RR: Nordiska Mästerskapen - Silvermedalj i tempo!

2016 lyckades jag knipa en bronsmedalj i Nordiska Mästerskapens tempolopp som då hölls i Sunne. I fjol var jag i ledning med några kilometer kvar då tävlingen hölls i Danmark, men fick då punktering. I år skulle det då bli min tredje chans att i landslagsdräkten få kliva upp på pallen. Denna gång i Norge. 

Jag var medveten om att det skulle krävas ett topplopp för att nå mitt mål. Det var många starka svenskar, norrmän och danskar på plats. Men jag hade inte gett upp. 

Jag kör alltid samma ritual och program för mina förberedelser som börjar ca 4 timmar före tempoloppet. Ganska snabbt i dag kändes det som att kroppen svarade lite extra och att benen var pigga. Jag vågade dock inte helt lita på det då förberedelser och uppvärmning är en sak och lopp en annan.

Så var det dags och jag gick ut som 3:e sista cyklist. Minuten före startade en norsk landslagsåkare och 3 minuter före en annan norrman som för övrigt vann VM-silver i Frankrike förra hösten då jag var där. Efter mig startade två starka landsmän.

Så var det dags. 300 meter och sedan direkt in i en klättring som på slutet var 7-8 procent.

Jag matade i väg hårt, men inte på max. Detta skulle helt klart vara en bana du kunde spränga dig i, och att göra det direkt var ingen bra idé. Jag försökte därför hålla igen första backen för att därefter mata på hårdare.

Efter backen var det en dryg mil där det böljade upp och ned och väldigt mycket sväng. Dock var det mer nedåt än uppåt och dessutom medvind. Jag försökte få med mig farten över alla krön, höll igen utför och matade på uppför de korta backarna. Det blev 11 km med en snittfart på ca 50 km/h och känslan var riktigt bra. 

Så gick det lite mer ihållande uppåt till vändningen och nu insåg jag att jag nog kört in ca 45 sekunder på norrmannen som startade före mig. Det gav förstås ännu mer självförtroende. Jag aktade mig dock för att köra ikapp för fort då det kunde innebära att jag tog slut. Tog istället mitt eget tempo och nötte efter ca 4 km till ikapp.

Innan dess hade det varit ytterligare en längre klättring som var riktigt tuff.

Men så var jag förbi norrmannen och ett tag senare svängde vi höger in på en ny väg. Direkt nästan rakt ned och så en höger och en vänstersväng innan det direkt gick uppåt. Först svagt och på slutet ca 16-17 procent. Ned på lilla klingan och bryta sig upp.

Jag hade sparat lite utför och det var tur, för nu väntade ytterligare några tuffa kilometer där det mest var uppför. 

Så en t-korsning och vänster. Drygt 4 km kvar och nu var det bara att gasa på. Det började bli segt, men benen svarade fortfarande.

Jag höll trycket och höll mig också till min plan som jag satt upp innan loppet. Jag visste var det skulle maxas och var det skulle avvaktas etc. 

Det kändes så bra att jag nästan fick lite segervittring. Kanske kunde detta räcka riktigt långt!?

Så bara en kilometer kvar och nu matade jag vad jag hade. Mållinjen framför mig och jag skär den i 49 km/h på slättan (lite svagt uppför) utan medvind. Det måste betyda att det loppet var väldisponerat!?

Väl i mål pustar jag ut och undrar hur det gått. En norrman i publiken erbjuder sig att kolla på nätet då det var liveresultat där. Jag tänkte att kroppen var bra idag och jag kunde inte kört många sekunder snabbare, så jag är nöjd oavsett placering. Men självklart ville jag åt pallen.

Jag såg att mina två landsmän som startat efter mig kom in för sent, så några nya namn skulle inte komma in i toppen.

Norrmannen berättar att jag är tvåa. 12 sekunder från guldet. Inte så mycket, men jag har svårt att se vart jag skulle hitta alla de tolv sekunderna även om det bara är ca 0,4 sekunder per kilometer. Vinnaren Arvid Johannesen vann också silver på VM och hade jag då bara varit tolv sekunder efter honom hade det räckt till VM-brons. Svårt att inte vara annat än nöjd! Jag såg senare att jag var snabbaste svensk av alla som körde oavsett klass, och det var ytterligare ett bevis på att jag hade dagen.

Vi avverkade alltså nästan 30 km med en bit över 300 höjdmeter och min snittfart blev en bit över 43 km/h. Snabbare än så kör jag inte, helt enkelt.

Nedan ser ni topp 9 för dagen.

Efter att ha återhämtat mig ett tag, duschat och fixat lite så var det dags för prisutdelning på kvällens bankett. En medalj och ros senare så känns det riktigt fint.

I morgon är det så dags för linjeloppet. Nästan 150 km och ca 1400-1500 höjdmeter. En ny utmaning helt enkelt. Kanske inte riktigt my cup of tea, men det var ju i och för sig inte dagens tempobana heller. Så självklart ska vi köra vad som går.

En utmaning är att jag har problem att med min framväxel, så jag har mekat med den under kvällen. Det är inte en av mina starkare sidor, men jag hoppas att växeln håller sig i schack imorgon.

Upp i arla morgonstund då starten går redan 09.00.

Nu får vi se om jag kan få till åtminstone 4-5 timmars sömn. Är i alla fall riktigt glad för dagen som varit.

Husbilen skakade och tempobanan för Nordiska är undersökt

I går kväll när vi skulle övernatta i Töcksfors som ligger på gränsen till Norge uppstod problem. Det stod på internet att det skulle finnas en rastplats där och väl i Töcksfors visades en skylt till ytterligare ett ställe med rastplats. Tyvärr visade det sig att såväl karta som verklighet var fel. Ingen rastplats, så vi fick söka upp en parkeringsficka. Det blev sådär. Varje gång ett större fordon körde förbi under natten så skakade hela husbilen. Lite skralt med sömn helt enkelt.

Belöningen blev att vi idag fick gå på köpcenter i Töcksfors. Det blev en hel del fynd för Melvin och några för Katten. Själv blev jag lottlös. Så kan det gå.

Efter en massa outlets och dessutom storhandling hade klockan hunnit bli vid 14.30 innan vi passerade gränsen. Någon timme senare var vi i Ås (3 mil söder om Oslo).

Vi tog husbilen och rullade tempobanan för helgens Nordiska Mästerskap. Verkligen intressant bana. I stort sett aldrig platt och några riktigt branta avsnitt. Bland annat en klättring på 9% och på ett annat ställe ett kortare avsnitt på över 16%, och detta i ett avsnitt med klättring både före och efter.

I stort sett aldrig rakt. Det var otaliga svängar åt alla möjliga håll. Sedan var vägen mycket smal. Det var en utmaning att köra med husbilen och få möten. vid ett tillfälle fick vi backa in på en annan väg för att lösa det hela.

30 km cykling med många utmaningar och det lär aldrig hinna bli tråkigt i alla fall.

Efter att ha rullat banan tog vi riktning mot resans första camping. När jag sökt efter campingar har jag insett att det finns väldigt många campingar i Norge som verkar vara sådär. Denna camping - Vestby Hyttepark, 10 km från Ås var inget undantag. När vi kom dit visade det sig att de inte visste om de hade lediga platser och inte heller vart. Vi fick söka själv. Vi hittade en plats och för att få el skulle man dra strömmen från en närliggande stuga. Senare visade det sig att det inte fanns någon servicebyggnad med kök. Det fanns inte heller någonstans att diska, mer än en liten vask utan varmvatten. Ja, vill du duscha kostar det 25 kronor för 6 minuter utöver själva campingavgiften.

Vi valde trots alla tokigheter att välja att se det positiva. Vi blir kvar här två nätter.

Efter incheckning cyklade jag de 10 km till starten för tempot. Sedan drog jag av hela tempobanan med tempohojen. Jag bestämde mig för att trycka medelhårt hela vägen utan stopp. Allt för att få en bra känsla av banans utmaningar, men samtidigt ha mycket sparat.

Jag höll ungefär samma tryck hela vägen och det kändes helt okej i dag i kroppen efter gårdagens bedrövliga cykling.

Hur var då bansträckningen? Ja, den var rolig. Det hände något hela tiden och du behövde vara på helspänn för att vara beredd i alla svängar och alla höjdförändringar. Tittar men på kartan så verkar det ganska rakt. Det kan jag säga, att det var det inte.

För egen del är det förstås sådär när det bitvis är så brant att jag behöver gå på lilla klingan fram. Då vet jag att min kroppsvikt är till min nackdel. Några svängar var jag också på gränsen att kunna ligga kvar i fartställning, och där behöver jag kolla igen om det är möjligt. Det kommer att bli en riktigt tuff utmaning och för att jag skulle ha största möjliga chans att lyckas skulle det vara få svängar och få höjdmeter. 437 höjdmeter på en 30 km lång sträcka är ganska så mycket. Men jag lovar att jag ska göra vad jag kan på en bansträckning som har det mesta.

Det blev ca 30 km med en snittfart på ca 39 km/h, 78% av maxpuls och 272 watt. Känslan i kroppen var ganska bra även om jag hoppas på piggare ben till helgen.

Totalt blev det 50 km med transporten till och från campingen. Tillbaka och duscha och sedan middag vid 8 på kvällen.

Därefter blev det lite kortspel (chicago) och snart är det sovdags.

I morgon ska vi cykla alla tre. Det lär nog bli en tur runt både tempobanan och linjebanan.