söndag 15 juni 2014

Ambulans, Akuten, Krasch och Krafttrampen 2014

Väldigt mycket har hänt sedan mitt första inlägg. Tyvärr har Tova åter blivit dålig åkt in med ambulans för nedsövning på IVA. Jag har just nu inga ord kring detta så jag skriver nu om annat.

Då Katten var hos Tova tyckte hon att jag trots familjesituationen skulle åka till Skellefteå för Krafttrampen. När dessutom mor och far kunde vara med Melvin fanns möjligheten. 

Jag funderade länge hur jag skulle göra. Jag var helt urlakad då jag varit med Tova hela torsdag natt då det dåliga måendet började, och därmed hade jag inte sovit något på ett och ett halvt dygn. Sedan hade inte heller ätit okej under fredagen för att förbereda mig. Samtidigt ville jag gärna tävla och skingra tankarna. Skulle jag inte starta fanns inte heller chansen att seeda in mig till Cykelvasan och då var inte heller denna tävling aktuell. 

Efter många funderingar bestämde jag mig för att åka - behövde helt enkelt annat att tänka på. Jag bestämde mig för att ta det som det blev.

Vi blev totalt 8 stycken från Vännäs CK, inte dåligt. 
Innan dagen var över såg det ut så här. Tävlingssjukvårdare tar hand om brors sargade knä
Framme i Skellefteå var vädret mycket fint om än inte så varmt. När det var dags för start bestämde jag och bror oss för att vara mer offensiva i starten än i fjol. När starten gick fungerade det bättre, men även i år hamnade vi för långt bak i första backen och tappade därmed värdefulla ryggar inför fortsättningen. Detta är helt klart ett förbättringsområde.
Tjäder på gott humör
Cyklingen flöt det på helt okej och jag kände mig förvånansvärt stark. Det enda som ställde till det var som vanligt att jag har för dålig teknik i de delar där det är burkigt. Jag har fortfarande helt klart en landsvägscyklist som förirrat mig in i skogen....

Allt kändes bra tills en cyklist i ett stigparti körde rakt in i mitt framhjul. Det blev en framåtkullerbytta med cykeln över mig. Det blev ont lite här och där, främst i handled, tumme, lår och höft. Det största problemet var dock att vi tappade den klunga vi kört med. Det var fortfarande 20 km kvar, så vi ökade farten för att försöka köra in klungan igen. 

Så började växlarna krångla och oron ökade för växelhaveri. Det visade sig dock senare att det inte var växeln det var fel på.

Så hände det - Mitt i jakten efter vår ordinarie klunga. Med 15 km kvar var jag åter uppe i tät för vår klunga när bakdäcket helt plötsligt låste sig och det blev tvärstopp. När det först går ca 35 km/h och tar tvärstopp blir det problem för de bakom. Bror som låg närmast åkte i backen, medan de andra precis klarade sig. Bror stannade en liten stund och cyklade sedan vidare.

Jag vände cykeln och insåg att hjulet lossnat från ramen på ena sidan. Det visade sig att det gick att lösa temporärt och efter närmare 4 minuters stopp var jag åter igång. När jag fått stopp hade luften gått ur mig, men någon minut innan jag fick till cykeln åkte Hasse från klubben förbi. Jag tänkte - kanske går det att köra ikapp!?

Jag lade mig på mellan 90 och 95% av maxpuls och försökte hitta en jämn rytm. Efter ett tag var jag ikapp Hasse och tänkte då att kanske kan jag köra förbi fler. Jag fortsatte att trycka på bra och när det var ca 300 meter kvar till mål kom jag även i kapp bror som utifrån sin krasch tappat lite motivation och även vid kraschen fått krampkänning i vaden.

Bror såg mig inte och jag spurtade förbi honom. I fjol kom vi också gemensamt fram till målet - denna gång utan incidenter, och då spurtade han men inte jag. Så vi kan säga att vi kom lika båda åren.

När jag tittade på datafilen från dagens runda kunde jag se att jag sista 15 km efter kraschen fram till mål körde ca 4 minuter snabbare än i fjol, och det på egen hand. I fjol var vi 2-3 som hjälptes åt.

Innan kraschen låg vi 3-4 minuter före fjolårets tid. Detta tillsammans med att mitt stopp blev fyra minuter räknar jag med att min tid i år blivit en bit under en timme och 47 minuter på fem mil. 

Det hade troligen räckt till 6-7 plats i motionsklass av ca 140 startande och kring plats 20 totalt, om vi räknar in både motionsklass och tävlingsklass. Då hade jag dessutom en krasch som sinkade oss, så detta hade varit med mersmak.

Nu blev det ju ändå inte så, utan min cykel havererade. Därför blev det en bit över en timme och 50 minuter. Men jag var 4 minuter snabbare än i fjol trots 4 minuters totalstopp och en krasch i början av loppet, så det var totalt sett bra.

Dagens tävling känns verkligen både och. Det är helt klart blandande känslor. Jag var stark och jag kunde fått en riktigt bra tid. Med flyt, bättre ryggar och inga incidenter skulle jag nog kunnat nå en tid ned mot 1.45. Jag var också klart bättre än i fjol, trots väldigt dåliga förberedelser och nu har jag dessutom seedat in mig bra till cykelvasan, vilket var ett mål.

