Ljuset räddade mig och idag gick det snabbt med MAF

Efter gårdagens strid mot myggen och värmen i vårt cykelgarage väntade i dag en ny strid.

När jag så skulle byta om vid 18.30 såg jag ljuset! Ja, alltså solen och inga regnmoln.

Jag ställde snabbt om och bestämde mig för att cykla utomhus.

Jag hade tänkt köra intervaller på trainern, men fick nu ställa om då jag skulle cykla utomhus. Effektmätaren på racern hade nämligen havererat efter att varit dränkt i regn under helgen. Jag hade både igår och i förrgår försökt få igång den utan att lyckas.

Nu när jag rullade iväg fungerade den igen. Troligen hade den torkat upp ordentligt.

Jag hade dock redan tänkt om och höll fast vid det. Det fick bli Brännlandsrundan. Först 9 km till start och sedan alltså en rundbana på 31 km och ca 170 höjdmeter.

Jag bestämde mig för att köra lite MAF-träning (Maximum aerobic function). Hur fort skulle jag kunna cykla dessa 31 km och hålla mig under den aeroba tröskeln (innan det blir rejält jobbigt och där du fortfarande skulle kunna föra ett samtal med någon som du cyklade bredvid)? För mig då 141 i puls (ca 77% av maxpuls).

Känslan var god och det flöt på bra. Jag visste dock inte hur hårt det gick då effektmätaren skulle behövt kalibreras. Den visade alldeles för högt.

Det fortsatte att rulla på bra. Jag höll mig till planen på att inte gå för högt i puls och lyssnade samtidigt på en podd.

Efter 31 km tryckte jag av klockan och det visade sig då att snitthastigheten landade på 37,3 km för ett varv på Brännlandsrundan. Det klart snabbaste jag kört med den pulsen. Så jag gissar att snitteffekten låg kring 310 watt.

Sedan blev det ett avslut på ca 15 lugna kilometer.

Det var helt klart en trevlig runda. Riktigt skoj att cykla snabbt, känna att du inte blir trött och det finns en hel del kvar.

Efter avslutad runda fick jag kalibrera effektmätaren, så får vi se om den visar mer rimliga siffror nästa träning.

Brann upp och gillar inte när de sticker

Hemma efter en semestertur med SM-tempo som avslutning. Framför allt sonen hade bråttom hem, så redan på tisdag eftermiddag landade vi i Vännäs.

Det innebar också att det bara blev en vilodag, då både jag och Katten hann träna på tisdag kväll. Det blev en mycket trevlig runda med några andra cyklister från Vännäs CK.

Vi rullade Hössjörundan på 50 km med överlag bra fart och medelhård intensitet, och en snitthastighet på ca 35 km/h på 330 höjdmeter.

Medelhårda rundor är ofta de trevligaste. Man känner sig snabb och blir samtidigt inte så trött. Även om det kanske inte är den mest högkvalitativa cyklingen är det helt okej att ibland köra denna typ av cykling.

Ja, vädret var för första gången på ett bra tag också riktigt bra.

Igår var så ordningen återställd. Regn!

Det innebar att jag fick ställa in mig på att äntra trainern.

Förutom att cykling inomhus i sig kanske inte är det roligaste mitt i sommaren innebär det även andra utmaningar. En är värmen. Du brinner helt enkelt upp!

Vad göra åt detta? Ja, köra fläkten på max. Men det räcker inte.

Då öppnar jag fönster och dörrar till garaget där jag har min trainer. Det blir då kallare, men fortfarande är det egentligen för varmt.

Den stora utmaningen nu blir alla mygg. Du får helt enkelt ta paus lite då och då och slå alla mygg som finns i rummet. Sedan är det extra tufft om du kör intervaller och samtidigt ska döda mygg.

Nu är jag extra känslig för mygg och får rejäla utslag av varje bett, så jag vill verkligen undvika att bli stucken för mycket.

Igår rullade jag mycket lugnt i 30 minuter med stängd dörr. Trots det, nästan värmeslag. Så jag öppnade dörren och cyklade lugnt ytterligare 30 minuter. Sedan ett kort stopp där jag slog en mängd mygg som fanns i rummet.

Nu var det dags för intervaller och jag stängde dörren då det ändå blivit ganska kallt i rummet och jag inte ville fokusera på myggen.

Planen var 10 minuter med 40-20, 4 minuter lugnare och sedan 6 minuter med 40-20. Därefter ca 10 minuter lugnare och slutligen ytterligare 5 minuter med 40-20.

40 sekunder på det jag maxar i en enda femminutersintervall. Sedan 20 sekunder på ungefär 60% av detta.

Det kändes bra första 10 minuterna och det landade på en snitteffekt på 385 watt (ca 445 respektive ca 250-260 watt). Återhämtning i fyra minuter på 200 watt och sedan samma sak igen under fem minuter. Nu höll jag dock på brinna upp av värmen och snitteffekten sjönk lite till 380 watt samtidigt som pulsen steg snabbt.

Efter avslutade intervaller cyklade jag lugnt några minuter och insåg sedan att jag behövde ta en kort paus. Jag öppnade garagedörren och ställde mig utanför huset 2-3 minuter för att kyla ned mig.

Sedan på hojen igen för 10 minuter lugnt och slutligen 5 minuter 40-20 på samma intensitet som tidigare.

Det gick nu lite bättre men jag brann av värmeslag. Men jag fick ändå till en bra träning med 130 minuter lugn och fin cykling och 20 minuter högkvalitativ hård träning.

Frågan är nu om jag har blodbrist efter alla bett.... och vätskebrist efter all värme.....

Ikväll torsdag ska jag träna igen. Fortsatt bedrövligt väder. Så det står värmeslag och mygg på programmet även idag.

SM-tempot: Maxutdelning!!

Idag var det årets första och kanske sista tävling. SM i tempo i Lekeryd/Jönköping.

I dessa Coronatider var starterna mycket utspridda, ingen publik fick vara närvarande, och ingen prisutdelning. Katten och Melvin stod utanför avspärrningen vid start och fick med några bilder, men det är då de enda som finns.

Jag har varit spänd till och från sista veckan då den form jag haft smugit sig bort, och kroppen inte alls känts som den velat vara med. Jag har utifrån det gjort lite justeringar här på slutet och hoppats att det ska hjälpa.

Men utifrån hur det känts på slutet, att jag inte tävlat i år och att jag känner att jag "ska" prestera på SM har det varit lite spänt. Mer än vanligt faktiskt. På uppvärmningen fick jag dock upp hoppet då kroppen svarade bra.

I denna bild radar vi upp oss inför start. Många har redan startat. 6 stycken och sex minuter till innan det är min tur. Bakom startar 1:an och 2:an från förra SM (Patrik Boström och Mats Snygg). Just före de som varit närmast medalj eller tagit medalj i annan klass.

Själv blev jag 3:a i fjol, vilket kändes som en missräkning efter tre raka silver. 

I dessa Coronatider höll ingen cykeln utan vi skulle hålla ett staket. Ett staket som höll på falla när jag tog i det och då även jag. Jag fick klicka ur för att inte åka i backen. Men jag hann få i pedalen innan det var dags.

Så var jag iväg.

Nu väntade en bana som jag från i fjol fick inse inte passar mig så bra. Ca 110 höjdmeter första 6 km är ingen lek. Särskilt inte när det börjar med en rejäl backe efter bara några hundra meter (borta vid träden efter svängen). Att det dessutom är kort är inte heller optimalt för en diesel som mig.

Jag hade bestämt mig för att spara lite i klättringen då jag sprängde mig där i fjol. Men så blev det inte. Adrenalinet sprutade och det blev rejäla första fyra minuter (typ en maxning) som inledning av detta tempo. En av de snabbaste på första delen, men det fick jag nog lida för sedan.

Sedan in på en smal vindlande väg som flöt på bra till en brant klättring där jag förlorade tid mot väldigt många.

Så framme vid mellantiden efter 8 km. Andra plats, 2 sekunder före 3:an och väldigt tight bakom. Patrik Boström sin vana trogen hade öppnat supersnabbt och var 22 sekunder före.

Så in i en kort teknisk del med bland annat en S-sväng. Det visar sig senare att detta är en mycket dålig del för mig. Jag tappar mot nästan alla från mellantiden ner till stora vägen.

Så var vi då nere på sträckan med ca 6 km platt eller nästan platt väg (totalt lite uppför, men marginellt). Här är jag rejält sliten efter att försökt hålla farten på de partier som inte passar mig. Men i efterhand kan jag se att jag klarar att hålla samma snitteffekt på slutet av loppet som i inledningen och snittfarten detta avsnitt ligger på ca 50 km/h.

På den platta delen är jag snabbast av alla som laddat in sina tider i strava, vilket var positivt då det är min starka del. Så utför sista 2 km. Här förlorar jag tid mot många då jag har för vek utväxling. Jag behöver helt klart fler taggar på framklingan.

Så skär jag mållinjen med ett för mig väl genomfört lopp. Jag hade inte mer i dag och snitteffekten var 366 watt vilket är mycket högt för att vara på tempohojen (brukar ligga 30-40 watt högre på racern med samma ansträngning. Att jag dessutom klarade att avsluta med samma tryck andra delen var positivt.

Sammantaget kan jag se att jag tappar uppför, i de tekniska partierna och när det är väldigt brant utför på slutet.

I mål hör jag att jag är i ledningen och inser att det blir medalj!! Mycket positivt. Mats Snygg från CK Bure som tog silver i fjol kommer för sent och landar på en 6:e plats. Jag inser att det blir silver. Att göra något åt Patrik går inte. Men det var positivt att jag körde ungefär jämnt med honom på min starka del. Trea blir Eric Egelstig från CK Hymer som gått från klarhet till klarhet i tempo. Han har verkligen utvecklats sista året och var nu bara drygt 7 sekunder efter mig i mål.

Fyra precis som i fjol blir Marcus Larsson från CK Sundet. Tidigare har han dock flera SM-guld i bagaget. Femma blir Peter Stened från CK Bure som låg bara 2 sekunder efter mig efter halva sträckan, men tappar lite på slutet.

Så silver på SM igen. Medalj på fem SM i rad (4 silver och ett brons). Mitt första SM 2015 blev jag 10:a. Ännu inget guld, så det är bara att fortsätta nöta på. Men jag är riktigt, riktigt nöjd med dagens silver. Blir det inga fler tävlingar i år, blev det i alla fall en tävling som inspirerar för fortsättningen.

