om vi betänker att det inte är många år sedan Katten började springa, och det är först de sista två åren hon börjat träna simning, längdåkning och cykling. Starkt var ordet.

Mål för säsongen fastställs

I februari hade jag preliminärt beslutat vilka tävlingar jag skulle delta i under säsongen. Den 11 mars faställde jag målen för säsongen 2013 som både innefattade resultatmål, formmål och ”känslomål”. I ett kommande inlägg kommer jag att utvärdera målen för 2013 och beskriva hur det egentligen gick. Men sammantaget blev cykelåret riktigt bra.

Formen i antågande

I mitten av mars började träningen äntligen kännas som man alltid önskar att det ska vara. Man är stark, man är svår att trötta ut och återhämtningen är snabb. Samtidigt finns både den fysiska och mentala styrkan att verkligen köra sig riktigt, riktigt trött. Något som krävs för att ytterligare höja formen.  En sådan känsla hade bara funnits under kortare perioder under våren, men nu mer ihållande.

Den goda känslan gjorde att det under en månads tid blev mycket träning med bra kvalitet. Det gjorde att jag var ganska bra förberedd inför Mallorcaresan.

Vad är ett problem?

I månadsskriftet mars/april började äntligen min stora vadmuskelbristning som jag fick i oktober 2012 vara hyfsat i balans. Från skadan hade jag inte kunnat köra som jag velat utan att få ont, jag var också tvungen att köra alla träningspass med stödstrumpa och dessutom tejpa med kinesio-tejp. Nu kändes det allt bättre. Det var så bra att jag till och med provade utan stödstrumpa de första träningsdagarna när vi var på Mallorca. Det visade sig dock att det var en dålig idé. Det blev sämre och därmed både stödstrumpa och kinesiotejp. I början av maj, ca 7 månader efter skadan var jag slutligen symptomfri, och kunde köra på som jag ville. Men fortfarande känns faktiskt skadan av i vissa lägen när jag cyklar och fortfarande har jag inte vågat prova någon sport där man springer. Det har gjort att jag tvingats sluta med innebandyn, vilket känns tråkigt.

Nästa del

I del två av årskrönikan kommer jag att beskriva vår resa till Mallorca, sjukdomar, framgångar på cykeln, cykelhaverier, trevliga cykelturer och lite annat.