Själevadsfjärden runt - Riktigt bra!

Nästa helg är det tävlingar i Svanesund. Ett ställe där jag aldrig lyckats bra varken i tempo eller linje. Sedan har jag nu haft ett formtapp som bland annat beror på att jag inte kunnat träna på grund av min onda rygg. Sedan går det inte ha form hela säsongen, utan jag hade siktat på två riktiga formtoppar till SM och Nordiska och sedan även en bra form i maj. Alla de lyckades jag pricka in. Förutsättningarna inför Svanesund är dock totalt sett osäker.

Nu börjar det dock dra ihop sig i cupen med bara två helger kvar och visst vore det skoj med en hyfsad avslutning även om förra helgens mindre lyckade helg minskade förutsättningarna till en bra totalplacering.

Det är en balansgång när du å ena sidan har en rehabsituation för rygg och muskler som påverkas från rygg ned till benen, och å andra sidan behöver träna med bra kvalité för att få form.

Jag försöker nu lyckas med båda till de två sista tävlingshelgerna och sedan får fokus ligga på att bli helt fräsch.

Efter tävlingarna som var i helgen har jag vilat tre dagar denna vecka och tränat tre. Extremt mycket mindre än vanligt. Dock har jag försökt få till bra kvalité på alla pass.

Ett led i detta att få en rejäl genomkörare var att jag i dag åkte ned till Örnsköldsvik för Själevadsfjärden runt. 110 km med en hel del höjdmeter utan att det är sådär riktigt tufft. Som vanligt samlade detta motionslopp ganska så många starka cyklister.

Ja, det var flera år sedan jag var med i detta lopp. Men innan jag började tävla var jag med varje år. Såg precis denna bild som marknadsför loppet. Den är nog från 2011 och det är något av mina allra första lopp som cyklist. Jo, det är jag i svart och vitt längst fram. Lite vidare klädsel på den tiden och ännu hade vi inte fixat cykelkläder till vår nystartade klubb - Vännäs CK

De flesta av de som cyklade den långa sträckan tog det som en ren tävling och körde taktiskt och strategiskt för bästa möjliga placering. Själv hade jag bestämt mig för att skippa allt detta. Det handlade istället om att få en rejäl genomkörare, inte att ta det så lugnt som möjligt. Då kunde jag ju ha tränat på egen hand. Planen var att "utses" till dagens mest offensiva cyklist och sedan ville jag ha en hel del tid i höga effekt- och pulszoner. Det lyckades nog ganska bra.

Det blev ingen uppvärmning innan start, så de första 15 km tog jag som uppvärmning. Men sedan var jag så offensiv som jag orkade. Jag gick på utbrytning även om de var lönlösa (vindar och kupering gjorde det svårt att få det att hålla), och jag hämtade in utbrytningar. När ingen annan ville dra klungan gjorde jag det osv. Det var inte många andra som var intresserade av/orkade sätta färg på tillställningen, men några hjälpte trots allt till.

Det fanns en brantare klättring på varvet (vi körde två varv), med ca 20 km kvar. Hade det varit tävling hade jag nog kört strategiskt innan för att veta att jag skulle gå med en utbrytning, då denna klättring var enda stället det kunde hända. Idag tänkte jag annorlunda. Första varvet såg jag till att på egen hand borra i motvinden innan backen och hela vägen upp då jag gått loss en bra stund tidigare. På andra varvet låg jag i spets in i backen med hela klungan bakom. När så två cyklister som sparat sig stack tänkte jag att någon annan kanske kan ta det, men ingen orkade/ville. Sedan var det långt att hämta in avståndet i klättringen. Jag tänkte då att det blir en bra träning att mata ikapp det här på platten efteråt. Dock var det få som ville hjälpa till och det stannade av. När jag drog kom det sällan upp någon, eller alldeles för få.

Jag körde dock fortsatt på för att bränna ur kroppen. Med en dryg kilometer kvar till mål tog jag en långspurt med många andra på hjul. Sedan i själva spurten rullade några förbi.

Sammantaget blev denna dag riktigt lyckad och precis som jag önskade. Hade jag legat passiv hade nog inte de andra satt fart och då hade jag varit sur efteråt, och träningseffekten hade blivit låg. Nu fick jag bli trött. Om vi räknar bort de första 20 minuterna då jag körde lugnt blev det en normaliserad effekt på 323 watt de sista 2,5 timmarna. Det är jag riktigt nöjd med och kanske är formen ändå på gång!? Det blev också 17 minuter över 450 watt och nästan 30 minuter mellan 350 och 450 watt. Förhoppningsvis en skjuts för formen.

Ja, sedan kunde jag cykla hårt i 2,5 timmar och med bara med en liten känning i ryggen och musklerna. Förhoppningsvis blir det inte sämre till i morgon. En bra cykeldag helt enkelt.

Det blev också trevliga samtal både före och efter loppet.

Skuldkänslor, formtapp och felaktiga prioriteringar!?

Ibland undrar jag vad jag håller på med och hur mina prioriteringar ser ut. I helgen och dagarna efter var ett sådant tillfälle.

Jag älskar träning, cykling och tävling. Därför blir det också en stor del av mitt liv. Jag försöker att balansera det i relation till familj, arbete och annat och ofta går det bra. Men inte alltid.

Förståelsen är väldigt stor hos Katten (min sambo). Även hon gillar träning och vi vill ge varandra frihet att göra saker både tillsammans och för sig. Men det innebär ändå att prioriteringar kan bli fel.

Jag känner förstås lite skuldkänslor ibland när jag ägnar så mycket tid åt min cykling, och säkert kunde tiden ofta användas till något bättre. Och visst kan det drabba andra.

Sedan är det så att jag mår bra av att få träna, tävla och även få egen reflektionstid.

Jag ägnar tid, kraft, ambition och pengar åt min cykling och förutom familj och arbete finns det då inte mycket tid kvar. Ofta känns det roligt, stimulerande och rätt. Men under helger som den senaste får man sig en tankeställare. Många dagars frånvaro från familjen, och mer arbete både före och efter för att kompensera för frånvaro. Förutom tiden är det också en stor investering rent ekonomiskt.

Att då tävla i 39 minuter på lördagen, med en kropp som inte riktigt fungerar och dålig känsla för att på söndagen tävla i bara 45 minuter då ett sabotage med häftstift gjorde att jag inte kom i mål. Är det rimligt? Är det ett bra val att åka ända ned till Värnamo för detta?

Allt för att få tävla mot riktigt bra motstånd, för att försöka konkurrera och samla poäng i Swecup och för att i slutändan kanske få bestiga en pall eller två. Varför gör vi det? Är det viktigt?

Ja, så kan det kännas i bland. Men oftast tänker jag att planen är klar, målen är satta och jag vet exakt vad jag gör. Sedan kan det förstås ändå vara rätt eller fel..........

Att gå all-in i det jag gör har alltid varit en utgångspunkt och viktigt för mig. Det är enda sättet att skapa motivation jag gillar att få utmana mig själv och att utvecklas. Att få tävla mot de bästa är också en drivkraft. Det är lite av - allt eller inget. Men om det är rätt kan vi ofta ifrågasätta.

En bonus är att jag nu under veckan haft känningar av huvudvärk, bihålorna och en allmän förkylningskänsla. Inte otroligt att det bidrog att jag tvingades till en timmes promenad i regn och kyla efter att jag brutit under söndagen på grund av sabotage.

Mina val och prioriteringar går att ifrågasätta på många olika sätt, och jag gissar att det finns de i min omgivning som inte förstår vad jag håller på med. Kanske inte så underligt då jag i bland själv ifrågasätter mitt agerande.

För egen del brukar det dock bara gå några dagar så är mina tankar konstruktiva igen. I detta läge förutsätter det förstås att ryggen känns bättre, den förkylning jag har i kroppen är borta och kroppen känns bättre. Då kan jag nog se helgens tävlingar som bara är ett i mängden av lopp och jag tar mig tillbaka i attackmode. Dvs - Lösnings- och utvecklingsfokus. Vad kan jag göra för att lyckas ännu bättre nästa gång? Hur ska jag göra, hur ska jag agera? Träning, periodisering, kost, taktik, teknik, styrka, formtoppning och annat poppar upp. Vad kan jag göra till nästa tävling, vad kan jag göra till nästa år?

Ja, det är helt klart något tokigt med skallen, men jag verkar fungera så här. Då det finns andra ambitiösa och starka idrottare kanske jag inte är helt ensam, även om vi nog är i minoritet?!

Så nu rullar jag på enligt min planen jag hade innan säsongen och då är det två resor kvar i Sverigecupen innan det är höst. Sedan får vi se hur prioriteringarna ser ut inför nästa år.