Det krävs att jag blir lite starkare, ca 5 kg lättare, byter cykel och fixar till aerodynamiken ännu bättre. Ja, det är inte säkert att det räcker ändå. Men minst detta krävs. Om kroppen känns okej och motivationen finns så gör jag nog ett försök till nästa säsong.

Alltså ingen prisutdelning i dag, men jag är lika nöjd ändå, även om medaljen kommer på posten.

Riktigt kul också att Ebba Grankvist som jag skrev om i mitt förra inlägg blev fyra i senior elit. Hon var mycket nära bronset och slog många väldigt starka cyklister. Detta utan tidigare rutin på tempo och med en lånad cykel som inte var anpassad för henne. Riktigt starkt!

Förutom själva tävlingarna var det skoj att träffa många av mina cykelvänner, även om det blev färre och kortare än i vanliga fall när vi inte har haft Covid-19 på besök.

Efter att ha snackat, fixat och njutit ett tag så tog vi husbilen och rullade vidare. Vi landade så på campingen i Kumla. Riktigt fint här.

Gav lite tips och tricks inför SM-tempot

Här fortsätter vädret att visa sig från sin sämsta sida. Skulle tro att jag hittills har ca 90% regndagar av de dagar jag i år och tidigare år varit i Jönköping.

I morse blev det relativ tidig uppstigning och avfärd från vår ställplats för att åka till starten för tempobanan. Jag hade lovat att bidra med lite tips till Ebba Granqvist från Team Elgiganten (Piteå) som i morgon kör SM i damelit. Hon är ruskigt stark och duktig, men har inte så mycket erfarenhet av tempo och var inte heller här och körde i fjol. Jag hoppas i alla fall att jag kunde bidra med lite matnyttiga delar som ska hjälpa till. Det ska i alla fall bli väldigt intressant att se vad Ebba kan prestera, trots lite rutin och en lånad tempohoj. 

Med på rundan var också Camilla Nilsson från Team Elgiganten som kör i D50 på söndag och brukar vara mycket snabb. Sedan rullade även Peter Nilsson med. Han fokuserar dock mer på linje och ska inte tävla i helgen.

Jag och Ebba rullade banan två varv, medan Camilla och Peter tyckte att det fick räcka med kyla och regn efter ett varv. 

Ebba hade linjehojen varv ett och tog sedan över Camillas tempohoj varv två (vilken hon också ska tävla på).

Det blev två trevliga varv, trots att vädret gjorde sitt bästa för att knäcka oss. I morgon är det dock bättre väder, så Ebba får sol. På söndag blir det regn och blir det mycket blir det inte skoj. Idag tog inte bromsarna överhuvudtaget. 

Mina cykelvänner tackade för hjälpen och begav sig mot sitt hotell. Jag satte mig i husbilen där Katten väntat genom att göra Yoga och sonen hade slappat med en film. Så rullade vi mot Ikeaområdet för lite mat, handling och för att fylla gasol. Nu är vi åter på "vår" ställplats.

I morgon hejar vi på Ebba. (Foton av Peter Nilsson).

SM-banan i regn efter en helig Birgitta

Vi har nu tagit oss ned till Jönköping och Lekeryd. Tyvärr verkar Jönköping vara ett ställe som gillar dåligt väder och regn. I fjol när jag var här i samband med SM regnade det mest hela tiden. Nu var det fint väder på resan ned, men när vi kom hit ändrades det. Det var kallt igår. Idag har det regnat, och det ska regna ännu mer i morgon. På lördag blir det eventuellt bättre. På söndag då det är tävling riskerar vi regn igen. 

Idag rullade vi alla i familjen, SM-banan. Den är 16 km och har en hel del höjdmeter och andra klurigheter att behärska. Utifrån Coronatider och att inte för många får vara på tävlingen samtidigt är tävlingen i år kortad till ett varv (i fjol två). Banan i sig är inte den bästa för mig (vilket visade sig i fjol på SM), och kortare tävlingstid är inte idealiskt. Jag har inte så hög effekt, men jag kan hålla på länge och därför är längre tävlingstid bättre.. Så med andra ord är det inte toppenförutsättningar inför söndag, då jag dessutom blir försiktig i dåligt väder. Men jag hoppas komma till start med pigga ben, och då ska jag göra vad jag kan. Mer går inte. Mitt mål är alltså att utifrån min kapacitet prestera bra, så får vi se hur långt det räcker.

Idag provade vi alltså banan. Första varvet på racern tillsammans med Melvin och Katten. Melvin drog i väg bra i den rejäla backen som inleder tempobanan.

Slutet av första klättringen

Det var kallt, men till en början slapp vi regnet. Men efter ungefär halva sträckan var det dags. Inte någon propagandacykling precis.

Tillbaka till husbilen för byte till tempohojen och hjälp med att pumpa däcken (går inget vidare att göra detta själv sedan rygg och axel havererade). Medan jag gjorde mig klar rullade Melvin och Katten ett varv till.

Sedan var det min tur. Jag försökte bitvis trycka på, och banan var lika tuff som jag minns den. Ingen toppenkänsla, men inte heller något bottennapp. 

När jag rullat varvet klart, cyklade jag förbi några cykelvänner som också ska tävla på söndag. Jag stannade och snackade lite och sedan tog vi ett gemensamt varv runt banan.

Tillbaka till husbilen och sedan åkte vi till "vår" ställplats där vi sov även förra natten. Sedan grillade jag och Melvin lite kyckling som blev kvällens middag. Nu spelar Melvin och Katten kort och snart ska nog jag vara med.

I morgon bitti kommer jag att köra tempobanan igen. Då med Ebba Grankvist från Piteå som ska tävla i damer elit på lördag. Hon är riktigt stark och duktig som cyklist, men har inte så mycket erfarenhet i tempo. Jag ska försöka ge henne lite tips och idéer som förhoppningsvis bidrar till att hon kör ännu lite snabbare. Ska hur som helst bli spännande att se hur långt hon räcker.

I går stannade vi i Vadstena på vår väg söderut. Det blev en trevlig eftermiddag.

Ruiner från klostrot

Slottet, Melvin och Katten

Krafttrampen - Matade på, men sonen imponerade mest

Igår var jag inte riktigt nöjd med känslan i kroppen när vi körde Skelleftetempot. Idag var det så dags för linjelopp och Krafttrampen.

Jag vet inte om det är rätt, men min teori var att köra mig rejält trött idag för att öka förutsättningen för god känsla på nästa helgs SM-tempo. Så jag körde hårt och offensivt hela loppet. Om vartannat gjorde jag utbrytningsförsök, hämtade in utbrytningar och låg i spets och bombade på.

Efter ca 20 km släpptes Jonas Örjestad från Team Elgiganten iväg. Han är en duktig tempocyklist och gjorde en riktig stark insats under resten av loppet.

Efter att Jonas gått iväg stod det ofta stilla i klungan. Det visade sig ganska snabbt att det mest var jag och Samuel Brännlund med några inhopp från andra cyklister som höll tempo och försökte på olika sätt. Inte mig emot, då jag inte fokuserade på något annat än att få en genomkörare.

Ju längre det gick ju färre ville köra, och då kroppen svarade bra blev det väldigt mycket tid i spets. Inför den tuffaste klättringen blev den en förning på 12 km, och trots det hängde jag på bra uppför. Bra besked.

Ja, till slut var Jonas inhämtad, men det tog tid. Han var verkligen stark.

Jag gjorde några fler försök på slutet och det var rolig cykling. Men många var med till spurten. Jag tänkte inte spurta, vilket jag nästan aldrig gör. Jag tycker helt enkelt det känns för osäkert.

Men med ca 1 km kvar såg jag en lucka till vänster och tänkte mig en långspurt. Det är typ enda sorts spurt jag kör ibland.

Så jag drog iväg bra och fick lucka med någon/några. Christofer från klubben på hjul. Jag tänkte ge honom ett riktigt fint uppdrag och efter att ha varit i spets ca 500 meter fanns fortfarande kraft kvar och farten var kring 60 km/h. Jag skulle nog hålla till 100 meter kvar. Men så körde jag ikapp en traktor och då ville jag inte riskera något utan slutade trampa. Det förstörde uppdraget för Christofer och det kändes farligt när alla som ville spurta trampade förbi traktorn på fel sida av vägen.

Jag rullade lugnt i mål, med bättre formbesked än i går. Vi rullade ca 2,5 timmar och min normaliserade effekt låg på 294 watt för hela loppet och totalt fick jag ihop 50 minuter över tröskel. Samtidigt låg pulsen bra och känslan var att det fanns kraft kvar. Nu hoppas jag detta ger ett skutt i formen.

Igår imponerade Katten på tempot och idag var det sonen som visade framfötterna mest av oss tre då han tillsammans med Katten körde halva sträckan (50 km). Han körde snabbare än aldrig förr och tog verkligen ut det han hade. Trots en inte allt för lättåkt bana med en hel del höjdmeter blev snittfarten 32,6 km/h och hans snittpuls 179, vilket är nästan 90% av max. Han var rejält sliten i mål, men höll alltså hela vägen.

Efter en fin helg i Skellefteå är vi nu åter hemma. Planen är att vi åker mot Jönköping på tisdag och om allt går som det ska väntar SM nästa söndag.

Genrep inför SM - Skelleftetempot gav inte riktigt alla besked jag ville ha

Idag var det genrep inför SM, men också årets första tävling i tempo.

Fjolårets Skelleftetempo bjöd på en pannkaksplatt vändbana. I år var det en total motsats. Rejält med höjdmeter och rundbana.

Två varv a 13 km och egentligen inte platt någonstans. Två rejäla utförslöpor, slakmota och dessutom två tuffa klättringar där det krävdes stående cykling. Ja, sedan en hel del hål i vägbanan där mina skador i axel och rygg inte mådde helt perfekt.

Roligt med hejarop från Mats, Lotta och Christofer Svanefjord  utefter banan, och vi tackar även för bilder och video. Några bilder har Gunder Boström tagit och skickat till mig. Tack även för dessa.

Jag hade satt upp några egna mål för dagen vad gällde känsla, effekt, hastighet mm.

Sedan var det också Kattens första tempolopp, ever. Hon var väldigt nervös innan, men det gick väldigt bra och hon var nöjd efter loppet.

För egen del var det inte något toppbesked inför nästa veckas SM. Känslan var hyfsad, men det saknades 15 watt och killerinstinkten fanns inte heller där. Det krävs en klar förbättring nästa söndag, annars kommer det bli så att jag för första gången på fem år åker hem utan någon medalj.

Ja, vi får hoppas att morgondagens linjelopp och nästa veckas preparering gör underverk.

