Gran Canaria - Trött kropp och vinden blåste mig

Idag var en sådan dag då det var svårt att bestämma sig hur cykelturen skulle se ut. Som tidigare dagar var jag vid frukosten när den öppnade vid åtta. Men idag var en timme senare än vanligt på cykeln. Det innebar att jag rullade iväg vid tio.

Det var framför allt väderleksrapporterna som talade om dåligt väder i bergen och regn i Playa del Ingles som rubbat mina cirklar. 

Sedan resonerade jag förstås med mig själv kring hur mycket gårdagens runda egentligen tagit. Det var helt klart så att jag kände av gårdagscyklingen i låren och även i överkroppen. Samtidigt kändes det hyfsat bra. 

Till slut kom jag fram till en plan som innebar att jag mest skulle hålla mig vid kusten och cykla mot Mogan där det skulle vara bättre väder. 

Det blev alltså kusten precis som igår. Vädret var okej även om det blev några regnstänk och motvinden var ganska stark. Generellt sett blåser det alltid åt andra hållet här på ön, så detta var ovanligt.

Jag ville kolla hur trött jag var efter gårdagens mastodonttur och valde att i varje stigning lägga mig kring 350-390 watt, utan att få syreskuld. Det kändes förvånansvärt okej. Nu är ju inte klättringarna långa, men ändå var det positivt. Det kanske inte tog så mycket ändå gårdagens brytande uppför?!

Återigen slog det mig hur lite bilar det var på sträckan från Maspalomas till rondellen som bär upp mot Soria. Knappt en bil på hela vägen. Vad kan det bero på? Har de dragit en ny väg sedan förra gången?

För övrigt är det också väldigt få cyklister här mot vad det brukar i november. Här brukar jag både se motionärer, tävlingscyklister och proffs. Nu är det väldigt lugnt. Idag såg jag ett ensamt proffs från Tinkoff (om de nu heter så fortfarande). Det är den enda cyklisten jag sett från något toppstall. I vanliga fall brukar flera lag vara på plats. Det är även färre seriösa cyklister, medan möjligen mängden glada motionärer är nästan lika stor. Underligt att det ändrats på bara ett år. Har cyklisterna hittat en ny ö, eller flyttat träningen till andra veckor?

Jag rullade vidare och vid Arguineguin var dock allt som vanligt. Trafikstockning. De verkar aldrig hitta en lösning på detta. Väl förbi denna by lugnar det sig åter med bilister, även om det är mer än i början av denna sträcka.

Framme i Playa Mogan svängde jag höger och tog vägen mot Mogan. Här brukar det vara medvind. Nu var det typ storm, och motvind. Inte gick det fort inte att ta de höjdmeter som krävs för att nå Mogan. 

Jag valde precis som i går att ta vänster mot Aldea de San Nicolas och inte ta vägen uppför Tauropass då vädret inte var på min sida.

Tanken var att ta den första klättringen, sedan åka utför och sedan uppför igen innan jag skulle ta den andra avfartsvägen som borde leda ända ned till kusten. Denna väg hade jag inte tidigare provat och någon gång ska vara den första. 

Första klättringen gick bra även om jag nu började känna att mina lår trots allt inte var så pigga som jag först trott. Det största problemet var dock ryggen, som jag kände av. Redan dag ett kändes sittställningen sådär, men jag hade ännu inte gjort något åt den. Troligen boven i dramat tänkte jag.

Så var jag uppe på krönet och skulle rulla utför. Då hände det. En rejäl kastvind tog tag i mig och jag höll på att gå omkull. Det gick dock bra, men på andra sidan berget var det full storm, och det var inte helt gemytligt att ta sig utför. Dessutom hade det nu börjat regna.

Väl nere rullade jag förbi den första avtagsvägen och vidare mot mitt mål. Då tog vinden i ännu mer, och jag insåg att skulle det nu bli spöregn också skulle detta inte bli någon lek.

Jag bestämde mig därför för att tänka om och åka tillbaka och ta den första vägen ned mot vattnet. Väl framme svängde jag ned, men snabbt fick jag en överraskning. Först kom en by, och sedan kom - ingenting. Vägen tog slut. Uppenbarligen var det bara andra avtagsvägen som ledde ned till vattnet. Snopet!

Det blev till att cykla upp igen. Jag valde nu att styra kosan tillbaka mot Mogan. 

Det kan aldrig vara värt det att riskera hälsan i onödan, även om det ska innebära att jag bryter min plan. Sagt och gjort rullade jag tillbaka till Mogan. Vinden var nu lika stark här och ned till Puerto Mogan låg jag i mellan 55-70 km/h utan att trycka på (ja växlarna tog slut som du förstår).

Jag rullade hela vägen ned till Puerto Mogan för att få några kilometer till på kontot. Detta ställe är verkligen fint, men det är ett trafikkaos sista biten ned, så när det dök upp ångrade jag mitt tidigare val.

Nu var det hotellet som hägrade. Upp och ned efter kusten under ca 30 km, med andra ord. Benen var nu oroväckande tunga och jag hade känningar i några muskler jag inte brukar känna av.

Det var nu dock fin medvind vilket lurade mig att trycka på större delen av sträckan, och det var riktigt roligt med fart och fläkt. 

Väl framme vid hotellet visade cykeldatorn drygt 100 km, 1600 höjdmeter och just under fyra timmar. Planen för dagen hade varit fem timmar, men vinden förstörde det hela.

Jag bestämde mig för att byta om och enligt plan köra några timmar träning i sanden på stranden. I dag svarade dock inte benen riktigt som de skulle och den djupa sanden var seg. Väl tillbaka på hotellrummet beslutade jag mig för att stryka cykelturen på en timme som jag planerat före middagen.

I stället blev det arbete fram till middagen, och även en del efteråt.

Jag har nu också tittat på cykeln och en delförklaring till mina väl tärda ben, rygg och rumpa kan förklaras av att jag varit slarvig innan avresan. Jag bytte i sista stund till min favoritsadel som i vanliga fall sitter på tävlingshojen. Jag tyckte jag mätte som jag skulle, men märkte nu vid kontroll att sadeln var ca 1,5 cm för långt bak och dessutom lite felvinklad. Underligt att det gått så bra som det gått, trots allt.

Jag hoppas att justering av sadeln nu gör att framför allt ryggen och rumpmusklerna ska kännas bättre resten av resan. Om inte är det bara att konstatera att mitt förändrade träningsupplägg inför denna resa med mycket mängd och lugnt fått ett annat utfall än i fjol då jag körde mycket intervaller innan motsvarande resa. Eller så beror det på att det varit mycket och tufft framför allt hemma, men även på jobbet och jag kommer lite tröttare till detta träningsläger än i fjol. Eller så var gårdagens runda något alldeles extra? Nja, det sista tror jag inte på. I fjol körde jag 20 mil dag två och med 4150 höjdmetrar. Det var alltså längre, mer tid och högre.

Tills vidare bestämmer jag mig för att allt beror på sadeln. Är det inte så lär det visa sig.

Jag har alltså på denna resa startat med ungefär samma belastning som i fjol, till och med något lugnare, förutom styrkeintervallerna i går. Det spelar dock ingen roll. Nu behöver kroppen vila upp sig lite, så det blir ett kort lätt pass tidigt i morgon bitti. Sedan lång vila till i övermorgon. Eventuellt startar jag då lite senare på dagen för att få ihop extra många timmars återhämtning, utan att lägga in en vilodag.

Godnatt!