Vägen från jättekrasch till att nu vara anmäld till tävling!

När jag drabbades av min allvarliga skada med 19 frakturer och en punkterad lunga i början av januari och sedan genomgick en omfattande och komplicerad operation funderade jag inte mycket på träning. Mitt fokus handlade bara att klara dagen. När du är sängliggande och full av smärta existerar inte mycket mer än "just nu" helt enkelt.

Efter ca 40 dagar på sjukhus (främst i Spanien) fick jag till slut komma hem. Samtidigt började jag sätta upp mål som inte bara handlade om det som skedde samma dag.

Målen baserades på vad läkarna sa var möjligt om allt går optimalt. Sedan tänkte jag att då går det nog att överträffa dessa lite.

Det första målet handlade om att kunna börja sitta på trainern, vilket jag klarade snabbare än vad läkarna trott (nästan direkt jag kom från sjukhuset). Det andra målet handlade om att kunna börja träna på "riktigt" och jag klarade även här mitt mål om att vara igång i början av mars med något som inte bara vara rehab.

Vad gäller arbetet har jag också haft höga mål och jag arbetar sedan en tid tillbaka heltid, vilket av de flesta bedömdes skulle ligga mycket längre bort i tiden.

Mitt nästa cykelmål blev att kunna åka med Vännäs CK till Mallorca i början av april och där kunna cykla med de övriga. Detta mål blev tight, men veckan innan vi skulle åka såg jag att det kanske skulle vara möjligt. Det var ingen lek, men jag kom mig i väg och jag cyklade med mina kamrater alla dagar utom en. Så nöjd över detta!

Huvudmålen för cyklingen, som jag satte när jag kom hem från sjukhuset i mitten av februari var alltså att kunna åka på träningsresan i april och det lite mer orimliga målet att starta på SM i Jönköping och där kunna konkurrera. Det första målet har jag nått, det andra är mycket tuffare. Konkurrensen är stenhård och 2,5 månader utan träning (sedan ytterligare en månad innan jag kunnat träna på ordentligt) hade ställt till det även utan skador. Nu har jag dessutom en kropp som fortfarande inte är återställd.

SM är i augusti och då alltså ca 3 månader från nu. Fortfarande är det mer otroligt än troligt att jag kan återfå min forna kapacitet inom tre månader, men hoppet är det sista som överger en. Dessutom innebär höga mål och fokus på dessa att det är positivt för helheten även om jag inte når ända fram.

Jag har redan nu sett att mitt rehabarbete och min träning gjort att jag ligger långt före vad läkarna trott varit möjligt och jag mår också allt bättre. Hela livssituationen har verkligen påverkats positivt av träningen. Jag har fått veta att någon gång i september (då det också är uppföljning på sjukhuset) bör jag ha en bild av om det blir men efter skadan eller ej. Så länge jag inte kraschar är jag säker på att min träning bidrar till att chansen ökar att jag blir helt eller nästan helt återställd.  

För att kunna ha en chans att komma till start på SM i tempo vilket jag bara gör om jag är hyfsat konkurrenskraftig behöver jag förutom all träning och rehab också få till några tävlingar. Nackdelen med tempo är att det finns väldigt få lopp. Det har redan varit två tävlingar som jag missat och nu är det tävling två helger i rad. Sedan finns det något lopp i Norrbotten lite längre fram. Men sedan känner jag inte till några fler tävlingar här i Sverige innan SM avgörs i augusti.

Med andra ord inget optimalt läge då tävlingar är viktiga för att bli snabbare. De är också viktiga för en avstämning hur långt efter jag ligger.

Trots att jag nu ligger en bra bit från min maximala potential och att jag inte ens kört i tempoställning mer än 14 km i sträck (vilket jag gjorde i går kväll) sedan skadan har jag valt att anmäla mig till tempoloppet i Västerås (Swecup) som alltså äger rum på lördag. Bansträckningen i Västerås är relativt platt och snabb och mäter drygt 23 km. Banorna i Västerås brukar passa mig då jag blev 2:a 2017 och segrade 2018. Några sådana mål finns förstås inte nu, men det vore bra att inte börja på en allt för kuperad bana vilket minskar risken för att vara "mil" efter i resultatlistan. Även om jag förstår att jag kommer att hamna en bra bit efter de bästa då jag har ett hum om hur mycket långsammare jag cyklar nu mot förra säsongen när jag var på pallen i alla tävlingar.

Om jag i slutändan åker ned till Västerås vet jag inte förrän fredag morgon. Men känns kroppen hyfsad åker jag nog ner för att få ett riktmärke för min fortsatta träning. Ja, som jag sa förstår jag att jag inte kan utmana de bästa, men är jag så långt efter att det är omöjligt att försöka ta sig i kapp på tre månader? Ingen aning. Enda möjligheten att få veta är att prova.

I fjol tog jag SM-silver för tredje året i rad. Så höga mål är tufft att sikta mot 2019, men jag hoppas i alla fall på en bra placering om jag tar mig till start.

Jo, jag kan tycka att jag är lite dum som nu eventuellt tävlar redan till helgen, bara 4 månader efter min stora skada och säkert håller många med mig. Men så länge jag inte kraschar är det värsta som kan hända att det går riktigt riktigt dåligt. I och för sig kan det knäcka självförtroendet, men då är det så. Då är det nog också läge att justera mina mål för resten av säsongen. 

Vi får se hur det blir på lördag och utifrån det får jag helt enkelt bestämma hur mina fortsatta mål ska se ut.

Hur som helst vore det också roligt att få träffa lite cykelkompisar.

Köra linjelopp? Det är inte aktuellt i Västerås i alla fall. Detta av en mängd skäl, men det betyder inte att jag för alltid slutat med linjelopp. Vi får se hur jag gör framöver.

Vilken toppsäsong - Tankar om det som varit

Ja, detta blir lite av ett skrytinlägg. Men kanske är det okej då du är riktigt nöjd, och att det inte hör till vanligheten att det kan gå så här?!

Vilken toppsäsong det har varit. Jag hade satt upp ett antal tuffa mål inför säsongen och alla uppnåddes! Det blir nog svårt att toppa detta.

Vad var då mina resultatmål?
a) Pallplats på SM och sämst silver
b) Pallplats på Nordiska Mästerskapen
c) Minst en seger i tempo i Swecup
d) Minst en seger i linje i Swcup
e) Pallplats i Swecup tempocup
f) Pallplats i Swecup totalcup (linje + tempo)

Sedan har jag också haft många prestationsmål och processmål som också nåtts. Det enda som varit klurigt är min rygg som krånglat. Trots att dessa problem gjort att jag missat några tävlingar och inte kunnat prestera fullt ut i alla tävlingar så har det mesta gått riktigt fint.

Jag är riktigt nöjd med att ha lyckats pricka in toppformen i både SM och NM. Nu blev jag krasslig på SM, men då jag i grunden hade peakform räckte det ändå till silver.

Silvermedalj på SM. Min känslomässigt största idrottsstund för året

På Nordiska Mästerskapen kändes allt perfekt och det blev ett silver till, bara 12 sekunder från segern.

Nordiska mästerskapen. Silvermedalj och en toppendag på alla sätt

Silvermedaljen på NM smakade gott

Jag har också lyckats få till 3 segrar i tempo under säsongen. Två av dessa med riktigt tufft motstånd på start och båda dessa gånger lyckades jag slå svenske mästaren som alltså stod högst upp på SM.

Alla segrar är en seger oavsett motstånd. Denna seger i Gottne hade jag inte min bästa dag, men det räckte ändå

Jag lyckades också få till en linjeseger i Swecup. Där lyckades jag brygga upp till en utbrytning för att med några km kvar kunns bryta mig loss från utbrytningen för en soloseger.

En stor dag där det taktiska och fysiska lyckades. Riktigt nöjd med att få till en linjeseger i Swecup även detta år

I totalcupen i tempo blev det en andra plats. Så blev det också i fjol, men i år var mina resultat bättre. Men då Patrik Boström i CK Fix lyckades ännu bättre är det inte mycket att säga om. Han gjorde en fantastisk prestation i flera av tempoloppen och är värd totalsegern. Totalt var det 7 lopp i cupen. Jag vann 3 och Patrik vann de andra 4. Vi var båda på pallen i alla lopp vi startade i.

På bilden nedan finns Niclas Näslund Cykloteket Racing Team och Patrik Boström CK Fix på samma bild. Två fantastiska cyklister och människor som jag har stor respekt för och inspireras av. För första gången lyckades jag cykla snabbare än båda två vid samma tillfälle. Otroligt stort för mig.

Första temposegern i Västerås med snabba Niclas Näslund och Patrik Boström som tvåa och trea

Tempoloppen gick riktigt bra och även linjeloppen som inte slutade i spurt var riktigt positiva. Det innebar att jag inför sista deltävlingen i cupen fortfarande hade chans till totalseger. Det slutade dock med andra plats, och det är jag riktigt nöjd med.

Cykeln vilar lite inför tempostarten på SM nere i Torekov

19 deltävlingar i Swecup fördelat på tempo, linje och GP. Själv fick jag gå i mål i 13 av dessa. Patrik Boström lyckades segra 5 ggr (4 i tempo och 1 i linje), jag segrade fyra gånger (3 tempo och 1 i linje), Richard Lööw segrade 3 gånger (2 GP och 1 i linje) och Kristian Stenshamn tog två segrar (2 i linje). Sedan var det 5 andra som vann var sin tävling (4 i linje och 1 i GP)

Med SM, Nordiska Mästerskapen, Swecup och andra tävlingar har det under 2018 blivit 12 pallplatser varav 4 segrar. Ytterligare 4 topp-sexplaceringar och 2 gånger topp tio. 4 gånger har det blivit en sämre placering. Jag har åkt på 9 resor under säsongen och alltid fått komma hem med minst en pallplacering. Svåröverträffat. Njuter lite extra nu helt enkelt.

Ja, det blir i alla fall inte resultaten och känslan under säsongen som ger motivationsproblem inför den kommande försäsongen. Sedan har jag också haft riktigt kul såväl när jag cyklat själv, med lagkamrater som när jag varit på "tävlingsturné". Att få träffa alla trevliga cyklister runt omkring i Sverige är verkligen toppen och själva tävlingarna är också något extra. Nu får vi se hur det blir nästa år.

Skuldkänslor, formtapp och felaktiga prioriteringar!?

Ibland undrar jag vad jag håller på med och hur mina prioriteringar ser ut. I helgen och dagarna efter var ett sådant tillfälle.

Jag älskar träning, cykling och tävling. Därför blir det också en stor del av mitt liv. Jag försöker att balansera det i relation till familj, arbete och annat och ofta går det bra. Men inte alltid.

Förståelsen är väldigt stor hos Katten (min sambo). Även hon gillar träning och vi vill ge varandra frihet att göra saker både tillsammans och för sig. Men det innebär ändå att prioriteringar kan bli fel.

Jag känner förstås lite skuldkänslor ibland när jag ägnar så mycket tid åt min cykling, och säkert kunde tiden ofta användas till något bättre. Och visst kan det drabba andra.

Sedan är det så att jag mår bra av att få träna, tävla och även få egen reflektionstid.

Jag ägnar tid, kraft, ambition och pengar åt min cykling och förutom familj och arbete finns det då inte mycket tid kvar. Ofta känns det roligt, stimulerande och rätt. Men under helger som den senaste får man sig en tankeställare. Många dagars frånvaro från familjen, och mer arbete både före och efter för att kompensera för frånvaro. Förutom tiden är det också en stor investering rent ekonomiskt.

Att då tävla i 39 minuter på lördagen, med en kropp som inte riktigt fungerar och dålig känsla för att på söndagen tävla i bara 45 minuter då ett sabotage med häftstift gjorde att jag inte kom i mål. Är det rimligt? Är det ett bra val att åka ända ned till Värnamo för detta?

Allt för att få tävla mot riktigt bra motstånd, för att försöka konkurrera och samla poäng i Swecup och för att i slutändan kanske få bestiga en pall eller två. Varför gör vi det? Är det viktigt?

Ja, så kan det kännas i bland. Men oftast tänker jag att planen är klar, målen är satta och jag vet exakt vad jag gör. Sedan kan det förstås ändå vara rätt eller fel..........

Att gå all-in i det jag gör har alltid varit en utgångspunkt och viktigt för mig. Det är enda sättet att skapa motivation jag gillar att få utmana mig själv och att utvecklas. Att få tävla mot de bästa är också en drivkraft. Det är lite av - allt eller inget. Men om det är rätt kan vi ofta ifrågasätta.

En bonus är att jag nu under veckan haft känningar av huvudvärk, bihålorna och en allmän förkylningskänsla. Inte otroligt att det bidrog att jag tvingades till en timmes promenad i regn och kyla efter att jag brutit under söndagen på grund av sabotage.

Mina val och prioriteringar går att ifrågasätta på många olika sätt, och jag gissar att det finns de i min omgivning som inte förstår vad jag håller på med. Kanske inte så underligt då jag i bland själv ifrågasätter mitt agerande.

För egen del brukar det dock bara gå några dagar så är mina tankar konstruktiva igen. I detta läge förutsätter det förstås att ryggen känns bättre, den förkylning jag har i kroppen är borta och kroppen känns bättre. Då kan jag nog se helgens tävlingar som bara är ett i mängden av lopp och jag tar mig tillbaka i attackmode. Dvs - Lösnings- och utvecklingsfokus. Vad kan jag göra för att lyckas ännu bättre nästa gång? Hur ska jag göra, hur ska jag agera? Träning, periodisering, kost, taktik, teknik, styrka, formtoppning och annat poppar upp. Vad kan jag göra till nästa tävling, vad kan jag göra till nästa år?

Ja, det är helt klart något tokigt med skallen, men jag verkar fungera så här. Då det finns andra ambitiösa och starka idrottare kanske jag inte är helt ensam, även om vi nog är i minoritet?!

Så nu rullar jag på enligt min planen jag hade innan säsongen och då är det två resor kvar i Sverigecupen innan det är höst. Sedan får vi se hur prioriteringarna ser ut inför nästa år.

Denna vecka har jag tränat tisdag och torsdag och vilat måndag och onsdag. Allt för att försöka kurera kroppen. I kväll körde jag maxmilen på tempohojen och fick då svart på vitt inse att bristen på träning och en inte helt kurant kropp gör att jag tappat form motsvarande ca 1,5 km/h, vilket är mycket. Inte helt muntert, men det är som det är.

Förhoppningsvis hinner lite form återkomma innan nästa helgs tävlingar. På lördag är planen att köra ett preparélopp i Ö-vik om kropp och knopp vill.

En sammanfattning av alla tävlingar hittills 2018

Det går som många vet lite si och så med träningen just nu. Kroppen vill helt enkelt inte vara med.

Samtidigt är tävlingssäsongen vid halvtid och det är dags att summera lite. Resultaten har sammantaget varit enligt vad jag förväntat mig eller bättre, vilket är riktigt skoj. Jag tackar främst en bra försäsong för detta.

Målgång från senaste tempoloppet i Gottne

14-15 april                 Örestads tempo - DNS och Örestads linje - DNS                            
2017 inledde jag första helgen med att bli tvåa i tempot och vinna linjen. I år satte mina ryggproblem stopp, så i sista stund fick jag inse att jag inte kunde starta. Helt klart ett stort avbräck i tempocupen och den totala cupen.

21-22 april                   Götenetempot - 3:a och Kinnekulleloppet 6:a
Jag var mycket osäkert startande in i det sista, men bestämde mig ändå för att starta. Ont i ryggen och en kropp som inte riktigt ville vara med. En tredje plats på tempot var då bästa möjliga och jag var nöjd.

På Kinnekulleloppet var det en rejäl klättring som skulle tas flera varv där jag skulle behövt bättre form och lite lättare kropp. Jag lyckades dock med en utbrytning innan sista varvets backe och det gav maxutdelning med en 6:e plats. Riktigt bra.

För den som ser bra syns jag i bakgrunden, snart i mål när jag besegrat backen.

28-29 april                    Frykdalens tempo och linje - Tävlingarna inställda

12-13 maj                      Mälarcupens tempo - 1:a och Mälarcupens linje 33:a
Jag hade nu fått träna bra i flera veckor och formen var god. Tempobanan passade mig också perfekt och jag hade dagen. Sällan jag kört ett lopp med så bra känsla. Alla de bästa på plats och ändå lyckas jag vinna för första gången i tempo i Sverigecupen. Otroligt nöjd!

Första segern i tempo någonsin

Om bansträckningen var perfekt för tempo var den desto sämre för mig på linjen. Över 100 cyklister som startar samtidigt på smala vägar och i stort sett helt platt. Som gjort för spurt, och det blev det. Jag ville inte blanda mig i detta, och rullade lugnt in i mål just bakom vinnaren. Det gick alltså varken bättre eller sämre än förväntat.

19-20 maj                      Wänershofs GP - 19 plats och Wänershofs linjelopp - 1:a
Jag åkte den långa resan för söndagens linjelopp som jag trodde kunde passa mig. Lagom kuperat och en längre klättring utan att den var för brant. Lördagens tävling var bara en bonus. GP är roligt, men jag är riktigt dålig på det jämfört med de flesta på Sverigecupnivå. Som vanligt var jag akterseglad redan i starten och sedan var det bara träning.

Dagen efter gällde det. Jag var aktiv och försökte skapa en del under andra varvet av tre. Trots det missade jag utbrytningen. Drog dock i kapp den själv i den långa backen på tredje och sista varvet och lyckades ansluta med ett antal cyklister på rulle. Vi drog i från huvudklungan och med ca 3 km kvar gjorde jag ett utbrytningsförsök från vår utbrytning som lyckades. Det innebar att jag kunde inkassera mina andra seger för säsongen och min första i linje. Riktigt bra form och bra känsla ledde fram till ett toppresultat. Skoj!

Första segern för året i linjelopp

1-3 juni                         Stockholms 3-dagars - DNS
Utifrån två aspekter valde jag att stanna hemma. För det första passade inte loppen min kapacitetsprofil och sedan kände jag att jag ville ha familjetid efter en hel del tid på resande fot. Jag missade två GP-lopp där jag med all säkerhet inte tagit några poäng och Falkenloppet där jag om allt gått rätt kunde fått en topplacering, men samtidigt också kunnat hamna långt bak.

19-21 juni                    SM:partempo - DNS, SM:tempo - Silver, SM:linje - DNS
Förberedelserna inför SM gick upp och ned. Jag fick till för lite träning och för få kvalitetspass på grund av en krasslig kropp. Men jag var samtidigt bra på att skapa kvalité i det jag ändå kunde träna. Hur detta skulle slå kändes osäkert.

En vecka innan SM började så min förkylning som fortfarande spökar. Dagarna innan tävling kunde jag inte träna alls och frustrationen var stor.

Partempot visste jag sedan länge skulle bli DNS då jag inte har någon klubbkamrat att köra med. Tråkigt.

Så dagen efter var det dags. Stenhårt motstånd som det ska vara på SM och en osäkert fungerande kropp. Det som talade för mig var min grundkapacitet och att banan passade mig. Sedan var frågan hur jag reagerat på träningen innan SM?

Sammanfattningsvis kan jag säga att kroppen aldrig kändes bra under loppet, att jag påverkades av min förkylning och utebliven träning, men att bansträckning, min vilja och grundform räddade mig. Det kändes uppgivet stora delar av loppet men jag gav aldrig upp. Jag tog verkligen ut allt vad jag hade för dagen och det gav resultat. För tredje året i rad tog jag SM-silver i tempo!

Årets huvudmål - SM-tempot. Så nöjd silvermedaljör

Mitt stora mål när jag började säsongen i oktober var nått - medalj på SM-tempot. Det var otroligt skönt att få gå upp på pallen och känna att jag gjort vad jag kunnat och återigen lyckats. Om kroppen varit med mig fullt ut hade jag kunnat cykla fortare, men vinnaren var så pass långt före mig, så detta var maxutdelning. Så nöjd!

Dagen efteråt var det linjelopp, men redan efter tempoloppet förstod jag att det inte skulle bli start. Det tog 5 timmar  efter tempoloppet innan pulsen för första gången gick ned under 100 slag/minut, och då ska du inte genomföra någon maxansträngning dagen efteråt. Med den banprofil som var hade jag som bäst kunnat nå topp 10 på linjeloppet, så jag var inte jättebesviken. Även om det är tråkigt att inte kunna starta.

30 juni och 1 juli          Gottnes tempo - 1:a och Gottnes linje - 4:a
Efter SM har jag inte fått till någon vettig kontinuitet i träningen alls. Kroppen har inte velat.

När jag såg startlistan till tempot insåg jag att jag för första gången var tydlig favorit. Lite nervöst blev det då. Sämre form än vanligt och det enda jag skulle vara nöjd med var seger.

Starten i Gottnes tempo som slutade med seger

Jag kände snabbt i tempoloppet att form och kropp inte riktigt var med. Inte heller kämpaglöden var riktigt där. Det blev inget topplopp precis och säkerligen en minut långsammare än vid en bra dag. Men det räckte ändå till seger, vilket för dagen var viktigast.

Dagen efteråt var det linjelopp och fortsatt dålig känsla i kroppen. Jag arbetade dock aktivt för att komma loss innan den långa klättringen där jag förstod att kroppen nog skulle sätta stopp. Utbrytningsförsöken lyckades inte, så i efterhand borde jag nog sparat mig till backen.

I den 3 km långa klättringen blev det på slutet lucka några cyklister framför mig och jag missade att ansluta utbrytningen med ytterst lite. Sedan hade jag inte vinnarinstinkten för dagen för att maxa ikapp. Jag väntade i stället på hjälp från andra cyklister, vilket jag inte fick.

Jag och en till kom loss från huvudklungan och cyklade själva ikapp cyklisten som låg trea. Han liftade med till spurten och när jag hade pallplatsen klar kom en bil i möte på mållinjen. Jag fick sluta trampa och blev fyra.

En fjärde plats är i sig bra, men för dagen var jag sur. En bra dag hade jag gått med utbrytningen och hade då blivit tvåa eller trea. Nu hade jag tredjeplatsen klar och hindrades av en bil. Ja, det är klart att helt nöjd är du inte då.


Sammanfattning:
Jag har i år hittills deltagit i nio tävlingar i Sverigecupen och i SM. Två av loppen insåg jag redan innan start att jag inte kunde förvänta mig något alls av, och så blev det också.

I de kvarvarande sju loppen har det faktiskt i alla lopp blivit enligt förväntan eller bättre förutom i det sista linjeloppet.

Mina placeringar i dessa sju lopp:
3:a, 6:a, 1:a, 1:a, 2:a, 1:a, 4:a.

Ja, det är förstås svårt att vara annat än nöjd. Jag ger första delen av säsongen en stark 4:a.

Nöjdast är jag över den här - den tredje i ordningen.

Silver på SM värmer skönt

Nu kvarstår 8 lopp i höst och för att få vara lika nöjd efter dessa lopp behöver jag få till bra träning och att kroppen slutar sätta begränsningar. Jag får hoppas att det ganska omgående ska kännas bättre, men lite orolig är jag allt.

Barsebäcks Sverigecup i Linje - Soloseger!

Efter gårdagens överraskande andraplats på tempot blev det lite återhämtningscykling på hotellrummet och sedan var det mest ätande och slappande som gällde. Ja, sedan var det förstås så att jag skulle packa ihop mina saker och bära ut de i bilen för att det inte skulle bli så stressigt i morse.

Det kändes att benen var trötta och jag körde med kompressionstights både under kvällen och hela natten. Natten skulle ägnas åt sömn, men kroppen var inte redo för det då den var lite ur balans efter tempot tidigare på dagen. Jag somnade därför inte förrän ca 02.00 och sedan sov jag dåligt tills det var väckning 07.00.

Jag packade ihop det sista och gick ned för frukost och där blev det ett trevligt snack med Eric Egelstig från CK Hymer som också bodde på hotellet.

Upp på rummet och 25 minuters uppvärmning på trainern och sedan ut med cykel och trainer och ombyte.

10.15 var det start på dagens linjelopp. 6 varv på ca 12,5 km per varv väntade. Egentligen bara en stigning per varv med ca 4 km till mål. I övrigt platt. Det som skulle ställa till det var vinden som blåste mycket starkt.

Vi var 73 cyklister till start och jag befarade att det skulle bli trångt och kännas farligt. Så blev det dock aldrig. Alla cyklade säkert och det var få bilar i möte. Sedan hjälpte det nog till att det gick stenhårt nästan från start. Detta gjorde att klungan nästan hela tiden var utsträckt. Sedan var det också svårt att vara ute och segla på sidan då vinden direkt fångade dig.

Från start och ca 2-3 km varje varv gick det något lugnare men bara en kort stund riktigt lugnt. Sedan ut på en längre raksträcka med bra vind där det bitvis var hårt. Den hårdaste biten väntade dock de sista 8 km på varje varv.

Först 3-4 kilometer jäms med havet och där var det rejält med kantvind. Här kördes det stenhårt flera av varven. Det allra första varvet låg jag långt bak och höll nästan på att åka av. Det krävdes väldigt mycket effekt för att överhuvudtaget hålla hjul. Jag insåg att detta skulle bli jobbigt.

Så ut på en ny väg med ca 4,5 km till målet. Nu bar det uppför och här matades det också varje varv. Efter någon kilometer var det utför och då borde det gå lugnt, men det var inte min känsla. Hårt tryck också utför. Sedan vänstersväng och en kilometer till mål. Här väntade en vägg av motvind. Jobbigt även här.

Efter 1,5 varv började jag fundera på att kanske bryta och åka hem. Jag hade ändå så långt att åka. Detta skulle ju aldrig kunna sluta väl.

Men så sökte jag mig fram i tät och det blev nu hårdkörning och jag kände att jag både kunde bidra och orka med detta. Det passar mig helt klart bättre att ligga långt fram och köra hårt men jämnare, än att ligga långt bak och vila för att sedan tvingas maxa för att täcka luckor.

Ja från mil 2 var jag långt fram resten av loppet. Det var riktigt tufft, men också stimulerande att känna att trycket fanns där. Roligt att vara aktiv och vara en av cyklisterna som gör loppet. Det har ju tidigare inte alltid varit fallet.

I klättringen varv två försökte vi köra loss ett antal från klungan, vilket också lyckades. Det fortsatte gå hårt och många var ansträngda.

I mitten av loppet går tre cyklister loss, och ingen vill täppa luckan. Alla räknar med att de inte ska hålla. De kör på bra och håller avståndet och de hämtas inte in av klungan på ett helt varv trots att vi går ganska så hårt.

På nästa varvs klättring trycker jag och några till på och helt plötsligt är vi bara två kvar. Vi bestämmer oss för att göra ett försök att gå ikapp utbrytningen. Det är väldigt jobbigt, men vi närmar oss stadigt och klungan tappar. Vi hämtar in två cyklister som tidigare försökt gå ikapp täten, men inte lyckats. Efter några kilometer på näst sista varvet i den rejäla motvinden är vi ikapp utbrytarna.

Det dröjer dock inte länge förrän klungan har hämtat in oss. Den har dock sprängts i sin ansträngning att gå ikapp. Det innebär att tätklungan nu minskat och består av 25-30 cyklister och några är ganska spaka.

Bitvis går det hårt under resten av varv fem och fler åker av. Näst sista gången uppför klättringen går det på bra och vi blir färre och färre. Jag inser att detta kan nog bli personligt rekord på linjen i Sverigecupen då jag ser att vi inte är många kvar i H40 (Vi startade tillsammans med H30 och H50).

Efter ungefär halva sista varvet börjar många spara sig inför spurten och farten sänks. Jag kastar i mig en gel och dricker lite. Det hade varit så hårt att jag inte hunnit med någon gel tidigare under loppet och knappt druckit något.

Farten ökar lite, men i den rejäla kantvinden vid havet med ca 8 km kvar stannar det av igen.

Jag tar då läsidan och går från ca hjul 10 och förbi täten. Jag trycker ca 90% av max i ca en minut och tittar bak flera gånger. Ingen vill följa med, och samtidigt närmar sig inte klungan.

Jag bestämmer mig då för att köra ungefär på 95% till sista svängen där det är ca 4,5 km till mål. När jag kommer till svängen och klättringen väntar ser jag att jag har ca 10 sekunder till klungan som jagar. Det blir nu all in och jag matar stenhårt uppför den ca 1,5 långa backen. När jag närmar mig toppen och ser att jag drygat ut ökar hoppet. Mata, mata utför tills jag har riktigt hög fart och sedan släpper jag av lite. Det borde kunna hålla, då troligen ingen i klungan vill gå all in för tidigt och därmed vara rökt till spurten.

Vänstersväng och målrakan på ca en kilometer kvar. Tittar bakåt och ser att jag nog har närmare 20 sekunder.

Nu väntar dock väggen med vinden rakt i ansiktet. Jag släpper av lite för att inte gå alldeles tom för tidigt. Med ca 400 meter kvar ökar jag igen och inser att detta kommer nog att hålla. 200 meter kvar och segern är klar.

Ska jag göra en riktig segergest? Nej, blåser lite väl mycket, jag är väl trött och sedan har jag ju världens sämsta teknik. Tråkigt att ramla i mål. Det blir därför bara en knuten näve i skyn när jag korsar mållinjen.

12 sekunder senare kommer den klunga som var kvar i en klungspurt. Jag var alltså först i mål av alla H30-H50, var aktiv under loppet och gick solo ca 8 km på slutet.

Aldrig trodde jag detta skulle kunna hända idag! Så otroligt skoj. Det krävdes dock att jag grävde djupare än vad jag kanske någonsin gjort. Å andra sidan ska det se ut just så här om jag ska ha chans. Inte så kuperat, hårt hela vägen, en sprängd klunga och sedan utbrytning. Som linjeloppen brukar köras är det mycket svårare då jag inte har någon spurt och låga maxwatt.

Idag blev det ett snitt på ca 41 km/h, trots vind grande. Loppet tog drygt en timme och 50 minuter och mina normaliserade watt för hela loppet landade på 356 watt. Snittpulsen på 87%.

för mina 11 minuter i utbrytning på slutet krävdes det 389 watt för att hålla undan. De sista 4,5 kilometrarna blev det 405 watt och en snittfart på 46 km/h. När jag var seg redan varv ett trodde jag aldrig att det skulle gå att klämma ur så mycket effekt på slutet efter ett så tufft lopp. För övrigt är det samma målgång som under tempot och jag körde både snabbare och med högre effekt än vid gårdagens tempo. Helt klart förvånad, även om vinden kanske inte var helt likvärdig.

I mina mål för 2017 hade jag satt som mål att vinna ett lopp i Sverigecupen, och då tänkte jag i tempo. Nu har jag helt plötsligt redan nått det målet, och det på linjen. Förvånad, helt klart.

Att kroppen är en förunderlig sak är också helt klart. Kanske därför det är så skoj med träning och och träningslära. Jag borde ju inte ha någon form nu när jag tränat så dåligt på slutet, men på något sätt tänkte kroppen annorlunda. Jag tackar förstås inte nej.

Ja, då var helg ett av Sverigecupen avklarad. Två pallplatser på två lopp med en andraplats i tempo och seger i linje var självklart klart över förväntan. Det var bättre än vad jag vågat hoppas om jag haft bra träning innan Barsebäck också. Känns helt klart mer värt med den extremt långa resan nu när det gick så bra. Lättare hemväg helt klart.

Nu hoppas jag på en bra träningsvecka och sedan är det Smacktempot nästa helg. Den banan passar mig sämre än de två banor som Barsebäck bjudit på då det är många höjdmeter. Å andra sidan kan det nog gå ganska bra ändå om kroppen fortsätter leverera.

Barsebäcks Sverigecup i tempo - Höll på att blåsa bort, men bättre än förväntat

Klockan ringde 07.25 då jag alltid vill ha mer än fyra timmar vaken tid innan jag tävlar i tempo. Min start skulle ske 12.01.

Frukost på hotellet vid 07.30 och sedan upp på rummet för att förbereda mig för dagen.

I och med att jag inte alls provat min tempohoj ute sedan det blev 2017 var det viktigt att i god tid kontrollera att allt fungerade på hojen. Jag ville också kolla hur jag kunde hantera den extrema blåsten och om det skulle gå att köra med heltäckt bakhjul.

Vid nio packade jag därför in tempohojen i bilen och körde iväg till det område där det skulle vara mest kritiskt med vinden. 22 km av 30 km går alldeles bredvid havet och där det är öppet är det väldigt utsatt för vind. Jag rullade igång och visst kändes det ovant. Det kändes också lite skrämmande med vinden som kastade cykeln fram och tillbaka och hela kroppen fick verkligen jobba för att hålla cykeln i körbart skick. Rejäl kantvind är inte helt optimalt.

Jag insåg snabbt att det skulle bli en jobbig dag med så mycket vind och dessutom kantvind emot ut till vändningen. Att hålla fart här skulle bli en utmaning.

In med cykeln och tillbaka till hotellet.

I går kväll hade jag ställt upp trainern på rummet för att cykla lite då det var storm och regn ute. Nu valde jag att köra en stor del av uppvärmningen på hotellrummet då det kändes väldigt kallt och blåsigt att köra allt ute.

Efter värmningen packades allt ihop och jag begav mig iväg till start. Jag hade ännu inte bestämt mig vilka hjul jag skulle använda, men beslutet blev heltäckt bak och mitt lägre framhjul på ca 60 mm.

Efter lite snack med andra cyklister var det så dags.

Jag visste att det inte skulle gå att cykla på den effekt som vinterträningen indikerat på då jag tappat en hel del effekt de senaste fem veckorna utifrån utebliven träning och ingen intervallträning.

Så var det dags och jag tryckte på lite väl hårt första kilometern till den första högersvängen. Sedan var det dags för den första och enda riktiga stigningen innan vändningen och här försökte jag hålla igen lite. Utför och sedan högersväng efter fyra kilometer. Nu väntade 11 km i kantvind. När jag svängde in visade det sig att vinden delvis vänt och att det nu var mer av motvind än kantvind. Det var bra utifrån att det är lättare hantera när du har ett heltäckt hjul. Däremot är det inte helt lätt att trycka på i motvind.

Vindarna kom och gick och det blev också en hel del kastvind. Jag försökte kolla på effekten och inte hastigheten, då den inte var mycket att skryta över. Det ryckte en hel del i framhjulet och jag fick ofta luta mot vinden för att det skulle fungera, men nu när det var tävlingsmode funderade jag mer på att prestera än på vinden.

Jag försökte hålla effekten som låg ca 20 watt under vad jag hoppas klara framöver. Det gick riktigt hyfsat och känslan var ganska bra. Framför allt hade jag inga sjukdomskänningar vilket var riktigt positivt.

Så började jag hinna ikapp cyklister och fick nya att rikta in mig på. Detta är inte helt fel för självförtroendet.

Efter ca 13 km började benen kännas väl sura och jag fick en stund med sämre flyt. Så var det vändning och den var inte lyckad. Här förlorades några sekunder.

Vändning och nu var det kantvind med.

Jag hade just innan vändningen sett att jag närmat mig flera starka cyklister och när så David Scott som i somras vann SM mötte mig insåg jag att jag låg bra till. Därefter kom Stefan Schützer som nyligen gjorde en toppeninsats på en VM-kvaltävling utomlands. Han var klart efter mig och jag fick nya krafter.

I medvinden kändes det också lättare och nu gick det sällan under 50 km/h. Oftast kring 57-58 km/h. Känslan var bra även om wattalet började sjunka. När det så var 4 km kvar var det så dags för att svänga vänster och ta den sista klättringen för dagen.

Jag trodde jag hade lite sparat, men den uteblivna träningen på slutet visade sig allt mer och jag kunde inte riktigt trycka som jag önskade. Hyfsat tryck över krönet, men sedan fick jag släppa av utför. Vägbyte vänster och sedan en km kvar.

Rejäl motvind och slutkörd gubbe gjorde att den sista kilometern kändes lång. Riktigt lång.

Så i mål. Utan att ha en aning hur det gått var jag nöjd. Det fanns helt enkelt inte mer idag. Målsättningen vad gäller effekt hade inte riktigt nåtts då jag inte orkade hålla trycket på tillbakavägen. Tittar jag på hur de senaste fem veckorna sett ut var det dock bra. Jag hoppas dock kunna trycka minst 30 watt fram emot sommaren om jag får till träningen som tidigare under försäsongen. Framför allt hoppas jag inte tappa 20 watt på tillbakavägen vilket var fallet i dag.

Jag väntade in David Scott och det visar sig att han slår mig med 8.9 sekunder. Nu är jag säker på att han inte var toppad och banan passar mig bättre, men ändå. Tittar jag på cyklister i andra klasser kan jag se att jag behöver förbättra mig 30-40 sekunder framöver för att vara i den absoluta toppen. Det känns inte helt omöjligt om jag får till träningen.

Vilken placering blev det då i dag? Jo, faktiskt samma placering som i fjol i detta lopp. 

2:a i Sverigecupen när formen inte riktigt finns där. Ja, då är det svårt att vara annat än supernöjd. Detta överträffade helt klart vad jag kunde förvänta mig och känslan är mycket positiv.

Det är helt klart så att försäsongen fram till min sjukdomsperiod varit så bra som jag trott. Får jag hålla mig frisk och skadefri kan det här nog bli en rolig säsong.

Efter prisutdelning, lite mat och snack med många trevliga cyklister bar det av till hotellrummet. Här körde jag 45 minuters lugn cykling för att få ur så mycket mjölksyra som möjligt. Jag känner mig nämligen mycket segare i benen efter loppet än vad jag brukar, men hoppas att detta hjälpte i alla fall lite.

I morgon är det så dags för linjelopp här i Barsebäck. Som alla vet är jag inte lika stark på linjeloppen, och utan toppform är det svårt att ha så stora förväntningar. Sedan är det ca 80 cyklister på smala vägar, och det brukar inte heller vara min likör.

Om det ska blåsa i morgon? Ser ut så. Inte som i dag där det blåste ca 14 sekundmeter och värre i byarna, men det kommer att räcka till.

Jag ska självklart göra mitt yttersta i morgon och försöka bränna ur vad jag har. Viktigast är dock att inte åka i backen. Skulle vara riktigt surt. Så hålla sig på benen är viktigast, i andra hand inte vara för passiv och i tredje hand en bra placering. Blir det spurt som det brukar på denna bana har jag inte mycket att hämta, så det krävs att något händer innan och att jag är med där för att få med mig ett resultat.

Hoppas återkomma med en positiv rapport i morgon.

Tävlingar 2017 och lite intervaller

Tänk vad skönt och bra det kan vara när jag får träna. När jag är frisk, skadefri och mår bra tar jag träningen för given. Men när det går troll i det hela och det inte blir någon träning inser jag när jag åter är på banan hur roligt och bra för hälsan det är att få träna. Nu har jag tre träningsdagar i rad efter lång sjukdom och det känns great.

Jo, det är ju inte så att kraften har återkommit dit jag vill, men träningen var okej och den kördes som jag önskade. Dock om sagt på lite lägre nivå. Först lugnt, sedan 10 minuter med 30 sekunder på en bit över 400 watt och 30 sekunder kring 270 watt. Direkt efter 10 minuter på en jämn effekt av ca 330 watt och sedan ytterligare 10 minuter på en bit över 300 watt. Det landade då på i snitt 327 watt under 30 minuter, och det kändes hyfsat kontrollerat men med väl hög puls. Sedan lugnt 20 minuter. Ja, då hade det gått en timme och det var dags för middag.

För övrigt har jag nu satt den preliminära tävlingsplaneringen för säsongen 2017. Självklart kan den påverkas av hur det går med resultaten under säsongen och andra faktorer jag inte kan påverka.

Med andra ord kan det bli vissa justeringar både om det går under- och över förväntan.

I utgångsläget planerar jag för att köra alla tempolopp i Sverigecupen (7 stycken) och 7 av 9 lopp i linjecupen. Går det riktigt bra på de tre första tävlingshelgerna kanske jag även kör i Vänersborg vilket är den tävlingshelg jag preliminärt hoppar över.

Sedan är tanken att köra både tempo och linje på SM och på Nordiska mästerskapen.

Som det ser ut nu blir det bara ett lokalt lopp här uppe i Norrland. Det blir då vårt hemmalopp Vännästrampet.

Går resultaten emot i början av säsongen, eller formen inte riktigt finns där när det är dags kan det tänkas att jag hoppar några av de sista tävlingshelgerna och istället kör några lokala lopp.

Skulle det gå väldigt bra i början av säsongen är det otroligt, men inte omöjligt att jag sista helgen i augusti har tävlingar utomlands.

Med andra ord är nedanstående min grundplan, och sedan får vi se hur det blir i praktiken.


Planerade tävlingar
22-23 april            Örestads tempo och linje (Barsebäck/Lund)
29-30 april            Smack och Hofvets tempo (Uppsala och Stockholm)
6-7 maj                 Mälarcupen med tempo och linje (Västerås)
3-6 juni                 Stockholm 4-dagars. tempo, gp och två linjelopp
30 juni-2 juli         SM i Gottne med tempo och linje
16 juli                   Vännästrampet
29-30 juli              NM i Danmark (Randers) med tempo och linje
26-27 augusti        Svanesunds tempo och linje (Göteborg)
2-3 september       Södermanlands 2-dagars med tempo och linje

Troligen inte
27-28 maj             Wänershof linje och GP

4:a i totalcupen - Bra mycket bättre än väntat, och min nya Cannondale levererar

Detta är en tid av avslut och bokslut. Häromdagen gjorde jag bokslut gällande tempocupen. Idag tänkte jag lite kort avsluta kring linjecupen och totalcupen.

Längre fram blir det nog en analys av hela säsongen och sedan följer mål och planer för nästa säsong.

Det kan nog bli lite utvärderingar på vägen också. Exempelvis av mina trådlösa Sram-växlar, min nya linjehoj och lite olika typer av mtrl.

Tidigare säsonger har jag främst deltagit i lokala arrangemang. I fjol breddade jag min målbild och från juli och resten av säsongen deltog jag i Sverigecupen. I år steppade jag upp ytterligare ett steg och deltog i Sverigecupens alla tävlingshelger utom en i maj som innehöll GP och linje men inget tempo.

Jag kan konstatera att jag redan från start i april var i topp när det gäller tempo. När det gäller linjeloppen fick jag det inte att lossna. Det finns många anledningar till det och en analys och försök till åtgärder kommer nog att dyka upp på bloggen framöver.

I slutet av juni blev jag med ny linjehoj - En riktigt fin Cannondale. Detta har sammanfallit med klart bättre resultat på linjeloppen, men framför allt har jag känt mig mer trygg och cyklat mer aktivt. Det är klart att cykeln inte är hela sanningen, men en del av den.

Slutet av säsongen blev alltså bättre när det gällde linjeloppen, men fortfarande saknas flera bitar för att ha chans att hamna i den absoluta toppen. Som det ser ut ligger jag nu kring plats 10, men självklart ska jag försöka hitta vägar att komma längre upp nästa säsong.

Jag deltog på ett enda linjelopp under säsongen som inte ingick i Sverigecupen. Resten av de lokala loppen hade strukits från agendan. Självklart prioriterades då vårt hemmalopp där jag som bäst tidigare varit trea i mål. Denna gång stämde allt och jag tror att toppformen var nära när Vännästrampet gick av stapeln två veckor före SM. Jag skar mållinjen först och det med bra konkurrens på startlinjen. Det var det andra loppet med min nya cykel, men det första med den spec. jag använder nu.

Hojen just innan start av Vännästrampet

Efter detta lopp var det fyra linjelopp kvar av säsongen och alla de var bättre än tidigare prestationer i denna tuffa konkurrens. Det känns som att med lite flyt kan det nog lossna nästa säsong. Däremot behöver förstås loppen gå på ett visst sätt för att det ska fungera. Bland annat är jag ingen superspurtare precis.

Hur som helst började säsongen dåligt i linjecupen och min totalplacering när jag summerar säsongen är inte mycket att skriva hem om.

Däremot blev min placering i totalcupen där både tempo och linje räknas klart bättre än vad jag vågat hoppas när säsongen började. Jag landade på en total 4;e plats av de ca 200 cyklister som deltagit under säsongen. 110 cyklister har vid minst ett tillfälle placerat sig bland de 22 första och därmed fått poäng. Inför sista tävlingshelgen hade jag till och med hugg på en tredje plats, men som ni vet blev tävlingarna i Svanesund ingen höjdare.

Stefan Ljungberg Föreningen Cykloteket racingteam vann totalen och blev tvåa i linjecupen. Peter Lindqvist CK Norrtälje blev tvåa i totalen och vann linjecupen. David Scott CK Norrtälje blev trea i totalen och vann tempocupen. Jag blev fyra i totalen och trea i tempocupen. På femteplats i totalen landade Patrik Boström CK Fix som också var tvåa i tempocupen.

Det är fler linjelopp än tempolopp under säsongen i Sverigecupen och för att ha chans att komma topp tre krävs alltså en bättre linjesäsong än denna. Trots detta var jag med mina 204 poäng bara 21 poäng från andraplatsen.

Sammantaget är jag riktigt nöjd med en fjärde plats i totalen .Väger vi sedan in en tredje plats i tempocupen, SM-silver, NM-brons och först i mål i vårt hemmaarrangemang inser jag att detta blir svårt att toppa till nästa säsong.

Tempocupen 2016 - Reflektioner, mål och en total tredjeplats

Efter cykling sex dagar i rad blir det träningsvilja idag. I stället skjutsar jag sonen på simträning i Umeå.

Då jag inte kan erbjuda några tankar kring träningen för dagen kommer istället lite reflektioner.

Vilken otroligt bra säsong när det gäller tempoloppen i Sverigecupen. Att cykla med de bästa i Sverige och kunna hävda mig så bra känns riktigt skoj.

Jag började cykla tempo i mitten av förra säsongen och har ju verkligen inte stor erfarenhet. Redan i fjol visade det sig att tempo nog var min grej då jag i tävlingarna kontinuerligt placerade mig mellan plats 4 och 7. På SM blev det en 11 plats.

Inför denna säsong höjde jag mina mål, och har då skött träning, kost mm efter det.

Jag ville verkligen hamna på pallen åtminstone vid ett lopp under säsongen. Detta har överträffats med råge.

Det har varit sju deltävlingar och redan på första tävlingen i Skåne nådde jag en andraplats. Jag insåg då helt plötsligt att kanske var jag ganska bra.

Två tävlingar i Stockholm följde kommande helg och då var motståndet stenhårt. Jag blev fyra båda dagarna och en av dagarna bara en sekund från andra plats.

Kanske var det ändå så att jag skulle få nöja mig med en pallplats i år!?

Efter att inlett i Skåne i april, i Stockholm i början av maj var det så uppehåll till nästa deltävling i början av juni. Denna gång i Södertälje.

Jag hade som mål att toppa formen till denna helg då det var Sverigecup fyra dagar i rad (en dag med tempo, en linje och två GP). Toppningen lyckades och här gjorde jag mitt bästa tempolopp för säsongen, sett till känsla, effekt och helhet. Det blev en andra, andraplats. Denna gång 4 sekunder från segern.

I månadsskiftet juni/juli skulle nästa deltävling i Gottne äga rum. Då SM skulle äga rum ytterligare några veckor senare riktades all träning mot SM och inget fokus låg på att ha form i Gottne. Brist på form var det också och det blev en kämpig tillställning på den kuperade banan. Här kunde jag dock fått årets seger om jag toppat mig till detta lopp. Jag blir nämligen trea, men bara 3 sekunder från segern. Marginalerna emot - helt klart. Det vände dock på SM, NM och Kjulatempot.

Nu låg fokus mot SM och Nordiska Mästerskapen. Som ni säkert vet gick det väldigt bra där. Men nu handlar detta inlägg om Sverigecupen, så mästerskapen får jag återkomma till.

Efter medaljkamp med framgång på SM och Nordiska var det nu dags för deltävling sex i Sverigecupen - Kjulatempot i Eskilstuna.

Jag hade knappt kunnat träna på 3-4 veckor på grund av förkylningskänningar, så det kändes att formen inte var som tidigare. Däremot passade banan mig bra. Jag hade marginalerna med mig.

Trots en bristande form och då en sämre fart än tidigare under säsongen blir jag tvåa. Jag är klart slagen av vinnaren och det är extremt lite tid ner till en fjärdeplats och missad pall. Här hade jag flyt.

Så helgen efter var det dags för säsongsavslutning i Svanesund (norr om Göteborg). Banan visste jag var den sämsta för året för mig. Väldigt kuperat och framför allt mycket svängigt där hjärtat är i halsgropen mer än en gång. När det sedan kryddas med en krock med bilen och att jag blir utsatt för stöld ett tag innan start då en mängd saker jag skulle ha i samband med tävlingen blir stulet är det som gjort för en dålig dag. Jag rullar runt banan med dålig motivation och mest en känsla av att irritation och målsättningen är att inte krascha. Det går förstås för långsamt. Det blir mitt sämsta resultat för året, en 5:e plats. Lägger vi då till att konkurrensen var lägre än på andra tävlingar förstår ni att det inte var bra.

Inför sista deltävlingen hade jag chansen att nå en andraplats i totalen. Då krävdes att jag skulle få en riktigt bra placering och att min konkurrent inte skulle få det. Inget av detta infriades.

I slutändan blir jag trea i tempots totalcup. När jag nu fått smälta sista helgens debakel måste jag säga att jag är väldigt nöjd!

Fem av de sju bästa tävlingarna räknas. Räknar vi alla sju lopp har jag tagit exakt lika många poäng som segraren, och fler än tvåan.

Jag har nått pallen 4 ggr på 7 deltävlingar och övriga placeringar är just utanför pallen. Platssiffrorna: 2, 4, 4, 2, 3, 2 och 5. Lägger vi till SM och Nordiska då jag blev tvåa respektive trea var jag på pallen i fem lopp i rad.

Jo, jag vann ingen tävling även om det vid tre tillfällen bara saknades några sekunder. Men å andra sidan är motståndet stenhårt och att vinna fanns inte ens i min begreppsvärld när säsongen började. Nu inser jag att det kanske är möjligt kommande år? Lär dock krävas en hel del då konkurrensen är knivskarp och marginalerna små.

Även sista tävlingshelgen fick jag alltså gå upp på pallen trots dålig cykling då priserna för totalcupen ska delas ut. 

David Scott från Norrtälje vinner totalen vilket är helt rättvist. Han har varit bäst i år, särskilt mot slutet av säsongen. Patrik Boström från CK Fix (Skåne) blir tvåa. Även det känns helt rätt då han gjort en mycket bra säsong. Särskilt inledningen var fin. Sedan slog jag honom med liten marginal på SM när jag blev tvåa och han trea, så då har han gjort sig förtjänt av detta.

Vi kan konstatera att vi tre låg i topp i alla tävlingar hela säsongen, utom den sista då jag var av banan. Sedan har någon annan smugit sig in vid några tillfällen i den absoluta toppen. Däremot är det många cyklister som legat just bakom och som under säsongen kontinuerligt närmat sig. Så det är många som jag har i bakhasorna, så det krävs en bra vintersäsong för att ligga bra till även nästa år.