Samtidigt har jag ont i höften, handleden, tummen och låret efter min krasch. Mina helt nya cykelbyxor är dessutom förstörda efter kraschen. Det är också osäkert om min cykel fick några större bestående skador av mitt haveri. Jag har inte vågat kolla än.... 

Den störta negativa aspekten var dock att jag orsakade brors krasch, även om det inte var min mening. Han åkte hårt i backen och blev illa tilltygad på knä och ögonbryn. Dessutom gick hjälmen sönder, han fick skador på ramen och cykeldatorn fick sig en smäll. Inte roligt alls.
Efter att ha blivit omplåstrad inför besök på akuten. Trots motgångar höll bror uppe modet.
Bror fick åka till akuten och först 3-4 timmar senare fick han åka vidare, detta efter att ha sytt knäet och limmat ögonbrynen.

Allt kaos som blev efter målgång gjorde att jag helt glömde bort att äta och dricka, och fick inte i mig någonting innan jag var hemma - förutom en banan jag fick av Kjell. Inte optimalt för återhämtningen.
Niklas på gott humör trots skadat ben
Niklas som åkte med i samma bil som jag och bro hade även han otur. Kedjan hoppade flera gånger, han gjorde en krasch och dessutom körde han fel och förlorade tid. Det hade alltså gått troll för oss alla som åkte tillsammans.

För Hasse, Kjell, Tellné och Tjäder som åkte i andra bilar flöt det på hela loppet och de gjorde det alla mycket bra. Åsa som också körde gjorde även hon en bra insats. Däremot han jag inte prata med henne efter loppet, för att veta om det flutet på hela vägen runt.
Kjell gillade banan och den plakett han fick


I torsdags var det skolavslutning och Tova hade en fantastiskt bra dag. Samma kväll ändrades allt.
Tova nöjd med klasskamrater
I morgon bitti åker jag till Tova. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon då mår lite bättre.

Tova med farmor och morfar efter skolavslutningen i kyrkan
En glad Tova hade fått en fin blomma för att hon nu gått ut åk 6

Idag på IVA, nedsövd och med respirator. Livet ändras snabbt, inte alltid åt det bättre.







11 kommentarer:

  1. Helt rätt beslut Tomas, man måste få ur kroppen allt det som samlas inombords när ens nära och kära inte mår bra så helt rätt beslut tack vare katten och föräldrar! En stor stjärna till dem!
    Sen beklagar jag ert dåliga flyt med krafttrampen, men fasen ni är modiga jag vågar verkligen inte köra mtb race det är för tajt i skogen för min smak för många riskfaktorer för att jag skulle våga ställa upp. Hoppas hoppas att er dotter repar sig snabbt! Det finns faktiskt inget värre så är det bara... Mina tankar hos dig och din familj Tomas!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mazze. Ja, trots alla missöden i dag kändes det ändå rätt att få tänka på annat en stund. Sedan hade vi hoppats på mer flyt och att vi fått undvika skador.

      Jag vet inte om vi är modiga, men vi försöker. Vi tappar fortfarande mycket tid på att vi är allt för försiktiga.

      Ja, du vet hur det är - Det finns inget värre....

      Radera
  2. Förjävligt att Tova är dålig igen. Lider med er och Tova.

    Visst var det efter ca 70 min du gick omkull och inte 40, då det var på stigen efter ganska exakt 3 mil

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så var det. Får justera.

      Radera
    2. JA, det är svårt att finna ord kring att Tova får må så dåligt och utsätta för så mycket.

      Radera
  3. Skämms över mitt gnällinlägg när jag läser hur ni kämpar med allt, min punka sätts i ordentligt perspektiv..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår att du gnäller. Allt är relativt och ur ditt perspektiv var det mycket störande. Vi kan alla fall konstatera att i MTB händer både det ena och det andra.

      Radera
  4. Oj vad ni får stå ut med, trist på riktigt.
    Sen har jag även garanterat bestämt mig att aldrig åka nån MTB tänvling, alltså shit vad det crashas både här och där, det där kommer jag inte att utsätta mig för, och då ska ni veta att jag ändå kört motocross i över 10 år i min ungdom så stångas med andra är jag van på riktigt.
    Det är knappt så jag vågar på mig gemensamma träningar ens, senast i Arnemark så knuffades det både hit och dit och Blom åkte ner i diket, jag släppte klungan efter det, inte riktigt värt gå i backen enligt min bedömning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I grunden håller jag med dig Stefan. Det är farligt, jag är rädd och har för dålig teknik. Samtidigt är det roligt och utmanande. Trots skador etc - vill man göra det igen. Inte riktigt klokt, men....

      Radera
  5. Körde en kortare mtb träning igår på elljusspåret inte långt från huset vårt. Banan 3,1 km lång och vääldigt enkel bana i stort sett bara två snäva kurvor och en riktigt brant backe 10m men rakt upp och sedan rakt ner snett till vänster... Jag bromsar i både kurvor och nedför backen törs inte annat... Skitdålig teknik känner jag ;-)
    Körde CK Sävast mtb bana med Danne förra sommaren var livrädd hela tiden å där var det riktigt branta nedförskörning i skogen med inslag av sand å stora stenar... Huva!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, rädsla/feghet är alltid en faktor i MTB. Teknikbrist en annan. Men snart kanske du finns på plats på en MTB-tävling!? Man vet aldrig.

      Radera