Ett år sedan livet aldrig blev sig likt igen

Idag är det exakt ett år sedan jag kraschade på Gran Canaria och hela mitt liv skakades i fogarna. I går för ett år sedan var sista dagen i mitt liv som min kropp fungerade så bra att jag inte behövde "fundera" kring den utan kunde ta den för givet. Nu är min kropp konstant närvarande, inte alltid på ett bra sätt.

Jo, jag har varit med  om ännu värre, då min dotter Tova dog. Men helt klart förändrades mitt liv av denna extrema olycka, där det gick illa och det kunde gått ännu värre. 

Här kan du läsa lite mer.

Kraschen innebar tre förstörda kotor (som nu innebär att jag är 3,5 cm kortare), punkterad lunga, krossat skulderblad, trasigt nyckelben och nästan alla revben på höger sida brutna.

Skadorna innebär också en hel del metall i kroppen, kraftigt försämrade förmågor och bestående men med smärta varje dag. Det har också förstås påverkat mig mentalt.

Samtidigt hade jag tur i oturen då det förstås kunde gått så mycket värre. Jag är trots allt på benen, jag kan cykla och jag arbetar. Att det mesta annat är svårt för jag försöka bortse ifrån och lära mig leva med. I livet har vi bara valet att kämpa på och förhålla oss – att göra det bästa av situationen. Alla andra val gör enligt mig bara läget värre.

Att jag mår fysiskt dåligt av att se bilder från dagen innan kraschen, tiden därefter och tankarna kring vad som varit får jag helt enkelt fortsätta att arbeta med.

En av delarna för att kunna hantera det som hänt och för att komma vidare tror jag det är viktigt att våga ta sig tillbaka till ”brottsplatsen”. Jag kommer därför inom kort åka till Gran Canaria och möta min osäkerhet. Jag planerar också att besöka olycksplatsen för att försöka skapa mig en bättre bild av vad som verkligen hände.

Min plan är att ”ta tillbaka” Gran Canaria och skapa nya positiva minnen av ön. En ö jag alltid älskat. Just nu är dock känslorna mixade.

Den 8 januari bär det av och jag hoppas verkligen att det ska bli fina dagar och att ni får följa med på resan via bloggen. Förhoppningsvis blir det en lika bra resa som i januari 2018 som var den senaste lyckade resan till ön (bilderna är från detta tillfälle).

Inte uträknad än

Det har gått nästan fyra månader sedan mitt senaste inlägg här på bloggen då jag skrev om ett mycket turbulent år och min kamp för att komma tillbaka både mentalt och fysiskt, efter min krasch som kunde kostat mig livet. Klicka här om du vill läsa: Från extrem skada, via konstant smärta, blod svett och tårar, till framgång, och en insikt om att det är mycket kvar.

Efter en hård kamp de första 8 månaderna av 2019 kom jag till ett vägskäl där jag kände att jag bara hade ett val om jag långsiktigt skulle bli hållbar.

Jag tog alltså ett steg tillbaka i livet för att prioritera mig själv och för att hitta ett sätt att få krafterna att räcka.

En del i detta blev att jag tog ett beslut att privat, under en tid helt stänga ned sociala media. Så blev det också. Så under närmare 4 månader har jag nu inte använt vare sig instagram, facebook eller min blogg.

Tanken har inte varit att satsa på en total nedstängning som skulle gälla för alltid, utan bara så länge jag kände att det var nödvändigt.

Ni är många som undrat ”vart jag tagit vägen” och det värmer förstås att ni bryr er. Jag ber samtidigt om ursäkt för att jag inte svarat på era meddelanden som jag sett först nu då jag alltså inte varit aktiv på nätet under många månader. All kraft och ork har i stället gått åt till rehab och att klara av det "vanliga" livet.

Nu när det är nytt år är min plan att så sakteliga komma tillbaka och bland annat väcka bloggen. Sedan får vi se om alla läsare nu valt andra vägar och inte hittar tillbaka. Är det så får jag förstås fundera kring hur det påverkar.

Sammantaget hoppas jag på ett 2020 som på många sätt blir ett bättre år än vad 2019 kunde erbjuda.

Juli 2019. Inte lika stark som tidigare men på väg framåt.

Surt att åka i backen igen!

I veckan har det varit tyst från min sida. Detta av två anledningar. Den första är positiv - dvs att jag haft mycket bra dagar och inte hunnit med att prioritera bloggen. Den andra är mer negativ. Jag lyckades falla på klipporna i onsdags, där det var fullt av vatten med alger som gjorde det extremt halt. Riktigt klantigt, helt klart.

Att bada från klipporna gick sådär. Här åkte jag rakt ned i stenarna med högra armen först. Här syns min syster Lisas man, deras två barn och Melvin. De lyckades hålla sig på benen, men efter mina skador har jag sämre balans och det visade sig här.

Därefter har min kropp varit riktigt ur fas. Rygg och axel har inte mått bra alls. Riktigt surt att skada sig igen när jag redan har en så skadad kropp. Inget brutet, men låsningar i ryggen, mjukdelar som inte mår bra, inflammation och svullnader. Jag har dock inte gett upp om att det ska reda upp sig inom kort.

Vad har då veckan innehållit? Måndagen cyklade jag med tempohojen till Umeå och Bike and Ski. Där servade de min cykel inför vår resa till Åland och NM. Tack för snabbt och bra jobb!

På tisdag var det träning med Vännäs CK och vi matade på bra i värmen. Kroppen var fortsatt stark.

Under onsdagen åkte vi till Melvins farfar Lennart för en heldag. där var också mina systrar med familjer. Tanken var att vi skulle åka vidare med husbilen, men vi blev kvar i två dygn då det var så trevligt. Det enda tråkiga var mitt fall där jag landade rakt ner i stenarna och självklart var det min skadade sida av kroppen som landade i backen.

Efter dessa skador har jag badat i voltaren, tagit ipren och stretchat typ hela tiden. Förhoppningen är att det ska vara hyfsat ok snart. Om inte, är NM i fara då jag för närvarande inte kan komma ned i tempoställning och inte heller cykla någon längre stund på racern. Surt, med så dålig uppladdning, men jag ska försöka tänka positivt.

Efter två dagar i farfar Lennarts stuga rullade vi vidare söderut och det blev en mängd stopp efter vägen innan vi landade på Hagmyren. V75-dag stod på programmet. Extremt fint väder och en fantastisk dag. Inga större vinster, men roligt alltså.

Vi fick hattar, vilket verkligen behövdes i den extrema värmen.

Därefter åkte vi vidare och sent på kvällen nådde Hargshamns Camping. Sov över på parkeringen, innan vi checkade in i dag. Vi hamnade perfekt med utsikt mot ett fint havsbad. Fortsatt toppenväder.

Jag och Katten tog på em en cykeltur på otroligt fina vägar. Det var riktigt skoj och rofyllt. Tyvärr mår kroppen som nämnts fortfarande inte bra, men det är som det är. Det blir inte sämre av cykling i alla fall.

Efter cyklingen gjorde jag middag medan Katten och Melle badade, och kastade boll.

Nu i kväll efter en god middag så spelar Katten och Melvin bordtennis. En av mina favoritsporter, men jag får tyvärr vila upp mig i husbilen.

I morgon myser vi lite på förmiddagen innan vi på kvällen åker med färjan till Åland. Jag hoppas vi får en riktigt fin vecka där och att kroppen snart är återställd så jag kan göra mig själv rättvisa på nästa helgs tävlingar.

Hos polisen insåg jag att stölden var värre än jag trodde

Känns ju inte helt toppen att bli bestulen.

Idag skulle jag och Katten göra pass, och hos polisen insåg jag att den stöld jag kände till sedan tidigare var större än vad jag tidigare trott.

Min allvarliga skada i januari innebar bland annat att jag skadade mina ryggkotor. I och med att en av kotorna gått från 28 mm storlek till 9 mm insåg jag att jag blivit 2 cm kortare.

Idag när jag skulle mäta mig inför utfärdandet av passet visade det sig att det inte stannade där. Jag har blivit hela 3,5 cm kortare efter skadan! Kanske inte så underligt att jag fortfarande känner av ryggproblemen. Vad jag vet är det bara tre kotor som bidrar till alla de 3 cm, men jag vet inte säkert.

Kände mig helt klart bestulen och det blev en liten tråkig känsla i kroppen när jag såg min nya längd, svart på vitt.

Kanske inte så underligt då att jag haft svårigheter att få till min tempoposition, då jag alltså nu har en 3,5 cm kortare överkropp än tidigare. Sedan får vi lägga till att det belastar väldigt hårt för min skadade axel att ligga i tempoställning och det går inte att ha en så aggressiv position som är som bäst vad gäller aerodynamiken.

Trots ovanstående har jag nu efter ca 1,5 månaders arbete till slut hittat en position jag tror ska fungera ok. Återkommer kring det. Så bestulen på längden, men hoppas att jag hittat en tempoställning som håller i längden.

Bara att acceptera att skadorna sätter stopp

Har man varit så pass skadad som jag varit finns inget annat val än att i vissa fall acceptera och förhålla sig till att förutsättningarna nu är annorlunda. Det är inte lätt, men så är det. Samtidigt behöver målen och ambitionen vara hög för att ha största möjliga chans att komma tillbaka till sitt rätta jag.

Hur återställd jag blir efter mina 19 frakturer och en lungkollaps är oklart. De tolv revbensbrotten ger nog inga men. Men alla skador i axel, nyckelben, rygg och skulderblad är mer osäkra.

Omfattande operationer genomfördes där alla muskler kapades och många nerver är nu skadade. Sedan var ju det mesta av.

Det blir hela tiden bättre, men fortfarande är det inte mycket jag kan göra med min högra arm och smärtorna blir stora vid bara en liten ansträngning.

Jag har också tre kotfrakturer varav den ena är av det större slaget. Totalt sett har ryggen tryckts ihop så mycket att jag nu är ca 2 cm kortare än innan skadan. Även ryggkotorna och ryggmuskulaturen påverkar mig varje dag och i det mesta jag gör.

Fortfarande kan och får jag inte lyfta saker och jag kan inte hålla på med sådant som kräver att högra armen och axeln aktiveras under längre tid. Vad gäller ryggen är det mycket som den sätter stopp för.

Rent generellt är alla fysiska aktiviteter där överkroppen aktiveras bara att utesluta. Det innebär att den mesta träningen och det mesta jag vill eller behöver göra hemma eller på övrig fritid inte går att göra som förr.

När det gäller cykling i tempo har mina skador satt stopp på flera sätt. Då bortser jag från svagare muskler och lägre kapacitet som det självklart också lett till. Men förutom det kan jag inte sitta i samma position på cykeln som tidigare. Det beror på att jag nu är kortare i överkoppen och då ska det självklart justeras. Men sedan innebär försämrad rörlighet och smärtor i arm och axel också att det finns begränsningar.

Det är i samband med detta jag igår slutligen accepterade att skadorna sätter stopp. Jag har nämligen arbetat med tempoställningen under flera veckor, men nu accepterat att den ställning där det går som fortast inte är möjlig att ha på cykeln. Det blir helt enkelt för stora påfrestningar på kroppen. Jag får nu nöja mig med det jag klarar av och då acceptera att luftmotståndet blir högre.

Mitt i allt detta som jag beskrivit är ändå det allra mesta positivt. Den enda sporten som går att utöva med mina skador är cykling, och det är just det jag älskar. Tänk vilken tur jag hade! Jag är sedan länge tillbaka på heltid på mitt arbete och det fungerar bra, även om jag får ta fler pauser och göra en del arbete vid andra tider än tidigare. Vidare fungerar det dagliga också helt okej nu.

Sammantaget ligger jag långt före den medicinska plan som läkarna satt upp och förbättringarna är större än vad de trott jag skulle vara. Jag har återgått till ett normalt liv, om än med smärtor och känningar varje dag. Men det blir hela tiden bättre, och i jämförelse med hur det var för några månader sedan är det nu fantastiskt bra.

Jag kan cykla och nu med en sådan kapacitet att det åter är nästan som förut. Överlag är det mesta bra!

Jag har kämpat 6 månader för att vara där jag är nu. I september och januari är det nya uppföljningar på sjukhuset och först då lär det klarna vilka men jag får av skadorna. Men sammantaget är jag positiv och ältar inte mina begränsningar eller min otur. Jag försöker att se möjligheterna och oftast går det bra.

Varför vill människor i bilar utsätta cyklister för livsfara? Det kunde blivit min sista cykeltur!

Efter väldigt mycket träning på slutet blev det helt plötsligt tre vilodagar. Det var helt enkelt midsommarhelg och vi var på tur. Att få in träning var inte möjligt.

Men efter vila torsdag, fredag och lördag så var det dags för ett riktigt gediget träningspass. Vi i Vännäs CK hade sedan länge bestämt oss för att köra en riktig långrunda just denna söndag. Lugnt och långt och så blev det också. Mycket träningstid och sociala aspekter i fokus.

Det har nog aldrig hänt att vi stannat så ofta. Det blev fika, lunch, fika och sedan middag innan vi tog sista biten hem.

Då hade vi avverkat ca 250 km på ca 8.5 timmar. Vi var 7 stycken i Vännäs CK som hängde på hela vägen runt och det blev en toppenbra dag. Visst blev några lite sega mot slutet, men det är ju inte så underligt med så lång cykeltid.

7 nöjda cyklister som avverkat 250 km

För egen del kändes långrundan bra och när jag igår fortsatte att trampa på kändes det helt okej. Det blev tempohojen som fick luftas, som många gånger på slutet. En del handlar om cyklingen, men en hel del också om att få till positionen på hojen. Sedan skadan är jag kortare på grund av mina kotkompressioner och rörligheten är sämre. Det gör att positionen på cykeln också förändrats. Att få till ett så lågt luftmotstånd som möjligt och samtidigt trycka så mycket watt som möjligt är inte lätt.

Hur som helst hade jag sänkt sadeln lite och det kändes något bättre än tidigare. Jag körde en 20-minutersintervall på en av mina teststräckor. Planen var att köra tröskel och jämföra mot andra tillfällen för att se hur positionen påverkade luftmotståndet. Sammantaget kändes själva cyklingen ok, men det fanns helt klart mer att göra vad gäller positionen på hojen.

Nu höll allt på att bli helt meningslöst då jag kunde blivit riktigt allvarligt skadad. Jag var i Överboda och cyklade uppför backen mot Strand. Inga fordon, cyklister eller gångare i mitt körfält. Bara att köra på i ca 40 km/h. Jag får ett möte och helt plötsligt svänger bilen vänster in framför mig. Helt utan förvarning ska hen in på sin gård till höger om mig. Jag han tänka att nu är det kört! Men på något sätt lyckas jag tvärsvänga, ta mig över på andra sidan vägen och snuddar bara bakre delen av bilen. Det gick bra, men kunde slutat mycket illa!

Jag kunde ha stannat och tagit samtalet med bilisten, men valde att cykla vidare. Det hade inte blivit något bra av detta samtal. Men det känns verkligen tråkigt att det finns bilister som beter sig så obetänksamt och illa ute i trafiken. Jag tror ingen bilist vill ha en cyklists eller någon annans död på sitt samvete. Men ändå tas så många risker och så många dåliga beslut. Min stora önskan är att bilisterna skulle ta det lugnare, hålla ut bättre, inte tvärbromsa framför oss cyklister för att "statuera exempel" eller köra ut/in från avtagsvägar precis när vi kommer mm. En sådan fantastisk sport som cykling är där vissa människor i bilar gör att vi är utsatta för livsfara gör det verkligen tråkigt.

Ja, nu gick det bra denna gång. Men jag hoppas få undvika fler gånger.

Även idag blev det träning. Först ca 90 minuter, åter på tempohojen. Jag hade nu justerat ner sadeln ännu mer och även sänkt positionen fram. Efter att ha testat en halvtimme insåg jag att sadeln behövde upp lite igen och även en justering fram skulle genomföras. Ytterligare en justering senare kändes det helt plötsligt ganska så bra.

Et av många test av positionen, men inte det sista.

Nu hade jag dock bara på mig ca 15 minuter innan jag behövde avsluta. Det fick bli min testbana - Västerås runt, för att känna av om jag skulle få tryck och fart. Helt plötsligt kändes det lovande på banan som är ca 5 km, har ca 45 höjdmeter och slutar på en punkt ca 15 meter högre än starten. Med andra ord mer uppför än utför. Med en insats som var ca 95% och som jag borde kunna klara bra mycket längre landade det på en snittfart på 43,8 km/h och en helt okej effektsiffra utifrån insats. Positivt!

Nu hann jag inte köra mer, så jag ser fram emot nästa tempopass för att se om jag nu kanske hittat min nya position. Hoppas!

Efter ca 30 minuters vila var det dags för vår gemensamma träning med Vännäs CK. Jag rullade iväg, denna gång på racern. Efter söndagens tuffa långrunda, släktfester och utlandsresor blev vi bara fyra stycken. Men det går att få till trevliga och givande pass ändå. Jag, Tjäder, Helmersson och Peter Göransson från Norrlandscyklisterna bestämde oss för att köra intervaller runt Västerås. Det innebär drygt 7 minuters hårdkörning och därefter 10 minuter lugnt innan det är dags igen. 4 tuffa intervaller stod på programmet och vi startade efter varandra för att ha andra att jaga/hålla undan från.

