Riktigt bra träningsmånader trots allt

Som ni vet hade jag svårt att hålla formen i slutet av juli och under augusti. Detta främst beroende på sjukdom som satte stopp både för kvalitativ och kvantitativ träning.

Trots detta var mina tävlingsresultat riktigt bra extra bonus på SM och NM. Det var endast sista tävlingshelgen som gick riktigt dåligt och då hade formtappet slagit igenom ordentligt.

En annan följd av bristande träning i juli och augusti har å andra sidan lett till ett annat och mer positivt upplägg i september och oktober.

Visst, jag har inte orkat med intervallsträning utifrån hur jag och familjen mått (det har jag tidigare skrivit om). Men däremot har det funnits en större motivation för träning än tidigare år vid samma tid. Jag brukar alltid ta några veckors paus i september och sedan långsamt starta igång. I år har jag dock rullat på hela september och oktober. November har börjat på samma sätt. Vilan har jag ju redan haft.

Det är faktiskt så att min träning från mitten av september, hela oktober och början av november varit bland de allra bästa under säsongen. Träningsmässigt har jag tränat mer under dessa månader än alla andra under träningsåret förutom då jag varit utomlands, i november, januari och april. I september blev det 40 timmars träning och i oktober 48 timmar. Från mitten av september till idag ca 85 timmar.

Som du ser har jag kunnat hålla i träningen trots att måendet inte varit bra och att jag inte orkat skriva på bloggen. Nu hoppas jag kunna fortsätta hålla i träningen och målet är att få till mer kvalité här framöver.Jag hoppas också att min omstart på bloggen sedan snart en vecka tillbaka ska bli hållbar. Skickar med några bilder från slutet av racersäsongen.

Snörunda, älgar och en ishockeytränarkarriär

Idag var det åter dags för lite utecykling. Men först en hel del annat som skulle fixas. Jag kom dock iväg halv tre.

Jag fortsatte ingången i träningen som jag nu hållit ett bra tag. Mycket mängd och ganska så lugnt.

I samband med att jag vände tog jag ett kort stopp och såg till att ta en bild. Detta är helt klart det närmste jag kommer älgjakt.

Idag var planen att efter avslutad utecykling fortsätta cyklingen på trainern. Då skulle jag samtidigt se TV-pucken. Ångermanland mot Örebro. I vanliga fall hade nog inte den matchen varit så viktigt och jag hade om jag ett den hejat på Ångermanland. Denna gång var det annorlunda. Min kompis Erik Westerlund är tränare för Örebro och det var match om en semifinalplats.

Själv inledde jag min tränarkarriär inom ishockeyn redan 1991 och några år senare började Eriks tränarkarriär när han kom in som assisterande tränare i mitt lag. Jag kände honom sedan jag tränat honom i fotboll och visste att det skulle bli bra.

Vi hade flera fina år tillsammans och sedan han flyttat söderut har han fortsatt sin karriär. Roligt att det går bra och att han håller i.

Själv hade jag för många år sedan en plan om att satsa på en karriär som ishockeytränare. Jag tränade i min strävan såväl juniorlag, A-lag som länslag.  Redan 1997 hade jag ansvar för Västerbottens TV-pucklag och året innan ansvarade jag för länslaget som var ett år äldre än TV-pucken, då kallat MC-Donalds cup. De i TV-pucklaget som fick de största karriärerna var Erik Andersson och Erik Forsell vilka fortfarande spelar på elitnivå. Drömmen levde i 7-8 år innan jag fick andra drömmar som tog över.

Med 15 km kvar hem insåg jag att jag fick ställa om intensiteten för rundan om jag skulle hinna. Därför blev det ganska så bra tryck på slutet och precis när jag ställde in cykeln i garaget startade matchen jag skulle se.

Jag satte mig på trainern för att se hela matchen. Tyvärr blev det förlust med 1-3, men detta var ändå en av de större framgångarna för Örebro på många år. Det var hur som helst spännande och på slutet var det mycket nära kvittering. I stället blev det med några sekunder kvar mål i öppen bur. Det var i alla fall roligt att se, även om jag verkligen unnat Erik och hans lag en seger.

Efter 107 minuter på utecykeln och sedan 73 minuter på trainern var träningen för dagen över. Totalt blev det alltså tre bra cykeltimmar.

Jag har nu rullat fyra dagar i rad och totalt 9 timmar och 40 minuter. I morgon blir det nog vila, eller möjligen ett återhämtningspass på trainern. Sedan är planen att på söndag tillsammans med Vännäs CK få till en långrunda utomhus.

Lång mörkercykling och sedan lite trainer.

I kväll blev det säsongspremiär med vintercyklingen. Från racer, till MTB, till Vinter-MTB.

Det tog en bra stund att göra sig redo då det var minus 6 grader. En hel del kläder behövs om jag inte ska frysa. Är ju lite känslig.

Katten och Melvin skulle åka till Umeå på Melvins simning och planerade vara hemma vid 20.00.

Själv tog jag mig iväg vid 16, och då var det redan mörkt.

Jag tog sikte mot Umeå och höll mig efter asfaltsvägarna. Tänkte att denna första runda med snö och is skulle gå på vägar med minsta möjliga risk för krasch.

Jag rullade Brännlandsrundan vilket innebar ca 45 km. Därefter tog jag en extra runda på småvägarna kring Vännäs och trots kylan kändes det fortfarande helt okej. Det var bara på benen jag var lite snålt klädd.

