Glöm inte att visa de du älskar att du verkligen gör det - Du vet inte när det är för sent

På den 24 dagen väntade och hoppades han.

Att i snart 4 veckor befunnit sig på ett sjukhus i min ensamhet utomlands känns aningen absurt. Jag har alltså inte lämnat den här sjukhusbyggnaden på snart en månad och utanför skiner solen och Gran Canaria inbjuder till så mycket skoj. Hemma väntar familjen, kärleken och kramar.

Midsommar 2017

Runt omkring finns människor som bryr sig. Människor som jag sällan orkat odla min närhet till då all kraft under Tovas och våra tuffa år och senare bearbetningen av hennes död och därmed vårt mående gjort att vi ofta dragit oss undan. Inte finns det så många heller som försökt bjuda in oss i värmen. Men vem vill vara med "tråkiga" människor med ett hål i bröstet?

Men här sitter jag i mörkret i ett rum och blickar in i väggen. Nu kan jag i och för sig också titta ut, då jag sedan jag bytte rum inte har ett rum som vätter mot en ventilationstrumma som därför var helt mörkt och stängt. Jag har också fått lämna intensiven där jag var fastspänd i kablar, slangar och annat som höll mig vid liv. Jag är alltså fri i det lilla och kan röra mig i mitt rum. Jag kan till och med gå ut i en korridor som är 50 steg lång. Nu har också smärtorna minskat så jag fått tillbaka lite ork och kraft.

Jag undrar hur allt detta som hänt kommer att påverka mig och om jag verkligen lär mig att njuta bättre av det lilla och söka ljusglimtar som faktiskt finns runt oss varje dag? Kommer jag att se möjligheterna, kommer jag att ompröva mycket jag gjort och gör? Eller kommer allt återgå till det normala när jag kommer hem och små problem fyller vardagen i stället för att stora möjligheter och det lilla glädjeämnet blir det som får leda mig framåt.

Vad jag vet är att denna tid här kommer att påverka mig för lång tid framåt oavsett om jag lärt mig något bra av det hela eller inte. Jag kommer att påverkas fysiskt under lång tid. Men inte bara fysiskt, utan det mentala kommer med all säkerhet vara labilt och svagt under en längre period. På något sätt kommer jag också att förändras som människa.

Jag kommer hur som helst få ägna all min kraft och allt mitt engagemang åt att komma tillbaka dit jag en gång var. Rehab upp över öronen. Ja, sedan är det ju inte säkert att jag vill landa där jag var. Det jag menar är att för att återhämta mig fysiskt och psykiskt kommer det krävas en ohygglig insats och det kommer bli mer berg- och dalbana än på vilket åretrunttivoli som helst. Men sedan kanske jag vill bli ny också?! Inte tänka och göra på samma sätt? Vad vet jag.

Visst kan jag tycka att det är orättvist att jag och min familj skulle drabbas på detta sätt, särskilt när vi under 13 års tid fick kämpa så hårt och med sådan kraft för vår dotter och hennes hälsa, och sedan många år för att försöka komma över hennes död och hitta kraften inom oss.

En mysig morgon i sängen.Tiden går, så det var länge sedan

Men det finns inget som kallas rättvisa och vi kan inte ens veta vad rättvisa är. Jag skulle ju också kunna se det så att det kunde gått värre och att jag blivit ännu mer skadad, eller inte ens fanns kvar i livet. Ser jag det så kanske jag fick det milda nu eftersom vi drabbats tidigare? Ja, allt går att se på olika sätt.

Nej, jag ger inte heller cyklingen skulden. Jo, jag kraschade från en cykel. Men det var en tillfällighet. Jag ser snarare en ökad oro för att något hemskt kan hända vem som helst när som helst även om du är försiktig.

Jag ser alltså inte cyklingen som anledningen till att jag sitter här. Jag har inte heller just nu tankar på att inte cykla igen. Jag älskar att träna, jag älskar att cykla och jag älskar att bli trött. Visst, jag vet inte hur det kommer se ut och kännas. Kanske kommer jag framöver vara rädd på en cykel och kanske får jag nya tankar om vad som är viktigast i livet. Kanske tänker jag att jag bör göra annat för att inte råka illa ut? Samtidigt vet jag att olyckor kan hända när som helst och hur som helst och vi kan aldrig helt skydda oss. Jag vet också att vi ska göra sådant som vi tycker är kul och sådant som gör livet värt att leva. Hur min cykling kommer att se ut framöver får framtiden alltså utvisa. Vad jag vet redan nu är att målen som fanns uppstakade i livet för det närmsta året inte kommer att vara densamma som de var för en månad sedan.

Från mitt senaste tempolopp I höstas och seger i Sverigecupen. Ett topplopp. Men nu ligger fokus på annat håll.

Kanske är det vår tur nästa gång också att drabbas av otur, ohälsa eller annat. Vad vet jag? Vad jag vet, är att Katten och Melvin verkligen inte gjort sig förtjänta av allt det tuffa som drabbat dem under så många år och jag vet också att hur starka vi människor än är orkar vi inte hur mycket som helst. Det känns som vi är nära den gränsen när vi klappar ut oss, kastar in den vita näsduken, rullar runt på rygg eller helt enkelt bara sträcker armarna i luften. Jag ger mig! Jag ber verkligen för att vi inte ska tryckas ända dit utan hitta andra vägar innan det är för sent och att prövningarna som kommer går att övervinna.

Jag har den senaste månaden haft smärtor och varit med om sådant som få människor varit med om. Bara att fullt frisk i 4 veckor, utan skador vistas i ett och samma rum utan nära och kära i din närhet och dessutom utomlands, tror jag skulle vara tufft för de allra flesta. Att samtidigt kämpa för att komma tillbaka till livet är ingen bra bonus i sammanhanget.

Jag hoppas om inte allt för lång tid få lämna sjukhuset och åka hem till Sverige. Troligen för att först landa på ett nytt sjukhus. Men även när jag sedan kommer hem har jag bara tagit några få steg på den långa vandring som väntar för att förhoppningsvis komma tillbaka dit jag och min familj en gång var någon gång för länge sedan. Helst ännu starkare, med en ljusare livsbild och en omprövning av vad jag gör, tänker, vill och drivs av.

Husbilen, en glädjefylld helg i somras med mys, lite lugn cykling och att bara vara.

Glöm inte att visa de du älskar att du verkligen gör det. Du vet inte när det är för sent.