De senaste dagarna har det känts allt bättre i kroppen och det har känts som jag är på rätt väg. När jag häromdagen körde ett tröskeltest var jag förvånansvärt stark. I dag tänkte jag köra ett lite tuffare intervallpass - men det blir inte alltid som man tänkt sig. Det gick inte alls. Jag var inte starkare än Jörgen Brink var sista biten i VM 2003. Jag gissar att en mus både varit starkare och snabbare än vad jag kände mig.
Dagens träning startade med 10 minuters uppvärmning. Efter att jag startat mina intervaller tog det därefter inte lång tid innan jag fullständigt väggade. Det kändes som att jag inte skulle klara en meter till. Jag fick alltså vika ned mig. Ge upp!
Jag vilade ett tag och körde sedan på i ett jämnt relativt lågt tempo i ytterligare ca 30 minuter för att åminstone få röra på mig lite grann. Att avsluta så gör också att kränkningen känns aningen mindre och självförtroendet stannar inte helt på botten, bara nästan.
Inom sporten och träningens värld svänger det verkligen fort. Ena dagen känner man sig stark och som en kung, andra dagen är man förnedrad, känner sig liten och trampad på - som grus. När man så nästan spolats ut i vattnet och är borta för alltid, inser man att här står jag stadigt för nu är jag kung igen. Jag gillar inte grusavdelningen vill lämna den så fort det bara går.
Jag hoppas att min misslyckade träning berodde på för lite mat, dåligt med sömn och en stressig vecka på jobbet och inte på att ytterligare en sjukdomsperiod är på gång.
I morgon vet vi nog mer.....
Lite mat och intervallträning brukar sällan vara en bra kombination
SvaraRaderaEller, lite mat är alltid bra att äta om man ska köra ett pass....
RaderaDet där med lite mat är nog ingen bra idé!
SvaraRaderaEgentligen vet jag inte om det var lite mat. Jag försöker bara hitta halmstrån så att jag inte behöver konstatera antingen sjukdom eller världens sämsta form.
Radera