Så var det då dags för dagen D. Dagen jag väntat och laddat för under lång tid. Formen har varit i stigande och alla mina förberedelser hade gått som jag önskat. Jag hade också provkört tempobanan vid två tillfällen och jag insåg att den passade mig perfekt. Jag hade höga mål. Minst topp fem. Jag drömde också om att allt skulle gå min väg och jag skulle göra tidernas lopp och att det kanske skulle räcka till en medalj på SM-tempot.
Så några dagar innan loppet började jag få förkylningskänningar. Känningar som blev allt värre. Sedan blev också både Katten och Melvin förkylda. Jag levde på hoppet, men när jag vaknade vid nio på tävlingsdagen kände jag att förkylningen blivit ännu värre. Huvudvärk, värk i ena örat, bihåleproblem och förhöjd vilopuls.
Allt som jag satsat på blåste bort och var förstört! Jag satt apatisk i mer än en timme och grämde mig. Var det lönt att starta? Kunde jag ställa om min målsättning? Kunde ett mirakel ske att jag på något sätt skulle må bättre inom några timmar? Det var helt klart svårt att skapa motivation. Jag var full av besvikelse och uppgivenhet.
Så efter två timmar och med 3 timmar till start tog jag mig i kragen. Ta och starta och gör ditt bästa. Mer går inte att göra. Förhoppningsvis får jag nya chanser nästa helg på Nordiska Mästerskapen.
Jag gjorde alla förberedelser som jag alltid gör. Ja, det blev en nymodighet. Jag körde som vanligt linimentrub på vader och lår, men denna gång lyckades jag få rub på insidan av tempodräkten när jag drog på mig den. Cirka 15 sekunder senare hade jag vaknat till om jag inte redan gjort det då mina centrala delar höll på att sprängas. Det blev rengöring under lång tid och därefter fick jag lägga en armvärmare mellan genitalierna och tempodräkten under ca 30 minuter tills allt lagt sig och jag kunde hantera situationen.
Efter denna mardröm rullade jag med två timmar kvar till start iväg med cykeln mot start- och målområdet. Jag körde min uppvärmning som jag brukar och jag märke att kroppen var påverkad av förkylningen. Det kändes inte bra.
Melvin och Katten kom efter en stund till startplatsen och peppade mig vad de kunde. De är duktiga på det.
Så var det dags för start och nu fanns det ingen återvändo. 30 km av lidande låg framför mig. När allt känns bra är det lidande, när det inte känns bra är det lidande grande.
Jag startade näst sist i min klass och efter mig startade en av favoriterna, David Scott från Norrtälje. Vi har kört hyfsat jämnt i år, även om han slagit mig fler gånger än vad jag slagit honom. Som mest tror jag han varit 20 sekunder före. Det innebar att jag vid vändningen skulle få en bra värdemätare hur jag låg till.
Upp på startrampen, och så bar det av. Max direkt och efter 15 sekunder var jag uppe i 50 km/h, och då väntade en nittiograders sväng. Jag släppte av lite och tog den i 45 km/h. Därefter var det järnet i en km innan det var tre 90-gradare direkt efter varandra och därefter ut på kullersten innan jag kom ut på en lite bredare väg. Nu var det ca 500 meter och sedan väntade ca 2 km utför. I slutet av backen gick det en bra bit över 60 km/h så jag växlade ur och fick några sekunders återhämtning.
Nu väntade ytterligare en 90 gradare och efter en km 90 grader igen. En mil kvar till vändningen med en böljande väg och inga svängar. De första fem km hade det känts ganska bra, kanske främst för att jag lade så mycket fokus vid svängar och annat, så jag inte kände hur trött jag var. Jag hade också klarat att köra på den intensitet jag tänkt mig kunna hålla hela loppet om jag var helt frisk och på topp.
Jag var redan efter drygt 5 km ikapp den som startat före mig, och det innebar att jag gått bra hit ut. Men oron var stor. Jag började känna att detta skulle bli tufft att hålla intensiteten. Pulsen var skyhög och benen värkte. Känslan var inte så bra, men jag kämpade på. Efter 15 minuters cykling och med minst 25 minuter kvar till målgång fick jag till slut inse att jag inte hade min dag. Jag gav upp och släppte på intensiteten rejält under ca 5 minuter tills det var dags för vändningen.
Sista 30 sekunderna fram till vändningen var riktigt svaga. Så vände jag och inser att David Scott tagit in drygt 30 sekunder, säkert det mesta sista kilometrarna. Min känsla var rätt. Det här blir inte bra.
Skärp till dig nu, sa jag till mig själv. Sänk kraven och lägg dig på en intensitet som är möjlig att orka hela vägen hem. Det innebar att jag nu hamnade på ca 30 watt lägre än vad jag önskat när loppet började, men klart högre än det jag haft innan vändningen.
Nu var det mycket kantvind, vilket jag gillar och känslan blev lite bättre när pulsen i alla fall inte fortsatte att stiga. Det var dock fortfarande extremt tufft då jag låg kring 172 i puls hela tiden (maxpuls på 180). Men nu hade jag fått tillbaka lite kämpaglöd. Jag ska klara denna intensitet till målet - så är det bara. Jag kämpade trots att benen skrek av smärta och andningen var på max.
Jag hade turen att se andra cyklister framför och kunde fokusera på dessa och hann förbi två till innan mål.
Jag hade bestämt mig för att bortse från David Scott som startat efter mig och nu bara rulla på. Med drygt 4 km kvar kom jag in i den rejäla långa klättringen. Där stod en annan cyklist från Norrtälje CK vid vägrenen som för dagen skulle ge David tider kring hur han låg till. Jag hör tidssekundanten ropa och inser att David nästan var ikapp mig. Jag har aldrig tidigare blivit upphunnen av någon cyklist och insåg att jag fick vara nöjd om jag var topp 8 idag.
