Jag har nu haft en lång hemresa att fundera kring hur jag egentligen ska tänka kring loppet igår. För det var verkligen med blandade känslor jag åkte hem.
Ja, hur var det då?
För några dagar sedan gick jag igenom bansträckningen här på bloggen, som enligt plan ska användas på SM varje år, åtminstone de fem närmsta åren.
För dig som inte läst detta så är det en rundbana på 16 km som körs 2 varv. Det inleder med en tuff klättring direkt efter start, därefter några vägbyten, slingrande smala vägar och med avbrott för en kortare brant klättring. Efter ca 9 km kommer du ut på en bredare väg och nu är det "bara" att mata på i ca 6 km innan det avslutas med en rejäl utförslöpa där det går riktigt fort. Totalt ca 300 höjdmeter.
Banan är till stora delar exponerad för vind, som gör den ännu mer utmanande.
Jag hade provkört banan flera varv inför tävlingarna och insåg att klättringarna skulle vara kritiska och där skulle jag tappa tid. Sedan gällde det att ha mod i vägbyten och skarpa svängar. I övrigt passade banan fint. Överlag var den också rolig och händelserik.
Extra positivt att arrangörerna fått till en bana och ett upplägg som kändes mycket säkert vad gäller bilar och andra hinder. Överlag bra arrangerat och det lär förstås bli bättre för varje år dessutom.
Igår när det var dags för tävling regnade det rejält, vilket inte kändes bra då jag inte gillar att köra i regn efter min skada. Känner att risken att krascha är klart större då asfalten blir halkig och sikten är sämre.
Det var rejält blött när vi skulle starta, men det värsta spöregnet hade i alla fall dragit bort vilket kändes bra.
Jag startade sist av alla då jag varit snabbast av de startande vid förra årets SM.
Nu denna gång visste jag att jag inte var lika snabb som i fjol då jag inte fullt ut har fått tillbaka min kapacitet. Sedan har Patrik Boström från CK Fix varit extremt bra i år. Tittar vi på övriga startande var det många namnkunniga cyklister på startlistan, med tidigare SM-medaljer och även guld på sitt CV. Några av de startande har inte heller varit med Sverigecupen i år, så det var osäkert hur deras kapacitet såg ut just i år. Men sammantaget tänkte jag innan start att det rimliga är att jag landar på plats 2-5 då jag insåg att jag just nu inte har kapaciteten för att rå på Patrik Boström.
Efter tre SM-silver i rad så skulle jag inte vara helt nöjd om jag inte kunde nå samma placering denna gång, om nu inte någon presterade högre än tidigare år. Samtidigt var ändå fokus på att i alla fall nå pallen.
Så var det dags för start och precis som för ca en månad sedan slutade min effektmätare att fungera då den blev blöt. Riktigt surt....
Start. Full fart direkt och in i första klättringen och jag matar på utan att veta riktigt hur hårt, då jag inte får feedback av effektmätaren. Då det är i början av loppet hjälper det inte heller att titta på pulsen.
Uppe på toppen blir det full fart i ett lättåkt parti innan det är dags för vägbyte och sedan ett vägbyte till.
Ja, jag hann också med att för andra gången denna sommar drabbas av att sadeln åker ned fram (redan efter drygt 1 km ) så den får en kraftig lutning. Detta trots att jag gjort vad jag kan för att lösa detta. Behöver alltså lämna in detta för reparation. Ja, sedan blir det till att köpa en ny effektmätare också. Det fungerar ju inte att ha en effektmätare som bara fungerar i bra väder. Loppet började alltså sådär.
Det går fortsatt hårt och pulsen stiger. Samtidigt känns det hyfsat, men jag känner mig osäker om det går tillräckligt fort.
Efter 4 km in i nästa branta klättring. Mot slutet brinner det bra i benen och jag ställer mig upp och trycker över krönet.
Så börjar det kännas underligt i kroppen och jag tappar tryck. Fortsätter att trycka i de vindlande svängarna och med en rejäl motvind. Men så känns det att det nästan helt tar stopp.
Jag tittar på pulsmätaren som nu står på 200+. Inte bra när man har en maxpuls på 180. Utifrån hur kroppen känns inser jag att det är en pulsdrivning av något slag (hade samma sak för tre år sedan, vid ett tillfälle då jag också besökte läkare). Jag blir orolig och släpper av rejält. Det känns som jag står still.
Så efter ca 3 km börjar pulsen sänkas till en mer normal, men förstås hög puls. Jag försöker komma igång igen då det nu mer handlar om att kroppen känns trött. Jag tittar kontinuerligt på pulsen för att se att den inte sticker iväg igen.
Så ut på de större vägarna och nu kör jag kontrollerat för att så att säga komma igen både mentalt och fysiskt. Det går ändå väldigt fort, då det nu är medvind. Mestadels över 50 km i timmen.
Så är jag framme vid varvning och det är dags att ta den branta klättringen igen. På något sätt har jag accepterat att jag inte har "det" idag och det går segt, men ändå med en bättre känsla än under första varvet. Men det blir mer passivt rent generellt. Jag fortsätter att hålla koll på pulsen.
Ut på mitt bästa parti på de större vägarna. Nu trycker jag vad jag kan, utan att veta vad det innebär då jag alltså inte har någon effektmätare som referens. Det känns dock att jag inte riktigt har klippet, även om jag lyckas få till en hyfsad avslutning.