På dagens ca 300 hm på 26 km och utförslöpor med hål där jag höll igen en del landade på en snitthastighet på endast ca 42,5 km/h. Nog hade jag trott på lite mer, även om banan var svår och kanske inte riktigt gynnar min cykling. Men det gör ju inte heller SM-banan, där jag i fjol gjorde årets sämsta lopp. Men det är som det är, så det är bara att förhålla sig och tänka positivt.

Att jag blev tvåa idag efter Victor Andersson från Team Elgiganten säger jag inget om. Han har fin form och är klart starkare än ifjol då jag brukade vara snabbare. Nu hade jag ju hoppats på att vara starkare i år än i fjol, så ca 20 sekunder efter Victor var lite för mycket.

Både Victor och Jonas Örjestad som var tre ska liksom jag på SM, så genrep för alla tre. De andra två körde dock tävling även i torsdags (Mockträsktempot).

Efter cyklingen i dag har vi haft en mysig eftermiddag i vår husbil uppställd på en ställplats alldeles bredvid havet. Övernattning här och sedan alltså linjelopp imorgon. Jag kör långa sträckan på 100 km på en för året ny bansträckning. Katten kör den kortare sträckan på 50 km med sonen.

Efter morgondagens lopp åker vi hem och packar om inför resan till Jönköping (Lekeryd) där SM äger rum.

Vännästrampet - Propaganda på årets första lopp i Sverige!

Idag blev vi troligen första arrangören av ett cykellopp sedan det nyligen blev godkänt. Vi har varit noga med att säkerställa att vi på alla sätt håller oss till FHM:s-rekommendationer och cykelförbundets regler.

Det blev en mycket fin dag när vi firade Vännästrampet 10 år.

Jag och bror har jobbat hårt för att få till stånd detta lopp och idag tackar vi också särskilt våra funktionärer Niclas Nyman, Lotta Svanefjord, Jonas Björkholm och Kent Åström som åkte runt banan och gjorde jobb för 12 personer. Vi hade även hjälp av Doris Ritola och Rolf Sjöberg på vätskekontrollen. Utan er hade det inte blivit något Vännästrampet.

I dessa tider är maxantalet 50 cyklister, och det var precis vad som var anmält.

I år hade vi av olika skäl ett nytt upplägg med tre etapper. Först ca 15 km, sedan 25 km och slutligen 90 km. Tre olika målgångar alltså och tre omstarter. Vädret var toppen och alla höll distanseringen på ett bra sätt.

För egen del var jag helt ouppvärmd när vi startade etapp 1 då det var en hel del att fixa innan start. Sedan vet jag inte hur det gick till, men jag gasade tidigt och vi var fem som var loss. Sedan gick det ihop och när jag matade igen fick jag lucka. Det blev en rejäl körare då jag matade själv ca 7,5 km fram till målgången som avslutades med 2 km uppför. Med en snittfart på 42,6 km/h höll jag undan från den jagande klungan. I mål hade jag dock en känning i höger vad. Jag var osäker på om det var en sträckning eller inte, men det visade sig senare att det nog bara berodde på att jag gjorde en lång maxning ouppvärmd.

Transportsträcka på ca 5 km och en paus innan alla startade om för etapp 2. Denna gång gick det allmänt lugnare, 2 stycken kom loss och ingen körde för att täppa utbrytningen. Själv rullade jag med i klungan för att försöka se om min vad skulle vakna till. Den kändes inte bra efter etapp 2, men vid transporten till etapp 3 började det kännas något bättre.

Så var det då så att alla cyklister rullade iväg för de sista 90 km i det som fortfarande var toppenväder.

Som alla andra år i just Vännästrampet har jag som mål att vara mest offensiva cyklist och när vaden började kännas bättre gjorde jag vad jag kunde för att uppnå det. Tror jag lyckades riktigt bra. Däremot gick det inte att komma loss. Det var ogynnsamma vindar och väldigt många starka cyklister som satte stopp för det. Så det blev första gången på fem år jag inte kom loss mellan Nordmaling och Bjurholm.

Vi var dock några stycken som trots att vi visste att det inte skulle gå, körde offensivt. Merparten valde dock att ligga och spara kraft i huvudklungan. Att köra som jag gjorde är bra för att få form inför det som verkar bli tävlingar inom några veckor. Dessutom är det roligare.

Det kommer fler bilder som ni kommer att hitta på Vännäs CK:s facebooksida, tagna av Jonas Björkholm.

Men dessa har vi fått hittills (Foto: Ronny Hedström). Många gånger matade jag på och som på bild 1 tittade jag bakåt för att se om jag/vi skapat något eller om någon annan vill hjälpa till. Ofta blev det en nej på båda frågorna och det innebar att jag fick rulla på (bild 2).

Jag gick på alla utbrytningar och provade själv en mängd gånger idag. Rolig cykling. När det avgjordes var jag dock för enda gången i dag instängd, så två cyklister hamnade framför huvudklungan. Så kan det gå.

Jag och två tre andra körde hårt sista två målen med hela klungan på hjul. Inte bra om man strävar efter bästa möjliga placering, men roligt och bra träning.

Till slut hade vi ätit ikapp Peter Nilsson från Team Elgiganten Piteå. Men Michael Wincent från Team UV hann vi inte ikapp.

Så in i målbacken som är 2 km. De flesta hade liftat med större delen av loppet, så jag gissade det skulle bli jobbigt.