Denna vecka har jag tränat tisdag och torsdag och vilat måndag och onsdag. Allt för att försöka kurera kroppen. I kväll körde jag maxmilen på tempohojen och fick då svart på vitt inse att bristen på träning och en inte helt kurant kropp gör att jag tappat form motsvarande ca 1,5 km/h, vilket är mycket. Inte helt muntert, men det är som det är.

Förhoppningsvis hinner lite form återkomma innan nästa helgs tävlingar. På lördag är planen att köra ett preparélopp i Ö-vik om kropp och knopp vill.

Swecup - Västboloppet: Sabotage!

Efter lördagens Värnamotempo där jag var besviken på många sätt var det chans till revansch på söndagens linjelopp, Västboloppet.

Ryggproblemen från lördagen som gjorde att jag inte fick ut det jag hade på tempoloppet fanns förstås kvar, men känningarna brukar vara mindre på racern. Bristen på form pga utebliven träning när jag rehabat ryggen fanns förstås kvar.

Att sedan Cykloteket Racing Team kraftsamlat och hade fem cyklister på plats för att göra sitt yttersta för att Richard Lööf skulle säkra linjeloppscupen och totalcupen skulle förstås göra utmaningen större. Men utmaningar är alltid roliga.

Vi skulle starta 08.00 och som det verkade i regn. Fem varv på en 18 km lång bana.

Det rullade igång och ryggen kändes helt okej. Sedan vet jag inte hur den känts om jag fått köra klart loppet, för det fick jag inte.

Inledningsvis var det några utbrytningsförsök, men det handlade mest om att kroppen skulle vakna. Till en början låg jag långt bak för att sista 6 km av första varvet ligga riktigt högt upp för att scouta banan och förutsättningarna inför senare varv när det skulle bli riktigt allvar.

In på varv två och det kändes helt okej.

Med 30 körde kilometer ser jag så något vitt på mitt framdäck. Ett framdäck jag för övrigt bytt på morgonen då det andra visade sig ha en reva. Sakta minskade luften och jag tvingades stanna. Häftstift!! Så var dagen förstörd.

Så surt att få bryta efter bara ca 45 minuters cykling. Inte fick jag heller någon som hämtade upp mig, utan det var bara att vandra tillbaka mot starten. Regnet droppade, det var kallt och jag gick i cykelskor - rejält besviken och upprörd. Inte bra för ryggen heller att vandra i kyla med cykelskor.

På min promenad inser jag att fler har haft samma problem med häftstift och punkteringar. Någon har helt enkelt kastat ut dem på vägen!!

När jag gått ca 60 minuter kommer äntligen en funktionär och hämtar upp mig och jag får åka de sista två kilometerna. Han berättar att han sopat bort 20-30 häftstift, så nu ska nog ingen fler punktera. Klen tröst för mig och de 10-tal andra som redan punkterat.

Vi kan förstås inte styra över alla förutsättningar, även om vi försöker. Väder, punkteringar, bansträckning, hur andra cyklar mm får vi förhålla oss till. Men att behöva förhålla sig till sabotörer, tycker jag är lite magstarkt.

Hur tänker de som saboterar på detta sätt? Förstår de verkligen konsekvenserna för oss som cyklar? Vad får de ut av det hela? Sååå dåligt helt enkelt.

Så surt att åka genom hela landet för att under lördagen inte riktigt kunna göra mig själv rättvisa, även om en pallplats alltid är en pallplats. Men att under söndagen inte få chansen alls var inte skoj. Troligen hade det varit svårt med en topplacering då Cykloteket skulle gjort allt för att jag inte skulle få poäng då jag låg trea i totalen. Hörde i efterhand att Cykloteket nu främst kört mot Patrik Boström som låg tvåa i totalen. Han fick ta alla ryck som olika cyklister i Cykloteket gjorde och gick Patrik loss hämtade de in honom. På detta sätt blev han förstås riktigt marinerad. Skickligt och starkt kört av Cykloteket som lyckades fullt ut och fick in Richard Lööf på andra plats och därmed har han säkrat linjecupen och praktiskt även totalen. Grattis Richard! Ja, sedan som pricken över i:et var även Cyklotekets Torbjörn DeJager först i mål. Svårt att lyckas bättre med ett taktiskt upplägg.

Själv kom jag tillbaka till husbilen, kall och på dåligt humör. Sedan in och streckköra hela söndagen för att komma fram först i dag till lunch. I bland undrar jag vad jag håller på med.....