Då jag trodde att jag skulle dö - och vägen till livet

Det har nu gått ett år sedan jag lämnade intensiven på Gran Canaria. Här är ett utdrag från mitt första inlägg efter att jag lämnat intensiven. Hela inlägget kan du läsa om du klickar här.

Innan operationen, så här var det "bra".

” Nu väntade mina värsta 48 timmar i livet när det gäller smärta. Tar vi in allt i livet är det bara min dotters död som var värre.

En sista kram innan Tova dog.

Jag låg och hyperventilerade och svettades som att jag tränade. Jag kunde inte ha ögonen öppna och jag klarade inte ha fokus på något. Jag kunde inte röra mig alls och hur mycket smärtlindring jag än fick blev det inte bättre. En klocka fanns på väggen framför mig och jag försökte kämpa fem minuter åt gången och undrade hur många femmor det skulle vara innan det skulle släppa. I alla fall lite. Tiden gick, eller det kändes det som den inte gjorde.
Ingen pratade med mig och jag hade ingen aning om något. Hade operationen gått bra eller dåligt? Var det så här för att allt misslyckats och jag kanske riskerade att dö? Ja, tankarna rullade.

Allt eftersom började jag inse att jag fick en kraftigare medicin varannan timme. Då försökte jag göra allt vad som gick för att få ned puls och känsla i ca 20 minuter då smärtan var några procent lägre, sedan vände allt igen och efter ca 40 minuter var det som värst igen. En timme till nästa lilla förbättring. Så fortsatte det tills jag helt plötsligt får veta att det inte går att ge mer medicin, om jag inte ska riskera att sluta andas. Så 4 timmar helt utan något extra väntade. Det går inte med ord att beskriva dessa fyra timmar. Det började komma tankar om att bara lämna allt, men jag lyckades tränga bort dessa.

Ja, ni börjar förstå vad det handlade om. Efter ca 40 timmar började jag känna att det blev något fler minuter per timme som var hanterbara och sedan blev det långsamt lite bättre. Efter ca 60 timmar på intensiven började slangar plockas bort och de senaste timmarna hade varit lite bättre.

Från i går eftermiddag så tillbaka på en vanlig avdelning. Nu idag till och med någon timme där det inte gjorde ont hela tiden. Som en av de finaste julklapparna.

I efterhand har jag fått veta att den effektiva operationstiden var 8-9 timmar och med förarbete, sövning, efterarbete och uppvak blev det totalt 18 timmar. Allt efterhand har jag fått klart för mig att operationen blev klart mer komplicerad än vad man trott på förhand och bland annat kapades en hel del av musklerna för att komma åt det som skulle operereras. Tre plattor sattes in och därefter syddes musklerna ihop igen. Slutligen syddes huden ihop.
Jag hade direkt smärtlindring i ryggen intravenöst. Intravenöst på två sätt till via ljumsken. Två speciella slangar gick in i ryggen med lokalbedövning och sedan morfin som injicerades typ varannan timme. Förutom det extra medicinering efter hur läget var. Ändå så ont. Helt osannolikt alltså.

Ja, sedan var det ett drän i lungan för att få ut allt där, ett drän i i axeln och två i ryggen för att få ut blodet. Blodtrycksmätning, hjärtmätning och konstant syrgas. Ja, ni förstår att jag var extremt naglad i sängen.”

Mycket metall i kroppen

Från den dagen jag skrev detta inlägg har det alltså gått ett år. Det var länge än innan jag var på väg tillbaka, men från den dagen jag tog mig upp ur sjuksängen om än bara för en stund har fokus legat på att bli mig själv igen. För att lyckas har jag haft förmånen att oftast vara konstruktiv, se möjligheter, sätta mål, jobba hårt och sträva framåt. 

Förutom min inställning om att varje dag göra det maximala arbetet jag bara kunnat för min hälsa, och att acceptera ökad smärta i träning och rehab så länge jag inte mått sämre dagen efter, har träningen i sig och familjen varit avgörande.

Visst – jag har men för livet. Men livet är tillbaka.

Melvin och Katten inför Sjulsmarksgirot

Jag har smärta varje dag, och det är mycket jag inte kan göra som jag för ett drygt år sedan tog för givet. Men jag har det bra och jag försöker förhålla mig och se till det jag kan. Det som är jobbigast med mina skador som jag får leva med är att det drabbar nära och kära då det är en hel del praktiska saker jag inte längre kan göra. Det är förstås också en inre process i mig själv att acceptera mitt nya jag, och även bli vän med att mycket jag för ett år sedan såg som självklart nu är borta med vinden.

Men jag har min familj, jag har mitt jobb och jag har min träning. Jag är också extremt lyckligt lottad att just cykling är den aktivitet där jag har minst ont i kroppen förutom att ligga ned och vila. Så varje gång jag tränar får jag en paus i det onda och bara ser det goda.

Jag kom igår hem från en cykelresa till Gran Canaria. Jag ville tillbaka för att bearbeta fjolårets händelser, men också för att åka i väg för att cykla stärker mig som människa.

Jag är så tacksam att Katten och Melvin släppte iväg mig på detta och att de kan se värdet och vinsterna i min träning och att välbefinnandet blir bättre. Jag förstår också att det varit tufft att vara hemma och vara orolig för att något hemskt ska hända mig. Utifrån det har vi varit överens om att jag hör av mig inte bara efter cykelrundor utan också under tiden.

Rent allmänt är det  en otrolig förmån att få åka till Gran Canaria för att cykla. Att få till fokuserad och bra träning och det i en fantastisk cykelmiljö, fint väder och många andra likasinnade. Denna resa har verkligen varit toppen!

Rent generellt har Katten och jag under alla våra 23 år gjort mycket tillsammans och Katten är den jag är med mest av alla. Men vi har också alltid låtit den andre prova sina vingar och ser något positivt i det.

Jag är också väldigt tacksam för att jag har min familj såväl i lättare som svårare tider och att jag fortfarande kan leva ut min dröm med träning och cyklande, att jag kan arbeta och att jag fungerar okej i vardagen. Livet är bra.

Ett år sedan livet aldrig blev sig likt igen

Idag är det exakt ett år sedan jag kraschade på Gran Canaria och hela mitt liv skakades i fogarna. I går för ett år sedan var sista dagen i mitt liv som min kropp fungerade så bra att jag inte behövde "fundera" kring den utan kunde ta den för givet. Nu är min kropp konstant närvarande, inte alltid på ett bra sätt.

Jo, jag har varit med  om ännu värre, då min dotter Tova dog. Men helt klart förändrades mitt liv av denna extrema olycka, där det gick illa och det kunde gått ännu värre. 

Här kan du läsa lite mer.

Kraschen innebar tre förstörda kotor (som nu innebär att jag är 3,5 cm kortare), punkterad lunga, krossat skulderblad, trasigt nyckelben och nästan alla revben på höger sida brutna.

Skadorna innebär också en hel del metall i kroppen, kraftigt försämrade förmågor och bestående men med smärta varje dag. Det har också förstås påverkat mig mentalt.

Samtidigt hade jag tur i oturen då det förstås kunde gått så mycket värre. Jag är trots allt på benen, jag kan cykla och jag arbetar. Att det mesta annat är svårt för jag försöka bortse ifrån och lära mig leva med. I livet har vi bara valet att kämpa på och förhålla oss – att göra det bästa av situationen. Alla andra val gör enligt mig bara läget värre.

Att jag mår fysiskt dåligt av att se bilder från dagen innan kraschen, tiden därefter och tankarna kring vad som varit får jag helt enkelt fortsätta att arbeta med.

En av delarna för att kunna hantera det som hänt och för att komma vidare tror jag det är viktigt att våga ta sig tillbaka till ”brottsplatsen”. Jag kommer därför inom kort åka till Gran Canaria och möta min osäkerhet. Jag planerar också att besöka olycksplatsen för att försöka skapa mig en bättre bild av vad som verkligen hände.

Min plan är att ”ta tillbaka” Gran Canaria och skapa nya positiva minnen av ön. En ö jag alltid älskat. Just nu är dock känslorna mixade.

Den 8 januari bär det av och jag hoppas verkligen att det ska bli fina dagar och att ni får följa med på resan via bloggen. Förhoppningsvis blir det en lika bra resa som i januari 2018 som var den senaste lyckade resan till ön (bilderna är från detta tillfälle).

Tack för peppande ord från cykelpodd, ett trevligt besök och maten förgiftar mig

Som jag skrev i går är maten på detta sjukhus en riktig katastrof. Hade jag inte haft så tur att jag haft så många vänner som kommit förbi med frukt och annat under denna nu 26 dagar långa vistelse hade jag sedan länge gått under.

Men trots all hjälp blir måendet och magen allt sämre. Det blir svårare och svårare att få i sig maten och illamåendet blir större och större. Detta samtidigt som det allmänna måendet utifrån olyckan blir bättre och bättre.

Igår efter att fått både lunch och middag som inte gick att äta och när dessutom det jag fick i mig inte innehåll några vettiga näringsämnen mådde jag inte alls bra på kvällen. Då hade jag ju också kört rehab i flera timmar och som förvärrade måendet just kring detta.

Helt plötsligt började jag spy och gjorde det några gånger. Trodde det var magsjuka, men eftersom det snabbt gick över så tänker jag att det är en kombination av starka mediciner i tablettform tillsammans med instängdhet på ett sjukhus (har inte varit utomhus på 26 dagar) och en undermålig kost som gör att kroppen protesterar.

Då lämnar vi maten för en stund.

Jag brukar ofta lyssna på olika tränings- och cykelpoddar. Både intressant och stimulerande brukar det vara. Nu sedan jag hamnade här på sjukhuset har det varit tunt med poddandet. Orken har inte riktigt funnits där.

Desto frekventare med uppmuntrande budskap till mig via olika forum. Så igår fick jag veta av en av mina bloggläsare att en av poddarna - Cykelwebbenpodden skickat hälsningar till mig. Tack så mycket till er. Skoj och stimulerande. Vill du lyssna så klicka på länken nedan och scrolla fram till minuterna ca 34-37.
Cykelwebbenpodden - ett omnämnande och lite uppmuntrande ord

Uppmuntrande var det också att idag få besök av fler fantastiska cykelvänner. Idag dök Ricky Klingvall, Kristian Stenshamn och Leo Kaftanski upp. Förutom att det blev en riktigt trevlig stund då jag för en stund glömde allt tråkigt, ensamheten och smärtorna så hade de med sig rejält med ätbart vilket jag verkligen behövde i detta läge. Tack!

Ja, vill också särskilt tacka för ett flertal tips från Leo kring rehab av axeln. Han arbetar med denna typ av frågor och jag fick verkligen bra input som är svårt att få här på sjukhuset utifrån alla språkförbistringar. Ska jobba vidare utifrån detta.

Extra bra med besök idag då det tyvärr inte blev så att mina föräldrar i lördags kunde åka ned och vara med mig i veckan. Det blev så otroligt olyckligt att de fick avboka på grund av magsjuka. Tråkigt, men det är som det är.

Ja, sedan är nu i alla fall mitt hjärnvärde bättre och alla häftstift är bortplockade från mina operationsärr. Många häftstift blev det.

Som du ser odlar jag slutspelsskägg också. Inte förrän jag åker ut åker det bort.Så går det när man saknar rakverktyg på plats. Tur det är långsamväxande...

Jag har också fått veta att rent medicinskt (lungan och allmäntillståndet är tillräckligt bra) skulle jag inom kort kunna åka till ett svenskt sjukhus istället. Nu verkar det dock vara administrativt haveri på SOS-international så det ser ändå ska dra ut på tiden. Jag blir så less på bristande ansvar och organisation som ställer till det för andra. Fler diskussioner med SOS-international i morgon, så får vi se vart det landar.

Glöm inte att visa de du älskar att du verkligen gör det - Du vet inte när det är för sent

På den 24 dagen väntade och hoppades han.

Att i snart 4 veckor befunnit sig på ett sjukhus i min ensamhet utomlands känns aningen absurt. Jag har alltså inte lämnat den här sjukhusbyggnaden på snart en månad och utanför skiner solen och Gran Canaria inbjuder till så mycket skoj. Hemma väntar familjen, kärleken och kramar.

Midsommar 2017

Runt omkring finns människor som bryr sig. Människor som jag sällan orkat odla min närhet till då all kraft under Tovas och våra tuffa år och senare bearbetningen av hennes död och därmed vårt mående gjort att vi ofta dragit oss undan. Inte finns det så många heller som försökt bjuda in oss i värmen. Men vem vill vara med "tråkiga" människor med ett hål i bröstet?

Men här sitter jag i mörkret i ett rum och blickar in i väggen. Nu kan jag i och för sig också titta ut, då jag sedan jag bytte rum inte har ett rum som vätter mot en ventilationstrumma som därför var helt mörkt och stängt. Jag har också fått lämna intensiven där jag var fastspänd i kablar, slangar och annat som höll mig vid liv. Jag är alltså fri i det lilla och kan röra mig i mitt rum. Jag kan till och med gå ut i en korridor som är 50 steg lång. Nu har också smärtorna minskat så jag fått tillbaka lite ork och kraft.

Jag undrar hur allt detta som hänt kommer att påverka mig och om jag verkligen lär mig att njuta bättre av det lilla och söka ljusglimtar som faktiskt finns runt oss varje dag? Kommer jag att se möjligheterna, kommer jag att ompröva mycket jag gjort och gör? Eller kommer allt återgå till det normala när jag kommer hem och små problem fyller vardagen i stället för att stora möjligheter och det lilla glädjeämnet blir det som får leda mig framåt.

Vad jag vet är att denna tid här kommer att påverka mig för lång tid framåt oavsett om jag lärt mig något bra av det hela eller inte. Jag kommer att påverkas fysiskt under lång tid. Men inte bara fysiskt, utan det mentala kommer med all säkerhet vara labilt och svagt under en längre period. På något sätt kommer jag också att förändras som människa.

Jag kommer hur som helst få ägna all min kraft och allt mitt engagemang åt att komma tillbaka dit jag en gång var. Rehab upp över öronen. Ja, sedan är det ju inte säkert att jag vill landa där jag var. Det jag menar är att för att återhämta mig fysiskt och psykiskt kommer det krävas en ohygglig insats och det kommer bli mer berg- och dalbana än på vilket åretrunttivoli som helst. Men sedan kanske jag vill bli ny också?! Inte tänka och göra på samma sätt? Vad vet jag.

Visst kan jag tycka att det är orättvist att jag och min familj skulle drabbas på detta sätt, särskilt när vi under 13 års tid fick kämpa så hårt och med sådan kraft för vår dotter och hennes hälsa, och sedan många år för att försöka komma över hennes död och hitta kraften inom oss.

En mysig morgon i sängen.Tiden går, så det var länge sedan

Men det finns inget som kallas rättvisa och vi kan inte ens veta vad rättvisa är. Jag skulle ju också kunna se det så att det kunde gått värre och att jag blivit ännu mer skadad, eller inte ens fanns kvar i livet. Ser jag det så kanske jag fick det milda nu eftersom vi drabbats tidigare? Ja, allt går att se på olika sätt.

Nej, jag ger inte heller cyklingen skulden. Jo, jag kraschade från en cykel. Men det var en tillfällighet. Jag ser snarare en ökad oro för att något hemskt kan hända vem som helst när som helst även om du är försiktig.

Jag ser alltså inte cyklingen som anledningen till att jag sitter här. Jag har inte heller just nu tankar på att inte cykla igen. Jag älskar att träna, jag älskar att cykla och jag älskar att bli trött. Visst, jag vet inte hur det kommer se ut och kännas. Kanske kommer jag framöver vara rädd på en cykel och kanske får jag nya tankar om vad som är viktigast i livet. Kanske tänker jag att jag bör göra annat för att inte råka illa ut? Samtidigt vet jag att olyckor kan hända när som helst och hur som helst och vi kan aldrig helt skydda oss. Jag vet också att vi ska göra sådant som vi tycker är kul och sådant som gör livet värt att leva. Hur min cykling kommer att se ut framöver får framtiden alltså utvisa. Vad jag vet redan nu är att målen som fanns uppstakade i livet för det närmsta året inte kommer att vara densamma som de var för en månad sedan.

Från mitt senaste tempolopp I höstas och seger i Sverigecupen. Ett topplopp. Men nu ligger fokus på annat håll.

Kanske är det vår tur nästa gång också att drabbas av otur, ohälsa eller annat. Vad vet jag? Vad jag vet, är att Katten och Melvin verkligen inte gjort sig förtjänta av allt det tuffa som drabbat dem under så många år och jag vet också att hur starka vi människor än är orkar vi inte hur mycket som helst. Det känns som vi är nära den gränsen när vi klappar ut oss, kastar in den vita näsduken, rullar runt på rygg eller helt enkelt bara sträcker armarna i luften. Jag ger mig! Jag ber verkligen för att vi inte ska tryckas ända dit utan hitta andra vägar innan det är för sent och att prövningarna som kommer går att övervinna.

Jag har den senaste månaden haft smärtor och varit med om sådant som få människor varit med om. Bara att fullt frisk i 4 veckor, utan skador vistas i ett och samma rum utan nära och kära i din närhet och dessutom utomlands, tror jag skulle vara tufft för de allra flesta. Att samtidigt kämpa för att komma tillbaka till livet är ingen bra bonus i sammanhanget.

Jag hoppas om inte allt för lång tid få lämna sjukhuset och åka hem till Sverige. Troligen för att först landa på ett nytt sjukhus. Men även när jag sedan kommer hem har jag bara tagit några få steg på den långa vandring som väntar för att förhoppningsvis komma tillbaka dit jag och min familj en gång var någon gång för länge sedan. Helst ännu starkare, med en ljusare livsbild och en omprövning av vad jag gör, tänker, vill och drivs av.

Husbilen, en glädjefylld helg i somras med mys, lite lugn cykling och att bara vara.

Glöm inte att visa de du älskar att du verkligen gör det. Du vet inte när det är för sent.

Många överraskningar, måendet och hur länge blir jag kvar på sjukhuset?

19 dagar här på Gran Canaria. Mitt tidigare rekord var 17. Men då var det cykling varje dag. Nu sjukhus. Ni som läste mitt förra inlägg vet att förutom min dotters död var helgen de värsta dagarna jag varit med om i mitt liv.

Jag har nu börjat se lite ljus i tunneln. Det har jag dock också gjort några gånger tidigare här och så har allt välts över ända. Men nu hoppas jag att oturen snart ska vara över och att jag fortsätter få må allt bättre så att jag snart kan vara så pass återhämtad att kroppen klarar en flygresa hem. Tills den är helt återhämtad, om den blir det är förstås många månader vi pratar om. En hemresa hoppas jag kan ske inom en vecka, men det är inget jag vågar tro.

