I går var vi ute på en
rejäl cykeltur, men utifrån internetproblem kommer inlägget först idag.
Det blev tidig frukost
vid halv åtta för att rulla iväg vid halv nio. På denna långtur blev vi av
olika anledningar 4 färre än tidigare, så vi var 10 cyklister som rullade iväg
i riktning mot inlandet.
I väg när solen fortfarande är på väg upp |
Efter att ha cirklat oss
ut ur Can Pastilla rullade det på riktigt bra ända fram till just innan Selva
där vi efter ca en timme tog en kort paus.
Framför allt för att minska på
klädseln då det nu skulle väntas klättring. Först mer moderat fram till Selva
och sedan allt brantare.
Kort paus innan stigningarna börjar |
Den egentliga klättringen
upp mot Lluc dök så upp. En klättring som ofta också brukar kallas
bensinmacksbacken. Dess rätta benämning är dock Coll de sa Batalla. En
klättring på 7,9 km och med en snittlutning på 5%. Den är riktigt trevlig och
lagom brant för en tung äldre man. Vi hade som vanligt fri fart i denna typ av
klättringar och vi var 5 stycken som var med tillsammans i början.
Det kändes oförskämt bra och trots hyfsade wattal var pulsen ganska
så låg. Jag ville dock spara mig och inte rycka förrän på slutet. Det fanns
dock ett problem. Skylten vid botten av backen var borta och jag kom inte
riktigt ihåg hur lång klättringen var. Att det står i detta inlägg beror endast
på att jag kollat upp det i efterhand.
Hur som helst innebar
detta att jag var tvungen att rycka lite tidigare än vad som var planerat och
fick därmed ligga själv en bra stund med lite högre intensitet än vad som var
planerat. Samtidigt kändes kroppen stark.
Jonas visar målgången i bensinmacksbacken, men också att han bär hjälm ca 100 meter från sin cykel. Är verkligen detta okej? |
Spurtavgörande fram till linjen. Tur vi fick det på bild så vinnaren kan koras... |
Väl på toppen vid macken
stannade vi för lite kaffe.
När vi skulle rulla iväg undrade vi om Tjäders cola var spetsad. Hur som helst verkar det mesta på huvudet vara både vint och snett. |
Därefter väntade en hel del utförslöpa, några korta
stigningar och sedan ett stopp innan det var dags för Sa Calobra.
Transport mot Sa Calobra |
Vi började
med att i lugn intensitet klättra de ca 2,5 km med 5-6 procent som krävs för
att sedan få susa utför ned till Sa Calobra.
Det går utför i ca 9 km och allra längst ned finns fantastiskt vatten, en del restauranger och otroligt många turister och cyklister.
Vi hade bestämt oss för
bara ett kort stopp i botten innan vi åter skulle cykla uppför. Vi rullade i
maklig takt uppför ca 1 km till starten för klättringen.
En klättring som
officiellt heter Coll dels Reis. Sedan bär det uppför ca 9 km och med en
snittlutning på 7%. Det är såväl en spektakulär klättring, en otrolig slingrande
väg och en fascinerande syn av alla cyklister som tar sig upp eller ned.
Jag hade bestämt mig för
att få ett kvitto på hur jag ligger till utan att samtidigt helt bränna ut mig
då det väntar mer cykling här på ön, men framför allt tävlingspremiär inom
kort. Kör jag för hårt och för mycket här på ön hinner jag inte återhämta mig.
Framme vid starten för klättringen. Nu väntar en bra stund med klättrande |
Jag bestämde mig därför
för att köra hårt, men spara några procent. Det innebar att jag lade mig på ca
87-89% av maxpuls. På tempotävlingar brukar jag ligga kring 92-95% av maxpuls.
Jag hade också bestämt mig för att hålla samma tryck hela backen och inte
spurta på slutet eller något liknande. Jag är mycket nöjd med mig själv då jag
höll mig till planen. Snittpulsen landade exakt på planeringen och
snitteffekten var lika hög alla kilometrar. Ja, med undantag under den första kilometern då jag gick lugnare.
Jag är också nöjd med hur
kroppen svarade. Jag tog mig upp på ca 31 minuter, vilket är likvärdigt med
fjolåret. Dessutom med lägre snittpuls och något lägre insats. Samtidigt är jag
inte riktigt på de watt jag önskat vara, men med denna resas träning i kroppen och lite
vila hoppas jag det ska ge mig ytterligare en skjuts på vägen.
För att se om det är lönt att träna jämförde jag min tid i år med hur fort jag cyklade upp för Sa Calobra 2013. Det var också den gången jag för första gången stötte på Team Norrbotten och för övrigt blev omkörd av de flesta. När jag nu tittar på den tiden har jag kapat närmare 10 minuter. Inte så pjåkigt. Jag trodde ju att jag redan då cyklade ganska så fort.
Anna var som vanligt snabb. |
Jag glömde säga att fram
till nu hade jag bara tränat 31 minuter. Just innan stigningen uppför Sa Calobra sa nämligen
min cykeldator att den behövde återställas och hela träningspasset försvann. Ni
vet hur det är – inget loggat pass – ingen träning. Så kan det gå.
Nu var det i alla fall
bara resten kvar. Vi rullade utför de 2,5 kilometrarna till korsningen där vi tidigare under dagen kommit. Istället för vänster och tillbaka vägen vi kom från Lljuc tog vi höger
med riktning mot Soller.
Vi hade nu ca 23 km
cyklande fram till lunch. Först en kort klättring och sedan mest utför. Det var
vad jag informerade mina cykelkamrater. Efter lite uppför och lite utför insåg
jag att jag glömt en liten ”kulle” på drygt fem km och närmare 6% snittlutning.
Så kan det gå.
Så nådde vi Puig Major
från den ”lätta” sidan vilket innebar en väldigt lång utförslöpa ända ned till
Fornalutx som en gång utsetts till världens vackraste by. Självklart blev det
lunch här.
Efter en mycket trevlig
lunch rullade vi vidare mot Soller. En rejäl klättring väntade då vi var
tvungen att ta oss över passet. Med slakmotan som det börjar med innan den ”riktiga”
klättringen pratar vi om ca 10 km klättrande.
Innan skylten som
signalerade att nu var det dags att klättra tog vi en kort paus för att anpassa
klädseln. När vi så tog sikte mot Coll de Soller satte Helmersson omgående iväg
med bra intensitet. Det blev bara jag som valde att följa. Farten var bra, men
det kändes ändå bekvämt. Jonas hade tidigare under dagen sagt att jag borde
våga spurta och inte avgöra så tidigt varje gång, så det blev min plan. Det
skulle också spara kroppen lite.
Klättringen är verkligen
mjuk och trevlig och det kändes bra. Det är mycket växtlighet, så jag tänkte
att när det ljusnar en bit bort borde vi vara vid toppen. Så såg jag ljuset och
satte in spurten för att ca 20 sekunder senare inse att det inte var någon topp
utan endast en öppen yta. Det var bara att ligga i ytterligare 3-4 minuter
innan jag var på toppen. Så kan det gå. Jag fattade inte mycket när jag tittade
på tiden och insåg att det gick mycket fortare i år än i fjol i denna stigning,
trots att jag då maxade hela vägen och nu hade ganska mycket sparat.
Det verkar som att
kroppen är på väg att vända runt misären till något positivt. Nu hoppas jag det
håller i sig och att jag inte som i fjol får en lång svacka efter resan.
När vi alla var uppe
rullade vi utför under lång tid, svängde vänster i Bunyola och sedan var det
verkligen läge att köra fort och det gjorde vi. Jag låg i och för sig inte med
så stor effekt i spets, men väg, vind och lutning bidrog till bra fart.
Med ca en mil kvar kom vi
till byn Sa Cabaneta där vi körde fel i fjol. För att upprepa traditionen
gjorde jag om samma misstag. Som en bonus åkte jag dessutom ned en avfart för
tidigt när vi hittat rätt. En man i en bil viftade och sa något när vi var på
väg ned. Jag trodde han var allmänt sur på cyklister eller att han menade det var
enkelriktat. Vid botten av backen förstod vi vad han menat – återvändsgränd. Vi
fick därmed en ca 1,5 km brant klättring som bonus. Så kan det gå.
Nu hade jag å andra sidan
i PM:et för resan garanterat 2800 höjdmeter för dagen och Jonas sa att han skulle
stämma mig om det infriades. I och med denna felkörning klarade jag mig från
stämning och dessutom klarade vi sträckan på 160 km som också stod i PM:et. Det blev till och med 200 meter i bonus. Med andra ord – perfekt att köra fel. Effektiv cykeltid för dagen
uppgick för min del till ca 6 timmar 40 minuter.
Middag och vila. I dag
fortsatte sedan den fysiska vilan. Efter åtta cykeldagar och många timmar i
sadeln har jag istället ägnat mig åt en heldag med arbete. Allt enligt plan.
Att det dessutom regnat i dag gör ju inte valet att lägga vilodagen nu, sämre. Förutom
att sitta instängd på mitt rum har jag ätit lunch och middag med de andra. Men i övrigt har jag smattrat wordfiler, excelfiler och mail
åt alla möjliga håll. Bra att hinna ikapp lite. Då blir det inte lika stressigt
när jag kommer tillbaka till arbetet på onsdag. Jag har utifrån detta också försökt arbeta några timmar på kvällarna.
Sedan känns det helt
klart så att benen behövde vila. Att träna relativt lite och framför allt med
dålig kvalité i 6 veckor för att sedan trampa fem timmar om dagen i 8 dagar tar
ju på även om det mestadels gått lugnt. Jag har nämligen verkligen skött mig
när det gäller att köra polariserat. Hårt i några klättringar varje dag. Väldigt
lugnt i övrigt.
Nu hoppas vi på bra väder
i morgon där vi bland annat ska bemästra öns längsta och högsta klättring – Puig
Major.
Avslutar med att åter be om ursäkt för bedrövlig bildkvalitet. Jag lovar att köpa ny kamera så fort jag kommer hem. Denna har helt klart sett sina bästa dagar.
Hej Tomas jag hittade mig själv på bild nummer 10. Kul men lite jobbigt att köra upp igen. Mvh Håkan
SvaraRaderaRoligt. Många cyklister på ön😊. Jo, helt klart kostar klättringen på en del.
Radera