Ytterligare en månad sedan jag sedan senast uppdaterade bloggen. Det beror helt enkelt på att det inte finns något nytt att berätta, och att "klaga" i inlägg efter inlägg känns bara surt.
Men surt är det ändå. Jag är fortfarande skadad efter min krasch på Gran Canaria i november. Det handlar inte om alla stora sår där de flesta fortfarande syns och påminner mig. Det handlar istället om att jag fått två mer långsiktiga problem. Det har konstaterats att höftkulan trycktes in i kroppen vid kraschen och det gör att höger ben fortfarande inte fungerar. Sedan har jag också problem med 3 kotor längst ned i ländryggen som låser rörelsemönster och kompletterar smärtan från höften.
Sedan tidigare vet många av er att jag har stora men efter min stora krasch 2019 vilken innebär att höger axel och ett flertal kotor långt upp i ryggen är ur fas. Med tiden har jag dock kunnat börja träna med dessa skador. De nya skadorna gör däremot att träning inte är möjligt.
Det känns rejält orättvist att jag på de 13 senaste cykelåren bara kraschat 3 gånger, men att hela 2 av dessa 3 gett så stora konsekvenser. I ett större sammanhang med krig och och osäkerhet i världen är det förstås världsliga ting. Alla problem är relativa. Men i mitt lilla sammanhang är konstant smärta, att inte kunna göra det jag älskar och att jag är så begränsad i vad jag kan göra, trots allt något som gör mig nedstämd.
Denna gång har jag nu nästan 100 dagar utan träning, och inte med någon riktig lösning i sikte. Jo, jag har suttit på cykeln under denna period och jag försöker göra det så ofta som möjligt då hälsan rent allmänt blir bättre. Men det handlar inte om träning för prestation utan om att ersätta typ en snabbpromenad.
Jo, jag har varit på en mängd behandlingar och visst minskar smärtan lite efter dessa tillfällen, men återställd är jag inte.
Vissa dagar känns det lite bättre, med lite mindre smärta. Så kommer hoppet, men snabbt slås det ned med en slägga och smärta, minskad rörlighet, och kraftlöshet gör sig påmind.
Jag är bra på att vara konstruktiv, se möjligheter och kämpa på. Men vissa dagar är det svårt och visst finns en mängd frustration i kroppen. Att ha ont och inte kunna röra på sig som man vill är helt enkelt inte skoj.
Jag ser verkligen fram emot och hoppas att jag framöver kan träna igen. Att kunna ta i utan att skadorna sätter stopp. Att känna att jag får bli trött, men på ett bra sätt.
Just nu ser det dock inte lovande ut. Snart behöver jag inse att det inte blir någon prestations- och tävlingssäsong 2022. Men vi människor lever ju på hoppet. Så på något mirakulöst sätt hoppas jag att kroppen helt plötsligt ska läkas och att det går att börja träna igen. Men chansen börjar rinna mig ur händerna. I alla fall för 2022.
Nu ska jag i alla fall åka till Mallorca med familjen och det känns kul. Det blir en familjesemester där det står socialcykling på programmet. Vi åker i slutet av nästa vecka och får en dryg vecka i det som jag hoppas blir fint väder och toppdagar.