Samuel Brännlund från Team UV gick i början av backen och jag tog rygg. Nu hade jag kört hårt hela loppet och han hade sparat sig, men jag hade troligen inte gått med även om jag varit fräsch. Han tryckte riktigt bra, och jag låg i rygg på honom. Jag insåg att detta håller inte hela backen (snitt på 563 watt första 45 sekunderna), så jag lät honom gå. Då var jag redan rökt så 3 cyklister till passerade. Jag tog mitt tempo och lyckades på slutet gå ikapp 2 av dem och tog en i spurten.

För egen del blev det ett bra formbesked. Att ha så pass bra kraft på slutet (mycket bättre än 430 watt som det blev i dag i klättringen gör jag inte när jag är pigg), när jag sista 30 minuterna hade en NP på 345 watt, de sista 90 minuterna på 328 watt, och för hela loppets 4 timmar en NP på 313 watt känns lovande inför kommande tävlingar. Vikten är dock fortfarande för hög, och jag har inte lyckats komma ned i den tävlingsvikt jag hade i mars innan Corona slog till och vikten steg. Ja, ja. Man kan inte få allt

Det var i alla fall skoj att Vännästrampet flöt på bra, vi höll oss till alla rekommendationer, cyklisterna var glada, många körde sig trötta och vädret kunde inte bli bättre.

En toppendag helt enkelt.

För övrigt har vi ikväll sett på film och tagit det lugnt vilket både jag och Katten behövt efter dagens urladdning. Jag har också ätit på, men nu behöver jag fylla på mer innan jag lägger mig. Jag har gjort av med ca 6500 kalorier i dag, och det äter du inte utan insats. Nu satsar jag bara på ca 5500 kalorier, men snart midnatt och jag har 2000 kalorier kvar. Bara jobba på...

Hårda intervaller ute och inne, och ny bansträckning på Vännästrampet

I går stod det intervaller på programmet. Men det stod också spön i backen hela dagen.

Vad göra? Ja, bara att rulla igång trainern. Jag öppnade fönster och dörrar in till vårt cykelgarage, men inte blev det särskilt kallt ändå.

Jag rullade igång och som vanligt känns det extra jobbigt på trainern när du inte använt den på ett tag. 5 ggr 40-20 skulle upprepas 4 gånger. Så totalt alltså 20 hårda 40-sekundare och sedan ungefär halva intensiteten på de 20 vilosekunderna. Jag satsade på att hålla de hårda delarna på samma intensitet som jag maxar en femma. Jag fixade alla 20 intervallerna, men det blev jobbigare än vad det "borde". Ingen riktigt bra känsla alltså.

Idag har jag arbetat, men bara halvdag. Sedan har jag varit ute och rekat bansträckningen för Vännästrampet som äger rum på söndag. Vi brukar alltid använda samma vägar, men i år fick vi veta att Trafikverket rivit upp ca 14 km av vägen, trots att de inte haft några invändningar när vi sökte tillstånd för Vännästrampet. Jag tror dock att jag hittat en alternativ väg som är okej, som går runt "katastrofvägen". Kanske inte exakt lika bra, men bästa möjliga. Sista 90 km blir dock samma bansträckning som alltid.

Nu på kvällen har vi haft intervalltisdag med klubben. Bra uppslutning och fin cykling.

Först 40-20 uppför Pengsjölia. Benen kändes initialt bättre än igår och det blev en högre effekt än i går de första 6 minuterna innan vi vände utför. Ett snitt på 400 watt var bra och då var förstås den hårda delen klart hårdare.

Sedan blev det en längre intervall runt Västeråsrundan. Nästan 5 km på 6.43 minuter gav en snittfart på 43,4 km/h. En av mina snabbare rundor med racern.

Sedan tillbaka till Pengsjölia för att köra två vändor till med 40-20. Nu började dock benen bli trötta så jag nöjde mig med ca 10 watt lägre snitteffekt båda gångerna.

Nu började både jag och de flesta bli hyfsat nöjda och benen trötta. Då hade vi bara en bonus kvar. Ett varv till runt Västerås. Även nu ca 10 watt lägre än första varvet så nu fick jag nöja mig med en snitthastighet på 42,3 km/h.

Ändå bra att totalt få till ca 32 hårda minuter ikväll. Med lugna bonusminuter och trevliga snack landade kvällen på ca 90 minuters cykling.

Tack alla för en riktigt fin kväll.

TT-test inte som tänkt och en krasch med skador

Igår var tanken att jag skulle köra ett lite längre (inte långt, men längre än vad jag brukar) test på tempohojen. Kroppen kändes inte toppen och det humöret sådär när jag åkte i väg för att trycka i stort sett max.

Sträckan inleds med 7,5 km med svagt motlut innan jag kommer in på maxmilen där det är mer kuperat. Vändning efter totalt 12,5 km och tillbaka till start.

Det blev dock inget av dessa 25 km. Jag gav W.O redan vid uppvärmningen.

Det har varit varmt väldigt länge och den relativt nylagda asfalten på de första 7 km är inte lyckad. Igår var den smält och man sjönk ned och fastnade i oljan/asfalten. Inte läge för ett test. Inte för att cykla där alls faktiskt.

Bara att vända om och åka till min andra teststräcka 15 km bort i Strand/Brån. Där finns 16 fina kilometer (vändning efter 8 km) cykling. Problemet är dock att det är många hus där med bilar som kör ut och in från avtagsvägar. Dessutom är vägen ganska smal och det är inte så att alla bilister tar det lugnt.