Nöjda efter fyra bra genomförda intervaller

Riktigt bra och trevlig träning där alla 4 verkligen presterade bra. För egen del klarade jag att hålla tänkt effekt på alla intervallerna. Det blev 387, 388, 379 respektive 383 watt. Totalt 28 minuters intervalltid. Riktigt hårt, men inte max. Snabbaste varvtiden landade på 7.02 och 41,5 km/h vilket är bra på den banan med racer. Särskilt med vindarna som var och att jag fortfarande söker en del effekt i benen. Visst har det gått fortare innan skadan, men det var ett steg i rätt riktning.

En bra träningsdag helt enkelt. Slutet av tempopasset gav bra besked och nu även intervallpasset.

52 timmars cykling hittills denna månad och det borde landa på ca 60 timmar denna månad om jag kan träna enligt plan resten av veckan.

Bakslag för både skadorna och formen

Att tävla i två dagar helgen som var innebar att kroppen tog rejält stryk. Därefter har jag både känt mig mer kraftlös och smärtorna i rygg, axel mm har varit större. Dessutom har axeln varit mer stel än vanligt.

Sammantaget har det de sista månaderna mest gått åt rätt håll med skadorna och även cykelkapaciteten, så att det blir ett litet bakslag är inte mycket att säga om. Särskilt då känslan ändå är att smärtorna och stelheten kommer att minska. Men lite störande är det förstås ändå. Långt kvar till min kapacitet innan skadorna, men det vore ju underligt annars.

Jag har utifrån det fått tänka om lite denna vecka då tanken var att få till en riktig mängdvecka. Svårt det när kroppen gör ont och benen inte finns.

För att mjuka upp kroppen och bara få njuta tog jag istället en pod-runda i måndags. Dvs lugn cykling med en trevlig träningspod i ena örat. Det andra örat som vanligt fritt ut mot vägen. Lugnt och ganska kort.

I tisdags var det träning med Vännäs CK. Det blev inga intervaller som det brukar utan istället en runda på ca 50 km. Det rullade på hyfsat, men i den enda fartökningen uppför Rödtjärnsberget kändes det att kroppen inte riktigt vill vara med.

Tisdagens VCK-träning. Kallt, men varmaste dagen under veckan.

På onsdagen stod maxmilen på programmet. När det var dags visade termometern 7 grader och dessutom var det storm. Regnet hotade i fjärran. Ja, det skrämde bort alla cyklister utom jag och Christoffer. Då det bara blev vi bestämde vi oss för att köra intervaller i Pengsjölia istället för att blåsa bort på Maxmilen. Men först uppvärmning mot Hössjö. Det var helt klart svårt att motivera sig för hårdkörning när benen inte var med och kroppen i sig inte kändes bra. När det då var svinkallt och sådan storm - ja då vek vi ned oss. Vi rullade på ca 50 km och jag tror aldrig jag kört så långsamt faktiskt. Både beroende på att vi körde relativt lugnt, men kanske främst för att det var sådan extrem vind. Bitvis höll vi på att blåsa ned i diket. Sedan kom regnet! Rundan avslutades med extrem vind, kyla och regn. Inte roligt just då, men skönt och positivt efteråt.

I går stod träning på programmet, men jag fick ställa in. Kastvindarna som slitit i styret dagen innan hade inte gjort gott för min axelskada. Så pass ont att det fick bli vila.

Idag tänkte jag cykla ute för att åter känna hur kroppen skulle reagera. Det var dock bara att ställa in. Bedrövligt väder ungefär som i onsdags.

Istället fick det bli en stund på trainern med Giro de Italia på tv:n, Hade tänkt köra fyror, men insåg att det skulle inte gå idag. Bestämde mig då för att köra en timme MAF. Men efter 7 minuter med bedrövliga siffror kändes det inte meningsfullt att fortsätta. Kanske kunde jag lura mig själv med lite 30-30? Så fick det bli. 6 minuter 30-30 och direkt 4 minuter på tröskel. Sedan lugnt i 4 minuter innan det fick bli 6 minuter 30-30 igen. 6 minuter lugnt och 4 avslutande minuter på 30-30. Hur det gick? Ja, vad ska man säga. Inget vidare om jag tittar på effekt och känsla. Väldigt hög puls med alldeles för låg effekt. Störande när kroppen inte svarar, men jag försöker intala mig att det är helt normalt. Att komma tillbaka från en så allvarlig skada tar tid och dessutom varierar känsla och form mycket mer än vanligt.

Jag fortsätter enligt plan och hoppas det lossnar snart och att kroppen känns bättre. Jag söker 10% effektökning och 5% viktminskning. Blir inte lätt att hitta, men en bit på väg hoppas jag komma redan denna säsong.

I morgon blir det lugn cykling med Katten och sedan på söndag är det Bikeboost i Umeå. Tidigare säsonger har jag försökt använda loppen här i norr för att köra offensivt och "fixa" det sista för att få toppform till tävlingarna i södern. Nu blir det ett helt annat upplägg då förutsättningarna är helt annorlunda i år. Jag behöver tid mer än effekt, och har inga tankar att hänga med tätgruppen runt. Jag planerar istället att cykla till start och sedan hem efter loppet. Då borde jag få ihop ca 17 mil och bra med träningstid och en stor del med bra kvalité. Ja, sedan blir det förstås en hel del snack med trevliga cyklister. Allt under förutsättning att axeln och ryggen mår bättre så det går att cykla så långt.

Innan start för Bikeboost 2018

Skulle varit tävlingspremiär men blev något annat

Idag var det dags för 11:e träningen på de senaste tolv dagarna. Dessutom har jag kunnat genomföra träningarna som planerat. Med andra ord har det flutit på bra igen efter min rejäla förkylning.

Idag var det dock en liten annorlunda känsla då det hade varit säsongsdebut i Götene för mig om jag inte skadat mig. Min kompis Patrik Boström CK Fix vann, och visst hade det varit roligt att vara där. Men nu är det inte riktigt läge.

