Jag älskar träning, cykling och tävling. Därför blir det också en stor del av mitt liv. Jag försöker att balansera det i relation till familj, arbete och annat och ofta går det bra. Men inte alltid.
Förståelsen är väldigt stor hos Katten (min sambo). Även hon gillar träning och vi vill ge varandra frihet att göra saker både tillsammans och för sig. Men det innebär ändå att prioriteringar kan bli fel.
Jag känner förstås lite skuldkänslor ibland när jag ägnar så mycket tid åt min cykling, och säkert kunde tiden ofta användas till något bättre. Och visst kan det drabba andra.
Sedan är det så att jag mår bra av att få träna, tävla och även få egen reflektionstid.
Jag ägnar tid, kraft, ambition och pengar åt min cykling och förutom familj och arbete finns det då inte mycket tid kvar. Ofta känns det roligt, stimulerande och rätt. Men under helger som den senaste får man sig en tankeställare. Många dagars frånvaro från familjen, och mer arbete både före och efter för att kompensera för frånvaro. Förutom tiden är det också en stor investering rent ekonomiskt.
Att då tävla i 39 minuter på lördagen, med en kropp som inte riktigt fungerar och dålig känsla för att på söndagen tävla i bara 45 minuter då ett sabotage med häftstift gjorde att jag inte kom i mål. Är det rimligt? Är det ett bra val att åka ända ned till Värnamo för detta?
Allt för att få tävla mot riktigt bra motstånd, för att försöka konkurrera och samla poäng i Swecup och för att i slutändan kanske få bestiga en pall eller två. Varför gör vi det? Är det viktigt?
 |
| Ja, så kan det kännas i bland. Men oftast tänker jag att planen är klar, målen är satta och jag vet exakt vad jag gör. Sedan kan det förstås ändå vara rätt eller fel.......... |
Att gå all-in i det jag gör har alltid varit en utgångspunkt och viktigt för mig. Det är enda sättet att skapa motivation jag gillar att få utmana mig själv och att utvecklas. Att få tävla mot de bästa är också en drivkraft. Det är lite av - allt eller inget. Men om det är rätt kan vi ofta ifrågasätta.
En bonus är att jag nu under veckan haft känningar av huvudvärk, bihålorna och en allmän förkylningskänsla. Inte otroligt att det bidrog att jag tvingades till en timmes promenad i regn och kyla efter att jag brutit under söndagen på grund av sabotage.
Mina val och prioriteringar går att ifrågasätta på många olika sätt, och jag gissar att det finns de i min omgivning som inte förstår vad jag håller på med. Kanske inte så underligt då jag i bland själv ifrågasätter mitt agerande.
För egen del brukar det dock bara gå några dagar så är mina tankar konstruktiva igen. I detta läge förutsätter det förstås att ryggen känns bättre, den förkylning jag har i kroppen är borta och kroppen känns bättre. Då kan jag nog se helgens tävlingar som bara är ett i mängden av lopp och jag tar mig tillbaka i attackmode. Dvs - Lösnings- och utvecklingsfokus. Vad kan jag göra för att lyckas ännu bättre nästa gång? Hur ska jag göra, hur ska jag agera? Träning, periodisering, kost, taktik, teknik, styrka, formtoppning och annat poppar upp. Vad kan jag göra till nästa tävling, vad kan jag göra till nästa år?
Ja, det är helt klart något tokigt med skallen, men jag verkar fungera så här. Då det finns andra ambitiösa och starka idrottare kanske jag inte är helt ensam, även om vi nog är i minoritet?!
Så nu rullar jag på enligt min planen jag hade innan säsongen och då är det två resor kvar i Sverigecupen innan det är höst. Sedan får vi se hur prioriteringarna ser ut inför nästa år.
Denna vecka har jag tränat tisdag och torsdag och vilat måndag och onsdag. Allt för att försöka kurera kroppen. I kväll körde jag maxmilen på tempohojen och fick då svart på vitt inse att bristen på träning och en inte helt kurant kropp gör att jag tappat form motsvarande ca 1,5 km/h, vilket är mycket. Inte helt muntert, men det är som det är.
Förhoppningsvis hinner lite form återkomma innan nästa helgs tävlingar. På lördag är planen att köra ett preparélopp i Ö-vik om kropp och knopp vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar