Surt när kroppen inte vill vara med, och vi saknar dig Tova

Idag var planen att få till riktigt bra tempocykling. För att öka chansen till bra kvalité förberedde jag mig lite extra.

Jag värmde upp ca 20 km och sedan var det så dags för en av tre intervaller.

22 km med vändning var det första som stod på programmet. Tanken var att jag skulle trycka bra, men ha lite sparat. Så då borde minst 340 watt fungera hela vägen.

Så gav jag mig iväg och jag inledde på ca 350 watt, men redan efter två minuter gav jag upp av irritation. Jag kände att benen inte alls var där de skulle. Jag hade hoppats på 22 km som var hårda, men att det ändå skulle det alltså kännas bra och att det skulle finnas lite kvar. Så kändes det inte alls. En fortsättning skulle innebära en absolut maxning.

Tillbaka till start. Vad göra? Jag bestämde mig för att starta om, men sänka ambitionen. Mitt nya mål fick bli 330 watt. Det rullade iväg och det fungerade att ligga ungefär på tänkt effekt, även om benen kändes sämre än de borde.

Min ryggskada har varit sämre på senare tid, men då jag cyklar känns den av som minst. Att cykla tempo fungerar också hyfsat bra. Då är det klurigare men min trasiga axel när jag ligger i tempoställning. Jag hade fram till idag aldrig (i år) varit i tempoposition längre än 11 km, så idag skulle jag dubbla det. Efter 16 km började det smärta i axeln, inte bra.

Men jag rullade ändå hela sträckan. Ingen bra känsla i benen, ont i axeln och lägre snittfart än vad jag hoppats på. Även om det inte var max, hade jag tänkt landa på över 45 km/h. Men jag fick nöja mig med 44,8 km/h. Alla dagar blir inte som man vill, helt enkelt.

Jag rullade lugnt i fem km och nu var tanken att intervall 2 skulle genomföras.

Maxmilen på samma effekt som förra intervallen var tanken. Iväg, men efter 1 km avbröt jag igen. Känslan i benen var verkligen inte bra. Pulsen inte så hög, men benen strejkade. Tillbaka till start och jag bestämde mig för att sänka effekten med 10 watt.

Ja, jag hanterade denna intervall, och pulsen låg inte så högt. Men benen var alltså inte med mig. Ja, sedan blev axeln ännu sämre.

Surt när det saknas ca 10% av den kapacitet jag hade trott att jag hade i dag. Att det dessutom blir problem med mina skador är ju inte något plus heller.

Den tredje intervallen som skulle vara på 5 km bestämde jag mig för att stryka. Känns det inte bättre får jag till slut acceptera att det blir till att ta nya tag en annan dag. Kanske kände kroppen att just den 2 juli inte är en bra dag!?

Totalt 68 km cykling (en timme och 45 minuter) på tempohojen varav ca 34 km i tempoställning.

I sammanhanget är förstås cykling världsliga ting.

Idag är dagen då Tova inte orkade längre efter att ha kämpat länge. Så länge sedan, men ändå så nyss. Idag har vi saknat Tova i 6 år.

På bilden ska Tova och Melvin till skolavslutningen 2014. Det blev den sista fina dagen som Tova hade. På natten åkte vi till sjukhuset och sedan kom inte Tova hem igen.

Melvin, Katten och jag besökte Tova ikväll.

Maxmilen med tempohojen - Riktigt bra besked!

I kväll var det dags för den 3:e Maxmilen med klubben denna säsong.  Förutom med klubben har jag på senare tid kört sträckan ytterligare två gånger på max.

Då detta är min huvudsakliga teststräcka för att kolla formen var det i dag den 25 maxningen sedan 2016. Totalt har jag rullat maxmilen 59 gånger.

Det höll dock på att inte bli någon maxmil idag. Det är nämligen så att det är bedrövlig asfalt milen fram till start. Eller egentligen är den bara dålig då det är varmt. Då kokar asfalten och du sjunker ned och fastnar.

Idag var det 34 grader i skuggan och väldigt kvavt. Jag tog då racern för att kolla om det senare på kvällen skulle gå att ta sig till starten för Maxmilen eller ej. Jag höll på att fastna i asfalten och insåg att det skulle bli svårt att få till någon gemensam Maxmil i kväll. Men så från ingenstans kom regnet och sedan haglet. Fortfarande varmt i luften, men regn och hagel i ca 30 minuter gjorde att asfalten stelnade.

Hemma igen blev det en kort paus innan jag och Katten rullade iväg till kvällens träning.

Ja, innan dess hade jag förstås genomfört en ordentlig förberedelse. De 4-6 gånger under säsongen jag kör Maxmilen vad det går så förbereder jag mig som om det vore tävling för att då få en vettig jämförelse med tidigare resultat.

Så var det dags. Riktigt varmt, men skugga. Hyfsade vindar.

Katten fotar den nyjusterade tempohojen och min nya tempodräkt

Mitt rekord från 2018 var på 45,7 km/h. Det har varit väldigt svårslaget då det är en vändning där tempot går ned och dessutom två rejäla klättringar där du förlorar ungefär 1 km/h i snitthastighet.

Idag kände jag ganska snabbt att kroppen aldrig svarat så här bra sedan min allvarliga skada i början av 2019. Nu kändes det plötsligt som att jag var åter till 2018 som var min bästa säsong. Både effekt och hastighet skvallrade om att det kunde bli en ganska så bra tid i dag.

Bra tryck hela vägen och på slutet fanns det kraft för en spurt.

I mål tänkte jag att tiden var bra, men jag visste inte hur bra utan skulle få vänta tills jag laddat in träningen.

Men innan dess gjorde vi som vi brukar och rullade halva maxmilen lugnt och körde en maxning till från vändningen och hem.

Roligt när känslan är bra. När vi kom hem blev den ännu bättre. Det visade sig att jag fixade Maxmilen med ett snitt på 46,2 km/h. Nytt rekord, och klart snabbare än min näst snabbaste tid. För att vara på tempohojen var snitteffekten på 359 watt och NP på 365 watt. Klart lägre än på racern, men jag får bjuda på lite effekt när jag är mer aero. Jag ligger alltid ca 40 watt under effekten på racern. För att närma mig samma effekt går det ändå långsammare i och med att jag då behöver ha en mindre aggressiv position på tempohojen som försämrar aerodynamiken en hel del.

Så trots en trasig rygg och en havererad axel och dessutom mitt äldsta jag, var jag i dag mitt bästa jag.

Som en bonus så slog även Katten sitt personbästa med den nya tempopositionen som jag fixat till tidigare i veckan. Positivt att hon trivs så bra på sin nya tempohoj.

Jagade personbästa på maxmilen - Mjölksyran sprutade

Mycket gemensam träning med Vännäs CK på senaste tiden. Idag hade vi vår 5:e gemensamma träning de senaste 10 dagarna.

På programmet idag stod Maxmilen (10 km på tid). Innan träningen rullade jag själv ca 25 km med tempohojen och sedan blev det en timmes paus innan det var dags.

De gånger jag kör denna sträcka för att se hur formen är laddar jag upp nästan som om det vore tävling. Så rejäl uppvärmning, liniment, sportdryck, rödbeta, koffein och PWO.

Genom att jag vid mina test förbereder mig på samma sätt så är det lättare att bedöma formen. Sedan har förstås vindarna betydelse för tiden. Men effekten säger ju också en del.

Vi blev idag 7 stycken som ville tävla mot oss själva. Vädret var toppen och humöret hos alla på topp.

Jag ville gärna utmana mitt personliga rekord från 2018, så när vi rullade iväg startade jag rejält hårt. Känslan var riktigt bra, och första delen av sträckan avverkades snabbt.

Nu visade det sig att jag varit för positiv till min kapacitet, så snart sprutade mjölksyran (laktatet) väl mycket. Pulsen rusade också.

Efter första klättringen och utförslöpan såg det alltså bra ut, men när det bara gick svagt uppför var jag tvungen att släppa av några gånger för att inte sprängas helt.

Framme vid vändningen slutade jag trampa lite tidigare än vad jag brukar, för att återfå kraften till motvinden på hemvägen.

Så kändes det lite bättre, men snart var det lite kris igen. Så på tillbakavägen blev det 3-4 gånger jag var tvungen att sluta trampa lite kort för att få tillbaka trycket.

Väl i mål hade jag en för mig bra snitteffekt på tempohojen. Men det hade varit ännu snabbare om jag gått några watt lägre och då klarat att hålla samma tryck hela vägen.

Rejält trött i mål, men det hade ändå gått ganska så fort såg jag på klockan. Med andra ord var min nya tempoställning hyfsad och kroppen var inte helt av banan.

Efter första urladdningen rullade vi lugnt till vändningen och sedan full fart de 5 km till mål. Jag höll nu lägre effekt och det kändes kontrollerat. Men i och med att jag hade tryck hela vägen blev det samma tid som med högre effekt på hela maxmilen.

Lite snack och sedan rullade vi tillbaka. Totalt 75 km i dag och då 15 km rejält hårt.

Väl hemma laddade jag in träningen och såg att jag snittat 45,9 km/h på Stravasegmentet - Maxmilen, och var bara 4 sekunder från mitt personrekord. Nästan 46 km/h på maxmilen är bra alla dagar i veckan, då det är ganska så många höjdmeter. Bara 4 sekunder från mitt rekord är jag nöjd med, då jag inte pejsade mig så bra och dessutom brukar mina bästa tider varje år komma i juli. Snitteffekt på 360 watt och NP på 368 watt. Bra siffror på tempohojen då jag alltid ligger ca 40 watt under effekten på racern.

Katten som cyklade på sin tempohoj för tredje gången i livet krossade sin tid från förra veckan. Hon är redan riktigt snabb (ca 37 km/h på den tuffa maxmilen), och med mer erfarenhet, högprofilhjul, tempodräkt och tempohjälm kommer det gå ännu snabbare.

För övrigt var det många snabba tider i dag och flera personbästa. Bra kört alla.

Spännande utmaning på söndag, maxmilen i går, och premiär i tisdags

Av en mängd olika anledningar har jag varit frånvarande på bloggen i nästan 2 månader. Många av er har hört av sig och undrat om något hänt. Jag kan nästan förstå det då jag kontinuerligt skrivit på bloggen ända sedan 2013. Men inget särskilt har hänt förutom att jag till stor del stängt ned mina sociala medier och fokuserat på att få till den övriga tillvaron så bra som möjligt.

Nu är jag dock tillbaka och vi får se om jag kan komma upp i samma motivation som tidigare. Ja, nu tänker jag framåt och släpper historien.

Denna vecka har vi då slutligen fått vettiga plusgrader här i norr och vi har då också haft vår träningspremiär på racer med klubben.

Vi börjar hårt med tre gemensamma träningar denna vecka. I tisdags inledde vi med 70 km cykling som kryddades med tröskelintervaller, några ännu hårdare intervaller och så en del fartlek.

Vi kör ett upplägg som gör att även med olika kapacitet hos cyklisterna har alla möjlighet att få kvalitativ träning samtidigt som vi kör tillsammans. Vädret var för första gången i år riktigt fint och det blev en trevlig kväll.

I går körde vi så maxmilen. Vi har en sträcka där vi varje år vid flera tillfällen kollar hur fort vi kan cykla ca 10 km. En del höjdmeter och igår dessutom rejäl vind.

Jag har precis plockat ut tempohojen, då vädret varit för dåligt och dessutom har jag svårt att få till riktigt bra tempoträning då följderna av mina skador jag fick i fjol fortfarande ställer till det.

Jag har också bytt sadel, så de fyra träningspass jag gjort innan gårdagens maxmil har alla genomförts på olika sadelhöjd och även övriga inställningar har ändrats fler gånger än det varit träningspass. I går kändes det dock hyfsat, även om det finns mer att fila på. Sedan skadan är jag tre cm kortare i överkroppen, och i fjol fick jag aldrig till sittställningen ordentligt, men nu har jag bestämt mig för att åter få till det bra.

Även igår var vi många som ville bli lite trötta på först en mil på max och sedan 5 km på max. Under fem mils cykling totalt, men ändå kvalitativt totalt sett.

För egen del blev det inga rekordtider, så det är en bit kvar till kapaciteten jag hade 2018 som var min bästa säsong hittills. Ca 350 watt innebar att jag behöver höja mig ca 15% för att ha samma effekt som på racern. Dit har jag aldrig nått (inte ens 2018), men jag hoppas i alla fall närma mig. En snittfart på drygt 44 km/h är okej i dålig vind och med en del höjdmeter, men jag hoppas att det ska bli bättre. En bit kvar för att jag ska mitt bästa jag, alltså.

Katten gjorde sin första maxmil på sin nya tempohoj. Hon gjorde det riktigt bra och tyckte tempo var toppen. Skoj!

Överlag var det bra och trevlig cykling från alla inblandade.

I morgon är det konfirmation för sonen, så då blir det trevligheter utan cykling.

På söndag är det dags för det tredje gemensamma passet med Vännäs CK denna vecka. Det blir en riktigt spännande utmaning. Vi ska cykla upp och ned för Pengsjölia. En ca 2 km lång klättring med 100 höjdmeter. Vi cyklar så många varv vi hinner på två timmar. Sedan är det lunchpaus. Därefter två timmar till följt av fikapaus. Så avslutar vi med två timmar till. Totalt alltså 6 timmars cykling upp och ned för Pengsjölia. Det blir intressant att se hur jobbigt det blir, hur många höjdmeter vi hinner och hur lång sträcka vi avverkar. Vad som är lämplig intensitet? Ja, det känns mycket osäkert då jag aldrig provat något liknande. Men jag får börja lite lugnare så jag inte spränger mig.

Jag har idag märkt ut startpunkt/vändning i botten av backen och vändningen i toppen av backen. Ska bli spännande det här.

Start och vändning. Sedan några hundra meter innan klättringen börjar

Vändning ca 100 meter efter toppen.

Toppresultat och bottenrekord på samma dag!

Idag är det första vilodagen från träning efter 11 raka träningsdagar. Jag summerar 26 timmar och 810 km på dessa 11 träningsdagar.

Sedan mitt förra inlägg i söndags har det alltså blivit tre träningsdagar.  I måndags kombinerade jag arbete med träning. Cykling till och från Umeå för möte med Region Västerbotten och Lärarhögskolan. Det rullade in 70 km i träningsdagboken utan att det tog någon extra tid. Perfekt alltså. Efter mycket och hård träning var det dessutom ett podpass. Ganska lugn cykling, fint väder och en träningspodd i ena örat. Balsam för kropp och själ.

I tisdags var det träning med Vännäs CK. Tanken var att vi skulle köra lagtempo i ca 40 km plus lite uppvärmning. Det gick väl hårt uppför för vissa och sedan blev det väl lugnt i övrigt. Så förutom att jag i spets körde på rejält utför och mot slutet, så blev det för mig ett lugnt pass.

Så i går var det dags för maxmilen. Vännäs CK:s testbana för tempo och racer. En mil så fort du kan på en bana som böljar förutom en klättring som du då kör två gånger i och med att det är en vändbana.

Innan vår gemensamma träning tog jag tempohojen för att köra maxmilen med min nya tempoställning. Det blev en tråkig tillställning. Visst kändes positionen på cykeln helt okej, men i övrigt var det inte mycket som var bra. Vindarna var dåliga, benen var svaga och rent allmänt gick det för långsamt. Jag gav helt enkelt upp flera gånger under mitt test och inga bra signaler blev det. Allt för trött, allt för segt, allt för långsamt.

Detta skapade helt klart en osäkerhet kring både det ena och det andra. Är min nya position på hojen klart sämre än tidigare? Ja, det är för tidigt att säga, men risken finns. Hur kommer det sig att jag är närmare mitt tryck från ifjol när jag kör racer, men långt ifrån på tempohojen? Vad krävs för att ändra på det? Att jag allmänt var seg, var dock mer rimligt utifrån att jag tränat så pass hårt på slutet.

Det blev lite mer intervalltid på tempohojen, utan att jag på något sätt blev gladare av det.

En kort paus och byte av cykel till racern, innan jag och Katten åkte till vår gemensamma träning med Vännäs CK. 10 km uppvärmning fram till starten för maxmilen och sedan lite intensitetsökningar innan vi körde igång.

Vi startade med ca 20-30 sekunders mellanrum och när alla övriga startat bar det av. Av någon underlig anledning var benen nu mycket piggare och jag kunde pressa mig mer än på tempohojen. Visst blev det rejält jobbigt, men jag hade bra tryck hela vägen. Det kändes också som att det gick fortare än vad det brukar. Nu ska vi dock ha med oss att vindarna var bättre än tidigare under dagen och vädret var fint.

Efter ca 7 km hade jag tagit mig förbi de andra 6 som startade före mig och trots en rejält hög puls blev det också en bra avslutning. I mål visar det sig att jag snittade 41,8 km/h, just under 14 minuter. Slog min bästa racertid från i fjol med tre sekunder, och klart snabbare än mina tidigare försök i år. Förvånande bra, och extra förvirrande då hur det kunde gå så dåligt med tempohojen.

Efter att alla var i mål rullade vi lugnt fram till vändet och sedan var det dags för en sista intervall på 5 km. Tuffare denna gång, men jag lyckades hålla samma snitteffekt som på maxmilen. 396 watt under 14 + 7 minuter är inte det bästa jag presterat, men inte så långt från mina bästa effektsiffror.

Bra besked för den allmänna formen och frustration kring tempocyklingen blev resultatet av dagen.

I övrigt körde alla bra och flera lyckades bra med att jaga sina egna rekord. Rent allmänt är också denna typ av träning rolig. Lugnt och socialt före och efter och sedan en stund då alla har chans att köra så hårt de vill. Passar alla oavsett målsättning och kapacitet.

Väl tillbaka hemma verkade vindarna vara hyfsade för att köra vår andra testbana - Västerås runt. Om jag tog ut tempohojen och gjorde en bra tid skulle jag bli lugn igen - resonerade jag. Sagt och gjort. Jag rullade 3 km till start och gav mig iväg med tempohojen. Jag tryckte vad jag kunde, med hoppet att vara nära 6.35 som är mitt rekord. Benen kändes sådär och känslan var att hastigheten inte riktigt var där den skulle. I mål tryckte jag av klockan och kunde konstatera att effekten var lägre än vad jag hoppats och tiden sämre än vad jag trott och hoppats innan start. Inga klargöranden eller lugnande besked här inte.

Ja, då var det bara att åka hem med en splittrad känsla. Min snabbaste tid ever på racer på Maxmilen och bedrövlig fart och effekt på tempohojen och det samma dag.

Det krävs helt klart mycket jobb framöver när det gäller tempocykling och position på hojen om det ska bli någon ordning. Samtidigt bar besked om grundkapaciteten.

Från idag och till på lördag är vi hos Kattens syster med familj. På söndag blir det en riktig långrunda på 240 km med klubben. Sedan får vi se hur vi går vidare för att hitta farten på tempohojen.

Maxtest på tempohojen - Vilken drabbning!

Det har varit tunt med uppdateringar här på bloggen. 8 dagar sedan sist faktiskt. Då hade vi precis kört maxmilen i nästan nollgradig "värme".

Efter det har det varit så mycket på arbetet och dessutom en hel del frustration.

Redan innan maxmilen förra torsdagen började jag känna att kroppen inte svarade som den skulle. Jag vilade därför två dagar (fredag och lördag). När jag så skulle köra träning på söndag blev det fullständigt haveri på trainern (iskyla och regn ute). Jag skulle köra fyror men pulsen sköt i höjden som en raket. Redan innan sista fyran hade jag 11 minuter i pulszon fem, vilket i vanliga fall borde varit ca 6-7 minuter med den effekten. Dessutom avslutade jag både andra och tredje intervallen på 97% av maxpuls, vilket borde varit kanske 93%. När jag så startade den sista fyran var jag redan på 93% av maxpuls efter 1 minut, så då valde jag att avsluta. Något fel med kroppen var det.

På måndagen skulle jag så köra MAF-intensitet, och återigen ett misslyckande. Pulsen sköt iväg och snitteffekten för timmen blev alldeles för låg.

Provade en vilodag till efter två träningar med haveri.

På onsdagen stod det åter maxmilen med Vännäs CK på programmet. Även denna vecka på racer. På uppvärmningen drog åter pulsen i väg. Säkert 20 slag för högt. Vi ska också säga att jag haft en vecka med extra problem med mina kotor. När jag så sträckte ut ryggen innan vi skulle starta smällde det till i ryggen och det blev lättare att andas. Kanske hade detta med de dåliga träningarna under veckan att göra? Jag har nämligen svårare att få luft då ryggen är sämre. Svårt med djupandning helt enkelt.

Oavsett om det berodde på det, så gick maxmilen på racern nu hyfsat okej. 10 sekunder snabbare än förra veckan och en snittfart på en bit över 40 km/h. Fortfarande ca 30 sekunder från mitt rekord, men dit ska det förstås vara långt efter mina skador.

Ytterligare en vilodag i går. Tänker att jag kört hårt under många veckor, så nu kör jag lite extra vila under någon/några veckor så får vi se om jag kommer ur effektplatån där jag stått och stampat ett tag.

Så idag stod det på programmet att för första gången sedan min skada prova Maxmilen på tempohojen och samtidigt vara så optimerad som det nu går när du kör direkt efter arbetet. Med andra ord: ordentlig kosthållning under dagen, tävlingsutstyrsel och samma förberedelser som på tävling sista två timmarna innan insatsen. Detta upplägg gjorde mig faktiskt lite spänd.

Inte från i dag, men samma hoj. Enda skillnaden är att jag nu kör Zipp 808 NSW

Hur pass mycket efter mitt bästa jag är jag just nu?

Det skulle visa sig bli en rejäl drabbning med mycket frustration.

Ordentlig uppvärmning. Sedan var det då dags! 10 km med vändning. Ca 70 höjdmeter och de flesta vid två korta, men relativt branta klättringar.

Höjdprofil för maxmilen

Jag hade satt ett effektmål som jag trodde var möjligt och det var det jag siktade på när jag drog iväg. Det börjar med slakmota och sedan en klättring efter lite drygt en km.

I starten kändes det ganska så bra, men snabbt började benen syra och när jag tittade på effektmätaren var siffrorna inte bra. Jag fortsatte göra vad jag kunde men mitt i första klättringen gav jag upp. Typ maxpuls och väldigt låg effekt.

Riktigt sur och irriterad vände jag om. Skulle jag ge upp för dagen? Ja, det var nära. Men så tänkte jag att kanske var uppvärmningen för dålig och det var därför detta skett. Jag tog därför och körde ur mjölksyran och gjorde mig sedan redo för en ny start.

Nu hade jag inte längre några effektmål utan jag skulle bara titta på pulsen och köra igenom hela sträckan. Det blev inte roligt!

Återigen i första klättringen var det väldigt hög puls, låg effekt, sura ben och sur gubbe. Men nu körde jag ändå vidare. Typ utslut redan vid utförslöpan efter klättringen så det blev till att rulla en bit. Försökte därefter skapa motivation, men det var svårt. Efter 4 km blev det åter några sekunder jag gav upp då det kändes meningslöst med så låg effekt. Samtidigt var farten inte allt för dålig, så jag bestämde mig för att ändå avsluta okej.

Efter vändningen fick jag dock åter rulla i en utförslöpa då jag hade allt för hög puls. Med två km kvar kommer den tuffaste klättringen och återigen fick jag rulla den efterkommande utförslöpan. Sista kilometern tog jag ut det jag hade och peakade på 97% av maxpuls. Riktigt irriterande med så hög puls och så låg effekt.

När jag så stannade och såg snittfarten var den mycket bättre än snitteffekten. Kanske var effektmätaren felkalibrerad? Jag tog därför och rullade en sträcka med en snittfart på 40 km/h och landade då på drygt 230 watt. Kändes lågt. Sedan kalibrerade jag effektmätaren och körde samma fart igen och då krävdes drygt 40 watt mer.

För att testa lite mer körde jag maxmilen en gång till och nu blev det mer rimliga effektsiffror på den tröskel jag genomförde. Högre snitteffekt, men klart långsammare.

Så från fullständig bedrövelse och irritation till lite upprättelse. Fullt så dålig var jag alltså inte. Sedan är det inte underligt att det blir haveri då man köra första 2-3 minuterna på en effekt man tror sig klara, men den då i verkligheten är 40-50 watt högre. Sedan fortsätter du att försöka få upp effekten till rimliga siffror, men misslyckas. Ingen rolig upplevelse.

Långt ifrån något personligt rekord idag och dessutom blev jag utslut av 10 km cykling. Men med de förutsättningar jag just nu har och att jag körde alldeles för hårt i början är jag nöjd med en snittfart på 44,6 km/h då det trots allt inte är platt på så många avsnitt.

Så bra i detta läge, sedan är det en bit till de högsta farterna jag haft på sträckan och framför allt är det långt till att hålla det i motsvarande sträcka som en tempotävling är. Ja, jag har inte ens provat att cykla så länge i ett svep och hålla tempoposition. Dessutom smärtar skadorna efter en sådan här lite längre träning på tempohojen.

Totalt blev det 75 km cykling på exakt två timmar.

I morgon distansrunda med Vännäs CK. Ska bli trevligt. Hoppas kroppen vill vara med då.

Ett första försök med tempohojen - Skräp blandat med lite hopp

Som många av er vet identifierar jag mig främst som tempocyklist även om jag också tävlar i linjelopp och även haft en del framgångar.

I tempo är jag dock mer trygg och allt hänger just på mig. Här har jag också haft störst framgångar på tävling och jag gillar att tävla mot mig själv och verkligen pressa mig till max.

Nu när jag varit så allvarligt skadad och fortfarande inte är återställd, är hela situationen förändrad. Fram till nu har jag inte tagit mig ned i den aggressiva tempoställningen som min tempohoj kräver.

När jag så tar mig ned i tempoställning gäller det att klara att hålla positionen i minst 45 minuter och samtidigt klara av trycka hög effekt om det ska köras tempolopp.

Att cykla tempo visar också direkt svart på vitt om det inte finns tryck i benen. I linjelopp är det många andra aspekter som också spelar in för resultaten, så där avgörs inte rakt av resultaten av cykelkapaciteten.

Nu när jag ligger klart efter min kapacitet från tidigare år är det alltså svårare att komma i kapp när det gäller tempocykling, och samtidigt dröjer det nog innan jag "vågar/väljer" att köra linjelopp i stora klungor. Fortfarande skulle det bli stora konsekvenser för mina skador om jag kraschar och så sent som i går blev det en stor krasch på första linjeloppet för säsongen som jag ett annat år skulle ha deltagit i.

I kväll var det nu ändå premiär för att prova om jag skulle komma ned i tempoställning på tempohojen. Jag hade först tänkt vänta till senare i veckan, men då det väntar snö bestämde jag mig för att styra om.

Efter att ha värmt upp 30 minuter gjorde jag ett försök och det gick hyfsat okej. Visst kändes det i rygg, arm och axel. Men jag kom ned i position. Däremot var det extra svårt att se vägen då mina skador gör att jag har svårt att få en position så jag får upp huvudet så jag kan blicka framåt.

När jag provat tempoställningen några minuter och det inte kändes katastrof bestämde jag mig för att se om det gick att köra hela vår testrunda (maxmilen) vilken är 10 km. För att få ett utgångsläge för fortsatt träning så bestämde jag mig för att maxa hela vägen och se hur mycket långsammare jag är i dag mot när jag är tävlingsförberedd.