För att det ska vara så säkert som möjligt behöver du hålla extra koll, och då är det svårt att köra riktigt hårt.

Hur som helst rullade jag iväg mot start. Motgångarna fortsatte med att det nu blåste upp rejält. Det visade sig att det skulle bli kraftig kantvind från båda håll på testbanan.

Hur sträckan ser ut. En klättring på ca 1,3 km ut och och 2 km hem. Mer av åkbackar med totalt 65 hm. I övrigt flackt, men igår rejäl kantvind alltså.

Det var inte absolut max, men hårt. Jag önskade att det skulle kännas bättre, men du får inte allt.

Så helt plötsligt fick jag släppa av i en av utförslöporna då en bil körde om och 50 meter längre fram bromsar in för att svänga av vägen! Tur jag var uppmärksam, annars kunde jag kört in i den. Nu blev det bara ett farttapp. Därefter svänger en bil ut från en gård bara en bit framför mig. Jag blir lite orolig och släpper av en del, men kan snart trycka på då bilen får upp farten snabbt.

Rent allmänt hade jag hoppats på att benen skulle kännas lite bättre och att snitthastigheten skulle bli högre. Men för dagen får det vara okej med 45,3 km/h på de 16 km som avverkades.

Idag var det så dags för ett distanspass med Vännäs CK. Vi har haft mycket hög träningsnärvaro denna säsong, men i torsdags var vi bara 4 stycken och idag endast 3 (som också var med i torsdags). Det blev jag, Tjäder och Katten som gav oss i väg via Umeå till Hörnefors.

I Hörnefors blev det fika innan vi rullade hem. Rejält blåsigt i dag också, men det blev ändå en fin tur på ca 3 timmar och 20 minuter på de 110 km som vi cyklade.

Efter att vi varit hemma ett tag blev det lite tråkigare. Då kom sonen hem och han hade kraschat på sin cykel. Då var det alltså inte racern utan vardagscykeln. Han och en kompis hade varit i ett hopp och något hade gått fel. Stora sår på axeln armen och magen. Men som tur var verkar senor, muskler och skelett klarat sig. Ja, det blev några timmar med rengöring och fixande, men sonen är vid gott mod. Föräldrarna lite mer påverkade. Men det verkar ha varit tur i oturen, även om det kommer att svida ett bra tag framöver.

Cyklingens olika former - alltid toppen

Cykling kan vara så mycket, men det är alltid toppen. Efter gårdagens maxning med tempohojen blev det i dag en socialiseringsrunda med sonen i toppenväder.

Vi rullade Brännlandsrundan som är närmare 50 km och en hel del höjdmeter. Särskilt när du som Melvin inte cyklat så mycket. Det gick dock toppenfint på alla sätt.

Efter ca 32 km blev det ett stopp för att fylla på lite energi. Mysigt och trevligt alltså.

Väl hemma igen fixade jag familjens middag som i dag blev den lite starkare variant av kyckling och klyftpotatis.

I morgon är planen att köra lite med tempohojen och på söndag distans med Vännäs CK.

Maxmilen med tempohojen - Riktigt bra besked!

I kväll var det dags för den 3:e Maxmilen med klubben denna säsong.  Förutom med klubben har jag på senare tid kört sträckan ytterligare två gånger på max.

Då detta är min huvudsakliga teststräcka för att kolla formen var det i dag den 25 maxningen sedan 2016. Totalt har jag rullat maxmilen 59 gånger.

Det höll dock på att inte bli någon maxmil idag. Det är nämligen så att det är bedrövlig asfalt milen fram till start. Eller egentligen är den bara dålig då det är varmt. Då kokar asfalten och du sjunker ned och fastnar.

Idag var det 34 grader i skuggan och väldigt kvavt. Jag tog då racern för att kolla om det senare på kvällen skulle gå att ta sig till starten för Maxmilen eller ej. Jag höll på att fastna i asfalten och insåg att det skulle bli svårt att få till någon gemensam Maxmil i kväll. Men så från ingenstans kom regnet och sedan haglet. Fortfarande varmt i luften, men regn och hagel i ca 30 minuter gjorde att asfalten stelnade.

Hemma igen blev det en kort paus innan jag och Katten rullade iväg till kvällens träning.

Ja, innan dess hade jag förstås genomfört en ordentlig förberedelse. De 4-6 gånger under säsongen jag kör Maxmilen vad det går så förbereder jag mig som om det vore tävling för att då få en vettig jämförelse med tidigare resultat.

Så var det dags. Riktigt varmt, men skugga. Hyfsade vindar.

Katten fotar den nyjusterade tempohojen och min nya tempodräkt

Mitt rekord från 2018 var på 45,7 km/h. Det har varit väldigt svårslaget då det är en vändning där tempot går ned och dessutom två rejäla klättringar där du förlorar ungefär 1 km/h i snitthastighet.

Idag kände jag ganska snabbt att kroppen aldrig svarat så här bra sedan min allvarliga skada i början av 2019. Nu kändes det plötsligt som att jag var åter till 2018 som var min bästa säsong. Både effekt och hastighet skvallrade om att det kunde bli en ganska så bra tid i dag.

Bra tryck hela vägen och på slutet fanns det kraft för en spurt.

