Bara att acceptera att skadorna sätter stopp

Har man varit så pass skadad som jag varit finns inget annat val än att i vissa fall acceptera och förhålla sig till att förutsättningarna nu är annorlunda. Det är inte lätt, men så är det. Samtidigt behöver målen och ambitionen vara hög för att ha största möjliga chans att komma tillbaka till sitt rätta jag.

Hur återställd jag blir efter mina 19 frakturer och en lungkollaps är oklart. De tolv revbensbrotten ger nog inga men. Men alla skador i axel, nyckelben, rygg och skulderblad är mer osäkra.

Omfattande operationer genomfördes där alla muskler kapades och många nerver är nu skadade. Sedan var ju det mesta av.

Det blir hela tiden bättre, men fortfarande är det inte mycket jag kan göra med min högra arm och smärtorna blir stora vid bara en liten ansträngning.

Jag har också tre kotfrakturer varav den ena är av det större slaget. Totalt sett har ryggen tryckts ihop så mycket att jag nu är ca 2 cm kortare än innan skadan. Även ryggkotorna och ryggmuskulaturen påverkar mig varje dag och i det mesta jag gör.

Fortfarande kan och får jag inte lyfta saker och jag kan inte hålla på med sådant som kräver att högra armen och axeln aktiveras under längre tid. Vad gäller ryggen är det mycket som den sätter stopp för.

Rent generellt är alla fysiska aktiviteter där överkroppen aktiveras bara att utesluta. Det innebär att den mesta träningen och det mesta jag vill eller behöver göra hemma eller på övrig fritid inte går att göra som förr.

När det gäller cykling i tempo har mina skador satt stopp på flera sätt. Då bortser jag från svagare muskler och lägre kapacitet som det självklart också lett till. Men förutom det kan jag inte sitta i samma position på cykeln som tidigare. Det beror på att jag nu är kortare i överkoppen och då ska det självklart justeras. Men sedan innebär försämrad rörlighet och smärtor i arm och axel också att det finns begränsningar.

Det är i samband med detta jag igår slutligen accepterade att skadorna sätter stopp. Jag har nämligen arbetat med tempoställningen under flera veckor, men nu accepterat att den ställning där det går som fortast inte är möjlig att ha på cykeln. Det blir helt enkelt för stora påfrestningar på kroppen. Jag får nu nöja mig med det jag klarar av och då acceptera att luftmotståndet blir högre.

Mitt i allt detta som jag beskrivit är ändå det allra mesta positivt. Den enda sporten som går att utöva med mina skador är cykling, och det är just det jag älskar. Tänk vilken tur jag hade! Jag är sedan länge tillbaka på heltid på mitt arbete och det fungerar bra, även om jag får ta fler pauser och göra en del arbete vid andra tider än tidigare. Vidare fungerar det dagliga också helt okej nu.

Sammantaget ligger jag långt före den medicinska plan som läkarna satt upp och förbättringarna är större än vad de trott jag skulle vara. Jag har återgått till ett normalt liv, om än med smärtor och känningar varje dag. Men det blir hela tiden bättre, och i jämförelse med hur det var för några månader sedan är det nu fantastiskt bra.

Jag kan cykla och nu med en sådan kapacitet att det åter är nästan som förut. Överlag är det mesta bra!

Jag har kämpat 6 månader för att vara där jag är nu. I september och januari är det nya uppföljningar på sjukhuset och först då lär det klarna vilka men jag får av skadorna. Men sammantaget är jag positiv och ältar inte mina begränsningar eller min otur. Jag försöker att se möjligheterna och oftast går det bra.