Häromdagen kom ett litet paket. Det var några "livsviktiga" stuffs, som är omöjliga att klara sig utan.....
Först och främst ett par nya röda glasögon med utbytbara glas.
Nya cykelöverdrag. Vi får hoppas att denna modell är bättre än den jag kört med på senare år. Jag har köpt Grip Grab som vid varje tillfälle snart gått sönder. Dessutom har de inte fungerat tillfredsställande. Dessutom var dessa snoffsigt röda.
Jag har sedan tidigare en ryggsäck med vattensystem, men som också rymmer en massa annat strunt man vill ha med sig om man ska på långre turer. Nu har jag köpt en väldigt liten, lätt och enkel Camelbak att använda vid längre MTB-tävlingar etc. Det gäller att vara kittad för alla tillfällen.
Passade på att köpa några gel. De kostade typ gratis.
Jag har haft samma oranga väst i många år. Sedan vi köpte lagtröjor i rött, svart och vitt matchar det inget vidare. Då man är en riktig modenörd har jag nu köpt en väst i vitt och svart. Såg fin ut, dock kanske inte så tight som jag önskat. Men, man kan ju inte få allt.
Ett par nya fräscha benvärmare kan aldrig bli fel. Jag beställde också liknande armvärmare, men där blev det däremot fel. Det dök inte upp några armvärmare. Nu har jag hört av mig till bikester som nu lovat att rätta till felet.
Det blev även en underställströja och lite annat smått och gott. Nu tror jag inte jag behöver handla några nya livsviktiga grejer på minst en vecka eller två!?
Jag har i hela mitt liv haft en passion för träning, sport och utbildning. De senaste åren har jag fastnat för cykling. Jag gör nu mitt yttersta för att njuta av sporten och utvecklas både som cyklist och människa.
fredag 9 augusti 2013
torsdag 8 augusti 2013
Långt och vackert
För några veckor sedan tog jag en extra lång cykeltur från Vännäs och nästan ända fram till Östersund. Totalt blev det exakt 300 km. Vid mitt inlägg kring detta befann vi oss på Östersunds camping utan uppkoppling. Därför blev det inga bilder. Jag lovade att återkomma med dessa.
Jag måste säga att det är väldigt fint på sträckan Vännäs-Östersund. I alla fall när det är riktigt fint väder och du cyklar. Här kommer så bilderna som förhoppningsvis "bevisar" detta. För dig som inte läst själva inlägget kring detta har jag lagt in det längst ned i detta inlägg.
Jag gillar att utmana mig själv och prova nya saker. När vi bestämde oss för en semstertripp till Östersund fick jag därför nästan genast tanken att en långcykling i samband med detta kunde vara på sin plats.
Jag pratade med Katten om att det skulle vara roligt att cykla mot Östersund och att hon tog husvagnen och startade senare på dagen. När hon och Melle hann i kapp mig skulle cykelturen vara slut. Katten gillar inte att köra husvagn, men då jag hjälpte till med förberedelserna och förklarade att det var vägar som inte var så trafikerade och att hon inte skulle behöva backa accepterade hon. Katten är både duktig och snäll.
På söndagen var jag som beskrivits tidigare med på Krafttrampen i Skellefteå, vilken inte bara var framgångsrik utan också mycket uttröttande. Att då göra en långcykling redan på morgonen efteråt kan vara tufft. Jag tyckte det skulle bli intressant att se hur kroppen svarade på detta.
Jag hade dock bestämt mig att måndagens långcykling skulle gå med en lägre distansintensitet, vilket skulle öka förutsättningarna för en lyckad dag och för att detta inte skulle slita för mycket på kroppen. Det innebar att jag i stort sett hela dagen låg på ca 69-71% av maxpuls.
Klockan ringde redan 05.00 på måndag morgon, och då vi inte kommit i säng förrän efter tolv kvällen innan blev det bara drygt 4 timmars sömn inför dagens utmaning. Jag kastade i mig lite frukost och packade energi och kläder jag kunde behöva. Vid sextiden gav jag mig av.
Snabbt visade det sig att det inte skulle gå fort under dagen. Jag hade nämligen motvind och kantvind mot mest hela tiden. Dessutom är det mycket stigningar de första 70 km, vilket gjorde att starten blev extra långsam. Efter 185 km kom jag fram till Dorotea där man ska svänga vänster på vägen mot Östersund. I samband med att jag svängde vänster förbättrades också vindförhållandena. Med andra ord började rundan med 185 km cykling i mer eller mindre motvind. Men å andra sidan blev det en hel del medvind därefter.
I och med att jag haft så pass mycket motvind och bestämt mig för att inte ligga på högre intensitet än 70% av maxpuls låg jag en bit under min förutbestämda fart på 30 km/h. När vinden blev bättre kunde jag också öka farten.
Jag hade cyklat på utan stopp fram till Åsele efter 130 km. Där stannade jag för att fylla på vätska. I Dorotea hade jag planerat för lunch. När jag kom dit bestämde jag mig i stället för att bara handla lite bananer, nötter och mer vätska. Jag hade också kvar lite av mina hemlagade energikakor jag hade med mig. Anledningen till att jag inte ville stanna var att jag hade en teori om att hinna 300 km innan Katten skulle komma ikapp. Nu låg jag som nämnt ovan dåligt till då snittfarten varit för låg.
Jag cyklade vidare via Hoting och började närma mig Strömsund. Jag började då också inse att det nog inte skulle bli några 300 km. Jag började nämligen ha näringsbrist och insåg att jag skulle bli tvungen att stanna för att köpa mat. Det blev en hamburgare.
Jag hörde av mig till Katten för att se var de var och insåg då att de 42 km som saknades kanske skulle vara möjliga. Jag gjorde därför ett undantag från planen jag hade om att ligga med låg puls och tryckte på lite mer med en gedigen hamburgare och pommes skvalpandes i magen.
Trots att det var väldigt mycket uppför denna sista bit snittade jag ca 32 km/h de sista 42 km. När Katten körde förbi visade cykeldatorn 297 km. Katten hittade en parkeringsficka en km längre fram. Jag fortsatte en liten bit så den totala sträckan skulle blir 300 km innan jag vände tillbaka till husvagnen. Vilken tajming det blev!
Jag pustade ut, bytte om och vi åt middag. Det kändes ganska bra i kroppen förutom utnötningssmärta i knäna. Jag ska också erkänna att rumpan smärtat till och från de sista 150 km. I dag tisdag känns dock både knän och rumpa ganska så bra.
Det hade också känts mycket kontrollerat hela rundan förutom att jag blev väldigt hungrig innan Strömsund. Jag hetsdrack också en liter Proviva i Dorotea som ledde till 30 minuters magsmärtor. Men i övrigt fungerade allt bra under dagen.
Någon gång ska Kessiakoff ha sagt att ett träningspass kan inte vara ett distanspass om det inte varar fem timmar. Det betyder att jag enligt Kessiakoff nästan aldrig tränar distans. I dag blev det dock med samma mått mätt två distanspass på samma dag.
Totalt sett blev det alltså en bra dag som började på ca 9 grader och slutade kring 19 grader. Det var lite väl blåsigt, men i gengäld sol hela dagen. Jag fick en snittpuls på 69% och en snittkadens på 80. Totalt blev det drygt 1800 höjdmeter och en total sträcka på 300 km. Sträckan avverkades på just över 30 km/h i snitt vilket får anses bra då det var så pass långt, med så pass dålig vind och att jag höll ned intensiteten. Det blev alltså ett LLL-pass. Långt, lugnt och länge.
Jag har tidigare cyklat 300 km, men aldrig på egen hand. Nu vet jag att jag hanterar detta ganska så bra.
I dag har vi haft en bra dag på Östersunds camping. Vi har tittat på trav och i övrigt tagit det lugnt. Katten åkte just ut på en cykelrunda medan jag vilar idag. För övrigt tänker jag vila även i morgon för att träna torsdag och åter vila fredag. På lördag är tanken att delta i Storsjön runt, ett lopp på 200 km.
För övrigt var det väldigt fint under vägen, och nu är det väldigt dålig anslutning. Det gör att bilderna från turen kommer senare.
onsdag 7 augusti 2013
Tempo på ny asfalt
Efter en hektisk dag med byggande av vägg och utbyte av väggpanel var det dags för gemensam träning på tisdagskvällen. För tillfället har vi färre cyklister på våra träningar då många är på semesterturer, i sina stugor eller liknande.
Vi blev dock fyra hugade. Christer, Hasse, Kjell och jag. Vi beslutade oss för att trampa mot Harrsele i det fina vädret. Vi cyklade i ca 17 km i jämn och relativt hög fart. De sista 5 km var asfalten helt nylagd. När asfalten övergick i grus vände vi tillbaka.
Vi beslutade att dela in oss två och två och köra lagtempo de 5 km med fin asfalt. Vi snittade ca 40 km/h trots en del motvind. Mot slutet trycktes pulsen upp riktigt bra.
Vi borrade oss vidare i motvinden och efter en liten annan väg tillbaka landade vi på ca 40 km idag och en snittfart på 35 km/h. Med andra ord ett lite kortare gemensamt pass än vanligt.
Det blev ett bra pass med lite pulshöjning, riktigt fint väder och bra asfalt.
Av förra veckans bedrövliga träningskänsla fanns fortfarande en del på plats. Kände mig kanske inte längre som en skumbanan, men pulsen var lite för hög och benen lite för sega för att det ska kännas riktigt bra. Trots allt på rätt väg.
Nu ska jag ladda upp inför Vännästrampet på söndag och hoppas då vara gott slag. Jag hoppas också att det dyker upp många cyklister. Väderprognoserna är inte riktigt vad de borde, så de önskar vi att de ändrar...
