Roslagsbrolinjen RR: Det var inte skoj det här!

Igår blev det seger i Swecup-tempot, norr om Stockholm. Idag var det dags för linjeloppet (Roslagsbrolinjen) i cupen.

Fin natur här

På gott humör när jag värmde upp

Detta var också det första loppet sedan min skada som jag deltar i ett linjelopp med många startande, samtidigt som det är en snabb och inte så utslagsgivande bansträckning.

Innan start var jag väldigt osäker på hur jag skulle reagera under loppet. Bansträckningen upplevde jag dock som fin då jag rullade igenom i går. Inte så smala vägar och trots allt lite böljande. Kanske skulle det ändå kunna hända något som gjorde att vi inte blev så många som skulle tampas längst fram? Sedan var jag medveten om att känslan blir annorlunda när det går +40.

När det rullade igång lade jag mig sist en stund och kände in läget. Det kändes sådär med flera möten med bilar och ganska så hetsigt. Farten var också väldigt hög.

Efter ca 11 km tog jag mig fram till spets och sedan deltog och skapade jag ett flertal utbrytningsförsök under resterande 12 km av varvet. Inget lyckades dock, och jag började förstå att risken var stor att vi skulle vara en stor klunga alla fyra varv (totalt 92 km).

Hög snittfart, men det krävdes inte hög snitteffekt då det som synes var böjande men inte särskilt många höjdmeter. Då är detta ändå det första varvet där jag matade hårt halva varvet.

In på varv två lade jag mig åter sist för att mitt på varvet åter ta mig fram långt fram för att vara med och skapa något.

Hela tiden kände jag en oro i kroppen om jag inte var först längst fram eller sist. Jag kände mig inte trygg helt enkelt. När jag är långt framme har jag svårt att hålla mig där om jag inte är längst fram, då jag nu är så försiktig att jag viker undan för alla som trycker på bakifrån. Allt för oron i kroppen. Olyckan i januari sitter helt klart kvar mentalt.

Sist igen och helt plötsligt smäller det. 3 cyklister kraschar. Jag låser bromsarna och lyckas sicksacka mellan cyklisterna och undviker precis kraschen. En av cyklisterna ser ut att skada sig rejält (en cyklist ligger sedan kvar i två varv, och vad jag hört men inte fått bekräftat så åkte en cyklist med ambulanshelikopter). Riktigt otäckt både för egen del och att känslan av smärtan för de som kraschat. När denna krasch skett slutar jag tävla.

Jag ligger sist hela tiden och funderar på om jag ska bryta. Samtidigt tänker jag att gör jag det lär det bli svårt att komma tillbaka igen. Det innebär att jag bestämmer mig för att fortsätta, men fortsätter ligger långt bak resten av varv 2, hela varv 3 och halva varv 4. Hela tiden med en olustkänsla i kroppen.

Jag är fortfarande så pass skadad i kroppen efter olyckan i januari att jag verkligen är rädd att krascha igen. Sedan kan man ju slå sig rejält även om man inte har tidigare skador. I en risk/reward-bedömning tänkte jag att rätt beslut var att ligga sist med lite lucka fram.

Med ca 10 km kvar till mål inser jag att det kan bli hetsigt och då är det riskfyllt att ligga sist om det blir fler krascher. Jag bestämmer mig därför för att åter gå fram i spets. Vi är några som trycker på och håller fart. Jag vet att stannar det av kommer cyklister att trycka på bakifrån. Så när det stannar till med ca 7 km kvar går jag upp i spets. Målet är att nu trycka hårt och med jämn fart i spets så jag får vara i fred. Jag håller ett snitt på 42 km/h i spets de 7 km fram till spurten. Väl framme på målrakan slutar jag trampa och låter de andra göra upp i en mycket snabb och hetsig spurt.

Jag bestämde mig alltså under varv två för att inte prova att få en bra placering. I stället blev målet att våga köra klart, och sedan blev det en bra intervall på slutet som förhoppningsvis höjer formen.

Men under dagens tävling var det mestadels en olustkänsla i kroppen, så det var inte lika kul som linjelopp brukar vara. Hetsig cykling, hästar på vägen, och en mängd möten med bilar är inte min grej.

Vi får se om jag framöver bara deltar i mer krävande linjelopp och/eller med få startande eller om jag åter kan känna att denna typ av tävling är skoj.

Det som var bra idag var vädret, arrangemanget i sig, sällskapet och att kroppen kändes stark och bra.

Att falla med smärta, ett mål, och en besvikelse att det inte är bättre

Tiden rullar på. Det går på sitt sätt snabbt och på annat sätt mycket långsamt. Det är nu 9 veckor sedan jag kraschade på Gran Canaria. 5 veckor på sjukhuset och nu 4 veckor hemma.

Fortfarande känns kroppen sisådär, även om jag långsamt blir bättre. Tre månader efter olyckan bör man enligt läkarna börja få en tydlig prognos, och då ska också allt formellt vara läkt. Då är vi alltså i månadsskiftet mars/april. Det betyder inte att jag är återställd då, men däremot har jag då inte längre några restriktioner från läkarna förutom att jag fortfarande bör vara lite försiktig med att bära tungt.

Som det ser ut redan nu är det fri rörelse för högersidan av överkroppen, men då med hjälp av olika hjälpmedel, den andra armen osv. Det är alltså inte fritt att använda musklerna, men däremot att arbeta med att återfå rörligheten. Som det ser ut nu är det en bra bit kvar innan jag har bra rörlighet och de närmare 20 frakturerna är förstås ännu inte helt läkta. Muskelmässigt finns det också mycket att önska.

När det gäller ryggfrakturerna är det fri rörlighet, men jag får inte bära något som väger mer än fem kg. Ja, jag får inte bära för övriga skador heller. Sedan sa ryggläkaren att jag skulle undvika häftiga rörelser (att falla, halka, nästan falla). Det har gått sådär...

Så länge fysisk träning inte riskerar att jag faller så finns inga formella begränsningar. Det är alltså rörlighet, träningsnivå och smärta som sätter gränsen för vad jag gör fysiskt.

Jag fortsätter att minska medicinnivåerna och inom två veckor ska jag vara helt utan morfin.

Stora delar av tiden har jag en tydlig målbild och jag känner mig på gott humör. Men jag ska inte sticka under stol med att ibland känns bröstet tungt och jag har en ledsen och uppgiven känsla. Jag har förstått att det inte är särskilt underligt i det läge jag varit och är. Men jag ser framåt och har oftast en positiv känsla kring framtiden.

När det gäller smärta går det fortfarande upp och ned.

Häromdagen lyckades jag med konststycket att snubbla och nästan åka i backen. Jag räddade mig genom att ta emot mig i ett hörn. Allt gick så fort, så det blev med min skadade högra sida. Den smärtan! Det brann från ryggen ändå ut i handen och jag ska säga att det var tur att Katten och Melvin inte var hemma. De hade blivit rejält skrämda av mina skrik.

Nu några dagar senare är det ingen försämring i axel och arm, däremot har jag mer ont i ryggkotorna och dessutom en sträckning i ryggmuskeln. Så nu andas jag sämre och dessutom är det svårare med sömn. Otroligt klantigt av mig att ställa till det så här!!

Jag har trots min allmänna situation höga mål och ett delmål som inte är så långt borta i tiden. Mitt närmsta mål är nog lite väl tufft och det blir svårt att nå. För att inte sätta för hög press på mig och att jag då kör för hårt väljer jag att vänta med att outa mitt delmål. Så du får vänta lite innan jag berättar.

För att ha någon chans att trots allt nå mitt första tuffa delmål kör jag rörelseträning 4 ggr om dagen och dessutom rullar jag på trainern.

Vad gäller trainern har det gått åt rätt håll och jag har kunnat öka tiden till en timme per dag. Nu har det dock varit lite klurigare då ryggkotorna efter min "nästan krasch" gör ont och andningen blivit sämre.

Allmäntillståndet blir ändå bättre och fysisk aktivitet varje dag ger resultat. Dock från en väldigt låg nivå. Det känns ändå som att cyklingen snart kan räknas som riktig träning och inte bara rörelse.

Igår fick jag dock klart för mig att det är lång väg att vandra ditt jag vill vara. Jag såg på Skidskytte-VM och tänkte cykla under hela stafetten. Jag tog det därför väldigt lugnt. Men en kropp som varit helt stilla i många veckor och sedan först bara rullat 30 minuter och nu på slutet en timme per pass fick en chock av 90 minuters cykling. Förutom ryggont så snurrade världen efter det extremt lugna passet. Jag mådde mycket dåligt och var tvungen att lägga mig 2 timmar innan jag kunde gå upp och äta.

Bara att konstatera att progressionen blev för snabb. Fick återgå till en timme idag. Måendet var bättre och ryggproblemen var kontrollerade.

På något sätt tänker jag hela tiden att jag snart är bra. Det gör att det blir många besvikelser också. Ikväll var det ytterligare ett sådant tillfälle. Jag, Katten och Melvin åkte på teater (min första aktivitet utanför hemmet sedan olyckan). Att ha tränat på dagen och sedan åka bil 30 minuter, se på teater en timme och gå runt på ICA en stund (utan att bära något) innan vi åkte hem blev alldeles för mycket. Jag känner mig nu som en nittioåring och mina positiva känslor och tankar att jag är på G har fått sig en törn. Nu ska dessutom medicineringen ned i morgon bitti...

Ja, så här känner jag mig efter dagens övningar. Ingen vacker känsla eller syn.

Ja, ja. Nya och positiva tag i morgon.

I onsdags fyllde jag år. Nu hoppas jag att 2019 fortsätter bättre än vad det börjat och att mitt nya år blir bättre än mitt förra avslutades. Vi får se hur det går.

Svanesunds linjelopp - En otäck krasch med skador

Efter dagens linjelopp har jag nu streckkört 760 km. Nu övernattning i husbilen och i morgon avslutande 220 km och direkt till jobbet.

Igår svarade kroppen över förväntan och det blev en andra plats på tempot.

Idag på linjeloppet blev jag påmind om det allra mest negativa med cykling vilket är krascher och skador.

Min känsla är nu inte alls bra och det känns riktigt tråkigt för de drabbade. Då är inte tävlingen viktig längre.

Jag nöjer mig därför att säga att ryggen var okej idag, benen kändes allt bättre under loppet, medan cykeln rasslade rejält och växlarna hoppade mest hela tiden. Styrkan var bättre än det taktiska.

Jag försökte en del, men var lite väl passiv. I slutändan blev det spurt. Jag har så stor respekt för trängseln vid dessa tillfällen, så jag rullade kontrollerat samtidigt som de framför mig maxade.

Jag hann se att det var på väg att gå illa, och så smällde det just före mållinjen. Det såg inte alls trevligt ut och efteråt konstaterades att det var rejäla skador. Två cyklister blev liggande och ambulans kom och vi fick hålla oss undan. En av de som kraschade var min cykelvän Patrik Boström. Den andre vet jag inte vem den var.

Eftersom vi fick hålla oss undan och sedan inte fått någon info, vet jag fortfarande inte hur det gått. Jag har kört husbilen hela dagen med en olustkänsla och en stor omtanke för de som skadats och deras familjer. Jag hoppas verkligen att det efter förutsättningarna gått bra.

Sköt om dig och dina kära.

En fantastiskt dag som avslutades med ambulans efter krasch

En riktigt bra dag avslutades väldigt tråkigt.

På morgonen cyklade jag till Nordmaling, medan Katten och Melvin tog bilen och startade lite senare. Jag drack rejält, men det kändes ändå som det var väl lite. Kanske inte så underligt med temperaturer över 30 grader i skuggan.

Det blev alltså 50 km cykling på förmiddagen och sedan åkte jag med en bit i bilen till brors stuga. Där bjöd han och Johanna på lunch. En stuga vid havet är perfekt sådana här dagar.

De har dessutom en toppenfin pool där barnen tillbringade mesta delen av tiden. En riktigt bra dag.

Vid halv fyra på eftermiddagen åkte vi mot Vännäs igen. Jag hoppade av när vi kom till asfalt och cyklade sedan hela vägen hem.

Väl hemma åt jag lite risgrynsgröt innan det bar ut på cykeln igen för vår gemensamma träning med Vännäs CK.

Idag var vi sju cyklister som propagandacyklade i 27 grader vid sju på kvällen. Vi planerade för en runda på 60 km där vi bakade in olika intervallinslag.

Det var väldigt trevligt och alla matade också på bra vid intervallerna. Så skulle vi avsluta med intervaller runt kraftstationen som är en rundbana med ganska många höjdmeter. Riktigt bra körning första varvet och nu bara ett varv kvar.

Det var nu det hände. Vi kom i en utförslöpa som avslutades med att vi skulle svänga kraftigt höger. Då kommer en av våra cyklister för långt in mot kanten på vägen och där är det fullt av grus. Innan han hinner reagera har hela cykeln glidit undan och han flyger rakt ner i backen.

Smällen tar illa och han mår inte bra och bland annat minns han inget av kraschen. Där stod vi mer eller mindre handlingsförlamade män. Men då klev Katten in som var med idag. Hon styrde upp det hela och var den som ringde ambulans. Här har vi övriga lite att lära

Vi blev totalt kvar ca 60 minuter innan ambulansen lämnade. Förhoppningsvis har det gått hyfsat bra.

Cykling är verkligen en fantastisk sport, men trafik och krascher gör att den i bland inte är vad vi önskar.

Att det är vår första krasch på träning, någonsin gör inte kvällens krasch mindre tråkig.

Ja, det blev ganska så chockartat för alla och vi rullade sedan hem de 20 km som var kvar i lugn och stillsam takt.

Idag fick jag till ca 170 km och ca 5.20 minuter. Bra träning. Men en dag som detta känns det egalt. När det kommer till kritan är det viktigaste att alla får må bra och vara friska. Så ikväll känns det inte riktigt bra längre.

Mallorca - snö, is, kyla, krasch och skadade cyklar

En titt på dagens väderleksprognos innebar att jag tog på mig 4 lager på överkroppen och två på underkroppen. Dessutom mössa, tjocka handskar och extrakläder i ryggfickan. Nej, jag är inte i Norrland. Ja, jag är på Mallorca.

Vi rullade iväg, men direkt blev det stopp. Haveri, då Mats inte skruvat fast effektmätaren (vevarmen) ordentligt och när han ställde sig upp och tryckte lossnade den. Men inte på rätt sätt utan hamnade fel och gick sedan inte få bort. En bra stund senare var dock problemet löst.

Då hade dock merparten av oss insett att trots mycket kläder hade vi nog för lite. Dessutom började det regna. Vi bestämde oss för att åka tillbaka till hotellet som bara låg 2 minuter bort och åka igen om ca 25 minuter.

Upp på rummet och jag tog på ett lager till av kläder. Dessutom satte jag på dubbla skoöverdrag. Sedan ned igen.

Redan efter 4 minuters cykling blev det kaffepaus!

När vi gick ut igen hade det slutat regna och vi rullade iväg.

Planen för dagen var att ta oss upp i bergen via Sollerklättringen. Sedan Puig Major och vidare via Lljuc och tillbaka. Vädret var förstås en osäkerhetsfaktor, men vi bestämde oss för ett försök.

Vi han inte långt denna gång heller innan det blev lucka i gruppen. Det visade sig nu att Fredrik som igår haft problem med sin hyrcykel inte fått problemen lösta. När han ställde sig upp klarade inte framklingan trycket och det blev problem. Den var helt enkelt slut. Nytt besök efter dagens cykling.

Sedan hade även Anna problem och hon kunde bara använda lilla klingan fram. Själv hade jag fått en smäll på cykeln i transporten, så både idag och igår har jag inte kunnat använda högsta växeln på bakväxeln då den inte växlar över dit.

Snö på bergen i bakgrunden

Lägsta växeln har inte heller gått att använda då bakväxeln då tar i ekrarna. Jag har inte haft tid att försöka fixa det och rullar vidare med 9-delat bak helt enkelt.

Ja, till slut blev det lite snurr och vi nådde fram till Sollerklättringen. Det var inte särskilt varmt och i fjärran såg vi att det fallit snö på bergstopparna!

Ett stopp före backen.

Ja, vi rullade i alla fall iväg. Det gick medelintensivt och vi var en grupp med 5-6 cyklister som var först. När jag ställde mig upp i en serpentin och tryckte tyckte jag att bakhjulet släppte, men trodde jag inbillade  mig.

Vi rullade vidare och några serpentiner senare får jag en ännu större sladd och när jag löst det och tittar bakåt släpper det helt för Jonas och han går i backen. Krasch uppför alltså!!

Skada på arm, höft och knä. Ja, förutom på cykeln  då.

Jag känner efter och inser att det är glashalt. Inte trodde jag att vi skulle få uppleva is, snö och sådan kyla på Mallorca i mars månad. I fjol då jag till och med var två veckor tidigare på ön var det 10-15 grader varmare.

Då vi skulle väldigt mycket högre under dagen föreslog jag att vi skulle åka ned igen och välja en ny runda.  Alla tyckte det var en bra idé, även om Tjäder var lite besviken som var på väg mot en personlig rekordtid i klättringen. Men säkerheten går alltid först.

Väldigt lugnt utför och med sikte mot Bunyola och Orientklättringen som är ungefär lika lång och brant som Soller. Det visar sig nu att inte bara Jonas fått lite skador utan också hans helt nya cykel. Lite lackskador och en skadad bakväxel. Ja, då hade inte heller han så många växlar.

Trots det blev det personligt rekord för Jonas uppför klättringen. Denna klättring var bättre, men fortfarande lite halkigt.

Vi mötte några som matade på utför och senare får vi veta av de som låg längre bak att dessa cyklister inte kunnat ta en sväng och kraschat rakt in i en bil med skador som följd. Gick nog ändå hyfsat okej.

Utför och sedan en hel del plattåkning innan det blev lunch i Algaida. Vi provade först ute, men det var för kallt. Dagen bjöd på mellan 5 och 12 grader, med den mesta tiden med en temperatur på mellan 8 och 11 grader. Dessutom storm, så stillasittande ute blev kallt. Vi gick in. Trots all kyla har jag dock inte frusit så mycket idag, vilket var bra.

När solen gick i moln fick vi ge upp och gå in.

Efter en trevlig paus tog vi oss via Montiuri till Randa. Som en liten present för Helmersson som fyllde år och en bonus till Mats som undrade om det skulle bli några fler riktiga klättringar tog vi inte raka vägen tillbaka utan svängde vänster och klättrade upp till klostret. Det gav oss fem km till av klättring. Vi höll på att blåsa bort uppför, men det gick bra.

Nu började flera bli rejält slitna, men trots det fungerade riktigt bra de 30 km som var kvar innan vi var tillbaka vid hotellet.

Totalt kan jag räkna in 5.5 timmars cykling och nästan 15 mil. Stora delar gick ganska så långt i dag trots att jag låg i spets största delen av tiden. Men det blev också kvalitetsavsnitt och tiden gör också sitt.

Tillbaka på hotellet jobbade jag en bra stund, duschade och sedan middag. Bra mat, och särskilt efterrätterna får ett stort plus.

I morgon blir det om allt går som det är tänkt ännu längre och mer tid. Men då inte i bergen. Det var också planen innan resan, men i dag fick vi också lära oss att vi får skippa bergen tills det förhoppningsvis blir torrare och varmare.

Gran Canaria - Kunde slutat på sjukhus

Efter en ganska så lång gårdag landade vi på Gran Canaria. Vädret såg inte så lovande ut, men ändå extremt mycket varmare än de närmare -30 som väntade för de som var kvar i Norrland.

Vi är här med pappa och mina systrar med familjer.

Ett av min enas systers barn fick tyvärr magsjuka på flyget och hade det extremt jobbigt hela resan. Inte roligt alls för honom och familjen.

Idag har han varit utslagen. Riktigt tråkigt för honom, och jag hoppas han snart får må bättre och att ingen annan blir sjuk.

Övriga tre familjer har ätit lunch och fikat tillsammans under dagen och i kväll har vi ätit middag med min andra systers familj.

Vädret på förmiddagen innan lunch var helt okej, så då han barnen med en hel del badande vilket var skoj. Sedan har vädret kontinuerligt blivit sämre. I Puerto de Mogan var det i dag varningar och man uppmanade alla att stanna inne. Högst uppe i bergen är det minusgrader.

Ja, hur som helst var det ett uppehåll vid sextontiden ,så jag tänkte att jag i alla fall skulle hinna rulla lite med hojen. Iväg och det duggade lite, men i övrigt hyfsat okej.

Hann ta två bilder innan regnet riktigt brakade loss. Men jag tror det syns att det var ganska så blött redan då.

Sedan kom stormen, och då var det tur att jag är stor och ganska så tung. En liten cyklist hade nog blåst omkull. Jag rullade efter kusten och efter ca 15 km, insåg jag att det bara var att vända. Jag var nu inne i ett ruskigt oväder.

Extrem storm, spöregn och dimma. Ingen större propaganda alltså.

När jag vände kändes cykeln lite underlig, men jag tänkte inte mer på det.

Nu hällde regnet ned och jag bestämde mig för att ta det väldigt lugnt utför. Tur var väl det. För helt plötsligt hördes en stor smäll och jag var på blankis. Ja, det var jag förstås inte, men så känns det när det är regnigt underlag och du precis fått en smällpunktering.

Detta hände just innan en sväng och det var med nöd och näppe jag kunde parera sladden jag fick och sedan stanna utan att åka omkull. Tur!

Bara att vända på cykeln och se om det gick att fixa problemet och ta mig hem. Regnet hällde ned när jag stod där. Att gå i 13 km i cykelskor och detta väder var inte så tilltalande precis.

Det såg nog inte heller så muntert ut att fixa cykeln i detta väder, då 4 cyklister och en polisbil han stanna och fråga hur det gick under tiden jag stod nere i ett dike och mixtrade (fanns ingen vägren).

Däcket hade alltså smällt och det var en lång reva i däcket. Jag bytte slang och pumpade. Men ganska snart började slangen komma ut ur hållet för däcket. Om jag hade med mig silvertejpen som jag alltid har med? Nej, inte när jag behövde den som mest.

Jag fick sluta pumpa bakdäcket och det var inte många bar där inte. Jag fick också flytta ut bakbromsen så att den inte tog i det skadade utbuktande däcket där slangen var som en svullnad och sedan se hur länge jag skulle kunna cykla innan det blev punktering igen.

På cykeln och i sakta mak mot hotellet.

Tro det eller ej så kom jag ända hem utan ny punktering. Så det positiva var att jag inte kraschade och att jag inte behövde ringa efter taxi. Det negativa var att jag nästan inte fick någon träning alls, att jag var tvungen att kassera mitt bakdäck och att jag fick stå still i regnet väldigt länge.

Väl hemma bytte jag ut bakdäcket och bestämde mig även för att byta framdäcket för att minska risken för att även det ska smälla.

Vad allt berodde på? Vet inte riktigt faktiskt. Otur, dålig kvalité på däcket, dåligt underhåll av mig, handhavandefel eller något annat.

Ja, alltså ingen vettig träning i dag. Lite surt då jag inte ska träna så mycket denna vecka. Då är det extra viktigt att det jag tränar blir bra.

Var lite arg först, men det gick snabbt över. Det hade ju kunnat gå riktigt illa med sjukhusbesök som följd, och vad är då en missad träning? Ja, sedan fick vi också en trevlig middag och en bra kväll.

Cykeln är fixad och förhoppningsvis håller den och kroppen för träning i morgon.

Maxspurt och så lossnade bakhjulet - Kraschläge!!

Denna kväll kunde det blivit den sista cykelrundan på flera månader. Nu tror jag att jag får fler chanser.

Men vi börjar från början.

Då det blivit väldigt mörkt varje träning på slutet, så bestämde vi oss för att ge oss i väg redan 17.40 idag. På dagens träning blev det jag, Tjäder, Helmersson, Niklas och Lotta. Mats S kom lite sent och cyklade för att möta oss. Därmed blev det några mil med honom också.

Idag stod Hössjörundan på programmet. Den innehåller tre bra klättringar, två rejäla utförslöpor och en spurt som vi brukar köra i Brån.

Det blev lite tryck i första backen, men ändå ganska lugnt. När vi så kom till Hössjöbacken från baksidan hade jag bestämt mig för att trycka på ganska så hårt. Det blev 2 km uppför med en snittfart på 30 km/h. Det var inte så brant och de andra var starka och hängde med bra. Längst fram kontrade jag och Helmersson på varandra några gånger. 

Vi tog ett kort stopp längst upp innan det var dags för 3 km utför. För att få upp lite fart och tryck genomförde jag några fartökningar som de andra fick ta ikapp. Lite skoj.

Väl nere gick det lugnt fram till Rödtjärnsberget som är hyfsat brant och jobbig. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt, men glömde bort det i början när Helmersson drog iväg. Kom på mig efter ett tag och släppte på intensiteten. Det gick därefter på lite lugnt förutom några korta fartökningar bara för att det var lite skoj. När Lotta så spurtade mot slutet sparrade jag lite för att hon verkligen skulle dra ur det sista. Riktigt bra jobbat av alla.

Kort paus även på denna topp och det var här vi mötte Mats som kört från andra hållet. 

Sedan bar det av utför Rödtjärnsberget. Jag tryckte på lite extra och mot slutet visade klockan en bit över 73 km/h.

Det gick sedan lite lugnt, men med fem kilometer kvar till mål/spurt, ökade Helmersson tempot uppför och sedan kontrade jag. Det blev hårt tills vi släppte av. Sedan stack även Tjäder, men när han var inhämtad blev det lugnare. Sedan gick det lugnt innan jag gjorde några utbrytningar för att få upp farten inför spurten. Jag tryckte upp till ca 55 km/h vid några tilfällen men släppte sedan av då jag ville köra spurt på slutet. 

Det blev hyfsat bra fart inför spurten och jag lade mig på andra hjul. Med ca 300 meter kvar vek jag ut och gav järnet. Dock bara några sekunder innan det hände. Helt plötsligt tar det stopp och jag får hålla emot med all kraft för att inte flyga över styret. Jag får sladd åt vänster, sedan höger och vänster igen. Jag håller mig lugn och lyckas parera varje kast. Till slut står jag stilla. 

Otroligt skönt att jag inte åkte i backen, att det inte kom en bil och att ingen av de som var bakom mig körde in i mig. 

När jag tittar på cykeln inser jag att jag tryckt av hjulet från ramen i samband med att jag maxade trycket på pedalerna. Kedjan har också fastnat och bakväxeln känns lös.

Nu tror jag inte att jag är så stark att jag med ren kraft orsakat detta, så det måste berott på något annat. Vad är inte helt lätt att veta. Om det var så att det hade med kedjan att göra och att den fastnade och att kraften drog av hjulet, att det var bakväxeln, hjulet i sig eller snabbkopplingen. Ja,jag vet inte. Vad jag vet är att detta kom mycket plötsligt och oväntat då jag cyklat väldigt många rundor utan problem och det är länge sedan jag plockat bort bakhjulet eller fixat med kedja/bakväxel.

När jag satte hjulet på plats igen och lade på kedjan fungerade dock cykeln hjälpligt för att cykla hem. I övrigt har jag ännu inte tittat på cykeln och sett om den har andra skador.

För övrigt blev det nog bland de längsta bromsspår som någon skapat på en cykel. Jag var tvungen att åka tillbaka och kolla. Totalt nästan 55 meter bromsspår som visar hur jag fått kast åt olika håll. 

Det syns inte så bra då jag bara hade telefonen att foto med och det började bli mörkt. Men här är en liten del av de 55 meter bromsspår jag lämnade efter mig.

Jag är väldigt nöjd att jag kunde hålla mig på benen och förstår nästan inte hur det var möjligt med den höga farten som var när det hände. I morgon får jag kolla vilka skador cykeln fått.

Kroppen verkar ha klarat sig med en värkande axel och ont i nacken, men vi får se i morgon om det också blev någon sträckning i ryggen eller någon annanstans. 

Hur som blev det 51 km cykling idag och förutom den avslutande incidenten som inte var helt trevlig var det en bra kväll. Jag är tacksam för att jag inte skadade mig och att jag förhoppningsvis snart cyklar igen. Kanske redan i morgon. 

Att krascha i en klunga av kor

Idag kunde det blivit en helt vanlig beskrivning av en cykelrunda. Men något mycket oväntat hände.

Men vi börjar med det väntade. Jag hade bestämt mig för att cykla med några trevliga typer från Sävar/Umeå. Jag gav mig av vid nio för att möta de efter vägen. Efter ca 35 km såg jag dem i fjärran och jag vände för att rulla med dem under ca 60 km innan jag själv cyklade hem ca 20 km. Ja, vi tog också ett fikastopp på Statoil i Vännäsby.

Själva rundan gick lugnt förutom att jag när jag cyklade själv gjorde 4 stycken maxintervaller på vardera 30 sekunder.

Vad var det då som hände. Jo, jag cyklade som sagt hemifrån vid nio och tog vägen mot Hjoggsjö. När jag cyklat ca 8 km hände det. Jag höll en fart på ca 35 km och och började närma mig en kurva. När jag så svängde vänster såg jag det. Det var som proffsklungan som kom i full fart i alla led. Men inte var det cyklister som täckte vägen. Det var kor. De kom galopperande rakt emot mig!!

En klunga av kor på väg mot mig

Vad skulle jag göra. Prova att cykla vid sidan av dem? Nej, det var inte möjligt för det fanns inget utrymme. Chansa på att cykla på och tänka att de flyttar sig. Nej, inte troligt och inte smart. Stanna och hoppas de springer förbi mig. Nej, då blir jag nog en våt fläck på av hovar som trampar på mig. Alla dessa tankar tog nog en tiondel eller så.

Svaret blev, panikbroms och tvär vändning på den smala vägen. När jag väl vänt cykeln och var på väg åt andra hållet var korna kanske fem meter bort och de hade inte sänkt tempot. Helt klart var det tur att jag inte valde några av mina andra alternativ.

Cyklist som flyr från kor

Galopperande kor har bra fart, och jag fick trampa på bra för att komma ifrån dem. Jag tittade bakåt och tänkte att nu har jag tillräckligt säkerhetsavstånd. I vanliga fall hade jag tagit fram kameran, men den har jag inte hittat senaste veckan. Det fick bli min iphone. Att fota åt ett håll och cykla åt ett annat med jagande kor och samtidigt att bara ha en iphone att fota med innebar inga vidare kort. Men kort blev det.

