Läkarens besked om skadorna och intervaller

Efter röntgen i tisdags var det så dags för läkar- och fysioterapeutbesök i dag.

Arbete på morgonen och sedan hade sjukhuset olyckligt lagt läkarbesöket 11.00 och fysioterapeuten 14.00. Därefter mer arbete på eftermiddagen och kvällen.

Det gäller förstås att alltid nyttja tiden så effektivt som det går, så jag tog med cykeln och körde ett träningspass i pausen mellan besöken. Otroligt fint väder och intervaller på programmet. Skönt med träning även om trycket i benen kanske inte var vad jag hoppats på.

Hos läkaren blev det i alla fall positiva besked. Ortopedläkaren sa att brotten är stabila och ligger rätt. Dessutom hade jag kommit förvånansvärt långt i min rehab. Han sa också att det är helt naturligt att det fortfarande är en hel del problem då skadorna är så omfattande och det endast gått 3,5 månader.

Det var bara att fortsätta med det jag gjorde i och med att jag återfått så mycket rörelse mm.

Fysion sa att min nivå på rörlighet var bästa möjliga i detta läge och klart bättre än förväntat.

Ja, något rätt måste jag gjort i mina ansträngningar med att få ordning på kroppen och kanske har det också bidragit att man i Spanien via allt för starka mediciner extremt snabbt fick igång min träning!?

Sammanfattningsvis har jag alltså att vänta lång tid framöver med utmaningar utifrån skadorna och samtidigt kunde det inte se bättre ut än vad det gör. Som jag förstått det är det ovanligt att man kan arbeta och träna efter så pass kort tid. Jag gör båda, så jag får verkligen vara tacksam mitt i det elände som är, men framför allt varit.

Ny uppföljning i september och om allt ser bra ut en sista uppföljning i januari 2020. Med andra ord följer man dessa skador i minst ett år.

Ovanstående gäller alltså alla delar utom ryggfrakturerna. Här vet jag ännu inget. Ryggläkaren ska ringa mig på söndag, och då får jag besked kring detta.

Musklerna och konditionen som försvann!

Idag är det 6 veckor sedan min otroligt olyckliga krasch på Gran Canaria. Det är också ca en vecka sedan jag äntligen fick komma hem från sjukhuset.

Jag blir långsamt bättre, men förstås långsammare än vad jag önskar. Det känns dock skönt att vara hemma och själv bestämma över min dag. Även om det förstås inte går att göra allt jag önskar.

Smärtmässigt har det gått hyfsat sedan jag kom hem. Bättre på morgonen och som sämst på kvällarna. Rent allmänt känns kropp och knopp varje kväll som om jag under dagen kört ett stenhårt träningspass och sedan inte fyllt på med energi. Dåligt mående alltså. Som bonus utöver det en del smärta och en stel kropp. Det som är positivt att jag hittills ändå mått ok morgonen efteråt.

Varje vecka ska jag nu minska morfinet och om fyra veckor från nu är förhoppningen att jag inte ska behöva ta något morfin alls. I kväll sker den första sänkningen sedan jag kommit hem, så vi får se hur det kommer att kännas i natt och de kommande dagarna.

Nu när jag är låst till hemmet, är det tur att det varit så mycket sport på tv. Gör att dagarna går lite snabbare. Bra också att vi går från alpint VM till VM i längdåkning.

Jag är till att börja med sjukskriven på heltid fram till min födelsedag den 6 mars. Sedan får vi se hur det utvecklar sig. En första avstämning blir det den 25 februari då jag ska vara en heldag på sjukhuset för bedömning av mina skador.

Då bör också alla mina brott på revben, nyckelben, skulderblad mm börjat läka på ett bra sätt om allt går som det går. Så nästa avstamp och bedömning av läget om 11 dagar

Hur det går med fysen? Ja, någon kondis har jag inte kvar, det känner jag de korta stunder jag är uppe. När jag väl börjar kunna träna så kommer jag alltså att börja från soffpotatisnivå. Dvs helt otränad.

Musklerna? Ja, det finns inte mycket kvar där. Jag har varken ökat eller minskat min vikt vad gäller fett, men däremot har jag tappat mycket muskler. Närmare bestämt drygt 6 kilo muskler. Otroligt mycket skulle jag säga. I benen fanns det mycket muskler förut. Nu är det ganska lite kvar. I överkroppen hade jag ganska lite förut, så nu är det nästan obefintligt kvar.

Träning? Ja, just nu är det inte mycket träning som genomförs. Rehabiliteringen av axeln handlar mest om att axeln inte ska "frysa fast". Det innebär mest lätta rörelseövningar. Ja, sedan försöker jag aktivt att använda högerarmen till olika saker i vardagslivet här hemma. Sedan försöker jag gå omkring så mycket det går och vara aktiv i det lilla. Men träning skulle jag inte säga att det är, även om alla aktiviteter tar på rejält.

Jag ser verkligen fram emot att kunna röra mig lite mer och rulla lite på trainern. Även om jag är medveten om att det initialt inte kommer att vara riktig träning, utan mest en insats motsvarande promenad skulle det kännas som ett stort positivt steg. När det kan ske är lite osäkert.

Ja, inte så spännande och roligt här hemma. Men med tiden hoppas jag på lite mer spännande och bra rapporter.