I mål tänkte jag att tiden var bra, men jag visste inte hur bra utan skulle få vänta tills jag laddat in träningen.

Men innan dess gjorde vi som vi brukar och rullade halva maxmilen lugnt och körde en maxning till från vändningen och hem.

Roligt när känslan är bra. När vi kom hem blev den ännu bättre. Det visade sig att jag fixade Maxmilen med ett snitt på 46,2 km/h. Nytt rekord, och klart snabbare än min näst snabbaste tid. För att vara på tempohojen var snitteffekten på 359 watt och NP på 365 watt. Klart lägre än på racern, men jag får bjuda på lite effekt när jag är mer aero. Jag ligger alltid ca 40 watt under effekten på racern. För att närma mig samma effekt går det ändå långsammare i och med att jag då behöver ha en mindre aggressiv position på tempohojen som försämrar aerodynamiken en hel del.

Så trots en trasig rygg och en havererad axel och dessutom mitt äldsta jag, var jag i dag mitt bästa jag.

Som en bonus så slog även Katten sitt personbästa med den nya tempopositionen som jag fixat till tidigare i veckan. Positivt att hon trivs så bra på sin nya tempohoj.

Temphojen nu godkänd och 40-20 intervaller i värmen

Vilka dagar vi har just nu här i norr! Tisdagsträning 18.30 och termometern visar 28 grader och solen lyser.

10 timmars cykling i söndags, vila igår och i dag alltså på det igen. Men innan dess hann jag med lite arbete och när jag kom hem fixade jag på Kattens nya tempohoj. Kapade pinnarna med 5 centimeter, så nu hoppas jag positionen fungerar ännu bättre. Sedan plockade jag bort lite delar så att cykeln skulle vara UCI-godkänd för tempotävlingar. Slutligen lite justering av växlar och bromsar. Nu bara ut och prova. Förhoppningsvis blev det bra.

Tvättade min egen tempohoj, vaxade och smorde kedjan. Lite mindre fix på den alltså.

Men sedan var det alltså gemensam tisdagsträning med Vännäs CK. Vi kör alltid intervaller som gör att det blir bra träning för alla även om kapacitet och målsättning skiljer sig åt.

I dag blev vi åtta stycken som rullade till Överbodabacken. Först en tröskelintervall upp, sedan 40-20 två gånger de 3 km upp till toppen och slutligen en hård intervall hela vägen upp.

De första intervallerna just under 6 minuter och den sista hårda intervallen blev ca 5 minuter för min del innan jag nådde toppen med ett snitt på ca 36 km/h.

Därefter fortsatte vi ett antal mil tillsammans där de som fick feeling kunde mata på en stund för att sedan återansluta till gruppen.

Efter två timmar var vi så åter i Vännäs och vi lägger ytterligare en givande och trevlig kväll till handlingarna.

Utmaningen - 10 timmars cykling i medelhavsvärmen

Vi blev fem cyklister där jag fick sällskap av klubbkamraterna Tjäder, Niclas och Eric. Det kompletterades av att Joachim Hansskog från Gimonäs CK.

Programmet för dagen var att ta oss igenom 5 olika kommuner och totalt avverka samma sträcka som det var tänkt att Vätternrundan skulle ha 2020. Det innebar att 315 km stod på programmet.

Vi hade planerat att rulla lugnt och fint och avverka sträckan på 10 timmar plus en lunch och en middag.

Det blev en riktigt fin dag där vi i nästan 30 graders värme och strålande sol avverkade mil efter mil.

Vi tog det verkligen lugnt till en början och jag såg till att ligga i spets de första ca 110 km med olika cyklister som sällskap. Trevligt och avslappnat.

Efter ca 130 km var det dags för lite lunch i Lycksele innan vi siktade mot Bjurholm. Vägarna hade varit toppen fram till Lycksele och så fortsatte det.

Nu körde vi i ett led och var och en tog förningar som passade för att vara lagom trött när vi var klara för dagen. För egen del blev det förningar på 15-20 km per gång och efter lite drygt samma sträcka hade de andra tagit sina förningar så var det dags igen. Blev ungefär 280 watt i förningarna och fortfarande i pulszon 2 och sedan ca 140 watt i kön. Sammantaget en balanserad insats.

Solen fortsatte att bränna och milen fortsatte att ticka in, även om det nu till stor del var motvind.

Förutom värmen var det som gav mest uppmärksamhet att helt plötsligt se en ren springa upp på vägen framför oss. Det spred sig lite oro i klungan, men räddast blev nog renen. När den såg oss, slirade den på asfalten. Den föll omkull innan den "börnade" iväg in i skogen.

Framme i Bjurholm blev det en rullkebab och en paus i aircondition. Nu var det lite tröttare ben här och där och middagen rullade inte in på samma sätt som till lunch.

Så iväg de 100 km som kvarstod innan vi åter nådde Vännäs efter 315 km. Vi hade rullat på lite för snabbt med ca 33,8 km/h i snitt förutom när vi snurrat runt i samband med matstoppen. En bra dag var till ända där alla varit pigga, starka och nöjda.

Jag hade bestämt mig för att det skulle bli 10 timmars träning så jag rullade lugnt i ytterligare två mil innan jag gav mig för dagen. 335 km blev det till slut. 128 i snittpuls och drygt 200 watt i snitteffekt. Inte så hög intensitet alltså, men 10 timmar är alltid 10 timmar.