Därför kommer först nu mitt inlägg om cykeldag 14 av 14, och inte i tisdags då det skedde.
Precis som under måndagen blev det under tisdagen cykling med Tom Pietilä och Erik From från Gimonäs CK. Vi skulle träffas vid deras hotell 09.00 och jag som varit många gånger på ön hade fått bestämma dagens runda. Kravet var att det skulle ta minst sex timmar effektiv tid.
Vädret var återigen på topp, liksom humöret. Självklart fanns det en oro för hur kropp och knopp skulle klara av denna sista dag, då träningsbelastningen varit så hög - men känslan av att vilja och glädjen av cykling övervägde.
Dessutom vet du aldrig hur hårt 6 timmar cykling är innan de är gjorda. Det beror förstås på väder, vindar, sträckningen, avverkade höjdmeter mm. Alla de aspekterna hade jag koll på innan vi cyklade iväg. Men en avgörande faktor visste jag inte, dvs med vilken intensitet skulle vi cykla. Det är en herrans skillnad beroende på hur hårt det går. Både Tom och Erik är ju väldigt starka cyklister, så om någon av dem skulle få för sig att vi skulle få jobba - så skulle det bli så. Själv hade jag ingen plan på att sista dagen sätta upp något tempo, förutom möjligen i något motlut - bara för skoj.
Det började i alla fall lugnt när vi trampade västerut efter kustvägen. Det var fortfarande lite molnigt, och solen var på väg upp. Riktigt fint.
Så dyker då skylten upp som visar att det nu väntar 5,5 km med i snitt 7,7% lutning innan det planar ut en stund. Häromdagen var Northug här och tränade och i övrigt är detta en stigning som många proffs kör på tid. Den passar bra för det då det är en ganska jämn stigning och det planar inte ut någonstans.
Efter lite vatteninköp trampade vi tillbaka någon kilometer och tog sedan höger för en fortsatt klättring för att komma in på vägen mot Tauropass. Denna väg är mycket dålig, men fungerar bra uppför. Den innebär ca 3 km klättring med 250 höjdmeter. De flesta höjdmetrarna kommer de första två kilometrarna där det lutar i snitt 9%. Vi tog det fortsatt lugnt, men då det var så brant klev wattsiffrorna upp en bit, för att vi inte skulle stanna och falla av cyklarna. Det gjorde att vi landade på ca 285 watt på stigningen som tog oss upp på drygt 900 höjdmeter.
Vi tog höger vid avtagsvägen med riktning Ayacata. Dags för lite mer klättring till en höjd på drygt 1250 möh. Vi fortsatte att ta det lugnt och kontrollerat och jag hade redan tänkt ut att detta inlägg skulle ha ingången att det gick lugnt och jag var stark. Allt kändes bra och detta var ett bra avstamp för fortsatt träning i kylan i Sverige.
I Ayacata blev det ett kortare kaffestopp. Sedan bar det utför mot Fataga. Vi svängde sedan vänster med riktning Santa Lucia.
Vi skulle klättra upp för GC-503 som utgår från Sonnenland/El Tablero och rakt upp i bergen. Därefter väntar 15 tuffa kilometrar innan du kommer fram till en grusväg och du får ta samma väg tillbaka.
Vad är det då som är jobbigt. För det första är det många höjdmeter att klättra. Närmare bestämt ca 900 höjdmeter på 18 km, om jag räknar in sträckan innan den egentliga backen. Bara det i sig är ju ganska rejält.
Sedan är det så att de sista 11 km är det väldigt mycket upp och en del ned. När det går upp är det mestadels väldigt brant. Mellan 15-23 procent på de flesta ställen.
Fram till drygt 11 km kvar till toppen gick det hanterbart, men lagom till de branta stigarna bestämde sig Erik för att nu skulle det bli åka av - i alla fall för mig. Så tryckte han upp wattsiffrorna till över 400 watt och höll sig där en bra stund. När det var som brantast var det inte lätt för den gamle och tunge gubben. Jag höll dock ryggen på Erik, medan Tom ganska direkt valde att ta sitt tempo.
När Erik såg att jag låg kvar i rygg ökade han ännu mer, och jag han inte återhämta mig på de korta avsnitten när det flackade av. När han så åter tryckte på först i 450 watt för att därefter höja till 600 watt insåg jag att tar jag inte mitt tempo nu så måste jag ringa efter taxi för att sedan ta mig upp. Jag släppte av och lade mig på ca 350 watt och låg där.
När Erik såg att han fick lucka släppte han av lite och efter en stund var jag åter ikapp - dock inte återhämtad. Vi pratade några sekunder och han höjde åter intensiteten en del. Sedan dröjde det inte länge tills vi nådde en klättring på ca 20% där jag var tvungen att ligga i 600 watt för att hänga med. Återigen insåg jag att detta var en dålig idé och gick ned på mina +300 watt.
Jag började nu inse att det skulle bli jobbigt den sista biten innan jag fick vända utför. Det hade gått riktigt hårt och dessutom hade jag en sliten kropp. Ett exempel på det var att benen var väldigt trötta, men jag hade inte någon tid alls i högsta pulszonen på hela klättringen.
Hur som helst kämpade jag på en stund till innan jag efter ca 35 minuters hårdkörning tog det lugnt sista 5 minuterna till toppen. Eller lugnt och lugnt. Det var ca 10% lutning på slutet så det krävdes 280 watt för att överhuvudtaget ta sig upp.
Vad gav då detta för besked. Jo, för det första att jag kan bli väldigt trött. Att jag ändå hade ganska mycket kraft kvar trots att det var sista timmen på ett väldigt gediget träningsläger, att kroppen är lite sliten när inte pulsen går upp och att Erik är väldigt stark. Men sedan gör han ju en satsning i elitklassen och är 14 år yngre. Han vann också Sverigecupen i H30 år 2015 i överlägsen stil och är starkare i år, så det är nog inget att skämmas för att inte riktigt hålla hela vägen!?
Tittar jag på mina wattsiffror visar de att jag nog kan få en bra sommar, om jag kan hålla i träningen och få till det vid tävling. Snittet för mina 35 minuter låg i paritet med det bästa jag presterade förra sommaren på tempo, och då är ju inte intervallkörning det bästa för att få upp wattsiffror. Hur som helst blev det enda gången på resan jag verkligen försökte gå max, och det i den för mig sämsta terrängen. Men förhoppningsvis är det bra inför den fortsatta träningen.
Jag brukar aldrig maxa i backarna på Gran Canaria, men självklart skulle det vara roligt att ta Soriabacken som passar mig bättre, med maxinsats och se hur snabbt jag kan cykla uppför. Det kanske blir någon resa framöver?! Sedan vet vi ju aldrig vilken form jag har då.
Väl på toppen rullade vi alla tre ned och jag var helt klart väldigt mör i benen. Vi tog sikte mot Toms och Eriks hotell där tackade jag för två mycket trevliga dagar och rullade sedan till mitt hotell för lite mat och packande.
Det var verkligen roligt och givande att cykla med Tom och Erik. Hoppas det sker fler gånger.
Sista cykeldagen innebar ca 6,5 timmars cykling, 160 km och 3005 höjdmeter.
Igår var det så hemresa och jag landade igår kväll i Vännäs och kylan. Istället för cykling i +26 grader är det idag arbete som gäller. Dock inomhus. Annars hade jag fått sitta i -26 grader!
En sammanfattning av min träning på Gran Canaria lär dyka upp på en blogg inte allt för långt ifrån dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar