En gubbe i fritt fall!

Idag dök Bicykling upp. Jag såg framsidan och blev inte speciellt motiverad för läsning. Temat i tidningen var tant- och gubbspecial. Inte intressant, och inget som berör mig.

Efter en stund rev jag dock bort plasten runt tidningen då jag tänkte att det trots allt kanske fanns något annat läsbart.

Jag började bläddra i tidningen och kom efter ett tag fram till gubbtemat.

Det var då jag insåg det. Det var då ljuset gick upp i den gamla hjärnan. Det tråkiga ointressanta temat handlar om mig. Det är jag som är den gamla gubben.

Ja, man vill ju gärna tro att man är 25 och på sin fysiska topp - men så är faktiskt inte fallet. Det är jag som är i förfall.

I tidningen beskrivs hur kroppen åldras och att man för varje år blir allt sämre och sämre. Från 25 års ålder börjar försämringen. Vid 40 försämras maxkapaciteten med ca 1% per år,  och från 50 går försämringen ännu snabbare.

Det pratas också om att möjligheten självklart försämras vad gäller att trycka watt. Enligt artikeln ca 3 watt/år, eller 30 watt per årtionde. Vi som tränar mycket vet att när vi kommit upp till en viss och ganska hög nivå är det svårt att snyta ur sig 30 extra watt. Om jag ska vara lika bra om tio år måste jag alltså teoretiskt sett förbättra mig med 30 watt för att kompensera för grundförsämringen. Inte helt lätt. Jag som tänkte bli bättre än idag. Kanske dags att tänka om?!

Vad ska jag dra för slutsats av detta? Kommer det nu bara att gå utför? Troligen. Måste det vara så - inte säkert. Hur som helst kan jag konstatera att jag för varje år som går måste nyttja mer av den genetiska maxkapacitet som finns i kroppen för att bibehålla mina prestationer. Ännu mer om jag ska utvecklas.

Det fanns trots allt en upplyftande del i artikeln. Så efter att blivit nedryckt i dyn kastades en livboj ut som kanske går att nå.

De flesta av oss ligger från början inte på vår maxkapacitet och det finns nästan alltid utrymme till förbättring. Då jag dessutom bara cyklat fokuserat under 5 år borde det fortfarande finnas en del utveckling. Troligen också en utveckling som är större än kroppsförfallet!?

Du undrar om jag inte kände till allt detta? Du tänker att detta vet väl alla!? Jo, jag kände till det - men det känns alltid bättre att förtränga vissa sanningar. Men för eller senare flyter de alltid upp.

Jag ska nog ändå inte ge upp riktigt än trots att jag är i en gammal kropp i fritt fall och förfall. Sedan är all träning bra, även om man inte objektivt blir bättre. Jag tänker dock försöka utmana tyngdlagarna och utvecklingen, i alla fall ett tag till.

Sur, gammal, trött och frustrerad - Aldrig mera vila!

Efter tre dagars vila på grund av arbete och innebandy med sonen var det åter dags att äntra trainern. Man kan ju tycka att det borde gå lätt och att jag borde tillgodogjort mig all bra träning jag kört före vilan - men icke.

I dag var jag trött. I dag var jag seg. Idag var jag gammal. Idag var jag sur. Idag var jag uppgiven. Idag var jag frustrerad. I dag var jag som spagetti i benen. Idag hade jag andning som en fisk. Med andra ord - "toppen".

Jag behövde i stort sett bara titta på pedalerna för att mjölksyra och seghet skulle uppstå. Att trampa var i stort sett omöjligt.

Okej då. Jag överdriver en del - men inte kändes det bra.

Gav jag då upp? Sket jag i allt?

Nej inte alls. Jag försökte ändå köra mitt pass som det var tänkt. Det skulle bli 120 minuters trampande i hyfsat tempo och var nionde minut skulle det genomföras en etta. När tio ettor var körda skulle en 10 minuters tröskelintervall genomföras. Därefter lugnt fram till slutet av passet.

Jag kan säga att jag gjorde allt detta. Jag kan säga att det inte var många minuter som kändes bra. Otroligt nog kändes tröskelintervallen efter ca 100 minuters cykling bäst. Tröskeln kördes ordentligt och bra, medan jag för att hantera övriga delar av passet lade mig på lägre intensitet än vad jag ursprungligen planerat. På ettorna blev det väl inte heller några toppensiffror.

Jag är ändå stolt och nöjd att jag inte gav upp. Bara det leder ju en framåt.

Snittpulsen på rundan hamnade på 81% och som högst 89%. Jag körde på ca 300 watt under tröskelintervallen, ca 350 watt under ettorna och snittet för rundan hamnade på måttliga 247 watt.

Vi får verkligen hoppas att det känns bättre nästa pass.

Lärdomen av dagens träning måste vara att du ska aldrig vila?! Åtminstone inte tre dagar i rad. Det verkar fullständigt "livsfarligt". Jag vågar då inte vila i morgon, så då kör jag igen.

Fet och seg

Eftersom förkylningen vägrat ge med sig hade jag igår kväll kört fullständig vila i 78 timmar. Smärtan i halsen hade försvunnit, jag var lite piggare, det rosslade fortfarande en del och jag hade en störande hosta. Jag är alltså inte riktigt fit for fight.

Hur tolkar man detta? Vad gör man?

Tränade jag i går kväll? - Svar: Ja
Körde jag hårt? - Svar: Nej
Körde jag mycket lugnt? - Svar: Ja
Körde jag länge? - Svar: Ja
Kände jag mig som en gammal gubbe? - Svar: Ja
Är jag en gammal gubbe? - Svar: Ja
Kommer jag nu att bli sjukare? Svar: Vet ej
Är det smart att träna när man har kvar förkylningskänningar: Svar: Troligen inte
Borde jag ha tränat igår kväll? - Svar: Det beror på hur måendet utvecklar sig
Fettförbränningsträning? - Svar: Ja
Finns överflöd av fett? - Svar: Ja
Var Ronaldo riktigt bra? - Svar: Ja
Var Portugal bra? - Svar: Ja
Var Sverige bra? - Svar: Sådär
Kämpade Sverige bra? - Svar: Ja

Ja det blev alltså 150 minuter lågintensiv cykling på tisdagskvällen framför tv:n medan jag såg på VM-kvalmatchen. Kanske borde jag vilat, men min erfarenhet säger mig att förkylningarna inte brukar hålla i sig längre om man inte har ont i halsen. Tyvärr brukar förkylningarna bli långvariga hur jag än gör.

Men, vad vet jag om mitt val idag? Kanske var detta ett jättemisstag. Ja, vi får se.

Så här på onsdagskvällen verkar det dock bli som jag trodde. Jag mår varken bättre eller sämre och det troliga är att rosslet och hostan lär hänga i ett bra tag.

Nya bekantskaper för gammal gubbe

Ikväll vid middagsbordet berättade sambon som är lärare att hon i dag fått ett antal frågor av en klass i årskurs 6. Det handlade bland annat om hennes ålder och hennes sambos ålder - dvs min. Sexornas svar när de fick höra min ålder - oj, är han sååååå gammal. Sambon var visst också ganska gammal men såg inte gammal ut.

Jag brukar leva på ett test jag gjorde i Expressen för tre år sedan där man fick svara på olika frågor och slutligen fick man veta sin "verkliga" ålder. Min verkliga ålder för tre år sedan var 23, så nu är jag alltså 26 år. Det är något jag brukar intala mig och så mycket äldre än 26 bör man nog inte vara för att hänga med på tävling. Men så idag togs min ungdom i från mig. Sambon och hennes elever lyckades i ett nafs göra mig 15 år äldre. Enligt ungdomarna man då väääääldigt gammal. Tur att det bara är en skoldag kvar denna vecka, annars skulle jag nog vara väldigt gammal innan helgen.

Så var det dags för kvällens cykling, och kanske låg detta med min ökade ålder och gnagde i bakhuvudet? Jag hade i och för sig inte tänkt köra särskilt hårt eller länge, men i dag hade åldern tagit ut sin rätt. Krispet i benen jag kände i tisdags var som bortblåst. I dag var det sega spagettiben som kände mjölksyra trots makligt tempo.

Vädret var desto trevligare. Det var en otroligt vacker kväll där solen var på väg ned. Alltid något att glädjas sig åt.

Jag trampade på som den gamla gubben jag är och bestämde mig för att ta rundan för vad den var. En avslappnande runda i fint väder.

 

Jag hade planerat att vända vid Hjoggsjöbadet, trampa tillbaka mot centrum och därefter mot Överboda. Så en bit före platsen där jag skulle vända möter jag tre cyklister. Helt plötsligt tittar den pigge 26-åringen fram, han som efter kvällens middag hade åkt på retreat.

 

Jag tänkte: Om jag skulle ta och vända nu och jaga ikapp cyklisterna blir det bra träning. Det vore lite skoj. För att det skulle bli en utmaning gav jag dem 30 sekunder innan jag började jakten.

Jag tog kontinuerligt in på de framförvarande, men det var inte det lättaste att komma ikapp. De var tre och de höll ett bra tempo. Först när vi kom in i Vännäs centrum och de släppte på farten var jag i kapp. Det visade sig att det var Gimonäs CK som var ute på sin torsdagsrunda.

Även Gimonäs verkar ha få deltagare på sina träningar nu så här i slutet av säsongen.

 

Jag snackade lite med de tre cyklisterna som visade sig vara både trevliga och snabba. De tyckte jag skulle hänga på en bit mot Umeå, och det gjorde jag. Vi trampade på i hyfsad takt och pratade om både det ena och det andra innan det började tryckas på i ganska så bra fart. Efter en halvtimme med Gimonäsarna så började det bli mörkt och jag var tvungen att vända tillbaka hemåt.

Nu hade jag kommit i gång och den gamle gubben hade avlägsnat sig för att inte komma tillbaka något mer idag. Jag tryckte på i sweetspot på vägen tillbaka hem. Väl hemma hade klockan slagit åtta och det var redan ganska så mörkt.

Jag hade då fått ca 50 km i benen och en runda som började riktigt dåligt blev både trevlig och givande. Jag tackar er som jag cyklade med idag som jag tyvärr inte fick namnen på.

 

Lika seg som en skumbanan

Efter två riktigt bra veckor med toppform har det blivit ett rejält bakslag i veckan.  Rosslig, trött, ont i kroppen och ben lika starka som en okokt spagetti. Tisdagsträningen blev katastrofal, torsdagsträningen gick att hantera men det kändes mycket dåligt. Efter två dagars vila tänkte jag att det idag skulle kännas bättre - men nej.

Jag var fullständigt under isen. Det var tre bra saker med dagens runda till och från Vindeln. Jag hade trevligt sällskap av bror, vädret var riktigt bra och fikat i Vindeln var mycket gott. Allt annat var dåligt. Varje gång jag tog i blev jag rosslig, pulsen var onormalt hög och benen var lika sega som en skumbanan. Bara jag tänkte på att ta i så dök mjölksyran upp. Under nästan hela passet på 96 km hade jag ont i benen och kände mig allmänt ur slag. Det kändes bara bra en gång under rundan - det var när vi satt och fikade....

Vi provade några rejäla ryck i passande stigningar och även på slättan. Allt för att väcka kroppen. Den fortsatte sova. Det enda roliga med detta var att jag fick veta hur många watt vi trampade vid några av rycken då bror precis inhandlat en wattmätare till sin cykel. Vid backe två som var den enda vi mätade fullt ut snittade vi en bit över 800 watt, men då var backen kort.

 

Jag gjorde i fjol ett test i Aftonbladet som skulle säga min "verkliga" ålder. Enligt testet var jag 16 år yngre än vad som står i passet. Hade testet gjorts om i dag hade nog resultatet varit omvänt, dvs 16 år äldre. I dag var jag verkligen gammal.

Väl hemma fortsatte byggandet på altanen och uppsättande av en vägg. Det gick mycket bättre än cyklandet.

En vecka kvar till Vännästrampet. Nu krävs en rejäl formökning och att det skit jag har i kroppen försvinner om jag inte ska bli avhängd redan under masterstarten......

Träningsvärk Grande!

Idag har jag en väldigt distinkt träningsvärk. Man skulle då kunna tro att jag tränat extra hårt i veckan, men så är inte fallet.

Vila måndag och onsdag och ett kort träningspass på tisdagen. Träningspasset var dessutom inte av det bättre slaget. Jag skulle kunna drista mig till att det var bedrövligt. Spöregn, känning i vaden, hostande och rossel och allmänt svag.

Vädret hade skrämt bort alla från vår gemensamma träning utom jag och bror. Vi bestämde oss för en kort uppvärmning. Sedan skulle vi köra upp för Pengsjölia tre gånger. Det blev pannkaka. Jag körde halva vägen i bra fart, sedan ont vaden, allmänt seg och rosslig. Vi provade igen, samma sak. Då tyckte bror att vi skulle rulla vidare. Han ville väl inte köra med en gammal trött gubbe. Bror var för övrigt mycket stark i backen. Tråkigt dock att han åter fick ont i revbenen.

Hur har jag då åsamkat mig träningsvärken? Jo, ett antal heldagar på baksidan av huset. byggandes på en ny altan. Jag trodde jag var hyfsat tränad, men inget tyder på det. Jag är egentligen helt tärd i hela kroppen. Möjligen har jag en lilltå eller två som fortfarande är fräsch. Kanske dags att börja träna?

Gamla knän på gammal gubbe

Efter mycket träningstid och få vilodagar borde jag vara seg, och till viss del är det så. Jag hade därför planerat att dra ned träningen under nästa vecka och även veckan efter. Tanken är att toppformen ska söka sig fram. Jag har seedningtävling inför Cykelvasan på lördag och nästkommande lördag väntar nästa utmaning, Vätternrundan. På lördag gör jag alltså MTB-tävlingspremiär och veckan efter ska jag försöka göra en god insats med HappyMTB. Jag hoppas cykla under 8 timmar på de 30 milen och göra det på ett kontrollerat och bra sätt. Hur det går - ja det återstår att se.

En stor orosfaktor är den bristfälliga sittställningen på min nya cykel och vad det får för följd på min kropp. Att jag inte fått till inställningarna på ett bra sätt ställer till det.

Jag brukar nästan aldrig tacka nej till gemensamma cykelrundor. Förra lördagen var ett av få tillfällen det hände då mina knän spökade. I dag hände det igen. Bror och Johan skulle cykla en 12 milarunda och jag tvingades tacka nej. Kroppen känns inte bra och mina knän är inte vad de borde vara. Jag hoppas nu verkligen att vila från torsdag kväll till söndag kväll ska göra susen. I morgon kväll hoppas jag nämligen kunna delta på Vännäs CK:s MTB-träning.

Därefter hoppas jag på mirakel både vad gäller att få till sittställningen och att mina knän ska trivas på min nya cykel.

In i väggen

Förnedrad och kränkt. Ingen rolig känsla.

De senaste dagarna har det känts allt bättre i kroppen och det har känts som jag är på rätt väg. När jag häromdagen körde ett tröskeltest var jag förvånansvärt stark. I dag tänkte jag köra ett lite tuffare intervallpass - men det blir inte alltid som man tänkt sig. Det gick inte alls. Jag var inte starkare än Jörgen Brink var sista biten i VM 2003. Jag gissar att en mus både varit starkare och snabbare än vad jag kände mig.

Dagens träning startade med 10 minuters uppvärmning. Efter att jag startat mina intervaller tog det därefter inte lång tid innan jag fullständigt väggade. Det kändes som att jag inte skulle klara en meter till. Jag fick alltså vika ned mig. Ge upp!

Jag vilade ett tag och körde sedan på i ett jämnt relativt lågt tempo i ytterligare ca 30 minuter för att åminstone få röra på mig lite grann. Att avsluta så gör också att kränkningen känns aningen mindre och självförtroendet stannar inte helt på botten, bara nästan.

Inom sporten och träningens värld svänger det verkligen fort. Ena dagen känner man sig stark och som en kung, andra dagen är man förnedrad, känner sig liten och trampad på - som grus. När man så nästan spolats ut i vattnet och är borta för alltid, inser man att här står jag stadigt för nu är jag kung igen. Jag gillar inte grusavdelningen vill lämna den så fort det bara går.

Jag hoppas att min misslyckade träning berodde på för lite mat, dåligt med sömn och en stressig vecka på jobbet och inte på att ytterligare en sjukdomsperiod är på gång.

I morgon vet vi nog mer.....