Jag har varit före alla cyklister som deltagit i tempocupen vid något/några tillfällen. Även David och Patrik. Jag har för övrigt fram till sista deltävlingen bara haft en annan cyklist förutom dessa två framför mig på hela säsongen.

Totalt har ett 70-tal cyklister deltagit i cupen varav 51 cyklister vid något tillfälle varit bland de 22 första i resultatlistan och tagit poäng.

Jag är faktiskt lite stolt. Vem hade kunnat tro att lilla jag från långt upp i norr skulle kunna hävda mig så bra mot alla dessa starka, seriösa och duktiga cyklister.

Jag vill också tacka för all stöttning, peppning och uppmuntran från er alla. Sedan är det förstås alltid viktigast att jag har med mig Katten och Melle. Utan de skulle det inte fungera.

Nu har detta fina pris hamnat på spiselkransen bredvid min SM-medalj och NM-medalj.

Det är nog finare med medaljer på SM och Nordiska, men denna har jag jobbat länge för att få. Det var fyra månader mellan första och sista deltävlingen och det är inte helt lätt att hålla form och motivation under en hel säsong.

Sverigecupen - Linjeloppet i Svanesund: Många felval och lite spetskvalité sökes

Igår var det så dags för sista deltävlingen för säsongen. Sverigecupen i linje, i Svanesund.

Loppet var ett av de kortare. Vi cyklade fyra varv på en 18 km lång bana som var ganska så kuperad.

Jag försökte vara offensiv, men hade varken en lyckad taktik, eller det där lilla extra. Dock var jag långt fram under hela loppet och i den långa stigningen låg jag varje varv bland de främsta. I fjol var jag på vippen att bli avhängd vid två av varven. Det är alltså så att kapaciteten är klart högre i år, och de senaste loppen har jag tagit för mig mycket mer. Sedan saknas det en del för de riktigt goda placeringarna i linjeloppen.

Jag ska i detalj längre fram analysera vad som saknas och behöver förbättras till nästa år. Jag kan dock redan nu säga att jag skulle behöva utveckla det taktiska och vissa spetskompetenser. Sedan behöver jag våga gå all-in när jag gör mina utbrytningsförsök och inte köra så mycket "safe".

Hur som helst kom några cyklister loss tidigt under varv ett när ingen brydde sig. Trodde inte det skulle hålla, men några höll hela vägen.

Sedan i slutet av varv ett efter den branta stigningen var vi några som nästan var loss. En cyklist rullade så i från oss övriga, men utan att gå så hårt. Så fick han en lucka, och allt stannade av. Jag kunde ha gått med där, då jag var pigg. Mitt första taktiska misstag.

Under varv två och tre försökte jag och andra en del utan att någon lyckades. Jag tänkte då vara smart och när jag låg som tredje cyklist släppte jag i väg cyklist ett och två. Jag ville de skulle få lucka och sedan skulle jag brygga upp till dessa. Jag ville avvakta tills luckan blev tillräckligt stor. Det tog dock tid och när jag skulle brygga upp insåg jag att vi var nära långbacken. Helt plötsligt var det moment 22. Skulle jag brygga upp och sedan ha en brant backe, skulle jag nog stanna i backen. Om jag inte bryggade upp fanns risken att jag ändå inte skulle hänga med i långbacken.

Jag valde att inte brygga. 

Tredje gången i långbacken gick jag in först i backen. Tog lite för mycket kraft. Avvaktade därför lite i början av stigningen. När det så blev full fart var jag först instängd. När jag kom loss låg jag just bakom de som gick loss. Så släppte cyklisten framför, och jag hoppades att andra runt omkring mig skulle täppa luckan. Ingen gjorde något och när jag insåg problemet var det försent .Jag mäktade inte att täppa luckan själv och avvaktade.

Så var det ytterligare några som var loss. Här har vi mitt andra och tredje taktiska misslyckande. Först bryggningen som inte blev något och sedan positionen i backen. 

Sedan skulle jag kanske kunnat lösa detta ändå med ännu lite mer kapacitet, men den fanns tyvärr inte.

Jag försökte sedan lite under sista varvet för att komma loss ur huvudklungan, men jag vågar inte riktigt gå all-in och saknar också en del kapacitet.

Det blev spurt i huvudklungan, och då blev jag som vanligt försiktig. Rullar in som 12:a vilket är okej, men inte så bra. Jag lär mig dock mycket för varje linjelopp som går och jag hoppas skörda frukterna nästa år.

Efter avslutat lopp och en del snack med de andra cyklisterna var så säsongen över. Nu var det bara hemresan kvar. 104 mil senare landade jag i hemmet vid halv två på natten. Bilkörningen var lite jobbigare än cyklingen.

Nu ska jag smälta mina intryck och tankar kring säsongen och återkomma med en reflektion. Det är bättre att avvakta lite då jag i grunden tror jag är ganska nöjd, men sista helgen blev ingen höjdare. 

Sverigecupen i Svanesund - Min sämsta cykeldag på mycket, mycket länge!!

I helgen är jag nere i Svanesund för de sista två deltävlingarna i Sverigecupen. På lördag tempo och på söndag linjelopp.

I den totala cupen i tempo låg jag trea inför sista deltävlingen, bara två poäng från tvåan. Till ettan var avståndet för stort. Jag hade alltså en liten chans att knipa andraplatsen, även om jag visste den var minimal, då det bara är de fem bästa loppen som räknas och Patrik Boströms som låg tvåa hade en sjätteplats som sitt sista resultat. Det krävdes att han var bäst femma idag medan jag skulle bli sämst tvåa. Då banan inte passar mig, och Patrik i stort sett alltid är på pallen var chansen liten.

Men göra sitt bästa kan man ju alltid. Eller inte alltid, idag blev det inte så.

Av någon anledning var jag ute i senaste laget när jag åkte från campingen. Detta trots att tävlingarna började sent. Nästan ute på den större vägen inser jag att telefonen har i stort sett slut på batteri och jag har laddaren i stugan. Jag stannar och bestämmer mig för att vända. Det finns ingen bakom, och bara en bil på avstånd. Jag tittar också åt andra hållet och backar. Så ser jag att bilen som var en bit bort inte alls stannat utan kört in rakt bakom mig när jag backar. Bilarna touchar i varandra.

Surt värre! För det första vet jag att den som backar alltid är formellt skyldig, även om personen i den andra bilen kunnat stanna. För det andra insåg jag att det nu skulle ta tid att reda ut detta.

Skadorna på bilarna är små, men det lär kosta en hel del ändå, och jag blir nu ganska sen till tävlingen.

Väl på plats effektiviserar jag och packar ned allt jag behöver inför tävlingen i den ryggsäck jag brukar ha när jag cyklar till tävlingarna från där jag bor. Anledningen är att det är dåligt underlag fram till bilen och att jag vill undvika det, förutom att tjäna lite tid.

Jag ställer ryggsäcken vid vägkanten och rullar i väg lite för att känna att cykeln är ok efter transporten. När jag kommer tillbaka är ryggsäcken borta!! Muntert värre!

I ryggsäcken finns skoöverdrag, cykelglasögon, tempohandskar, svettband, all gel jag skulle ha, all sportdryck, liniment, flaskor, mm.

Förutom att min klädsel blir mindre aero, att jag inte får ladda upp som jag brukar med energi och förbereda mig med liniment mm så blir även detta dyrt. Med den fina ryggsäcken skulle jag gissa 3.000 kronor.

Det enda som var tur var att jag i sista stund hade plockat upp bilnyckel och telefon och lagt de i bakfickan på cykeljackan. Annars hade jag fått lifta hem!

Nu blev jag hur som helst ganska så uppgiven och irriterad så när jag väl startade var mitt racemode inget vidare. Jag saknade helt enkelt vinnarkänslan. Den som gör att du kör på även när du är riktigt trött.

När så banan dessutom inte passar mig med mycket stigning, tekniska avsnitt, skarpa kurvor mm - är det på något sätt kört på förhand. Jag inser ganska snabbt att någon placering i topp blir det inte i dag och jag resignerar. Jag kör mig knappt trött. Tar bara i lite lagom...

Det blir mitt klart sämsta lopp för året. Jag lyckas inte ens få upp pulsen där den ska vara. Snittwatten på de drygt 28 minuter de 20 km tar är lägre än vad jag brukar klara under en timme. Skitdåligt helt enkelt.

Jag rullar in på en femte plats ca 10 sekunder från pallen. Jämför jag med min tid från i fjol är jag ca en minut snabbare. I de övriga lopp där jag kört både i år och i fjol har det skiljt mellan 1,5 och 2 minuter. Så 30 sekunder snabbare borde jag i alla fall kunnat, men idag gick det inte.

Så krock, stöld, dålig cykling, dålig placering och irritation. Ingen vidare dag faktiskt.

Detta har dock inget med att  David Scott vinner totalen och Patrik Boström blir tvåa. Ser vi över säsongen har de varit klart bäst och jag gratulerar er till framgången.

Nu hoppas jag att det blir roligare cykling i morgon.

Sverigecupen - Placering inför sista helgens tävlingar

I kväll blev det lite cykling på vår gemensamma tisdagsträning. Drygt 50 km med bra intensitet och trevlig cykling.

Nu är planen att det blir ett kort rullpass i morgon, på torsdag vila och på fredag ett kort pass för att få kroppen redo för helgens tävlingar.

Det är säsongsavslutning med Svanesunds tempo på lördag och linjelopp på söndag. I samband med dessa tävlingar kan vi också summera totalen i Sverigecupen.

I tempocupen hade jag legat bra till för seger om alla lopp räknats. Nu är det så att endast fem av sju deltävlingar räknas vilket förändrar förutsättningarna. Det innebär att David Scott redan nu säkrat segern inför sista deltävlingen. David är också den som varit starkast av oss sett över hela säsongen, så det är helt rättvist. 

Jag ligger trea, två poäng efter Patrik Boström. Då hans sämsta resultat är sämre än mitt sämsta resultat som räknas bort vid bra resultat på söndag är chansen liten att avancera till en total andraplats. Jag behöver vara allra sämst tvåa och Patrik får inte komma topp fem. Det är inte troligt att Patrik placerar sig så långt bak i resultatlistan då han varit mycket bra och stark hela säsongen. 

