Svag, Sen, en Krasch och smärta

Idag var det dags att för 3:e söndagen i rad köra en riktig långrunda på MTB. Som tidigare träffades vi på Vännäsby skola innan det bar av.

Det mesta var som tidigare söndagar. Då tänker jag på bland annat distans, tid och väder. Planen var att rulla runt på en bit under fyra timmar och nästan 90 km. Vädret var som tidigare helger mellan -2 och -4 grader.

Som tidigare söndagar så var jag också sen till vår gemensamma samling klockan 10.00. Jag har verkligen inte fått in rutinerna för utecykling vintertid. Det är alltid något som kör ihop sig. I dag var jag dock bara några minuter sen, så det går nog åt rätt håll?!

Förutom allt ovanstående som varit likt gällde det även formen. Eller ska vi säga avsaknad av form!?

Redan från start kändes det segt och min puls var onödigt hög om man tänker på insatsen. Sedan kändes det lite bättre under rundan, men man kan ändå undra varför det ska vara så här?

 I dag var det rossligt och snorigt och jag vet inte om det var en delorsak till min vekhet, om min cykel där bromsen ligger på lite kan bidra eller om det är mina luftvägar som inte gillar kyla som är problemet. Det troliga svaret är nog att ingen av dessa parametrar påverkar nämnvärt. 

Kanske är det istället att jag fortfarande är nedtränad utifrån utlandsresan mm? Nej, jag tror det börjar bli svårt att skylla på detta, då det börjar vara bra länge sedan jag kom hem.

Fullt av svepskäl - skulle tro det va!? 

Vi får nog istället konstatera att formen är långt borta. Men om jag fortsätter att cykla runt och söka den så tror jag nog den kommer att hittas, för eller senare. Men än så länge är den helt försvunnen.

Det var två saker som avvek i dag mot tidigare söndagar. Den första var att vi var fler än vanligt. I dag blev det jag, Helmersson, Lundin, Niklas och Tjäder som rullade hela rundan. Mats som hade snävt med tid hängde med oss en dryg timme innan han vände. Roligt när vi är fler.

Det andra som avvek var att jag i dag inte lyckades hålla mig på cykeln hela rundan. Precis som förra helgen var det till och från spårigt och isigt, men det fungerade ändå bra och vi rullade på utan problem med bara några få stopp för lite vätskeintag etc.

Så var vi nästan klara för dagen och träningsklockan stod på tre timmar och 26 minuter, och det återstod mindre än en mil. Vi rullade utför och jag uppfattade att det var isigt och spårigt, men kände att jag hade det hela under kontroll. Helt plötsligt får jag ett kast och framhjulet släpper. Jag försöker parera, men utan framgång. 

Jag inser att det är kört. Jag slår hårt i backen och höft, revben och armbåge får ta smällen. Jag kände snabbt att det tog ganska rejält, men att det skulle gå att cykla vidare. Det var ju bara några kilometer kvar och kan man undvika det vill man inte stå stilla någon längre stund när det är vinterkyla. 

Vi rullade vidare och jag började känna efter var det smärtade. Den första känslan var att axeln och nacken hade påverkats tillsammans med de ställen där jag fått direktsmällen. Sedan vet jag från tidigare krascher att många smärtor kommer först efter några timmar när adrenalinet gått ur kroppen och musklerna inte längre är varma av ansträngningen. 

Mjukdelsskador är acceptabla, medan brott innebär stora problem. Främst är det revbenen jag varit/är orolig för. Jag har tidigare brutit två revben, och då kändes det ganska okej upp till 10 timmar, innan smärtan kom. Sedan var det problem i många långa veckor. 

Nu på kvällen känns det dock inte som jag brutit något, vilket vore mycket positivt. Däremot har jag ont i axel, nacke, kotor och muskler i ryggen, höften, armbågen och bröstkorgen. Sedan strålar det upp lite till huvudet, vilket inte är ovanligt när det finns spänningar från muskler i rygg och nacke. Jag har en kota i ryggen som undrar många år brukat hoppa ur, så kanske är det där vi hittar problemet. Det brukar dock gå att få till.

Tanken var att jag som tidigare söndagar skulle bygga på distanspasset med ett spinningpass på kvällen. Det fick jag dock avboka. Att träna redan i dag var inte möjligt.

Förhoppningsvis är det dock bättre i morgon, och jag känner att det kunde blivit mycket värre. Nu hoppas jag att jag har rätt i detta och att smällen inte påverkar vardag, arbete eller träning. Okej - Vi säger att det är så. 

Benen klarade sig - så det borde gå att träna i morgon!? Deal. Om inte annat så kan man ju sitta helt still på trainern, så visst borde det gå!?

Varför jag ramlade? Är osäker. Kanske har mina cykelvänner facit som såg smällen? Jag tror ju att det var otur och att det inte fanns mycket att göra. Mer troligt är dock att det var handhavandefel och att jag får skärpa till mig till nästa gång.

Vi kan i alla fall konstatera att det är säkrare att cykla på trainer.