Jag har inte helt gett upp, så visst hoppas jag fortfarande att i den bästa av världar kunna delta i lopp även i denna säsong. Men dit är det ännu långt. Kanske inte så underligt då jag varit sängliggande ca 50 dagar detta år och inte kunnat träna på vanligt sätt mer än från mitten av mars.

Totalt sett har jag tränat 130 timmar mindre än vid samma tid förra året, så att det saknas en hel del kraft i benen och att syreupptagningen är sämre är inte underligt.

Däremot har jag aldrig förbättrat mig så mycket per vecka som jag gjort de senaste två månaderna. Det enda positiva med ett riktigt dåligt utgångsläge.

Många månader kvar av min rehab, men det fungerar bra att träna. Ja, att köra tempo i tempoställning under en längre tid är förstås något som jag ännu inte uppnått. Men jag fortsätter att sätta mål.

Hur som helst var det cykling i dag på programmet. En distansrunda på ca 125 km och vi blev fem cyklister som gav oss iväg i solskenet.

Vet inte riktigt vad som hände, men omgående blev det bra intensitet på tillställningen och varje förning fortsatte det. Nu var det en sådan dag då alla cyklister som var med kan hantera det, men jag tänkte ändå att fortsätter det så här kan det nog bli tufft.

Efter ca 18 km var det så dags för min första förning för dagen, och jag hade förstått att alla förväntade sig hyfsad hårdkörning. Samtidigt ville jag inte att vi skulle spränga gruppen då det var slakmota uppför och rejäl kantvind. Det passade då fint att köra en tröskelintervall som blev 22 minuter innan vi nådde Rödåsel och skulle stanna för att komma ut på en större väg. Ganska så bra känsla i kroppen faktiskt.

Hårdkörningen fortsatte fram tills vi cyklat närmare 50 km, då delar av gruppen började få energibrist och sega ben. Det innebar att det nu blev mycket lugn cykling i drygt 20 km fram till Umeå. Där stannade vi vid Bike and Ski, en nyöppnad butik i Umeå som en av våra cykelkompisar driver. Erik skulle ha några skruvar till sin MTB.

Efter det korta stoppet rullade vi ca 8 km till innan det var dags för dagens fikastopp. Idag tog vi en rejäl paus både för att vi hade så trevligt och för att alla skulle återhämta sig inför de ca 50 km som kvarstod.

Vi siktade mot Vännäs via Hössjö och från att vindarna varit sådär tidigare  under dagen var de nu rejält gynnsamma. Så trots bara en medelintensiv cykling snittade vi närmare 40 km/h kommande 22 km innan vi var framme vid Hössjöberget.

Här körde Erik ett rekordförsök förra helgen, men vindarna var då extremt dåliga. Han hade därför siktet inställt på revansch. Själv har jag ännu inte någon kapacitet som gör det roligt att jaga rekord, men jag planerade att gå på Eriks hjul så länge jag orkade.

Nu väntade så 3,6 km klättring, men med endast 3-4% lutning. Jag insåg snabbt att vindarna inte alls var med oss i dag heller och efter en bit i backen gav Erik upp då han såg att trots 400+ i watt gick det långsammare än vanligt. Vi cyklade sedan resten av klättringen bredvid varandra med en ganska hög intensitet, men inte högre än att det var kontrollerat och vi kunde prata. Det landade för min del på ca 7,5 minuter och ett snitt motsvarande 355 watt från botten av backen inkluderat där jag gick i rygg.

Väl uppe väntade vi in de andra och sedan gick det lugnt tillbaka till Vännäs.

Ytterligare en trevlig dag på cykeln.

Efter avslutad cykling åkte jag och handlade, fixade mat till familjen och sedan har vi suttit framför tv:n och myst.

Kyligt, men annat värmde

Efter gårdagens trevliga distansrunda i finväder var det dags idag igen. Ja, för cykling alltså. Något finväder såg vi inte till.

Idag blev vi fem cyklister som via Umeå skulle ta oss till Hörnefors och tillbaka.

Som vanligt var cyklingen rolig även om det varit ännu bättre med bra väder. Ett plus att vi slapp regnet, men annars var det inte många plus.

Eller det är inte sanningen. En hel del plus i övrigt också. Jag hade exempelvis mindre ont i mina skador än vad jag haft vid någon tidigare cykelrunda. Sedan är dessutom cykling rent allmänt bättre än att fixa olika saker, promenera eller dylikt. Cykling är läkande så länge jag undviker krascher...

Trots att jag i slutet av rundan igår fick ont var smärtorna helt normala efter ca 30 minuter, och i dag glömde jag flera gånger bort mina skador. Visst kör jag alvedon och ipren när jag tränar, men inte mer än vad det är tänkt att jag ska äta om jag vilar.

En annan sak som var mycket positiv idag var att kroppen var så pass fräsch efter gårdagens tuffa intervaller insprängda vårt långa distanspass.

Trots väldigt mycket tid i spets idag och en normaliserad effekt på ca 255 watt fanns det bra med kraft för att sista timmen köra två hårda intervaller på vardera 8 minuter och dessutom ytterligare en lite lugnare intervall på ca 15 minuter.

Åttorna gick hårdare än vad jag klarade 1 minut bara för fyra veckor sedan. Det enda bra med skadan är jag får många positiva signaler på förbättring, vilket inte är lätt att uppnå när du redan är i närheten av din maximala potential. Jag hoppas förbättringen fortsätter och att jag kan komma tillbaka där jag en gång var.

Det var också som vanligt roligt att cykla med mina cykelvänner.

Mindre positivt var att vindarna inte alls var med oss under dagen. Att vi efter 70 km inser att restaurangen vi skulle fika på dessutom var stängd var inte heller vad vi väntat oss. Ett ståfika inne på bensinmacken fick det bli.

Kallt också. Så pass kallt att Erik köpte arbetshandskar inne på bensinmacken för att inte "frysa ihjäl".

