Tillbaka på "brottsplatsen" för att försöka förstå - Bearbetning efter kraschen

Efter väldigt mycket cykling under mina första tre dagar här på Gran Canaria tackade jag nej till att följa med på en runda runt hela ön. Det skulle ha inneburit drygt 8 timmar och närmare 4000 höjdmeter. Jag vågar mig inte på något sådant innan jag riktigt vet vad axeln och ryggen mäktar med. Hade ju inte varit muntert att få taxi hem från andra sidan ön.

Istället var planen i dag att cykla kort och lätt. Detta för att kunna vara på det imorgon igen.

Utifrån det tänkte jag att det nu var dags att cykla till stället där jag kraschade i januari 2019, och fick en rejäl traumaskada.

Det skulle jag göra av flera skäl. För det första tror jag det är bra att möta sina "rädslor". Därför är det bra att jag åter är på ön och därför ville jag också se platsen där allt förändrades. För det andra ville jag försöka skapa klarhet i hur kraschen verkligen gick till. Jag har ju förstås intalat mig hur det var, men huvudet stängde av i kraschögonblicket och ett tag därefter och själva stället var jag för skadad för att riktigt bilda mig en uppfattning om när jag kravlade mig upp på vägen att ha kraschat.

Lugnt och fint i början av rundan

Jag var nästan helt säker på att jag kraschade på väg 604 vid kilometermärke 21 och att det bara var någon kilometer kvar av utförslöpan in till Sonnenland/Maspalomas.

För att det inte skulle bli allt för kort runda idag rullade jag därför ca 20 km lugnt och fint innan jag skulle klättra någon kilometer upp i bergen till olycksplatsen. Totalt siktade jag på 80-90 lugna cykelminuter.

Ja, det visade sig inte bli som planerat. När jag svängde in i klättringen står det en skylt med väg 604, men samtidigt km 34. What? Inte kan det vara 13 km in i bergen jag kraschade? Något måste vara fel.

Ja, hur som helst. Bara att börja klättra. Om inte annat vet jag ju när jag kommer till kraschsvängen, tänkte jag.

Ni som cyklat denna väg vet att den är rejält brant på väldigt många ställen, så min lugna runda blev inte så lugn. Det gick inte att hålla nere intensiteten, utan med min utväxling var det att bända sig upp som gällde. Med andra ord sparades varken på benen eller på min utsatta axel.

Kilometer för kilometer utan att hitta stället för min krasch. Till slut började jag närma mig km 21. Kan det verkligen ha varit så långt in i bergen? Inte underligt då att det tog sådan tid för ambulansen att via alla serpentiner ta sig dit.

Km 21 och samtidigt nästan framme vid stället där vägen går från asfalt till grus. Ja, kraschen hände inte vid km 21, det var då klart. Kanske var det km 29? Förvirrad.

Ja, hur som helst rullar jag tillbaka ned mot Maspalomas. Jag hade redan klättrat 1000 hm på min "vilodag".

Rullade på fint några kilometer. Så planade det ut lite en vänstersväng och lite uppför. Vidare. Nej, nu kände jag i hela kroppen att här var det något. Jag stannade och cyklade tillbaka. Ja, precis här!

Vid km 24. Med andra ord 10 km in i bergen och på ganska hög höjd hade olyckan hänt. Inte där jag trodde. Jag tittade på räcket och stenarna bakom. Jag kände hur kroppen fick ont och en olust spred sig bara av att titta. Efter ett tag kramp i ryggen. Det är otroligt vad psykologi påverkar kroppen.

Jag cyklade fram och tillbaka några gånger och tittade åter också ner förbi räcket som jag kört in i och flugit över.

Jag kunde nu se att jag hade haft rätt om att det inte var särskilt brant utför och egentligen inte heller svåråkt. Däremot kunde jag nu se att det svängde mer än vad jag minns och mot slutet bet svängen av rejält.

Kom här med hyfsad fart och fel in i en sväng som är dold och där det biter i mot slutet.

Här är svängen från andra hållet. Jag kom alltså bortifrån och i den sväng som syns längst bort körde jag in den del av staketet som är närmast som du ser.

Med andra ord måste det gått till så här. Jag hade maxat uppför och slagit ett prydligt personligt rekord. Bara några minuter senare var jag nere vid svängen. Troligen inte helt återhämtad och inte koncentrerad. Det rullade hyfsat fort, men ändå inget tryck på pedalerna. Jag måste ha varit ouppmärksam och därför inte sett hur svängen "bet" i slutet och när jag väl upptäckte det var linjen in i svängen helt fel och jag lyckades inte parera. Det sista jag kommer ihåg innan det blir svart är att jag åkte jäms med räcket och försökte komma undan, men då jag bitvis kom utanför vägen var det kört.  Att scenariot blev så kändes helt rimligt nu när jag såg vägen.

Jag får helt enkelt acceptera att jag nog helt missbedömde svängen och att det var min okoncentration som ställde till det. Kommer du in fel i en sväng med hyfsad fart, ja då är det svårt.

Det är mer troligt att min nya tanke stämmer än min tidigare teori om att jag körde på något.

Tittar jag bakom räcket finns en hel del sten, så det kan förklara att jag bara fick skador på högra sidan av kroppen. Jag landade helt enkelt på en sten med min högra sida.

Flera större stenar och ännu fler mindre

Efter att ha funderat en stund rullade jag vidare utför, vilket då alltså var ca 10 km innan jag åter var i Maspalomas med bara några kilometer kvar till hotellet.

Det kändes helt klart bra att ha varit och tittat på "brottsplatsen", och då kan jag sluta fundera på hur det gick till egentligen och hur det såg ut på stället.

Kraschen skedde vid den gröna punkten drygt 550 möh, och inte kort efter att jag vänt hemåt.

Att det sedan blev 2 timmar och 40 minuters cykling och 1100 hm var däremot inte riktigt planerat. Risken finns att detta innebär att benen är tröttare i morgon än vad jag planerat.