Inte bara kroppen som tog stryk

 Jag förstår att ni undrar nu då jag i flera inlägg skrivit kring min krasch på Gran Canaria. Hur gick det med cykeln?

Jo, cykeln som helhet klarade sig. Trasig bakväxel, sadel och växelreglaget var egentligen de enda skadorna. Sedan var det större skador på material och kläder. Skor, cykelbyxa, cykeltröja, hjälm, glasögon, cykeldator, undertröja mm förstörda. 

Kostar att ligga på topp. Såväl fysiskt, psykiskt som ekonomiskt.

Men det förstås. Nu får jag köpa lite nytt, vilket alltid är skoj.

Nu hoppas jag nästa inlägg handlar om att jag inte bara rullar på med tid på trainern utan att jag kan rapportera om att kroppen fungerar lite bättre och att jag får till ett kvalitetspass eller två.

Inte lätt att vara sitt bästa jag

Det borde räcka med att jag snart fyller 50 år när det handlar om utmaningar att utvecklas och prestera på cykeln. Att vara sitt bästa jag vid så hög ålder och utmana ungdomarna är en utmaning i sig.

Nu är det tyvärr inte bara den enda begränsningen. Stor sorg efter vår dotter påverkar fortfarande på många sätt, mina stora men efter kraschen 2019 har tillkommit och nu ytterligare en skada har verkligen inte hjälpt till varken i måendet eller i prestationen.

Nu älskar jag ju att cykla, att träna och att utmana mig själv. Så helt har jag inte gett upp detta även om jag nu återigen fått ha smärta under snart 9 veckor (förutom den smärta som alltid finns sedan 2019).

I somras var jag nästan i kapp, prestationsmässigt efter kraschen 2019 som höll mig borta från riktig träning i ca 12 veckor och sedan ytterligare många veckor med låg nivå i träningen. Detta trots alla men jag har kvar med smärtor och begränsad rörlighet i rygg, axel, arm, skulderblad mm.

Att då åka i backen igen och redan nu tappat ytterligare 9 veckor med tillkommande smärtor som jag inte vet om de försvinner var inte bra för självförtroendet och självkänslan. När/om jag kan träna som vanligt igen? Ingen aning.

Om jag snart kan börja träna på riktigt igen så kanske jag gör ett försök att tävla i sommar, annars får vi sätta det på paus. Men oavsett så kommer jag träna och hålla igång då kroppen mår bättre av att röra sig och smärtorna minskar. Jag fortsätter rulla på och hoppas att det snart går att tråna på ett bättre sätt.

Helt har jag inte gett upp tanken på att jag ännu inte sett mitt bästa jag, trots att jag är till åren. Men då behövs det lite medgång och en paus med skador och sjukdomar.

Rehab har blivit det nya normala

För snart 9 veckor sedan åkte jag i backen på Gran Canaria. En olycka lika sannolik som att Sveriges herrar vinner EM i fotboll. Men den hände ändå.

Jag slickar fortfarande både psykiska och fysiska sår.

Redan två veckor efter skadan satte jag mig på cykeln i garaget. Men bara för att komma igång lite då jag fram till dess endast legat eller suttit.

Jag började inte på lika låg nivå som när jag 2019 legat 2 månader, varav det mesta på sjukhus. Men inte jättelångt ifrån. Kroppens kraft gick åt till alla sår och dessutom gjorde höftböj och höft att jag inte kunde ha motstånd i pedalerna.

Ingen träning vecka 2-6, utan snarare lätt rörelse på cykel.

Sista två veckorna har jag börjat träna lite, men fortfarande kan jag inte köra några kvalitetspass. Nu hindras det inte främst av såren (även om de flesta fortfarande inte är läkta) jag har utan att jag inte fått till ländryggen mm. Det gör att jag har låsningar i högerbenet och saknar kraft. Sedan är kroppen som helhet fortfarande kraftlös. Det blir ju gärna så när kroppen är i en läkprocess.  

Så några intervaller är det inte tal om. 

Jo, jag har varit på många behandlingar både för sår och för skadorna i rygg och höft, men det har bara delvis hjälpt.

Men jag kämpar på och har inte gett upp.