Vi blev dock fyra hugade. Christer, Hasse, Kjell och jag. Vi beslutade oss för att trampa mot Harrsele i det fina vädret. Vi cyklade i ca 17 km i jämn och relativt hög fart. De sista 5 km var asfalten helt nylagd. När asfalten övergick i grus vände vi tillbaka.
Vi beslutade att dela in oss två och två och köra lagtempo de 5 km med fin asfalt. Vi snittade ca 40 km/h trots en del motvind. Mot slutet trycktes pulsen upp riktigt bra.
Vi borrade oss vidare i motvinden och efter en liten annan väg tillbaka landade vi på ca 40 km idag och en snittfart på 35 km/h. Med andra ord ett lite kortare gemensamt pass än vanligt.
Det blev ett bra pass med lite pulshöjning, riktigt fint väder och bra asfalt.
Av förra veckans bedrövliga träningskänsla fanns fortfarande en del på plats. Kände mig kanske inte längre som en skumbanan, men pulsen var lite för hög och benen lite för sega för att det ska kännas riktigt bra. Trots allt på rätt väg.
Nu ska jag ladda upp inför Vännästrampet på söndag och hoppas då vara gott slag. Jag hoppas också att det dyker upp många cyklister. Väderprognoserna är inte riktigt vad de borde, så de önskar vi att de ändrar...
måndag 5 augusti 2013
Lika seg som en skumbanan
Efter två riktigt bra veckor med toppform har det blivit ett rejält bakslag i veckan. Rosslig, trött, ont i kroppen och ben lika starka som en okokt spagetti. Tisdagsträningen blev katastrofal, torsdagsträningen gick att hantera men det kändes mycket dåligt. Efter två dagars vila tänkte jag att det idag skulle kännas bättre - men nej.
Jag var fullständigt under isen. Det var tre bra saker med dagens runda till och från Vindeln. Jag hade trevligt sällskap av bror, vädret var riktigt bra och fikat i Vindeln var mycket gott. Allt annat var dåligt. Varje gång jag tog i blev jag rosslig, pulsen var onormalt hög och benen var lika sega som en skumbanan. Bara jag tänkte på att ta i så dök mjölksyran upp. Under nästan hela passet på 96 km hade jag ont i benen och kände mig allmänt ur slag. Det kändes bara bra en gång under rundan - det var när vi satt och fikade....
Vi provade några rejäla ryck i passande stigningar och även på slättan. Allt för att väcka kroppen. Den fortsatte sova. Det enda roliga med detta var att jag fick veta hur många watt vi trampade vid några av rycken då bror precis inhandlat en wattmätare till sin cykel. Vid backe två som var den enda vi mätade fullt ut snittade vi en bit över 800 watt, men då var backen kort.
Jag gjorde i fjol ett test i Aftonbladet som skulle säga min "verkliga" ålder. Enligt testet var jag 16 år yngre än vad som står i passet. Hade testet gjorts om i dag hade nog resultatet varit omvänt, dvs 16 år äldre. I dag var jag verkligen gammal.
Väl hemma fortsatte byggandet på altanen och uppsättande av en vägg. Det gick mycket bättre än cyklandet.
En vecka kvar till Vännästrampet. Nu krävs en rejäl formökning och att det skit jag har i kroppen försvinner om jag inte ska bli avhängd redan under masterstarten......
Jag var fullständigt under isen. Det var tre bra saker med dagens runda till och från Vindeln. Jag hade trevligt sällskap av bror, vädret var riktigt bra och fikat i Vindeln var mycket gott. Allt annat var dåligt. Varje gång jag tog i blev jag rosslig, pulsen var onormalt hög och benen var lika sega som en skumbanan. Bara jag tänkte på att ta i så dök mjölksyran upp. Under nästan hela passet på 96 km hade jag ont i benen och kände mig allmänt ur slag. Det kändes bara bra en gång under rundan - det var när vi satt och fikade....
Vi provade några rejäla ryck i passande stigningar och även på slättan. Allt för att väcka kroppen. Den fortsatte sova. Det enda roliga med detta var att jag fick veta hur många watt vi trampade vid några av rycken då bror precis inhandlat en wattmätare till sin cykel. Vid backe två som var den enda vi mätade fullt ut snittade vi en bit över 800 watt, men då var backen kort.
Väl hemma fortsatte byggandet på altanen och uppsättande av en vägg. Det gick mycket bättre än cyklandet.
En vecka kvar till Vännästrampet. Nu krävs en rejäl formökning och att det skit jag har i kroppen försvinner om jag inte ska bli avhängd redan under masterstarten......
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Min blogglista
-
-
-
-
Några rader om väldigt lite1 vecka sedan
-
-
Kungen och jag1 år sedan
-
-
-
5 galna dagar i juni2 år sedan
-
-
-
Välja rätt cykel att köpa4 år sedan
-
-
-
Analyser4 år sedan
-
-
-
-