Gran Canaria - Mastodontrunda och tom kropp i bergen!!

Jag har under några resor till Gran Canaria önskat och planerat att ta en tur åt väster och sedan följa kusten. Då tänker jag på det naturområde som ska vara så fint på vägen mot Agaete. Av olika anledningar har det inte tidigare blivit av. 

Det krävs också lite extra planering för att genomföra denna rutt, så därför såg jag till att äta en gedigen middag i går kväll och fortsatte på samma spår till frukost. Det är bra att grunda när man ska på en mastodontrunda. Jag fyllde flaskorna med sportdryck (mineraler, koffein men ingen energi) och packade ned 5 proteinbars. Sedan lade jag också ned en gel - som sista hjälpen. 

Precis som igår lovades det riktigt varmt väder, och det blev det. Mellan 30 och 32 grader hela dagen utom sista timmen då det var ca 26 grader. Varmt vill jag lova. 

Jag hade tittat på nätet och uppskattade turen till ca 170 km och drygt 2500 höjdmeter. Det skulle helt klart bli tufft i värmen. För att vara säker på att hinna tillbaka innan det blev mörkt startade jag redan vid nio. Tanken var då att köra halva vägen och vid vändningen ta en lunch och sedan trampa tillbaka samma väg.

Jag började i maklig intensitet och trampade efter kusten i riktning mot Puerto de Mogan. Kroppen kändes bra och stark. Det enda som kändes från gårdagen var lite träningsvärk i småmusklerna i underbenen efter 150 minuters trampande i sanden. 

När jag nådde Puerto de Mogan svängde jag höger mot Mogan. Efter kusten handlar det om att klättra och sedan åka utför mot varje vik där det finns en strand. Till Mogan är det mer slakmota. Innan jag lämnade Mogan stannade jag för första gången och köpte vatten. Jag drack 75 cl och fyllde den andra hälften i den flaska som var tom. 

Här tog jag vänster

Framme vid vägvalet där jag vanligen tar höger hade jag cyklat ca 40 km och ca 650 höjdmeter. Idag tog jag istället vänster. En gång tidigare har jag tagit denna väg, då tillsammans med grabbarna från Team Norrbotten. Det gjorde att jag visste att det var en hel del stigning på gång. Närmare bestämt ca 500 höjdmeter. 

Efter att de första fem milen legat på ungefär 70% av maxpuls ökade jag nu lite och lade mig på 75%. Jag såg några cyklister på den övrigt tomma vägen och tänkte att jag skulle cykla ikapp dem. Kroppen kändes fortsatt stark och snabbt var jag om och förbi. 

När jag nådde toppen bar det utför och inte alls som jag gillar. Det var brant utför och dessutom var vägen under all kritik. En massa håll och i övrigt ojämn. Det visade sig senare att det såg ut så på ytterligare en utförslöpa vilket innebar att farten utför blev ovanligt låg.

Så var jag då framme i Aldea de San Nikolas. Här åt vi i fjol lunch och sedan tog vi den episka turen inåt landet och uppför. Det var verkligen en tur att minnas. Fjolårets monstertur

Nu svängde jag istället vänster med målet att trampa efter kusten till Agaete. Jag hade redan 1100 höjdmeter i cykeldatorn, men det borde inte vara så mycket mer klättring då jag skulle hålla mig till kusten. Så fel man kan ha!

Otrolig utsikt efter västkusten.

Det började direkt med en rejäl klättring och det på väldigt knottrig asfalt som gjorde motståndet större. Ca 9 km senare och med en snittlutning på 6% nådde jag toppen. Jag hade efter ca 5 km klättrande börjat inse att om det inte snart bär utför blir det längre än 170 km och dessutom mer klättring. Väl uppe tänkte jag att det nu var raka vägen ned till Agaete. Eller jag hoppades i alla fall. För det första var allt vatten slut och sedan började jag inse att det kunde bli tight att ta sig hem innan det var mörkt.

Branta klippor rakt ned i vattnet

Hur som helst började jag rulla utför och efter ungefär 85 km cyklande borde jag varit framme. Men då bar det uppför igen. Så gick det upp och ned några gånger med ett antal 2 km klättringar på ca 5%. Jag funderade på att vända för att hinna tillbaka, men insåg att jag då skulle få cykla utan vätska väldigt länge. Det var inte ett alternativ, utan jag fortsatte.

På vägen fick jag se fantastisk natur och en vidunderlig utsikt. Verkligen vackert, brant och upplyftande. 

Så till slut var det den sista utförslöpan ned mot Agaete som låg vid havet. Cykeldatorn visade 100 km och nästan 2100 höjdmeter. Det skulle alltså bli 200 km och nästan 4200 höjdmeter innan jag var tillbaka på hotellet. Total cykeltid skulle bli 9 timmar om jag höll samma väg tillbaka. 

När jag planerat turen hade jag trott på 7 timmar, och inräknat att jag trodde beläggningen skulle vara bättre utför, att det skulle vara minst 1500 höjdmeter mindre att klättra under dagen och dessutom ca 30 km kortare sträcka blev kalkylen helt fel.

Jag räknade på saken och insåg att jag inte kunde stanna och äta. Det fick istället bli ett snabbstopp. I och med stoppet och min nu annalkande brist på energi köpte jag nu energidryck istället för vatten. 3 av fem proteinbars var redan uppätna och det skulle bli tight att klara sig en hel dag på fem sådana och inget mer. 

Nu var det alltså samma väg tillbaka, men denna väg har jag aldrig cyklat. Jo, tänker du. Alldeles nyss. Förvisso, men vägar är helt olika beroende på vilken väg man tar dem. Det skulle också snart visa sig. 

Efter de kortare klättringarna och utförslöporna väntade så den första längre klättringen på vägen tillbaka. Bara upp och ned till San Nikolas. Eller bara. Det var en bit. Lite kortare denna väg, men brantare. I snitt blev det ca 7% på 8 km mot toppen. Sedan rullade jag utför, med betoning på rullade. Då beläggningen var så dålig gick det verkligen inte fort. Minns att jag tänkte - synd det inte var uppför. Då förstår ni att det inte var bra.

Väl nere i San Nikolas ser jag en cyklist en bit framför mig. Varje bil som kör förbi tutar och hälsar. Och då menar jag verkligen varje bil. Någon form av hemmaidol? Hur som helst cyklar jag ikapp honom, då jag ökat tempot för att försöka undvika att cykla i mörker. 

Från början är det inte särskilt brant. Drygt 4% i fem kilometer. Lagom till det blir brantare hinner jag ikapp honom. Jag inser att det är ca 60 km kvar till hotellet och vill inte gå för hårt i backen och riskera att fullständigt bränna ut mig. Jag kör därmed det lugnaste som går. Det är lika fort som den andre cyklisten. Inte heller särskilt lugnt. Det är så brant att det konstant blir 300 watt eller mr. Han blir störd av min närvaro och vinkar förbi mig. Jag vill dock inte cykla fortare och lägger mig en bit bakom. Till slut inser jag att detta är ohållbart och stannar i ca 30 sekunder för att ge honom ett försprång.

När jag ska starta om inser jag att mina ben brinner trots att pulsen är okej. Jag tittar på cykeldatorn och den visar 14%. Sedan planar det ut lite, men det tar om igen. Nu är pappa trött. Nästa gång det blir tokbrant och enda sättet att ta sig upp är lägsta växeln och ståendes börjar jag fundera på om jag måste gå uppför. För första och enda gången blir det lite tråkigt. Men så säger jag till mig att skärpa till mig och cyklar vidare. Men denna stigning på drygt 4 km med en snittlutning på 10% tar helt klart ut ett pris. Återigen är vätskan slut. Jag svettas floder och jag tar den sista proteinbaren. Sistahjälpen gelen är det enda som finns kvar.

Men så är jag alltså uppe och nu vet jag att det bara är en kort klättring till innan det bär utför till Mogan. Kroppen börjar dock fundera på att äta Pizza eller något annat gott. Ganska nära en bonkning kan man tro. 

Men efter lite lugnare cykling vaknar kroppen till - i alla fall lite och nästa stigning går bättre. Sedan utför under lång tid ända till Puerto de Mogan. Nu är det bara ca 400 höjdmeter på 30 km kvar. Typ platt, en dag som denna. Dock inser jag att det snart är mörkt. 

Jag gör ett sista kort stopp på en mack och fyller flaskorna med vatten. Känner att jag börjar må lite dåligt och vill inte ha någon energidryck. Lägger dock i två tabletter sportdryck. Sedan iväg. 

Jag trampar på efter kusten och ser solen gå ned. Fortfarande är det hyfsat ljust, men jag inser att det blir tight. Jag försöker trycka på lite, men benen är inte världens starkaste just nu. Det går ändå ganska bra tills det är ca 10 km kvar då det börja bli väl mörkt och även detta blir en faktor. 

Allt går dock bra och jag rullar in på hotellet rejält mör. Men så ska det nog vara när man bränner av 20 mil och 4150 höjdmeter och får ihop 9 timmar effektiv cykeltid. Mil 4 till mil 15 innehöll dessutom 3100 av höjdmetrarna. Det är mycket att klättra på 11 mils cykling. Lägger vi till att jag bara stannade 20 minuter under hela dagen för att fylla på vätska och inte fick någon lunch, är det ganska logiskt att det blev en tuff dag på jobbet. 

Jag har cyklat längre tid och längre sträcka under en cykeldag, men aldrig så många höjdmetrar som idag. Tidigare rekordet låg på 3500 höjdmeter som vi klättrade vid fjolårets mastodonttur. Nu alltså nästan 20% mer. Dröjer nog en stund innan jag slår detta, om någonsin.

Precis när jag tagit av mig cykelkläderna och ska duscha ringer sonen, precis som han gör varje kväll jag är borta. Jag mår lite dåligt, och behöver avsluta ganska snabbt. Inser att kroppen behöver dusch och middag - typ nu. Jag lovar att skicka ett extra SMS som tröst.

Sedan duschar jag länge och lägger mig därefter på sängen i ca 15 minuter tills jag mår ok. Sedan nyttjar jag min halvpension genom att äta för ett helt kompani.

Nu får vi se hur kroppen reagerar på denna urladdning och framför allt på att ha gått tom på energi. Om jag tog sistahjälpengelen? Glömde den - finns kvar till en annan dag.

Vi får alltså se hur jag lägger upp cyklingen för i morgon. Det ska i alla fall vara bra väder, dock lite kallare. Det gör i och för sig inget. I dag var det så varmt att jag drack ungefär 8 liter och har ändå vätskebrist. Så kan det gå. 

Många har efter gårdagen frågat om jag inte har Strava, så de kan se vart jag cyklar. Jobbar inte med Strava, så i stället får ni hålla tillgodo med dessa bilder. 

Intressant när det som ser helt platt ut i början och slutet ändå totalt är ca 900 höjdmeter.