Cyklist som gömmer sig för kor

Jag cyklade på tills jag såg en smal grusväg som jag cyklade upp på en bit. Just efter kom korna. Den första tog några steg upp på min väg, och jag började titta om jag kunde ta vägen någonstans. Turligt nog bestämde den sig för att fortsätta efter asfaltsvägen tillsammans med de 13-15 andra korna.

Jag rullade ut på vägen. Då kom en bil i full fart som jag genom tecken försökte få att förstå att det var bäst att sänka farten om det inte snart skulle bli en klungkrasch. Han förstod mitt viftande och sänkte tempot.

Jag fortsatte min väg. Det tog inte länge innan jag mötte en traktor som ville att jag skulle stanna för att höra om jag sett några kor, och kor det hade jag sett.

Förra veckan blev det en klungkrasch, men denna veckan kom jag undan i blotta förskräckelsen.

Vill du verkligen veta hur jag mår?

I min blogg skriver jag om cykel och livet. I dag blir det mer om livet och bara lite om cykel i slutet av detta inlägg. I morgon blir det mer cykel då det blir en del reflektioner kring Vätternrundan.

Idag skriver jag om min svaghet och blottar mig, men jag hoppas att du tänker som jag: "Att visa sig svag är också att vara stark". Jag har många gånger svårt att vara stark och öppna mig, men ett sätt som ibland kan fungera är att skriva av sig. Det är bra för mig och kanske kan det också ge något för dig?

I vårt samhälle "måste" vi alla må bra och det är inte okej att bryta mot detta. Vi ställer alla frågan "hur mår du idag", "hur är det idag", "hur är läget" eller något liknande. Vi vet alla vad vi "ska" svara. Oftast kör även jag med det "rätta" svaret om än inte alltid det sanna. Så gör nog många av er!?

När läget är extra dåligt är det också extra påfrestande att få dessa frågor. Just nu är en sådan tid.

Hela året har varit tufft och egentligen har vår familj haft en extrem situation i 14 år, ända sedan Tova för första gången slutade andas och vi fick åka in akut till sjukhuset. Sedan den dagen har livet varit fullt av kärlek, oro, hopp, rädsla, sorg och förtvivlan.

Nu är det en period då det är extra tufft där mitt och familjens mående är ännu sämre. För ett år sedan låg Tova på intensiven och vi kastades mellan hopp och förtvivlan. Hon kom hem en gång till och vi fick rå om varandra en dryg vecka.

Om två veckor är det skolavslutning - en glädjens dag. I fjol var det också till att börja med en glädjens dag då Tova piggnat till och var med på skolavslutningen. Vi som familj började så smått tro på en framtid.

På skolavslutningskvällen blev så Tova åter dålig. Vi åkte in med ambulans och sedan vakade vi över Tova i tre veckor innan hon lämnade oss för alltid. Vi hade kämpat tillsammans i tretton år. Nu var den tiden över, och vi hade förlorat. Min lilla Tova finns inte kvar. Jag saknar dig. Självklart är det därför extra tufft just nu i dessa tider, även om de flesta dagar på ett eller annat sätt fortfarande är någon typ av kamp.

Just nu är min mentala status och ork inte bra och helst skulle jag bara..... Ja, vad skulle jag vilja göra? Jag vet faktiskt inte. Sinnet är tungt och inte mycket är skoj.

Vad gäller cyklingen är den en av de få sakerna som fortfarande lyfter mig, och som i stunden kan göra mig glad. Detta förutsatt att kroppen orkar och känns bra. Det är också det enda sociala samspel jag just nu orkar med hyfsat bra, då det inte är kravfyllt och jag själv kan bestämma nivån på det.

Arbetet fungerar fortfarande okej, men jag behöver helt klart släppa på trycket på många sätt och vis även på arbetet om det ska finnas en bra framtid.

Jag har allt mer insett att jag kommer behöva ompröva mycket i mitt liv om jag och min familj åter ska komma i balans. Hur det ska gå till? Ja, det vet jag inte. Men jag ska verkligen försöka hitta svaren.

Jag tror dock inte det handlar om att sluta cykla eller så. Det är nog främst många andra saker som behöver omprövas. Dock har jag nu bestämt mig för att stryka alla mina mål för cykelsäsongen, då jag inte tror det varken gynnar det fysiska eller mentala måendet. För stunden behöver jag mindre press, mål och måsten.

Jag kommer dock att träna på så länge det känns bra. Visar det sig att kroppen kommer att kännas bättre framöver, så kommer jag inte undvika tävlingar och andra arrangemang. Jag kommer då att vara med och försöka prestera. Men det får bli som det blir. Kanske blir det inget lopp alls i sommar, eller kanske nästan varje helg. Ja, det får bli som det blir och kroppen, måendet och familjen får styra.

För övrigt hade jag tidigare planerat tre tävlingar i Stockholm i helgen som var. När det ströks tänkte jag få en genomkörare i Sundsvall, men även det kändes inte som någon vidare idé, utifrån känsla, mående och form. Utgångspunkten var då att inte träna alls.

Då vår Sub 8 grupp inför Vättern bestämt sig för att i samband med Bikeboost i Umeå köra en träningsrunda tänkte jag om och bestämde mig för att det kan ju vara något. Inga större krav, bra att träna med gruppen, trevligt sällskap och att jag ändå får mig en bra träning.

Innan start. Vi ser de flesta cyklisterna med de för dagen nya lagtröjorna

Hur som bestämde jag mig för detta och cyklade de 37 km till starten. Där blev vi ett femtontal av de trettio som ska rulla på Vättern. Rundan var 100 km med ca 700 höjdmeter. Överlag tycker jag att vi rullade bättre än tidigare och många delar var positiva. Däremot hade vi något cykelhaveri och dessutom även denna vecka en cyklist som gick på hjul och hamnade i backen. Som tur blev det vad jag vet bara cykelskador.

Utifrån cykelhaverier, en relativt backig bana och hyfsat bra intensitet gjorde att vi mot slutet inte var många kvar som var med i klungan och ännu färre som orkade hjälpa till i farthållningen. Vi hoppas vi är fler som orkar när det väl är dags för "examen".

Efter vår klunga hade vi en svans som var på gott humör när de rullade med.

Det verkar ändå lite lovande inför Vätternrundan, detta då den snittwatt jag genererade räcker till en tid tydligt under 8 timmar. Utmaningen är dock att vi i den intensiteten blev ganska få, och att sträckan vi ska cykla är tre gånger så lång.

Positivt för egen del var att det kändes bra hela rundan. Att kroppen kändes bättre kanske var en engångsföreteelse, eller så är en det bättring på gång?!

Martin Gunhaga var stark som vanligt, och även varm i det fina vädret.

Utifrån att kroppen varit ur fas en dryg månad sa mor i onsdags att jag kanske har någon allergi/astma eller liknande. Man ska ju lyssna på sin mamma, så sedan dess har jag tagit allergimedicin och "stulit" astmamedicin av sonen.

Jag provade att träna i slutet av veckan, och det kändes bättre, och sedan kändes det även ganska så bra igår. Så kanske är alla fall en del av det fysiska måendet förknippat med detta?! Ja, inte vet jag.

Å andra sidan har jag idag åter förkylningssymptom. Hur som har jag som jag beskrev ovan bestämt mig att nu får allt bli som det blir.

Efter avslutad Bikeboost och lite trevliga samtal med de andra cyklisterna cyklade jag hem igen. Totalt blev det drygt 17 mil med en bra känsla i kroppen. En rolig förmiddag, jag hoppas det kommer fler bra dagar inom kort.

I stunden kändes det riktigt bra, jag hoppas hitta fler glädjeämnen framöver.

I kväll har vi varit hemma hos min mamma och firat hennes dag. Vi har firat en mamma som alltid ställt och ställer upp, värnar oss alla och som har ett riktigt varmt hjärta. Tack mamma för allt.

Hemma sittande bredvid mig finns mina barns mamma. Tova och Melvin har verkligen haft tur, för de kunde aldrig fått en bättre mamma.

För övrigt kommer du nog fortsätta att ställa frågan; "Hur är det", och du kommer nog fortsätta att svara ja om någon frågor dig!? Detta oavsett hur du mår.  Varför då? Det bara är så.

En fråga vi kanske skulle ställa oss: Är jag beredd på att få det oväntade och lite "jobbiga" svaret när jag ställer denna fråga, och därmed hantera detta?! Vill jag verkligen på riktigt veta hur du mår?

Jag har bestämt mig. Jag ställer bara frågan när jag verkligen vill veta.

För egen del hoppas jag du undviker frågan åtminstone ett tag framöver, om du inte på riktigt vill veta. Då slipper jag den jobbiga känslan som sköljer över mig varje gång jag hamnar i den situationen och ställs samtidigt inför en avvägning hur jag ska svara.

I morgon blir det något helt annat. Har du någon gång funderat kring hur du kan formera ett tidsschema för Vätternrundan? Jag ger dig svaren.

Höftkaka till jul och att ompröva min träning

Ja, då var det dagen efter min första vintervurpa. Jag kan konstatera att inget är brutet vilket är mycket positivt. Jag kan också konstatera att det finns en del skador på mjukdelar att hantera.

Jag har nu bland anat en fin höftkaka i lite blandade färger. Konsistensen är fin och den håller nog till jul, men jag skulle nog ändå inte servera den på julbordet.

I övrigt är jag allmänt mörbultad och i hela min högra sida känns det som när man har riktigt rejäl träningsvärk. Det gör alltså inte ont om jag är still, men om jag rör mig så känns det en hel del, men det gör inte "normalont". Denna känsla finns alltså i mage, bröstkort, arm, axel och nacke.

Men jag hade riktigt tur och inom kort är det nog relativt bra.

Då benen var oskadade bestämde jag mig i kväll för att hålla fast vid träningsplaneringen och pallra mig till spinningen. Hur det gick - inte särskilt bra. För stunden känner jag mig allmänt lite mentalt ur fas och måendet är så där, sedan är kroppen ganska seg och just i dag var det dessutom ont här och där. Det blev till att sitta ned hela passet och göra det bästa av situationen. Inte bra, men jag tog mig igenom passet. Att bryta ett pass är inte min grej, så ur den aspekten kändes det bra. I övrigt var jag bara dålig och känslan var bad.

Nu ska jag utvärdera skadorna, mitt mentala tillstånd och mående, och min fysiska status. Denna utvärdering kommer att ligga till grund för en eventuell revidering av den träningsplanering som jag tidigare lagt fast.

Det handlar om att fundera på om träningsbelastningen och träningsomfånget som varit, är och planeras ligger rätt för att långsiktigt leda mot största möjliga utveckling. Inom detta område ska jag också bedöma de olika träningsformerna som jag under hösten ägnat mig åt, och vilken roll de ska spela framöver.

Vidare måste jag fundera kring hur jag utifrån träningen ska hantera min mentala trötthet som bottnar i sorgen som finns inom mig varje dag. Vissa dagar mer, andra dagar mindre. Slutligen ska jag också bedöma om träningen på något sätt behöver anpassas utifrån de smärre skador jag har just nu.

Jag återkommer med vad jag kommer fram till, vad det kan få för påverkan i min fortsatta träning, och hur träningsplaneringen justeras.

Svag, Sen, en Krasch och smärta

Idag var det dags att för 3:e söndagen i rad köra en riktig långrunda på MTB. Som tidigare träffades vi på Vännäsby skola innan det bar av.

Det mesta var som tidigare söndagar. Då tänker jag på bland annat distans, tid och väder. Planen var att rulla runt på en bit under fyra timmar och nästan 90 km. Vädret var som tidigare helger mellan -2 och -4 grader.

Som tidigare söndagar så var jag också sen till vår gemensamma samling klockan 10.00. Jag har verkligen inte fått in rutinerna för utecykling vintertid. Det är alltid något som kör ihop sig. I dag var jag dock bara några minuter sen, så det går nog åt rätt håll?!

Förutom allt ovanstående som varit likt gällde det även formen. Eller ska vi säga avsaknad av form!?

Redan från start kändes det segt och min puls var onödigt hög om man tänker på insatsen. Sedan kändes det lite bättre under rundan, men man kan ändå undra varför det ska vara så här?

 I dag var det rossligt och snorigt och jag vet inte om det var en delorsak till min vekhet, om min cykel där bromsen ligger på lite kan bidra eller om det är mina luftvägar som inte gillar kyla som är problemet. Det troliga svaret är nog att ingen av dessa parametrar påverkar nämnvärt. 

Kanske är det istället att jag fortfarande är nedtränad utifrån utlandsresan mm? Nej, jag tror det börjar bli svårt att skylla på detta, då det börjar vara bra länge sedan jag kom hem.

Fullt av svepskäl - skulle tro det va!? 

Vi får nog istället konstatera att formen är långt borta. Men om jag fortsätter att cykla runt och söka den så tror jag nog den kommer att hittas, för eller senare. Men än så länge är den helt försvunnen.

Det var två saker som avvek i dag mot tidigare söndagar. Den första var att vi var fler än vanligt. I dag blev det jag, Helmersson, Lundin, Niklas och Tjäder som rullade hela rundan. Mats som hade snävt med tid hängde med oss en dryg timme innan han vände. Roligt när vi är fler.

Det andra som avvek var att jag i dag inte lyckades hålla mig på cykeln hela rundan. Precis som förra helgen var det till och från spårigt och isigt, men det fungerade ändå bra och vi rullade på utan problem med bara några få stopp för lite vätskeintag etc.

Så var vi nästan klara för dagen och träningsklockan stod på tre timmar och 26 minuter, och det återstod mindre än en mil. Vi rullade utför och jag uppfattade att det var isigt och spårigt, men kände att jag hade det hela under kontroll. Helt plötsligt får jag ett kast och framhjulet släpper. Jag försöker parera, men utan framgång. 

Jag inser att det är kört. Jag slår hårt i backen och höft, revben och armbåge får ta smällen. Jag kände snabbt att det tog ganska rejält, men att det skulle gå att cykla vidare. Det var ju bara några kilometer kvar och kan man undvika det vill man inte stå stilla någon längre stund när det är vinterkyla. 

Vi rullade vidare och jag började känna efter var det smärtade. Den första känslan var att axeln och nacken hade påverkats tillsammans med de ställen där jag fått direktsmällen. Sedan vet jag från tidigare krascher att många smärtor kommer först efter några timmar när adrenalinet gått ur kroppen och musklerna inte längre är varma av ansträngningen. 

Mjukdelsskador är acceptabla, medan brott innebär stora problem. Främst är det revbenen jag varit/är orolig för. Jag har tidigare brutit två revben, och då kändes det ganska okej upp till 10 timmar, innan smärtan kom. Sedan var det problem i många långa veckor. 

Nu på kvällen känns det dock inte som jag brutit något, vilket vore mycket positivt. Däremot har jag ont i axel, nacke, kotor och muskler i ryggen, höften, armbågen och bröstkorgen. Sedan strålar det upp lite till huvudet, vilket inte är ovanligt när det finns spänningar från muskler i rygg och nacke. Jag har en kota i ryggen som undrar många år brukat hoppa ur, så kanske är det där vi hittar problemet. Det brukar dock gå att få till.

Tanken var att jag som tidigare söndagar skulle bygga på distanspasset med ett spinningpass på kvällen. Det fick jag dock avboka. Att träna redan i dag var inte möjligt.