De bytte en del smärtstillande igår och rent allmänt hade jag min bästa natt sedan jag kom till sjukhuset!! Kan också bero på att jag fått en hel del järntillskott.

Jag har faktiskt varit lite piggare idag. I det vanliga livet skulle det dock inte sägas att vara pigg precis. Inte så farligt ont heller. Dock ganska så obrukbar – second hand….

Sist skrev jag att läkaren på IVA informerat att operationen gått bra. Jag har nu också från den opererande läkare fått veta att det var en extremt omfattande och lång operation och det är fullt naturligt att det varit tufft efteråt. Han menade också att operationen var lyckad. Mycket skönt att höra det. Nu vet jag ju förstås inte riktigt vad det innebär, men hur som helst bra.

I eftermiddag har de också lagt om såren på ryggen, axeln och de två hålen jag har till lungan. Ännu inga tecken på lunginflammation eller inflammation i såren vilket just nu är en av de faktorer som skulle kunna ställa till det mest i detta läge.

I går bestämde sig också mina föräldrar för att helt säkert åka ned hit igen och de kommer sent på lördag. Så tvingas jag vara kvar längre är de i alla fall på plats från lördag och en vecka framåt. Att veta det känns mycket bra.

Förutom detta positiva som jag nämnt hittills har jag nu också orkat göra några rehabövningar. Att känna sig lite piggare gör mig piggare. Rehabövningarna för armen är dock ännu inte mycket. Några centimeter åt olika håll utan att jag använder musklerna i den. Bara så att axeln inte ska ”frysa” fast. Men sedan också träning av lungfunktionen, den friska armen, och benen.

Ja, sedan var det alla värmande ord igen då. Ni skriver så fint och dessutom har jag överraskats flera gånger i dag.

Först fick jag besök av Leif D som jag egentligen inte känner före dessa dagar, men han har redan besökt mig flera gånger och kommit med frukt mm. Nu kom han med salt och peppar för att maten skulle smaka bättre. 

För övrigt roligt att jag fått så många olika besök. Från de jag känner mycket väl som de som bara läst min blogg.

Ja, senare ett ännu större avstånd. Helt plötsligt dök en engelskpråkig kvinna upp. Hon berättade att hon bor i närheten och känner en tjej som bor i huvudstaden här på ön. Den tjejen kände en tjej i Sverige som visste att jag ligger på det här sjukhuset. Tjejen i Sverige hade snappat upp att jag önskade frukt då maten på sjukhuset är sådär och framför allt inte näringsriktig. Hon hade då arrangerat så att helt plötsligt dök denna kvinna upp med tjugo olika frukter som hon sonika gav mig och sedan pratade vi en stund. Jag fick då också veta att vännen från huvudstaden nog skulle komma  på lördag med mer frukt. När jag frågade vem som ordnat detta från Sverige visste inte kvinnan det, men hon bodde nog i Umeå.

Så överraskande och jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda. Omtänksamt och fint helt klart. Nu långt senare fick jag veta att det var Monica W i Vännäs som organiserat denna fina gest.

När jag fortfarande pratade med den trevliga kvinnan med frukten kom så tre trevliga cyklister från Gimonäs CK (Gunhaga, Tom P och Rickard P) förbi och förutom lite gott att äta gladde det mig mycket att mina vänner kommer förbi.

När de varit på plats en stund kom så Stefan Ljungberg (CRT som nu blir Cellexir), Richard Lööw (CRT som nu blir Celexir) och Stefan Schutzer (Skoghall) upp. Ett tag hade jag alltså 6 stycken vänner och cyklister på besök samtidigt och som prioriterade lilla mig här på ett sjukhus i utlandet och med ett mående som är sådär. Ingen hade sagt något om de bara cyklat på och inte hört av sig till mig (precis som andra som kommit på besök). Verkligen fint och jag är rörd!

dagens lagfoto

När grabbarna från Gimonäs lämnade var de andra tre kvar två timmar till! Att välja att vara närmare tre timmar på ett sjukhus på sin semester - ja det är svårt att finna ord.

En så rolig och avslappnande eftermiddag där jag kände att ni inte bara var här för att ni måste utan också för att ni ville. Vi hade också mycket trevligt och många skratt blev det. Så pass många att grannen i rummet bredvid sa ska de äntligen gå nu när de lämnade stället.

Ja, även av Stefan x2 och Richard fick jag en hel del ätbart och en cykeltidning. De lovade också att komma tillbaka med lite cykelbars i morgon. Jag har verkligen fina cykelvänner.