Ut igen i 4 graders kyla. Vi skakade av köld och det tog ett bra tag innan vi hämtade oss.

Efter att ha gått lugnt större delen fram till fika gick det nu hårdare de sista ca 50 km hem. Kanske mest för att hålla värmen.

Extra bra tryck sista timmen. Först uppför Hössjöberget. Dåliga vindar, så det gick inte lika fort som det "borde".

Efter att ha svängt av från Vännäs bestämde jag mig efter ett tag för att mata på i det böljande landskapet. Riktigt skoj när det går undan.

Jag summerar ytterligare ca 110 km och en bra, men kylig dag.

Bilderna frös inne idag, så du får hålla tillgodo med själva runda.

Sjukt tråkigt

Efter extremt lång frånvaro för alla mina skador har jag lyckats få till en riktigt bra vecka på Mallorca.

Efter denna resa har jag dock fått ett rejält hack i skivan. Dock ett mer vanligt sådant. Sedan hoppas jag förstås på att slippa sådant då jag tänkte att mina skador skulle räcka till.

Hur som helst tränade jag förra tisdagen på Mallorca. På onsdagen åkte vi hem och sedan hann jag med ett kort bra träningspass på trainern under torsdag kväll.

I fredags skulle vi åka till fjällen. Då jag fortfarande har stora begränsningar fick jag stryka slalom från mitt program och tog istället med mig min portabla trainer och cykel till det. Jag tänkte att i stället för att göra ingenting i fjällstugan medan Melvin och Katten skulle åka slalom kunde jag i alla fall träna. Nej, det kunde jag inte.

Vi åkte alltså fredag eftermiddag och ungefär när vi nådde Borgafjäll började jag insjukna. Därefter har jag varit rejält förkyld och liggande. Jag är glad för Melvin och Kattens skull att vi åkte till fjällen och de han med mycket skoj. För egen del var det ingen hit att ligga till sängs från fredag till måndag.

Melvin skickade en hälsning från slalombacken till min sjuksäng

Min syster med familj kom upp till stugan på onsdag kväll och för att inte smitta dem bestämde vi oss för att åka hem.

Vi är nu hemma och fortfarande är jag inte återställd. Dessutom har jag lyckats smitta Katten. Det var inte snällt av mig.

Det här blev ju inte topp vad gäller träning heller då den helt havererat efter mina fina vecka på Mallorca. Ja, rent allmänt har detta år innehållit många fler veckor jag inte kan träna alls än de jag kunnat träna. Inte helt skoj.

Lite surt rent allmänt och när det dessutom är toppenväder är det ännu surare. Jag hoppas dock snart vara på banan igen. Vi har planerat för två distansrundor med Vännäs CK lördag och söndag. Hoppas verkligen jag ska vara på banan då.

Vägen från den våldsamma kraschen till återkomsten med en träningsresa till Mallorca

Jag åker utomlands 3 gånger per försäsong för att få till bra träning som sedan förhoppningsvis ska bidra till goda resultat på säsongens tävlingar. De senaste åren har det gått bra och jag har stadigt blivit starkare.

Till säsongen 2019 hade jag riktigt höga mål och första delen av försäsongen såg mycket bra ut. Det blev ett bra träningsläger på Mallorca i november och vid årsskiftet tryckte jag högre effektsiffror än vad jag gjort något tidigare år. Men på 2019 års fjärde dag tog allt slut. Den allra första träningsdagen på Gran Canaria blev en katastrof och jag kraschade styggt.

Nu var det bara att stryka VM i Polen, Nordiska Mästerskapen, SM och Sverigecupen. Just då kändes det inte så tufft, i och med mina extremt allvarliga skador. Tankarna i detta skede handlade främst om hur det fortsatta livet skulle se ut och om jag någonsin blir återställd. Det tog faktiskt många veckor innan jag började fokusera på annat än att bara återkomma till livet. Fortfarande vet jag inte hur pass bra jag kommer att bli, men det går åt rätt håll.

En dryg månad efter olyckan fick jag lämna sjukhuset på Gran Canaria och tog då med mig en hel del titan och skruvar i kroppen och 19 oläkta frakturer.

Jag tog vägen via Umeå Universitetssjukhus där jag fick besked om att rehab för mina skador skulle ta minst 6 månader. Om allt gick optimalt och jag överträffade det lite skulle jag kunna träna efter 3 månader utan särskilda restriktioner. Dock skulle jag vara medveten om att jag skulle få börja på låg nivå och smärtorna fick sätta gränsen.

Tre månader efter olyckan hade vi bokat vår årliga resa till Mallorca med Vännäs CK. Det var orealistiskt att jag skulle kunna åka med både utifrån smärta och kapacitet.

Trots det fick mitt mål bli att det skulle gå och sedan satte jag planen för att lyckas. Jag siktade alltså på att vara tillräckligt fräsch för att kunna åka med på denna resa och i alla fall kunna cykla lite.

Jag hade redan på sjukhuset inlett en intensiv rehab som initialt inriktades på att återfå mina grundfunktioner. En rehab som fortsatte när jag kom hem. Så fort det gick började jag sitta på cykeln. Det var inte lätt, det smärtade och det var inget som kan liknas vid riktig tärning. På programmet låg också rörlighets- och andningsträning. Stort fokus varje dag och jag utmanade mig själv och min kropp så långt det var möjligt utan att jag skulle må sämre/ha mer ont dagen efter. Om det hände backade jag av lite innan jag gasade igen.

Ungefär 3 veckor innan datumet för den planerade resan till Mallorca gjorde jag mitt första riktiga träningspass. Jag fixade bara en timme och på låg effekt, men jag var på gång.

Det blev en kamp mot klockan och först fem dagar innan resan var jag säker på att åka. Fortfarande dock rejält nervös. Hur skulle det gå?

Att jag kunde åka och att det fungerade så bra beror förutom fokus, hög målsättning, struktur, ett bra läkkött, stor smärttålighet mm också på att just cykling är en av de saker som fungerar bäst. All annan typ av idrott hade varit omöjlig.