Förhoppningsvis är det dock bättre i morgon, och jag känner att det kunde blivit mycket värre. Nu hoppas jag att jag har rätt i detta och att smällen inte påverkar vardag, arbete eller träning. Okej - Vi säger att det är så. 

Benen klarade sig - så det borde gå att träna i morgon!? Deal. Om inte annat så kan man ju sitta helt still på trainern, så visst borde det gå!?

Varför jag ramlade? Är osäker. Kanske har mina cykelvänner facit som såg smällen? Jag tror ju att det var otur och att det inte fanns mycket att göra. Mer troligt är dock att det var handhavandefel och att jag får skärpa till mig till nästa gång.

Vi kan i alla fall konstatera att det är säkrare att cykla på trainer.  

Ambulans, Akuten, Krasch och Krafttrampen 2014

Väldigt mycket har hänt sedan mitt första inlägg. Tyvärr har Tova åter blivit dålig åkt in med ambulans för nedsövning på IVA. Jag har just nu inga ord kring detta så jag skriver nu om annat.

Då Katten var hos Tova tyckte hon att jag trots familjesituationen skulle åka till Skellefteå för Krafttrampen. När dessutom mor och far kunde vara med Melvin fanns möjligheten. 

Jag funderade länge hur jag skulle göra. Jag var helt urlakad då jag varit med Tova hela torsdag natt då det dåliga måendet började, och därmed hade jag inte sovit något på ett och ett halvt dygn. Sedan hade inte heller ätit okej under fredagen för att förbereda mig. Samtidigt ville jag gärna tävla och skingra tankarna. Skulle jag inte starta fanns inte heller chansen att seeda in mig till Cykelvasan och då var inte heller denna tävling aktuell. 

Efter många funderingar bestämde jag mig för att åka - behövde helt enkelt annat att tänka på. Jag bestämde mig för att ta det som det blev.

Vi blev totalt 8 stycken från Vännäs CK, inte dåligt. 

Innan dagen var över såg det ut så här. Tävlingssjukvårdare tar hand om brors sargade knä

Framme i Skellefteå var vädret mycket fint om än inte så varmt. När det var dags för start bestämde jag och bror oss för att vara mer offensiva i starten än i fjol. När starten gick fungerade det bättre, men även i år hamnade vi för långt bak i första backen och tappade därmed värdefulla ryggar inför fortsättningen. Detta är helt klart ett förbättringsområde.

Tjäder på gott humör

Cyklingen flöt det på helt okej och jag kände mig förvånansvärt stark. Det enda som ställde till det var som vanligt att jag har för dålig teknik i de delar där det är burkigt. Jag har fortfarande helt klart en landsvägscyklist som förirrat mig in i skogen....

Allt kändes bra tills en cyklist i ett stigparti körde rakt in i mitt framhjul. Det blev en framåtkullerbytta med cykeln över mig. Det blev ont lite här och där, främst i handled, tumme, lår och höft. Det största problemet var dock att vi tappade den klunga vi kört med. Det var fortfarande 20 km kvar, så vi ökade farten för att försöka köra in klungan igen. 

Så började växlarna krångla och oron ökade för växelhaveri. Det visade sig dock senare att det inte var växeln det var fel på.

Så hände det - Mitt i jakten efter vår ordinarie klunga. Med 15 km kvar var jag åter uppe i tät för vår klunga när bakdäcket helt plötsligt låste sig och det blev tvärstopp. När det först går ca 35 km/h och tar tvärstopp blir det problem för de bakom. Bror som låg närmast åkte i backen, medan de andra precis klarade sig. Bror stannade en liten stund och cyklade sedan vidare.

Jag vände cykeln och insåg att hjulet lossnat från ramen på ena sidan. Det visade sig att det gick att lösa temporärt och efter närmare 4 minuters stopp var jag åter igång. När jag fått stopp hade luften gått ur mig, men någon minut innan jag fick till cykeln åkte Hasse från klubben förbi. Jag tänkte - kanske går det att köra ikapp!?

Jag lade mig på mellan 90 och 95% av maxpuls och försökte hitta en jämn rytm. Efter ett tag var jag ikapp Hasse och tänkte då att kanske kan jag köra förbi fler. Jag fortsatte att trycka på bra och när det var ca 300 meter kvar till mål kom jag även i kapp bror som utifrån sin krasch tappat lite motivation och även vid kraschen fått krampkänning i vaden.

Bror såg mig inte och jag spurtade förbi honom. I fjol kom vi också gemensamt fram till målet - denna gång utan incidenter, och då spurtade han men inte jag. Så vi kan säga att vi kom lika båda åren.

När jag tittade på datafilen från dagens runda kunde jag se att jag sista 15 km efter kraschen fram till mål körde ca 4 minuter snabbare än i fjol, och det på egen hand. I fjol var vi 2-3 som hjälptes åt.

Innan kraschen låg vi 3-4 minuter före fjolårets tid. Detta tillsammans med att mitt stopp blev fyra minuter räknar jag med att min tid i år blivit en bit under en timme och 47 minuter på fem mil. 

Det hade troligen räckt till 6-7 plats i motionsklass av ca 140 startande och kring plats 20 totalt, om vi räknar in både motionsklass och tävlingsklass. Då hade jag dessutom en krasch som sinkade oss, så detta hade varit med mersmak.

Nu blev det ju ändå inte så, utan min cykel havererade. Därför blev det en bit över en timme och 50 minuter. Men jag var 4 minuter snabbare än i fjol trots 4 minuters totalstopp och en krasch i början av loppet, så det var totalt sett bra.

Dagens tävling känns verkligen både och. Det är helt klart blandande känslor. Jag var stark och jag kunde fått en riktigt bra tid. Med flyt, bättre ryggar och inga incidenter skulle jag nog kunnat nå en tid ned mot 1.45. Jag var också klart bättre än i fjol, trots väldigt dåliga förberedelser och nu har jag dessutom seedat in mig bra till cykelvasan, vilket var ett mål.

Samtidigt har jag ont i höften, handleden, tummen och låret efter min krasch. Mina helt nya cykelbyxor är dessutom förstörda efter kraschen. Det är också osäkert om min cykel fick några större bestående skador av mitt haveri. Jag har inte vågat kolla än.... 

Den störta negativa aspekten var dock att jag orsakade brors krasch, även om det inte var min mening. Han åkte hårt i backen och blev illa tilltygad på knä och ögonbryn. Dessutom gick hjälmen sönder, han fick skador på ramen och cykeldatorn fick sig en smäll. Inte roligt alls.

Efter att ha blivit omplåstrad inför besök på akuten. Trots motgångar höll bror uppe modet.

Bror fick åka till akuten och först 3-4 timmar senare fick han åka vidare, detta efter att ha sytt knäet och limmat ögonbrynen.

Allt kaos som blev efter målgång gjorde att jag helt glömde bort att äta och dricka, och fick inte i mig någonting innan jag var hemma - förutom en banan jag fick av Kjell. Inte optimalt för återhämtningen.

Niklas på gott humör trots skadat ben

Niklas som åkte med i samma bil som jag och bro hade även han otur. Kedjan hoppade flera gånger, han gjorde en krasch och dessutom körde han fel och förlorade tid. Det hade alltså gått troll för oss alla som åkte tillsammans.

För Hasse, Kjell, Tellné och Tjäder som åkte i andra bilar flöt det på hela loppet och de gjorde det alla mycket bra. Åsa som också körde gjorde även hon en bra insats. Däremot han jag inte prata med henne efter loppet, för att veta om det flutet på hela vägen runt.

Kjell gillade banan och den plakett han fick

I torsdags var det skolavslutning och Tova hade en fantastiskt bra dag. Samma kväll ändrades allt.

Tova nöjd med klasskamrater

I morgon bitti åker jag till Tova. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon då mår lite bättre.

Tova med farmor och morfar efter skolavslutningen i kyrkan

En glad Tova hade fått en fin blomma för att hon nu gått ut åk 6

Idag på IVA, nedsövd och med respirator. Livet ändras snabbt, inte alltid åt det bättre.

I kölvattnet av min krasch på Mallorca

Jag är nu hemma efter måndagens rejäla krasch i bergen på Mallorca. En krasch som du kan läsa om här: Min jättekrasch i bergen på Mallorca.

Utifrån kraschen har jag tvingats till träningsvila under veckan, och det lär bli ett antal dagar till utan träning.

Det mesta känns dock okej i kroppen förutom högeraxeln där rörligheten är extremt begränsad och det är väl inte heller helt skönt. Det känns dock som att det kanske är lite bättre än i måndags!?

Jag har lovat Katten att gå till läkaren om det inte är tydligt bättre i början av nästa vecka. Vi får se om det blir något besök. På cykeln hoppas jag hur som helst snart hamna, då man ju inte cyklar med axeln. Däremot måste det nog bli bra mycket bättre innan jag kan ta någon längre tur. I värsta fall får det bli trainerträning i stället. Då kan man ju sitta upprätt.

I kväll har jag tvättat cykeln och undersökt den, och det ser ut som att ramen höll för kraschen häromdagen. Det känns i alla fall lovande.

Hjälmen som förstördes i kraschen måste ersättas och därför har jag ikväll beställt en ny. Det blir samma modell som tidigare, en Giro Aeon - dock med lite annan färgteckning.

Samtidigt som jag beställde hjälmen passade jag på att beställa lite annat, bland annat en del slangar, lite rengöringsmedel, olja, kedja, styrlinda och bromsbelägg.

Denna hjälm är nu beställd. Jag hoppas på snar leverans.

Mallorca 2014 - Min jättekrasch i bergen!!

Idag var planen att på vår sista cykeldag göra en redig bergstur. Planen var att via Militärbacken ta oss till Calvia, Galilea, Puigpunyent och lunch i Esporles. Efter lunchen skulle vi vända tillbaka mot kustvägen och via Andtrax, Calvia och Militärbacken ta oss tillbaka till hotellet. Totalt skulle sträckan bli 12-13 mil och en bit över 200 höjdmeter.

Benen var i dag allt annat än krispiga och jag tog det därför ganska lugnt i de första stigningarna, medan bror och främst Jonas tryckte på.

Efter en lunch i kanonvädret för dagen, där vi för övrigt träffade trevliga Gimonäs CK:are, var det dags för mitt favoritavsnitt på ön – kustvägen. Jag hade sparat mig och valde att trycka på bra med Jonas och bror hack i häl. Benen kändes nu mycket piggare.

Här har jag kört en mängd gånger och med bra fart, jag har också varit utomlands och cyklat i bergen mer än 10 gånger och extremt många mil. Jag har dessutom aldrig någonsin tidigare fallit/kraschat med landsvägscykeln.

I dag var det dock dags, och då blev det också en rejält redig krasch.

Vi körde hårt, pulsen var hög och det kändes bra som det brukar när jag cyklar efter kustvägen. Så hände det. Jag kom fel in i en sväng och i efterhand har jag sett att hastigheten var 57 km/h. Jag insåg snabbt att detta inte kommer att gå bra.

Jag hade då två alternativ och någon tiondel att bestämma mig. Antingen kasta mig ned på asfalten eller välja att försöka få ned farten så mycket det bara gick och helt enkelt köra av vägen. Jag han uppfatta att det var 3 halvmeterstora stenar vid vägkanten och bakom det växtlighet. 

Då jag förstått att det är extremt smärtsamt att hamna i asfalten i hög fart gjorde jag mitt yttersta för att få ned farten så mycket det bara gick och satsa på stenarna. Jag försökte köra rakt mot stenarna för att ha större möjlighet att rädda cykeln vilket var det enda som var i min tanke just då. 

Intressant att man tänker på cykeln och inte risken att själv skada sig.

Tyvärr låste backdäcket, vilket gjorde att jag inte fick tillräckligt mycket stopp. Jag körde alltså rakt in i en av stenarna. Det tog tvärstopp, vilket innebar att jag tillsammans med cykeln flög över en av de stora stenbumlingarna.

Jag vet inte riktigt hur jag flög, men någon form av framåtkullerbytta blev det. Jag kunde snabbt konstatera att jag landat hyfsat mjukt förutom att ena axeln och huvudet landat på en mindre sten. Övriga kroppen kändes vid en första bedömning hyfsad.

Både fram- och bakdäck mådde inte bra, framhjulet var skevt, snabbkopplingen hade vikit sig och jag hade punktering. Hjälmen hade gjort sitt jobb och måste nu kasseras.

Jag har nu sår på händerna, ena låret, ena armbågen och på ryggen. Dessutom fick jag en smäll i pannan och har lite ont, men det har nu gått fem timmar sedan skadan och jag mår inte illa, så det måste ha gått bra.

Cykeltröjan är inte fullt så snygg längre..

Vänster handled har en stukningstendens, medan största smällen togs på höger axel. Jag kunde röra axeln just när skadan inträffat, men nu går det sämre. Samtidigt har jag inte svinont. Jag väljer att tolka det som att inget är brutet, utan att det handlar om mjukskador/muskelskador.

Första skadorna på axeln. Nu har det även svällt upp en del.

 Förhoppningsvis är det inte sämre i axel, huvud, nacke eller handled i morgon bitti och då kan vi konstatera att det trots allt gick väldigt bra.

En stycke skadad hjälm

 Vi kan också konstatera att jag var extremt klantig och slarvig. Det gick någon procent för fort, dock inte extremt. Jag tog ett dåligt spårval, och dessutom borde jag bytt ut mina bromsklossar under veckan vilka tagit dåligt sedan dag 1. Inte smart!

Jag tror också att jag i slutändan hade ganska tur. Skadorna bedömer jag i nuläget som moderata och det verkar vid en första anblick som själva cykeln klarat sig, men det får jag titta närmare på vid senare tillfälle.

Några av såren på handen

Om jag bara har ont lite här och där någon vecka eller så och inköp handlar om nytt hjul, nya däck och en hjälm så känns det helt ok.

Hur som helst lyckades vi få cykeln i körbart skick igen, även om framhjulet var skevt och endast bakbromsen fungerade. Det var väldigt tur att det gick att lösa, då vi var 2,5 timmars cykling hemifrån.

I denna sväng hände det. Som kan ses föll vägen av rejält vilket bidrog till min felbedömning. Stenen i mitten gav mig flygturen. Jag får tacka övriga för hjälp med cykeln och med mina skador. 

Jag cyklade jag på hela vägen hem, med okej fart uppför även om det var svårt att trycka på när överkroppen inte är riktigt på G. Utför gick det extremt långsamt då jag i stort sett saknade bromseffekt.

Förövrigt var det i detta läge när man inte ville göra så stora rörelser med högerarmen verkligen bra att ha elektroniska växlar.

Nu är veckan slut och övriga har lämnat igen sina cyklar, och gått på en pub. Själv har jag duschat, kollat igenom kroppen och vilat en stund. Nu är det snart middag och därefter ska jag packa ihop cykeln och alla saker för hemresa i morgon.

Detta blev en händelserik resa på många olika sätt, och det blev mycket cykling. Totalt har jag cyklat 32,5 timmar på 7 dagar och under denna tid 90 mil. Så här i efterhand kanske det hade varit bättre med 83 mil på 30 timmar, så hade jag fortfarande varit en okraschad cyklist......

Nu hoppas jag att det blir i sömn i natt och inte en massa smärta....