Då Svanesunds tempo dessutom är den bana på hela säsongen som passar mig sämst, med många kraftiga stigningar och flera tekniska avsnitt är chansen också väldigt liten att jag ska göra mitt och placera mig riktigt högt. Jag gjorde mitt sämsta tempolopp i fjol just på denna bana, så i första hand handlar loppet om att revanschera mig. 

Det ser dock väldigt bra ut att bli sämst trea i tempocupen, och en pallplats i totalen tycker jag är mycket bra.

I linjecupen ligger jag klart sämre till, framför allt beroende på att jag hade svårt att prestera några vettiga placeringar i början av säsongen. I nuläget vet jag faktiskt inte vart det kan landa. Men även linjeloppsbanan har jag lite revansch att fordra på. Även den banan innehåller en stigning som är lite för brant för att passa mig, men jag lovar att göra vad jag kan för att få till ett bra resultat.

I totalcupen där både linjen och tempot räknas har jag en liten chans att komma topp fem, om jag får till hyfsade resultat i helgen. Det skulle jag vara väldigt nöjd med. 

Sverigecupen - CK Dainons linjelopp: Bra känsla, aktiv cykling och en bra dag

I går söndag var det åter dags för lite tävlande i Sverigecupen. Denna gång i Nyköping där CK Dainon arrangerade ett linjelopp.

För egen del blev det väldigt tidig uppstigning då jag övernattat i Eskilstuna där jag dagen innan tävlat i tempo och då nått en andraplats.

Väckaren ringde 05.30 och sedan var det förberedelser och tio mils resa söderut som gällde innan starten som skulle ske 09.02.

För dagen var det en varvbana på drygt 22 km som gällde. Denna skulle köras fyra varv och sedan tillkom en liten extra sträcka vid start och målgång. Totalt lite över 90 km.

Banan innehåll inga branta klättringar, men däremot långa motlut. Den var också hyfsat svängig, men med bra sikt. På många ställen var vägen ganska bred och det var nästan ingen mötande trafik på hela dagen. Med andra ord en bana som passar mig. Dock en bana där det är svårt att komma loss.

Fram till mål väntade en flera kilometers raksträcka med en del stigning och lite utför också. Allt avslutades med ett motlut på ca 2%.

Jag har ju som jag skrivit tidigare behov av att se och lära för att nå de allra främsta platserna i linje på Sverigecupen. Det handlar om att våga mer, ta för sig mer, attackera mer, att bli bättre på att placera mig, att utveckla taktiken mm. Det är ju så då det är så många starka cyklister med och som är mer vana än mig vid denna typ av lopp, vilket vi saknar i Norrland krävs rutin. Jag jobbar på saken, och det blir bättre och bättre. Men fortfarande är det en del kvar att arbeta med.

Jag känner rent allmänt att jag har tillräckligt tryck i benen för att hävda mig, det som saknas är en riktigt bra spurt. Därför behöver jag göra något innan en eventuell spurt. Jag behöver alltså komma loss från klungan tillsammans med andra starka cyklister.

För varje lopp som gått har jag tagit för mig mer, och i dag var planen att fortsätta på den linjen. Det innebar att jag låg bland de allra första under nästan hela loppet. Jag gick också loss några gånger men fick ingen med mig så vi kunde skapa något.

Jag bidrog också till att hämta in utbrytare vid flera tillfällen. Jag hade helt enkelt bestämt mig för att inte missa om det skulle gå loss en utbrytning.

Nu höll det ändå på bli så i slutet av varv ett då jag backade bak lite för att fylla på energi mm. Då helt plötsligt spricker det och 11 cyklister kommer loss. Jag inser fara och färde och kör om alla cyklister utom Stefan Ljungberg som också insett faran. När han tryckt på en stund och vi ändå inte nått fram, tänker jag brygga fram till de framför. Det blir 30 sekunder med många watt. Det visar sig dock inte tillräckligt många då jag drar fram hela klungan. Så var vi åter återsamlade.

Övrig tid är jag som sagt aktiv och försöker göra mycket jobb. Endast Niklas Näslund från Cykloteket Racing team gör enligt min bedömning mer arbete (jag kan dock ha fel och missat någon/några).

I slutet av varv 4 börjar alla inse att trots att det gått hyfsat hårt med en snittfart på ca 42 km/h sedan masterbilen släppt och att det var 600 höjdmetrar att klättra på 90 km så var väldigt många fortfarande med.

Nu hade jag ju förstås bränt väl mycket under de fyra varv som varit medan merparten legat bak i klungan och "vilat". Men jag bestämde mig ändå för att spurta för första gången i år, då jag ansåg att det var en säker avslutning och vägen var bred.

Rickard Persson som nyligen vann SM bryter sig loss med några kilometrar kvar i den stigning som är mot mål. Ingen annan går med. Niklas Näslund tar spets och nöter till slut in utbrytningen.

Själv vill jag vara säker på att komma fram i en spurt, och tvingas ta mycket luft för att komma fram . Jag landar till slut väl långt fram, alldeles bakom Niklas. När så Niklas slutligen efter en mycket lång förning tappar lite fart hamnar jag helt plötsligt först. Alldeles för tidigt.

Snabbt så kommer det cyklister från både höger och vänster. Jag försöker bita i, blir lite stängd och tar om igen. Hittar inte riktigt något hjul att följa, men har ändå en förhoppning om plats fem. Men så sista 15 metrarna tar det lite stopp och jag rasar ned till plats 10.

Endast lite av min cykel syns rakt bakom Stefan Ljungberg i orange hjälm.
 Peter Lindqvist Norrtälje CK vinner före Stefan Ljungberg Cykloteket Racing team och trea blir Eric Egelstig CK Hymer. Grattis till er!

Jag är ändå väldigt nöjd med dagen. Jag tog ansvar, jag hade roligt under alla fyra varven. Jag kände mig stark hela tiden och trycket i benen var mycket bättre än under tempoloppet. Jag tog mig fram bättre än tidigare och jag var med och spurtade. Känslan var alltså riktigt god, även om resultatet alltid kan bli bättre.

Jag kände också att jag var nära, men ändå långt borta i spurten. Med en bättre placering och lite mindre vind i ansiktet vid början av spurten hade jag kanske kunnat nå en femteplats. Det är faktiskt bättre än vad jag trodde då spurtande inte är min grej. Nu blev det en tionde plats vilket är i den främre träffen trots hårt motstånd och en mycket aktiv cykling under hela loppet.

Sista tre kilometrarna avslutades med en snittfart på en bit över 50 km/h och vid målgång var farten kring 53 km/h trots att det där gick uppför. Det krävs med andra ord en hel del för att att vara långt framme i spurterna.

Det blev 129 minuters cykling, en snittfart på ca 42 km/h och min normaliserade snittwatt landade på 321. Den tuffaste tjugan på 355 watt. Med andra ord en bra genomkörare.

Visst saknas det lite tryck i jämförelse med min form i juli innan jag blev sjuk, men det var förvånansvärt bra igår.

En andra och en tionde plats blev alltså helgens resultat. Riktigt bra säger jag om det. Efter målgång var det ett snabbt ombyte som gällde och sedan 75 mil i bil. Det är lite utmanande att vara med och utmana Sverigetoppen när man bor i Norrland....

Nästa helg väntar två tävlingar i Svanesund (Göteborg). På lördag tempo och på söndag linje. Sedan är det dags att sammanfatta säsongen.

Sverigecupen - Kjulatempot: Formtapp, trasig cykel men fint resultat!

Idag var det så dags för den näst sista deltävlingen i Sverigecupens tempocup. Jag åkte i går ned till Eskilstuna för att delta i Kjulatempot som var 30 km långt.

Vädret var fantastiskt fint. Högsommarvärme i slutet av augusti är inte illa.

Som ni vet har jag haft förkylningskänningar länge vilket gett mycket lite träning. Det är klart att du får då till slut räkna med lite formtapp. Det var spännande att se hur långt det skulle räcka då de flesta som brukar ligga i topp var på plats.

Mitt taktiska upplägg för dagen handlade om att gå lite lugnare och istället försöka orka hela vägen. Planen var också att gå lite lugnare uppför för att orka trycka på ordentligt på krönen. Jag skulle helt enkelt acceptera att formen inte är helt på topp.

När loppet väl startade kändes det inte som jag hade några känningar av den förkylning som legat i kroppen under längre tid, däremot visade det sig ganska snabbt att min känsla att jag tappat lite form stämde.

Jag försökte hålla jämnt intensitet och det kände helt okej. Första fem kilometrarna var riktigt platt och sedan böljande fram till vändningen efter 15 km. Det var också några lite längre stigningar.

För dagen hade arrangörerna nog seedat startordningen då vi tre som ligger på plats 1-3 i totalen startade sist.

Efter vändningen var jag mycket intresserad av hur jag låg till i förhållande till Patrik Boström från CK Fix som startade en minut efter. Jag ser att jag nog ligger ca 15 sekunder före och det känns bra. Dock visar det sig att David Scott från Norrtälje som har haft en osannolik form på slutet med seger både på SM och Nordiska nästan är ikapp Patrik. Svårbedömt läge alltså, men jag räknar med att det går hyfsat, och som förväntat. Dvs. att jag nog tävlar om plats 3-5.

På tillbakavägen visar det sig att uthålligheten inte riktigt är som den brukar och jag tappar fart vid flera delar på banan. Efter att ha tagit mig igenom de 10 km med bra kupering väntade en fem km platt avslutning. Det är ju ett avsnitt som passar mig perfekt, men idag fanns det inte riktigt det där extra trycket. Jag nötte ändå på hyfsat och med en km kvar tryckte jag det som fanns kvar. I efterhand ska det visa sig vara av avgörande betydelse.

När jag väl bröt mållinjen var jag varken nöjd eller missnöjd. Det hade känts helt okej och jag hade kunnat trycka hyfsat trots hög puls, men samtidigt kändes det att det saknades en del form och då även en hel del watt.

Det blev en snittfart på ca 44,3 km/h och pulsen var rejält hög med ett snitt på 94% av maxpuls under 40 minuter. Sista 6 minuterna över 96% av maxpuls.

Efter loppet pratar jag med Stefan Ljungberg från Cykloteket Racing Team som var missnöjd med sitt lopp för dagen. Han har dock morgondagens linjelopp att satsa på där han allt som oftast brukar stå högst upp på pallen.

Snackade sedan lite med David som känt sig extremt pigg och det visar sig senare att han åter står överst i resultatlistan.

När Patrik rullade i mål uppfattade jag att jag nog var lite före honom, men jag är inte säker. När vi senare står och pratar med varandra gör jag ett nybörjarmisstag. Jag håller inte i hojen på rätt sätt och framför allt inte i styret. Det viker undan och är på väg i backen. Jag gör allt för att rädda situationen och lyckas - nästan. Det blir lite skador på cykeln, men förhoppningsvis inte allt för mycket. Jag lyckas också stuka tummen, som snabbt blir alldeles blå på insidan. Surt och klantigt!

Till en början är det en del strul med resultaten, men när resultaten slutligen är klara visar det sig att jag åter har fått till ett riktigt bra resultat. Tvåa igen och den 6:e pallplatsen av de 8 tempolopp jag deltagit i under året. På de två loppen jag inte lyckats nå pallen har jag blvit fyra.

Jag kan också konstatera att cyklisterna efter mig närmar sig allt mer. De jag tidigare under säsongen varit klart före är nu hack i häl. De har helt klart höjt sig några snäpp samtidigt som min form är på dalande. Skoj då att ha marginalerna med sig. Trea i loppet blir Hans Berggren från Cykelklubben 08. Ni förstår hur tight det var när Patrik Boström blir sexa och jag bara är 6.5 sekunder före honom.

Nu handlar det om att få i sig rejält med energi innan sängdags, då det är tidig väckning innan jag åker tio mil söderut för morgondagens linjelopp med start redan vid nio på morgonen. Där väntar drygt 90 km cykling och där har jag som vanligt lite lägre förhoppningar än på tempo. Jag har dock en plan om att försöka vara med att hugga lite om kroppen känns ok.

Att komma tillbaka till rummet och då få se Jenny Rissveds kamp mot medalj var skoj. Spännande och riktigt roligt med OS-Guld!!!

SM och Nordiska Mästerskapen - Fantastiskt bra med dubbla medaljer!

Bronsmedalj på Nordiska Mästerskapen i tempo

Ja, då var vår roadtrip över för denna gång. Det blev en tre veckor lång semesterresa med husvagnen där vi bröt av för en del cykling.

Första tio dagarna var vi i Halmstad och vädret var fantastiskt. Mestadels var det semesterfokus, men det blev också lite förberedelser inför Master SM i cykel.

SM varade fredag till söndag med linjelopp, tempo och partempo. Efter många funderingar och många avvägningar valde jag att stå över linjeloppet för att förhoppningsvis vara fräschare till tempot. I partempot krävs att du har en lagkamrat du kan cykla med, och så var det inte i år. Det innebar att hela mitt fokus och all planering låg mot de 30 km tempo som skulle äga rum lördag den 30 juli.

Förberedelserna inför SM har flutit på väldigt bra under flera månader och jag hade toppform i början av SM-veckan. När jag på måndagen körde hela banan i pulszon 4 (hårt men inte max), cyklade jag i stort sett lika fort som jag senare gjorde under själva loppet.

Tyvärr blev jag förkyld ett antal dagar före min start, men det blev inte värre än att jag kunde starta. Mina förväntningar sjönk dock en hel del.

Start på SM. Sonen och Katten hejar på

När det väl var dags började jag dock mitt tempolopp med den intensitet jag bara en vecka tidigare klarat. Det visade sig dock snabbt att förkylningen satt ned kapaciteten och jag höll på att spränga mig redan efter fem km. De sista 25 km blev en stor och fruktansvärd kamp mot trötthet och smärta i kroppen och jag kämpade i alla fall allt jag hade. Väl i mål trodde jag det gått mycket dåligt och mina wattal sade att mitt mål på minst topp fem inte skulle uppnås. Det saknades minst 25 watt (ganska mycket) mot vad jag hade förväntat mig innan jag blev sjuk.

En stor besvikelse och frustration vändes dock snabbt till en otrolig glädje. Det visade sig att jag trots alla problem ramlar in på en andra plats. Det är klart att jag till viss del får inse att andra kanske inte heller hade sin bästa dag. Det var långt upp till segraren David Scott, och jag hade inte nått honom även med toppform. Så detta var verkligen ett maxresultat på alla sätt, och att inte allt kändes bra är något som du snabbt glömmer när du vinner medalj.

Medaljceremoni på SM

Jag blev alltså silvermedaljör på SM i Masters H40 och det känns fantastiskt bra. Det är klart att jag drömt om en medalj, men det är väldigt tufft att uppnå då motståndet är stentufft.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå att jag nog trots allt är ganska bra på det här. Jag har många gånger svårt att se min kapacitet.

Jag kan också konstatera att det var helt rätt att hoppa över linjeloppet och satsa allt på tempot.

Otroligt nöjd såg jag partempot på söndagen innan vi på måndagen åkte ca 45 mil norrut till Sunne. Här väntade semesterdagar fram till helgen då det var Nordiska Mästerskapen.

På lördagen var det 30 km tempo på samma bana som SM gick i fjol. Det skulle också bli landslagsdebut då jag var en av tre som skulle representera Sverige i tempot.

På söndagen var det sedan dags för linjeloppet på 135 km. Här körde jag i den nationella gruppen, då mina resultat här inte räckt för landslagsplats.

Den förkylning jag hade innan SM hade fortfarande inte gett med sig, så någon vettig träning blev det inte på hela veckan. Jag matade i mig medikamenter och häxbrygder får att kunna vara med i NM. I mitten av veckan såg det inte alls ljust ut, men dagen före tempot började det kännas lite bättre.

Jag var dock medveten om att 10 dagars förkylning och ingen träning på 11 dagar inte var optimalt för prestationen.

När det så var dags för tempot tänkte jag annorlunda än på SM. Denna gång skulle jag inte starta som att jag hade toppform, utan anpassa mig efter att kroppen inte var helt på topp. Det gjorde att jag startade mycket lugnare än på SM.

I den klättring som startar nästan direkt höll jag medvetet igen och jag fokuserade istället på att köra taktiskt. Det innebär att hålla igen lite uppför och utför, men trycka max på alla krön för att få med mig fart ut på flacken och/eller utförslöpan som följer.

Jag kände ganska snabbt att känslan var bättre än på SM, då jag inte sprängde mig direkt. Däremot insåg jag också att wattalen skvallrade om att förkylningen satt sina spår.

Jag nötte på och hade egentligen ingen aning om vad min landslagsdebut skulle innebära. Jag kände till de starka svenskarna som var med och hade kunnat läsa mig till att deltagarna från de andra länderna som kom till start hade bra meriter och framför allt han som startade bakom mig som tidigare vunnit NM, var en tuff utmanare.

När jag cyklat ca 10 km började det hällregna. Det gjorde att jag tog det lugnt vid vändpunkten efter ca 13 km. Dock inte tillräckligt lugnt, då bakhjulet släppte och jag fick stoppsladd. Jag förlorade en hel del tid, men jag föll inte. Positivt.

Efter vändningen insåg jag att Norrmannen som startat efter mig tagit in ca 30 sekunder och även David Scott som jag senare mötte hade plockat. Samtidigt verkade övriga jag mötte ha tappat, eller kört jämnt med mig.

Det fortsatte hällregna resten av loppet, och det gjorde mig ganska försiktigt i de kraftiga kurvorna. Dock fick jag tillbaka en hel del kraft på slutet och jag gjorde en bra avslutning.

I mål visade det sig att snittkraften var bättre än på SM, men inte lika bra som innan förkylningen. Förbättringen mot SM  berodde inte heller på bättre form, utan att jag kört mer taktiskt och inte bränt ut mig i början.

När jag pustar ut hör jag att jag tagit ledningen vilket känns mycket bra. Det tar ganska lång tid innan Norrmannen som startat minuten efter mig skär mållinjen, dock inte tillräckligt länge. Jag har avslutat starkare, men han slår mig med drygt 10 sekunder. Sedan kommer David Scott och tar ledningen. Jag ligger trea och väntar oroligt ute i regnet på resten av cyklisterna. När alla rullat in kan jag jubla. En ny medalj - Denna gång en tredjeplats. Jag tar alltså bronsmedalj på Nordiska Mästerskapen. Hur roligt som helst.

Jag kan konstatera att med ett maximalt tempolopp utan förkylning i kroppen hade det kanske räckt till andra plats, men då jag bara två dagar tidigare trott att jag inte skulle kunna starta alls var detta maxutdelning.

Min första start i landslagsdräkten blev alltså riktigt lyckad med en bronsmedalj. På kvällen var det bankett med medaljutdelning. Pampigt och trevligt.

Två svenskar och en norrman på pallen
(Av någon anledning hade Norrmannen klubbtröja på sig trots att han tillhörde norska landslaget)

Dagen efter väntade så linjeloppet och jag insåg att det nog skulle bli spurt då banan inte var tillräckligt tuff. Jag hade trots det redan innan start bestämt mig för att göra ett försök att komma loss efter ca 100 km om det fortfarande var en samlad grupp. Jag gjorde också så och cyklade själv i täten i närmare 10 km, men det var egentligen fruktlöst redan till en början.

Det skulle bli spurt och jag valde säkerheten före en stor risk för krasch. Med +60 cyklister som är hypertaggade känns det inte helt säkert mot slutet. Jag har ju dessutom inte tillräckligt bra spurt för medalj, och det känns onödigt att riskera något för att som bäst kanske komma in som 6-7:a. Nu rullade jag lugnt och säkert och landade på en 23 plats. Det blev dock svensk seger även på linjeloppet. Denna gång stod Stefan Ljungberg högst på pallen.

I nationskampen vann Sverige före Norge, Danmark och Finland.

Jag kan nu summera cyklingen för vår resa, och det blev totalt tre starter och alla tre gick ungefär så bra som jag som bäst kunnat förvänta mig innan vi åkte söderut. Jag kände mig stark på linjen och med en annan typ av bana hade jag nog kunnat blanda mig i toppstriden. Jag tog Silver på SM i tempo och Brons på Nordiska Mästerskapen i tempo.

Allt trots förkylningsproblem. Problem som fortsatt, och jag har nu vilat två dagar och det blir nog några till. Ihärdig sak det här.

Så nu har jag i alla fall en medalj på SM och en på NM som ingen kan ta i från mig. Känns riktigt bra. Jag kan också konstatera att i stort sett alla mål jag satte upp innan säsongen nu är uppfyllda!

Om nu bara förkylningen flyger sin kos kvarstår det två tävlingshelger denna säsong. Det är också de två avslutande helgerna med Sverigecupen där jag i tempot ligger bra till i totalen.