I mål ser jag att det blivit en snittfart på ca 43,5 km/h på de 32 km. Jag hade innan loppet trott att jag skulle köra minst 30 sekunder snabbare och med en snittfart på över 44 km/h. Tillsammans med den dåliga känslan och att jag fått slå av rejält när jag pulsen drev iväg förstod jag att det gått för sakta. Ingen medalj, helt enkelt.
Jag hade ändå kämpat och försökt. Jag hade tagit ut vad som fanns för dagen och det märktes inte minst efter loppet där benen var mörare än vanligt.
Efter ett tag hör jag att det ändå är medalj. Patrik Boström från CK Fix vinner med ca 1 minut och sedan är Mats Snygg från CK Bure tvåa just före mig som trea. Jag blir nöjd att det trots allt blir en medalj, men jag är missnöjd med loppet och tänker att ett silver låg inom räckhåll. Det hade då förstås krävts ett topplopp då guld- och silvermedaljörerna var riktigt bra.
Samtidigt slår jag flera riktigt starka cyklister och det är 30 sekunder ned till fjärde plats. S
Ja, det känns verkligen blandat! Nöjd? Missnöjd? Ja, nog lite både och.
När jag sedan började analysera alla tider under dagen och hur fort det gått i andra klasser inser jag att min tid trots allt är ganska bra, trots alla problem och den dåliga känslan.
Det blev alltså en ny medalj, vilket innebär att jag under de fem SM i tempo jag deltagit i sedan 2015 har platserna 10, Silver, Silver, Silver och nu Brons.
Prisutdelning, dusch och lite snack med trevliga cyklister. Sedan bar det av hemåt.
 |
| Grattis till Patrik Boström och Mats Snygg till guld och silver. |
Jag har verkligen funderat på vad som hände. Varför fick jag en sådan pulsdrivning, varför gick det inte fortare (då jag testkörde gick det generellt snabbare) och varför var jag så kraftlös?
Många lägger ut sina race på Strava och där kommer jag nog sanningen ganska nära.
Jag kan konstatera att jag inte brukar vara så snabb uppför, men igår på SM var jag klart snabbast i i den första klättringen. Exempelvis var jag 15 sekunder snabbare än Patrik Boström. För att uppnå den tiden med min vikt bedömer jag att det krävdes ca 100 watt mer i pedalerna än vad jag planerat och vad som är rimligt.
Det fortsatte sedan på samma sätt kommande 4 km till just efter den andra rejäla klättringen. Jag ligger fortfarande klart före alla andra, inklusive Patrik Boström som i mål är drygt en minut snabbare.
Så får jag min pulsdrivning och kroppen blir kraftlös. Jag hörde från andra som varit med om detta att det är störst risk för pulsdrivning om det är kallt, du har värmt upp dåligt och du kör väldigt hårt. Exakt så var det igår (den dåliga uppvärmningen berodde på spöregnet vilket innebar att jag inte körde som jag brukar). Jag hoppas att det var en engångsföreteelse, men händer det igen att hjärtat rusar får jag förstås kolla upp det.
Allt ovan kan hur som helst vara förklaringen på att det blev som det blev. Jag sprängde mig helt enkelt första 5 km med en alldeles för hård öppning med en effekt jag inte klarar. Dessutom reagerade kroppen med att hjärtat rusade, som ytterligare gjorde mig kraftlös.
Med tanke på att jag alltså i stort sett hade väggat redan efter 5 km så är det otroligt att jag trots allt kunde hålla okej tempo de kommande 27 km. Eller så var det förstås inte. Jag tappade 35 sekunder mot vinnaren från kilometer 5 till kilometer 14. Varv två lyckades jag dock få tillbaka lite av farten, men jag hade inte längre något klipp och jag fortsatte att tappa kontinuerligt. Dock inte så mycket på den lättåkta delen i slutet av varven. Men där brukar jag å andra sidan i vanliga fall ta tid på de allra flesta.
Ja, tänk vad en trasig effektmätare kan ställa till det. Med det adrenalin som fanns i början och oron att tappa allt för mycket i första klättringen blev det för mycket. Så den blev enligt min bedömning mitt fall, men inte så som jag trodde. Inte var det rimligt att tro att jag på 2 minuters klättring skulle vara 10-15 sekunder snabbare än de flesta. Men det fick jag alltså äta upp. Hade det varit i fjol och jag känt mig säkrare på min kapacitet hade det nog inte hänt, men i år har jag inte riktigt fått tryggheten i min cykling och tilltron till att jag har "det".
Men hade någon frågat mig i mars när jag fortfarande knappt tog mig upp ur sängen, efter mina 19 frakturer i januari, hade jag självklart tagit ett brons på SM och ett Silver på Nordiska Mästerskapen. Nu skulle det krävts två silver för att jag skulle vara helt nöjd. Men en medalj är alltid en medalj.
Nu har jag också lite revansch att sikta på till nästa SM. Dvs att få till ett lopp där känslan är att det stämmer. Sedan är det förstås inte säkert att det leder till en bättre placering.
Jag kan ju också konstatera att bansträckningen är helt okej för min del och att jag kommer att kunna vara konkurrenskraftig även kommande år bara jag får vara frisk och hel.
Viktigast just nu är dock att kroppen är okej och att jag får ordning på cykeln.
Förhoppningsvis blir det nu 3 avslutande tävlingshelger i Sverigecupen och sedan avslutning på säsongen med vårt eget lopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar