Skadad, frustrerad och utan hopp!?

Vad säger man? Skadad, frustrerad och utan hopp. Ja, det var inte mycket som kändes bra. Revbensskada, muskelbristning i vaden och förkylningar. Otroligt mycket träning missad från september och fram till nu.

I mitt första inlägg i frågan: Muskelbristning - Hur du kommer tillbaka kan du läsa om hur jag blev skadad och hur den första tiden efter skadan såg ut. I dag fortsätter beskrivningen av min skada och hur det kan se ut när man rehabiliterar en muskelbristning.

Skadan skedde i oktober och nu är beskrivningen framme i slutet av december och min resa till Gran Canaria närmar sig.

Del 2:

Men så plötsligt vid årsskiftet började benet krångla igen. Det var nu bara två veckor kvar till cykelresan till Gran Canaria. Det gjorde att jag kände stor oro.

Det blev extra mycket vila och rehab fram till cykelresan och det började efter någon vecka kännas bättre.

Så kom jag ändå iväg på min cykelresa och det kändes som att den kanske skulle gå att hantera. Första veckan tränade jag bara varannan dag, och det mådde vaden bra av. Andra veckan ökade jag på träningsintensiteten, och även det gick att hantera. Totalt fick jag ihop 30 timmars cykling och benet höll. Det krävdes dock en del stopp under dagarna för stretching, det krävdes också att jag cyklade med stödstrumpa och dessutom hade jag varje dag vaden tejpad med kinesiotape. Eller jag ska vara ärlig, en dag provade jag utan detta, det gick inte bra. Med andra ord fungerade det bara om jag förnedrade mig genom att cykla med stödstrumpor och med benet fullt av kinesiotape.

Jag glömde, inte heller det räckte. Det krävdes också daglig massage, stretching, liniment och en del voltaren. Men det gick! Och vaden blev inte sämre.

Efter cykelresan blev det nästan genast träningsuppehåll på grund av influensa. Detta ofrivilliga träningsuppehåll höll i sig i nästan fem veckor. Det var också under denna tid som jag för första gången inte längre kände av vadproblem vid promenader, och andra vardagssituationer.

Det har nämligen varit så att jag under hela min skadeperiod inte kunnat gå någon längre bit, göra tunga lyft, gå i trappor eller annat. Men nu var det nära.

Sedan fyra veckor tillbaka har jag för första gången kunnat träna utan att under själva träningspasset påminnas om att jag har en skada i vaden. Jag har först nu insett att jag inte kan ta något för givet. Det gör att jag nu uppskattar varje pass jag inte känner smärta eller oro för att skada mig igen. Det känns fantastiskt bra att jag snart är tillbaka!

Fortfarande blir jag dock tröttare och stelare i min skadade vad, och jag tror inte den är helt återställd. Men nästan. Nu är det bara att hoppas att problemen inte återkommer.

Sammantaget kan jag alltså säga att en rejäl muskelbristning kan se ut så här:
Vecka 1-2 Extremt ont, ingen rörlighet och ingen träning
Vecka 3-7 Rehabcykling på låg och jämn intensitet och litet omfång.
Vecka 8-10 "Riktig" träning på trainern men inga intervaller. Få träningspass
Vecka 11- 19 All typ av träning på trainer och cykel inklusive intervaller. Dock inte så stort
omfång, och med ett antal större eller mindre bakslag. Fortfarande en
del smärtor till och från.
Vecka 19-23 För första gången går det att träna utan större känningar i vaden. Fortfarande
känns det efter passen att vaden inte är helt återställd. Men vaden påverkar
inte längre träningsupplägget i någon större omfattning. Dock får
jag ändra träningsupplägg vissa enskilda pass.

Fortfarande är jag dock inte helt utan symptom. Min skadade vad behöver fortfarande mer återhämtningstid än andra delar av kroppen. Det känns också att den är mer känslig och fortfarande är jag inte säker på att vaden är så läkt att jag inte riskerar att riva upp muskelbristningen.

Hur det kommer att se ut efter de snart 6 månader som gått går inte att veta. Jag hoppas att svaret är att jag kan cykla i den omfattning jag önskar på Mallorcaresan, och att jag inom någon månad inte känner av vaden varken före, under eller efter träning.

Jag hoppas också att jag till sommaren kan delta i det årliga Multisportracet, och då krävs att jag kan börja springa utan att riskera att slå upp skadan. Hur det går med det är osäkert. Om det blir någon innebandy nästa säsong är tveksamt. Framför allt utifrån - risken för ny skada. Jag har fått höra från sambon, bror, mor och ett antal kompisar att du ska aldrig spela innebandy igen. Ja inte vet jag, kanske har de rätt. Kanske är det inte värt att riskera samma skada igen?!

Nu ska vi se framåt och då hoppas jag att min beskärda del av skador och sjukdomar är uppnådd för en lång tid framöver. Jag har missat 20 träningsveckor under perioden september-mars, så visst borde det nu räcka!? Ja inte vet jag, men jag hoppas.

Nu är jag lite orolig, då jag är lite vidskeplig. Kommer detta inlägg i sig nu leda till att vadproblemen ökar? Ja, vad vet jag? Jag vet det är dumt tänkt, men trots allt - Jag är inte lugn.....

För att ytterligare befästa min vidskeplighet och min tilltro till medikamenter och därmed öka chansen till en lyckad cykelresa gjorde jag häromdagen ett besök på apoteket och köpte upp hela deras sortiment av smärtstillande preparat, både i flytande och fast form. Jag såg även till att inhandla liniment, kylgel, resorb, Mivi total, magmedicin, skavsårsplåster mm. Behöver jag tillägga att jag beställt fyra rullar kinesiotape på nätet? Ja man måste vara redo för alla eventualiteter.  Nu är jag redo - Att vaden är det vågar jag inte slå vad på...