Helt klart är det en hit med värmesulor. Jag frös inte alls om fötterna.

Jag hade bestämt mig för att det skulle bli tre timmars cykling, och jag cirklade runt tills det var dags att svänga hem.

Jag gick in och förberedde middagen som vi skulle äta när Katten kom hem. Ja, vi var som spanjorer i dag. Middag vid 20.30.

Efter att jag fixat kring middagen körde jag 40 minuter på trainern för att få rejäl värme i kroppen efter långturen ute. Jag passade samtidigt på att titta på lite Em-kval i Handboll.

Nu middag.

Slut med bromsande vintercykling efter lite service

Sedan några veckor tillbaka har det börjat bli riktigt frostigt här i norr. Det har inneburit att racern har gått i ide och det nu är MTB som gäller.

Än så länge har det varit plusgrader och jag har luftat min lite finare MTB på min träning de senaste veckorna.

Nu är det dock dags för minsugrader, snö och is. Då parkerar jag min ordinarie MTB och tar fram slit och slängcykeln. En lite äldre MTB som jag brukar använda på vintern, och där sitter också vinterdäck vilket nu behövs.

De senaste åren har bromsen legat på under hela cyklingen, vilket i och för sig gett lite extra träningseffekt. Denna gång då jag tog fram cykeln var det dock lite väl stor bromsverkan. Bakhjulet gick knappt att rulla.

Jag bestämde mig därför för att lämna in cykeln på Team Sportia i Umeå för få felet fixat. De tog sig an cykeln direkt, och nu rullar cykeln perfekt.

Nu kanske ni tycker synd om mig, då jag får sämre träning utan konstant bromsning. Ni behöver dock inte vara oroliga. Pulsen brukar vara typ 15 slag högre bara jag sätter mig på en MTB, och dessutom har jag satt på vinterhjul med så många dubbar som fanns att tillgå. Inte för att få ökat rullmotstånd, utan för att minska risken för vurpa. Att det rullar sämre är mer en bonus.

Jag, hoppas nu det blir lite utecykling ett tag framöver, men när kylan sjunker under minus fem flyttar jag mig inomhus på heltid. Mina luftrör klarar inte präriekylan.

I förgrunden ordinarie MTB:n och i bakgrunden vintercykeln som nu rullar riktigt fint.

Mycket utecykling och mindre trainer - när måendet är som det är

Det har faktiskt blivit ovanligt mycket utecykling så här på höstkanten.

I vanliga fall brukar jag mest häcka på trainern, men av flera anledningar har jag mest suttit på MTB:n.

Först och främst beror det på att vädret varit klart bättre än de senaste höstarna. Det kanske inte har varit så mycket varmare, men vi har sluppit regn och snö. Att cykla ute när gradtalet är mellan 0 och 5 grader är faktiskt riktigt skönt bara det inte regnar. För då blir det snabbt kallt.

Sedan är det så att jag tidigare säsonger dragit igång intervallträningen redan i oktober. Det sker mycket lättare på en trainer, i alla fall för mig.

Anledningen till att jag inte kör framgångskonceptet med tidig intervallträning är att tid och upplägg för mina utlandsresor ändrats och då har jag bedömt att även denna del till viss del behöver justeras.

Den största anledningen är dock att mitt mående utifrån situationen i familjen påverkat mig kraftigt och motivationen och kraften för intervallträning har saknats. Dock har jag fått till mycket mängd, men inte i så hög intensitet.

Förra helgen blev det ett lång trevligt pass med Vännäs CK och denna helg hade jag förmånen att cykla nästan 2,5 timmar med Katten både lördag och söndag. Sedan körde jag en dryg timme själv båda dagarna. Trevligt och bra.

Sammantaget har det blivit tre längre utepass per vecka på slutet. Totalt ca 10 timmar utecykling per vecka. Tillsammans med lite lugn trainerträning har det blivit 12 timmars träning per vecka.  Men väldigt lite träning med riktigt hög intensitet. Dock har jag försökt få till en hel del träning i MAF-intensitet.

Jag finns fast jag inte syns

Jo, jag finns kvar. Ni är nog några som tvivlat.

Ett enda livstecken på bloggen de senaste 6 veckorna och inga inlägg vare sig på facebook eller på instagram.

Tur då att det inte riktigt är som många tänker att du lever livet på nätet. Syns du inte på nätet finns du inte.

Jag har hur som helst inga planer på att lägga ned min blogg, utan den tillför mycket för mig och vad jag förstår gillas den också av många er som läser.

Däremot har det av personliga familjeskäl inte varit möjligt att prioritera bloggen på slutet. När tillvaron är tuffare och din ork inte riktigt räcker till behöver du prioritera. Det är det jag gjort.

Familjen kommer först och är viktigast av allt, sedan har vi arbete och träning. På senare tid har det verkligen varit tufft att mäkta med dessa delar och i och för sig har läget ännu inte förändrats till det bättre. Men jag gör vad jag kan, och det gör övriga familjen också.

Men trots att bloggen inte rymts nu på slutet hoppas jag nu klara av en omstart. Det är ju så att den också bidrar till ett positivt mående.

Dessutom har jag nu mycket på lager att berätta om cykling och cykelrelaterat. Både det som varit, det som är och det som kommer.

Nu hoppas jag att omstarten på bloggen håller i sig och att du vill hänga på. Många nyheter väntar.