Men jag bestämde mig för att kämpa hela vägen in i alla fall. Jag klarade att hålla farten hela backen upp, men det blev tuffare när jag kom upp på platten och skulle accelerera fram till de tre 90-gradare som väntade. Blev också passiv i dessa svängar.
Nu var det ca 1,5 km kvar till mål och jag försökte trycka på, men det var inte mycket kvar. Med 500 meter kvar blir jag så omkörd. Jag ligger just bakom inför spurten uppför i 200 meter. Ställer mig upp och trycker rejält, och råkar då komma åt växeln så jag hamnar på lilla klingan fram. Förlorar någon sekund på det men får ändå till en bra spurt på slutet.
Rullar in i mål, riktigt besviken på allt. Känslan har varit dålig och resultatet var skit. Jag tror jag till och med snäste åt någon som frågade hur det gick. I sådana fall ber jag om ursäkt! Katten såg bedrövad ut då hon såg hur jag mådde och kände mig.
Jag visste inte ens vilken tid jag hade haft i mål, då det ändå inte spelade någon roll. Jag pratar med Stefan Ljungberg från Cykloteket Racing team om min besvikelse. Även han sa att det varit tungt.
Så ropar speakern ut att David Scott vunnit överlägset. Helt plötsligt inser jag att det kanske kan bli topp fem trots allt. Jag tittar nu på min klocka och ser att jag kört på 40.12 på de 30 km. Det innebär en snittfart på 44.7 km/h. Bättre än vad jag trodde faktiskt.
Så ropar speakern ut att medaljörerna är klara: "David Scott från Norrtälje vinner SM-guld, Tvåa blir Tomas Åström Vännäs CK och trea Patrik Boström från CK Fix".
Jag tror inte mina öron. Jag har tagit medalj i SM!! Jag blir överlycklig och kramar om Katten och Melvin. Detta trodde jag verkligen inte när dagen började och inte heller under loppet.
Jag gjorde inte ett av mina bästa lopp, och har haft bättre tryck vid flera tillfällen - och visst spelade förkylningen in. Min snittwatt var sämre än vad jag önskat, men jag hade marginalerna med mig och mina konkurrenter kanske inte heller hade sina bästa dagar. En dag som denna spelar det heller ingen roll att jag gjort bättre lopp, jag är ju SM-medaljör!
Senare visar det sig att jag endast är 0,7 sekunder före Patrik Boström. Jag hade verkligen medflyt denna gång. Tidigare under säsongen har jag vid flera tillfällen förlorat sekundstrider och aldrig vunnit någon, så detta var verkligen rätt tillfälle att vinna en sådan. Det var också första gången jag slog Patrik Boström. Hade han inte fått problem i en av nittiogradarna på slutet och förlorat några sekunder så hade jag nog hamnat just efter även denna gång.
Visst hade jag innan loppet tankar om att kunna slå David Scott, men även om jag varit på topp hade jag inte varit en minut snabbare utan han var en värdig vinnare och helt överlägsen denna gång.
Vilken lycka att trots alla besvikelser få samma placering jag kunnat få om allt stämt. Jag är så nöjd över att jag verkligen brände ur det sista jag hade, och är det något jag är bra på så är det att kämpa och ta ur det sista ur kroppen. Maxutdelning var ordet.
Jag kan också konstatera att det var helt rätt att stå över linjeloppet dagen innan och satsa allt på tempot. Då jag är ännu mer förkyld dagen efter tempoloppet hade nog en start i linjeloppet till och med inneburit att jag inte kunnat starta alls på tempot.
Jag har haft en dröm om att vid något tillfälle i min karriär vinna en SM-medalj i cykel. När säsongen började hade jag inte en tanke på att det kunde ske redan i år. Men nu står jag här med en silvermedalj i SM.
Det var sedan verkligen en skön känsla med den medaljsceremoni som följde där vi fick vandra in under pompa och ståt och sedan på pallen få ta emot medaljerna.
Sedan blev det fanfar och nationalsången spelades. Under tiden smattrade det av foton som togs.
Jag stannade sedan kvar i flera timmar i start- och målområdet. Pratade med många, tittade på de andra klasserna och bara njöt.
Sedan cyklade jag till husvagnen och fick där en "segerpresent" av Melvin och Katten. Melvin hade också köpt efterrätt och Katten hade köpt chips. Själva middagen blev kanske inget särskilt - Köttbullar och makaroner.
Jag njöt sedan hela kvällen och jag måste också passa på att tacka er många hundra personer som grattat mig på olika sätt. Det värmer verkligen extra mycket. Tack!!
Jag har alltid svårt att somna efter ett tempolopp, men i går var det extra svårt. Tankarna for fram och tillbaka och först vid tvåtiden somnade jag. Kroppen var dock ändå inte lugn, det fanns helt klart mycket att bearbeta. Därför tyckte den att jag skulle vakna 06.00 och inte gick det att somna om. Så många tankar och så sköna känslor.
Jag gick upp och drack lite kaffe medan jag njöt. Sedan åkte jag för att se på partempot vilket avslutar SM. Så skönt att prata med alla trevliga människor och bara gå omkring och mysa och känna att jag är så nöjd och lycklig över gårdagen.
Tänk att jag som idrottat sedan jag var 6 år gör min största sportsliga prestation först 38 år senare!!
Nu kan jag till nästa år titulera mig silvermedaljör i SM-tempot för Masters H40. Ingen dålig känsla alls.