Så första frågan handlade det om jag skulle klara att hålla tempoställning i 10 km och den andra frågan var hur fort/långsamt skulle det gå om jag körde det snabbaste jag kunde?

Resultatet? Ja, det gick helt okej att hålla tempoställning i 10 km. Dock skulle det inte gå ett helt tempolopp på 30 km. Så jag behöver ge kroppen lite mer tid.

Hur fort det gick? Ja, under cyklingen kändes det hyfsat okej även om det förstås var ruskigt jobbigt. Visst såg jag att effekten inte var på topp, men det borde ändå bli en acceptabel tid. Jag närmade mig målet och gissade på en tid. När jag så tryckte av klockan blev jag ganska så besviken. Rejält mycket sämre tid än vad jag trodde. När jag dessutom hade gissat på en tid som är klart mycket sämre än mitt rekord kändes det skräp. Så tempohojen hade rätt sällskap på bilden....

Men nu vet jag i alla fall hur nuläget är, och jag har en referens för fortsättningen. Idag blev det ca 40 watt lägre effekt än vad jag just nu fixar på racern. Visst brukar det alltid skilja 10-15 watt men att det nu skiljer mer beror nog på att de muskler som krävs för tempo inte är tillräckligt tränade och sedan tror jag att kroppen påverkas mer negativt i den position jag har på tempo än på racern.

Ja, ja. Det positiva var att jag kunde köra i tempoställning i 10 km. Får jag inget bakslag nu så för jag fortsätta nöta på så kanske jag också med tiden kan klara 30-40 km. Att jag fick svart på vitt att jag är långt ifrån en kapacitet som gör det lönt att köra ett tempolopp är egentligen inte mycket att säga om. Men man vill ju alltid snabbt få tillbaka sin tidigare kapacitet. Dit är det dock helt klart många månader.

Bara att kämpa vidare alltså.

Maxinsats på tempohojen!

På fredag eftermiddag åker vi söderut på lite semester. Sedan är planen att vara borta drygt två veckor. Åka hem och arbeta lite och sedan en ny semestertur.

På denna första resa tar vi sikte på Båstad och förhoppningsvis två starter i SM nästa onsdag och torsdag. Huvudmålet är på onsdagen med tempoloppet och sedan tar vi linjeloppet som en bonus.

I fredags var det träningsvila efter hårda pass tisdag, onsdag och torsdag. I går blev det en lugn runda på ca 50 km. Varken ben eller andning kändes då särskilt bra. Jag håller dock fast vid min plan och hoppas det hinner släppa lagom till mitten av nästa vecka.

Idag har det varit en hektisk dag med mycket att fixa här hemma. Nu i kväll stod det sedan ett kort pass på programmet med planen att mata på i ca 13 minuter.

Jag rullade ut tempohojen som i dag var optimerad med tävlingshjulen. Själv var jag också nästan helt optimerad vad gäller utrustning. Tempodräkt, tempohjälm och skoöverdrag. Det enda som inte var optimerat var benen som inte var nyrakade. Ja, sedan var väl inte känslan i kroppen helt optimerad.

Planen var att köra en gång vad jag hade på vår Maxmil som ligger en bit utanför Vännäs.

Ca 10 kilometers transport till starten. Av med överdragströja där jag hade vattenflaska, telefon, pump och slang. Kort stretching och sedan några kilometer med fartökningar.

Därefter dags för en maxinsats. Faktiskt lite nervöst även på träning. Det är ju jättejobbigt och risen är alltid att det känns riktigt dåligt.

Jag hade bestämt mig för att satsa extra hårt och inte ta det easy i starten. Det innebar att det blev en riktigt hård början. Redan vid den första klättringen efter någon kilometer kändes det som att jag hyperventilerade och det var nästan att jag gav upp. Så stod helt plötsligt två traktorer i vägen på var sin sida av vägen. Jag han tänka, vad skönt. Då kan jag stanna. Men så körde den ena traktorn iväg och jag fick tänka om. Några lugnare sekunder gjorde att jag fick tillbaka lite kraft och jag rundade traktorn och fortsatte.

Medvind de första fem kilometerna till vändning och det gick fort. Så vändning och nu tog det emot rejält. En tuff väg tillbaka, men jag körde ändå hela vägen in. En snittfart på 45,7 km/h var helt okej, även om det inte räcker på SM. Då är det ju 3 ggr så långt. Dessutom var känslan i kroppen sämre än farten. Men förhoppningsvis ska känslan bli allt bättre de närmsta dagarna.

Totalt rullade jag 38 km och exakt en timme idag.

I morgon är det träningsvila och jag behöver börja packa inför avresan på fredag.

Tisdag och onsdag är det intervaller på programmet. Racer på tisdagen och tempohojen på onsdag.