Vilken framgång att kunna åka på denna resa och ännu större glädje att det fungerade så bra. Visst stod jag över en träningsdag och kortade en annan. Men jag cyklade 6 av 8 dagar. Jag kunde hänga med mina cykelkompisar och totalt fick jag ihop 32 timmars träning och nästan 80 mil. Jag klättrade dessutom 10.700 hm. Visst är trycket i benen lägre, men ändå förvånande okej.

Sista dagens obligatoriska lagbild på vår 6:e gemensamma Mallorcaresa med Vännäs CK. Av olika skäl var vi väldigt få i år (vi brukar vara mellan 12 och 15 st), men jag är mycket nöjd med den vecka vi fick

Att fixa detta då jag bara någon vecka tidigare som mest kunde cykla en dryg timme inomhus på en trainer var verkligen bra för självkänslan. Att jag dessutom kunde cykla utan rädsla efter min krasch var också bra. Sedan var jag försiktigare än vanligt utför och jag har inte provat att cykla bland många cyklister.

Fortfarande har jag ont både här och där. Vissa frakturer är inte läkta. Högerarmen har dålig rörlighet, jag får inte lyfta mer än några kilo och jag får problem om jag går länge.

Otroligt då att cykling ändå fungerar och dessutom har det visat sig att min läkning går snabbare när jag tränar och en hård vecka utomlands har i slutändan gjort gott för mina skador.

Mitt nästa stora mål blir att kunna cykla på min tempohoj. Dit lär det dock vara ett bra tag då det blir stor belastning på axeln att ligga i tempoställning och dessutom behövs större rörlighet än vad jag har nu. Men jag jobbar i alla fall på det.

Långsiktigt hoppas jag kunna cykla fort igen, men då ser jag mycket långt fram i tiden. Viktigast är dock att jag blir så återställd som jag kan bli från mina skador. Snart åter dags för ett återbesök på sjukhuset med bland annat röntgen och bedömning av läget.

Mallorca - Sista dagen

Av olika anledningar dyker mitt upplägg från sista dagen på Mallorca upp först nu.

Det skulle då bli min sjätte träningsdag av 8 dagar på Mallorca. Dittills hade min kropp överträffat mina högsta förväntningar. När jag anlände till Mallorca trodde jag att det kanske skulle gå att cykla några timmar per dag, och sedan skulle alla skador sätta stopp.

Men nu var det alltså dags för sjätte dagen och även den längsta för mig. Drygt 6 timmar effektiv tid väntade i det vi kallar långa bergsrundan.

Jag hade redan fixat fem dagar, men att klara sista dagen bra skulle vara bra för mående och känsla.

Vi rullade iväg och benen kändes fortfarande okej. Visst hade jag känningar i rygg och axel, men inte mer än vanligt. Frågan var hur det skulle kännas efter 4-5 timmar?

Det visade sig ganska snabbt att det var många slitna ben denna sista dag. Vi var till att börja med reducerade med två man och det visade sig att det skulle krävas en hel del kämpatag för flera för att ta sig runt.

För egen del kändes benen fina hela dagen, vilket förvånade.

Vi tog oss in i bergen via Sollerklättringen och ingen gasade på något nämnvärt.

Nu väntade vad som enligt mig är finaste vägen på hela ön när du klättrar via Deia, Valldemossa, Banyalbufar, Andratx, Calvia och tillbaka.

Vädret var till en början inte på topp, men jag hade lovat Tjäder sol och hoppades kunna infria detta.

Men först alltså klättringar från Soller via Deia till Valldemossa där det skulle bli lunch. Helmersson sa att han var helt slut denna dag. Lite förvånande då att han drog hårt större delen av klättringarna. Jo, han fick lida senare - men bra fart blev det.

Vid lunchen fick vi för första gången sitta inomhus på grund av kylan. Jag hade lovat sol när vi kom ut till kusten, så efter lunchen drog jag upp tempot både för att hålla värmen och snabbare nå kusten.

Bra fart och bra känsla.

Så var den där - Solen! Nu väntade toppenväder sista tre timmarna av cyklingen.

Det blev en fantastiskt fin avslutning på veckan med toppenväder, fina vägar och bra sällskap.

Jo, kroppen protesterade mot slutet. Men inte värre än att både rygg och axel gick att hantera.

Ytterligare nästan 150 km avklarade. 2500 höjdmeter och över 6 timmar i sadeln.

Otroligt nöjd avslutade jag min cykling på Mallorca för denna gång.

Mallorca - fastnade i sängen, öns högsta topp, lite tryck trots allt, och glas i kras

Efter gårdagens cykeltur som blev ganska så tuff för min kropp var ryggen inte riktigt i fas. Den var väldigt känslig och när jag skulle vila innan middagen gick det inte att ligga på rygg.

Efter middag mm var det så dags för att sova. Återigen strejkade rygg och axel. Det gjorde för ont för att ligga på rygg. Hur gör man då? Du kanske skulle säga att man lägger sig på sidan. Ja, det kan man prova. Men åt höger går det inte för där har jag min sargade axel. Då lägger man sig åt vänster. Tidigare gick det inte alls, men nu fungerar det i ca 15 minuter innan revbenen som inte är läkta flyttar på sig. Tillbaks på rygg. Fungerar inte. Sitter upp en stund och sedan på vänster sida igen.
Efter ett tag åter problem med revbenen.

Jag provar då att ligga på mage. Men då axeln är orörlig mm måste jag ligga på mage med händerna nedåt efter sidorna och benen helt raka. Det går bra en liten stund, men sedan blir det väldigt oskönt. När jag sedan skulle upp insåg jag att det knappt gick då jag inte kan använda höger sida av kroppen att trycka mig upp. Tur ingen filmade mina ansträngningar för att åter hamna i sittande.