När middagen ser ut så här (från i kväll) kan ni förstå att jag verkligen uppskattar frukten, kryddorna, godiset och barsen.

.

Efter besöket hade jag förstås bra mycket ondare i kroppen och jag var rejält trött, men så länge det inte ställer till med något långvarigt var det värt det 100 ggr i veckan. Att få vara glad läker ju och jag var glad länge och glömde mina problem och min smärta.

Att jag orkade vara social i tre timmar, bara det ger mig hopp. Före idag har jag tidigare som längst klarat kanske en kvart de dagar det varit bra.

Ja, idag blev min bästa dag sedan jag landade här på sjukhuset. Jag hoppas nu att det inte kommer bakslag nu bara. Jag är lite orolig som ni säkert förstår, men nu ska jag försöka tänka positivt. Sedan får vi se om jag får till lite sömn i natt också.

När du tror att det inte kan bli värre - Mina allra värsta dagar

Jag börjar med att förklara att texten blir lite sisådär i dag. Har bara en arm, mindre ork än vanligt och en hel del smärtor. Så jag hoppas ni har överseende.

Allt är verkligen relativt här i världen och inte bara något vi bara säger. Sedan mitt uppgivna inlägg i torsdags natt har verkligheten åter visat denna sanning. Det som då var uppgivet och en tanke om att jag då nått botten är i sammanhanget med det som nu varit, toppen....

Men först innan jag ska lufta lite tankar om hur livet är just nu vill jag börja med att åter tacka för all värme, vänskap, kärlek och annat som forsar över mig. Om denna olycka har lett till något positivt skulle det då vara att jag fått klart för mig att lilla jag för många är viktigare än vad jag trodde. Ni gör mig så glad och hjälper mig mitt i allt detta svåra. Ett värmande ord hjälper mig att ta ett steg till.

Jag hoppas ni har förståelse för att det som är skrivet sedan i fredag som är väldigt mycket av otroligt många har jag inte haft ork att svara på. Jag har varit så dålig att jag inte ens orkat svara mina allra närmaste och knappt ens läsa ett ord här och där. Jag har dock nu i efterhand tittat på allt fint som skrivits men jag har fortfarande inte orken att svara. Ledsen för det. Förhoppningsvis kommer fler svar nu framöver, för då är det ett tecken på att jag mår bättre och bättre.

Rent allmänt har jag nu snart varit tre veckor på detta sjukhus på Gran Canaria. Ett sjukhus som har gott omdöme vad gäller behandling, men inte är det lätt att vara så sjuk på ett sjukhus och försöka göra sig förstådd med människor som generellt kan engelska motsvarande en elev i åk 1 i Sverige.

Jag har dock länge lyckats hålla uppe humöret och kämpa på. Men svårare och svårare har det ändå blivit. När Katten, Melvin och övriga släkten åkte hem den 13 januari kändes det förstås ännu tyngre. Men det var ju bara några dagar tills lungan skulle bli bra innan jag kunde åka hem. Ja, så var planen.

Sedan dess har det dock inte mycket som varit enligt den planen.

I en av de kanske 50 röntgenundersökningar jag gjort här kom man fram till att mina skador trots allt skulle opereras. Dock bara nyckelbenet som låg helt fel. Resten skulle självläka. Ja, sedan var det många dagar med fasta och väntande som jag skrev om i mitt senaste inlägg.

Så visade det sig att det att även att fler skador behövde fixas till. Men fortfarande var min känsla att det inte var så omfattande. Kanske tur jag inte förstod vad som väntade.

Så till slut i fredags vid 14 var det dags. I väg från rummet och innan jag visste ordet av sov jag och när jag vaknade stod klockan på 08.25 vilket var rimligt. Några timmars operation och sedan uppvak, och totalt 6,5 timmar.

När jag så låg där på IVA och efter en stund ser att alla får frukost inser jag att det inte är kväll utan morgon. Vad hade egentligen hänt?

Ja, mycket till information fick jag inte första dagarna förutom att operationen varit omfattande och att den tagit tid.

Nu väntade mina värsta 48 timmar i livet när det gäller smärta. Tar vi in allt i livet är bara min dotters död som var värre.

Jag låg och hyperventilerade och svettades som att jag tränade. Jag kunde inte ha ögonen öppna och jag klarade inte ha fokus på något. Jag kunde inte röra mig alls och hur mycket smärtlindring jag än fick blev det inte bättre. En klocka fanns på väggen framför mig och jag försökte kämpa fem minuter åt gången och undrade hur många femmor det skulle vara innan det skulle släppa. I alla fall lite. Tiden gick, eller det kändes det som den inte gjorde.

Ingen pratade med mig och jag hade ingen aning om något. Hade operationen gått bra eller dåligt? Var det så här för att allt misslyckats och jag kanske riskerade att dö? Ja, tankarna rullade.

Allt eftersom började jag inse att jag fick en kraftigare medicin varannan timme. Då försökte jag göra allt vad som gick för att få ned puls och känsla i ca 20 minuter då smärtan var några procent lägre, sedan vände allt igen och efter ca 40 minuter var det som värst igen. En timme till nästa lilla förbättring. Så fortsatte det tills jag helt plötsligt får veta att det inte går att ge mer medicin, om jag inte ska riskera att sluta andas. Så 4 timmar helt utan något extra väntade. Det går inte med ord att beskriva dessa fyra timmar. Det började komma tankar om att bara lämna allt, men jag lyckades tränga bort de.

Ja, ni börjar förstå vad det handlade om. Efter ca 40 timmar började jag känna att det blev något fler minuter per timme som var hanterbara och sedan blev det långsamt lite bättre. Efter ca 60 timmar på intensiven började slangar plockas bort och de senaste timmarna hade varit lite bättre.

Från i går eftermiddag så tillbaka på en vanlig avdelning. Nu idag till och med någon timme där det inte gjorde ont hela tiden. Som en av de finaste julklapparna.

I efterhand har jag fått veta att den effektiva operationstiden var 8-9 timmar och med förarbete, sövning, efterarbete och uppvak blev det totalt 18 timmar. Allt efterhand har jag fått klart för mig att operationen blev klart mer komplicerad än vad man trott på förhand och bland annat kapades en hel del av musklerna för att komma åt det som skulle operereras. Tre plattor sattes in och därefter syddes musklerna ihop igen. Slutligen syddes huden ihop.

Jag hade direkt smärtlindring i ryggen intravenöst. Intravenöst på två sätt till via ljumsken. Två speciella slangar gick in i ryggen med lokalbedövning och sedan morfin som injicerades typ varannan timme. Förutom det extra medicinering efter hur läget var. Ändå så ont. Helt osannolikt alltså.

Ja, sedan var det ett drän i lungan för att få ut allt där, ett drän i i axeln och två i ryggen för att få ut blodet. Blodtrycksmätning, hjärtmätning och konstant syrgas. Ja, ni förstår att jag var extremt naglad i sängen.

Bilderna ni ser här skickade de med när de tagit bort nästan allt det jag nämnt och jag skulle lämna IVA. De skulle ha bilderna som ett utgångsläge för att hålla koll på hur såret utvecklas och då fick jag även en bild från rygg och en från axel.

En natt och en dag nu då här på avdelningen. Jag är helt slut både mentalt och fysiskt och tårarna har runnit mer än en gång. Att då inte ha någon när och kär nära att få känna värmen från är verkligen inte lätt. Har inte sovit mer än någon timme åt gången på många dagar och hoppas verkligen att denna natt ska bli den första.

Jag hoppas förstås att det värsta är bakom mig, men jag vet att så mycket fortfarande kan inträffa med infektioner och annat. Jag är också förstås orolig för hur det nu ska gå med min arm och rygg.

Den ansvariga läkaren har sagt att operationen gick så bra den kunde och han var nöjd. Men riktigt vad det innebär vet ju förstås ingen idag.

Jag har försökt träna axeln idag. Det handlade om att kunna flytta den någon centimeter, så än så länge går det inte att säga mycket. Smärtorna har jag hela tiden, men nu kan de i alla fall hanteras och vissa stunder känns det bättre.

Jag hoppas och tror att jag snart får känna att vissa saker blir bättre och jag hoppas att när mina värden i kroppen förbättras ökar också möjligheterna att jag ska klara att bli lite mer positiv.

Jag hoppas!

Många i personalen har igår och idag sagt att cykla ska man inte göra för det är så farligt och det är mest cyklister på sjukhuset. Inte kändes det bättre av det. När sjukshusprästen var här var jag tvungen att fråga om det stämmer. Han sa dock att det är sällan cyklister är så skadade att de är inlagda. Främst är det äldre som är på långsemester som drabbas av sådant som annars skulle ha drabbats av hemma.

Förutom alla som har hört av sig har jag faktiskt hunnit få tre besök av cyklister bara sedan igår eftermiddag då jag till viss del kom tillbaka till livet. Otroligt vad ni bryr er. Har fått tidningar som jag ännu inte haft ork att läsa, men det finns ju tid. Men också frukt och lite godis. Inte helt fel. Här på sjukhuset har de kanske inte världens bästa mat, så frukt mm är som gudagåva just nu. Första veckan hade jag kvar av mina proteinbars, så en gång om dagen blev det som en stor fest. När det är sjukhusets mat som gäller är det bara att tänka att jag behöver energi - ät. Men tyvärr är den inte så bra ur den synpunkten heller. Men, inget att göra något åt.