Tempohojen luftades med tröskelintervaller på programmet

Igår kväll var det intervallfest med Vännäs CK. Då var det korta intervaller och några längre. Mest med inriktning Vo2Max.

I kväll rastade jag tempohojen. Även i kväll intervaller på programmet. Dock mycket lugnare intervaller då tanken var att ligga i nedre delen av tröskeln. Dvs drygt 90% av FTP.

Jag rullade lugnt i väg mot Harsele där vi har vår tempobana. 10 km med lite höjdmeter, särskilt på mitten.

Ingen optimering för att få till fart då jag hade lite bylsigare kläder på grund av kylan och ingen tempohjälm heller. Ja, sedan satt träningshjulen på.

10 km lugn cykling fram till start. Sedan var planen att bränna av 3 intervaller på vardera 10 km. Mellan varje intervall ca 4 minuters vila. Tanken var att ligga på drygt 320 watt oavsett om det var platt, uppför eller utför.

Rejäl motvind ut till vändet, så inte gick det särskilt fort. Sedan svischade det lite mer tillbaka. Ja, förutom i den enda riktiga klättringen då.

Det rullade på fint och första intervallen landade på 323 watt och drygt 14 minuter. Andra intervallen blev det 328 watt och den sista landade på 334 watt och ca 14 minuter. Pulsmässigt låg det bra och först på slutet av den sista intervallen gick jag upp i pulszon fem. Snittfarten blev bara drygt 42 km/h, men det var nog ganska rimligt utifrån insats, kläder, hur cykeln var kittad och den kännbara vinden.

Totalt alltså just över 42 minuter tröskelträning med en snitteffekt på ca 328 watt var precis enligt plan och helt okej en kall onsdagskväll i utkanterna av Vännäs.

Totalt rullade jag ca 55 km och trampade ca 90 minuter.

Rekord på maxmilen

Idag på förmiddagen var planen att mata på lite med tempohojen.

Tanken var att till stor del förbereda mig som vid ett lopp och sedan köra maxmilen så hårt som jag mäktar med. När jag menar att jag hade särskilda förberedelser, så handlar det om att de sista 3 timmarna innan försökte jag göra på samma sätt som vid tävling. Däremot hade jag inte laddat med extra kolhydrater dagarna innan som jag brukar. Jag hade inte heller på mig någon tempodräkt eller några skoöverdrag. Dock körde jag med tempohjälm.

För fyra dagar sedan rullade jag också på maxmilen. Jag tänkte se om det gick att få ut lite mer effekt med de förberedelser jag brukar göra vilket jag inte gjorde sist. Samma klädsel, samma bana, men bättre förberedelse i dag alltså.

Hur det gick? Ja, det blev jättejobbigt faktiskt.

Sammantaget kändes benen bättre i dag än de senaste dagarna. Det gjorde att jag kunde trycka mer och snabbare få upp pulsen. Om det berodde på bättre förberedelser eller något annat är förstås svårt att veta.

Det handlade alltså om att cykla 10 km med totalt ca 90 höjdmeter. En hel del höjdmeter alltså på så kort sträcka.

Ganska snabbt var jag uppe i 92-93% av maxpuls och efter vändet kröp pulsen upp ytterligare mot 95%.

Fint väder, och inte så starka vindar. Bra förberedelser och pigga ben. Ja, då var det inte så underligt att det gick fint.

Det blev ett nytt pers på banan med en snittfart på 45,5 km/h vilket jag tycker är bra då det som tidigare nämnts inte är platt. Effekten var också högre än vad den brukar vara på tempohojen.

Efter denna jobbiga mil cyklade jag lugnt till vändpunkten innan jag matade på igen de fem km som väntade fram till mållinjen. Ännu lite högre effekt än på maxmilen och ett snitt på 47 km/h.

Nu var jag faktiskt riktigt trött och jag tog några minuters vila och fyllde på med vätska.

Nu väntade en sista intervall som innebar hårdkörning från start till vändet. Jag var redan ganska trött, men av någon anledning trodde jag det skulle kunna gå ännu hårdare än tidigare. Efter ca en minut med väldigt hög effekt ville inte huvudet riktigt vara med längre så jag vek ned mig. Men efter 30 sekunder med lugn cykling skärpte jag till mig och startade om. Det innebar att sista intervallen gav 1 minut stenhårt, 30 sekunder lugnt och sedan 5 minuter på fin effekt igen.

Efter sista urladdningen väntade bara fem lugna kilometer innan intervallpasset var över.

Totalt hade jag då cyklat 30 minuter på racern 1,5 timme innan intervallerna. Sedan 10 km med tempohojen som uppvärmning innan första maxmilen.

Sammantaget 55 km på förmiddagen med 20 km bra intervaller. Det känns i kroppen att detta tog bra, vilket i och för sig var meningen.