Efter ca en timme bestämde sig dock kroppen för att samarbeta och jag lade mig åter på rygg, somnade och sov bra.

Du som undrar så har det sett ut ungefär sådär varje natt eller värre i 3 månader. Med skillnaden att jag oftast knappt sovit något utan problemen har varit hela natten. Men på denna resa har jag hittills sovit varje natt!

I morse var det mycket bättre, men jag hade önskat mig att det var ännu bättre. Men jag bestämde mig ändå för cykling.

Idag stod det Sa Calobra på programmet. Vi skulle cykla via Soller och Puig Major. Själv hade jag sedan länge strukit Sa Calobra. Jag kommer helt enkelt inte ned, då det sämsta för min kropp är branta utförslöpor med skarpa svängar. Det fungerar helt enkelt inte alls någon längre stund utan att jag får stora smärtor.

Nej inget Sa Calobra för mig i år, men då jag kört den säkert 9-10 gånger gjorde det inte mycket. Jag har ju dessutom inte samma tryck uppför som vanligt, så det skulle ju inte vara något mål med detta heller.

Hur som helst hade jag i dag tänkt kolla om det fanns något som helst tryck i gubben efter min skada och den träning som jag gjort på slutet. Tryckte därför för första gången på denna resa uppför en stigning. Det fick bli de ca 5 km upp för Coll de Soller, med en snittlutning på just över 5%.

Men innan den första klättringen lyckade Fredrik med konststycket att för andra dagen i rad få punktering exakt när vi ändå skulle stanna. Imponerande.

Efter stoppet med lite energiintag och fixande av punktering var det så dags för dagens första klättring.

Jag gick på 90-95% av max och landade då på ett snitt av 325 watt och en snittpuls på 84% för de just under 15 minuterna det tog. Detta var jag riktigt nöjd med! Hade inte trott att jag var så pass återhämtad. Samtidigt saknas det 70 watt till min rekordtid, men för 5 veckor sedan klarade jag bara 160 watt i 30 minuter och var sedan helt slut - så detta är en toppenutveckling.

Lugnt utför och sedan klättrade vi tre kilometer till Fornalutx där vi åt lunch. Eller de andra åt lunch och jag tog en kaffe då jag skulle cykla så mycket kortare än de andra.

Men först parkering av cyklar och vattenpåfyllning.

De tidigare dagarna har jag sagt till att de ska se glada och snygga ut så jag kan lägga ut bilden på bloggen. Idag fick de ingen info, och se då hur tokarna ser ut....

Ja, egentligen var planen att vända här, men kroppen kändes förvånansvärt bra i rygg och axel så jag bestämde mig för att cykla vidare till korsningen mot Sa Calobra och först där säga hej då till klubbkompisarna.

Efter vårt lunchstopp var det då dags att först klättra två kilometer från Fornalutx fram till den "riktiga" klättringen.

Nu väntade en klättring på drygt10 km uppför med en snittlutning på 6,4%. Då landar du på Puig Major, den högsta toppen på ön dit du kan cykla racer. I går skulle det vara 3 grader och regn där, i dag var det blåsigt och 9 grader. Riktigt kallt att stå och vänta in alla, men ändå bättre än de senaste dagarna.

Jag tog mig för övrigt upp till toppen genom att först köra 30 minuter på MAF-intensitet för att se om även detta blivit lite bättre. (180 pulsslag minus din ålder och sedan plus 5 om du är tränad). Ja, eller så lägger du helt enkelt insatsen där dina aeroba tröskel är. För mig 141 i puls eller 78%.

Innan skadan körde jag på ca 310 watt på min aeroba tröskel. För några veckor sedan när jag tränat lite efter skadan låg jag på under 200 watt. Idag blev det 254 watt vilket helt klart är ett steg i rätt riktning. Sista delen av klättringen då jag var klar med MAF blev det just över 300 watt och då drog pulsen iväg.

Så var vi då uppe på toppen och jag tog några foton medan vi väntade in alla i gruppen.

Nu väntade utförslöpa till Sa Calobras avtagsväg och vi höll formligen på att frysa ihjäl under den milen.

Jag hälsade de övriga lycka till med Sa Calobras klättring vilket med utförslöpa blir 20 km. Själv tog jag riktning tillbaka mot hotellet via Selva och Santa Maria.

Det visade sig senare att Tjäder slagit pers i alla tre större klättringar idag - Soller, Puig Major och Sa Calobra. Imponerande! Alla övriga körde också på bra idag som alla dagar denna resa.

När jag rullade utför Sa Batalla efter någon mil var jag riktigt nöjd att jag vågat säga nej till Sa Calobra. Efter utförslöpan fick jag rejält ont i höger sida av kroppen och det blev värre allt eftersom.

När jag nådde hotellet hade det blivit 135 km, 5.30 timmar och 2000 hm. 4.45 minuter var toppentrevliga och de sista 45 minuterna var mindre trevliga då det brann i rygg och axel.

Jag lyckades också med ett konststycke efter rundan. Jag kom till hotellet nästan 2 timmar före de övriga så jag förstod att det skulle bli en sen middag. Jag blandade därför en proteindrink direkt efter att jag duschat. Uppenbarligen hade jag inte torkat händerna ordentligt. När jag skakade shakern flög den all världens väg genom badrummet och träffade en massa grejer, bland annat två glas som var hotellets. De flög rakt in i väggen och helt plötsligt var det glas i hela badrummet och ut i själva hotellrummet. Strålande!! Ja, ja. Vi gör alla misstag. Vi släpper detta.

Nu på kvällen är kroppen redan lite bättre och smärtorna har gått ned, så jag hoppas en bra natt gör att jag kan cykla sista dagen. Går det är jag fullt medveten om att det blir tufft. Det blir väldigt många höjdmeter och upp till 6.30 h. Jag har lärt mig att kroppen brukar tillåta just under fem timmar innan det blir smärtsamt. Men det är sista dagen och en fantastisk runda i bergen så jag hoppas kroppen säger ok.