Ja, det blev ganska långt det här. Men ni är så många som bryr er och frågat om så mycket så nu har ni i alla fall lite info om vad det innebär att krossa 15 ben i kroppen och en lunga här på Gran Canaria. Inget att rekommendera.

Hemresa? Ja, jag önskar inget hellre än att komma hem till Katten, Melvin och huset. Den havererade lungan behöver dock klara flygresan och den nya operationen gjorde att den fick sig ytterligare en rejäl törn då trycket var högt av sonden som fördes ned i halsen och fanns där under väldigt många timmar. De har inte ens lämnat en teori vad som gäller, men jag ska fortsätta fråga.

Gäller det som sas från början är det minst en vecka kvar här på sjukhuset och troligen längre.

Blir det längre kommer mor och far ned igen och försöker få mig att hålla uppe modet. De är verkligen fantastiska och bättre föräldrar går inte att ha.

Katten hade självklart varit här sedan länge om det inte varit så att sonen i det mående han har inte mäktat med att följa med och inte heller ha båda sina föräldrar utomlands när jag mår så dåligt. Sedan Tovas död klarar han inte att vistas på sjukhus och allt detta tar verkligen hårt.

Det finns ingen mer omtänksam, varm, och fin människa som alltid sätter andra före sig själv (inte alltid på gott förstås) än Katten och förhoppningsvis får vi lång tid tillsammans där både hon, jag Melvin får ha hälsan. Ja , den som känner Melvin vet att även han ärvt sin mammas drag.

Vi vet alla hur det är att förlora den närmsta och det är verkligen det värsta.Så sköra är vi sedan tidigare.

Ja, nu har jag tagit all kraft jag hade för denna gång till detta långa inlägg. Kommer det fler i närtid så är det kanske bättring på gång.

Inte mycket om cykling denna gång trots det är en cykelblogg, men allt började med cykling och förhoppningsvis kan drömmen om att cykla igen vara en av delarna som hjälper mig vidare i att kämpa för måendet.

Slang in i lungan, grinfärdig och riktigt uppgiven

Inte roligt längre.

Fjärde dagen där jag varken fått äta eller dricka på 15 timmar i väntan på en eventuell operation. Inte heller idag blev det något.

Det som lyfter tillvaron är alla ni som hört av er och dessutom många besök. Även om det energimässigt förstås tar på. Jag trodde verkligen inte att så många skulle bry sig om lilla mig. Bara ett litet hej och ett vänligt ord hjälper mig framåt.

Nu till det som hjälper mindre. Ett av mina största problem är min punkterade lunga. Den har återhämtat sig sedan den extrema kraschen, men är fortfarande svag och har en del blod i sig.

När min flytande axel ska opereras så att armen sätts fast på kroppen igen krävs därför en plats på IVA för att övervaka lungan efter operationen. Under operationen krävs ett drän till lungan så den inte helt havererar av det stora tryck som blir.

Samtidigt som det ska finnas plats på IVA ska det finnas blod där om något går fel, och 4 olika typer av läkare ska finnas tillgängliga samtidigt under operationen.

Att samordna allt har nu misslyckats i 4 dagar.

I kväll bestämde sig därför läkarna för att sätta ett drän till lungan, vilket annars skulle gjorts under operationen. Det gör att en läkare mindre behövs vid själva ingreppet.

En 1,5 cm tjock slang trycks då in mellan revbenen in i lungan. Kändes en del när det genomfördes utan förberedelser på mer än någon minut. Det sprutade också en del blod, så helt klart har lungan inte läkt sig själv.

Så nu är jag uppkopplad mot en apparat och ska så vara minst två dagar efter operationen. Kan bli längre, då den ska vara kvar tills lungan är helt läkt.

Jag fick i samband med att läkaren satte in slangen information om två saker som väntade mig och som jag inte tidigare känt till. Det gjorde mig både uppgiven och gråtfärdig. Jo, man är ju lite känslig efter två veckor av rejäla prövningar. Det ena jag fick veta tar jag nu, det andra längre fram när jag orkar (troligen efter operationen).

Läkaren informerade om att från nu och tills dränet är borta kommer det bli jobbigt. Dränet tar i nerver och man får alltid ont. Hur ont är individuellt och beror på hur slangen hamnat i relation till nerver mm.

Han sa att antingen blir det ont, mycket ont eller nästan outhärdligt. Smärtan varar nästan hela tiden och främst när man andas. Och andas är ju som en viktig sak. Det underliga är också att smärtan kan komma på flera ställen och behöver inte alls komma just där lungan är. Underligt det är med nerver mm.

Ja, detta gjorde mig inte glad precis. Jag har nu haft slangen i 2 timmar och blir smärtan som nu under hela tiden kan jag konstatera att det kommer att bli mycket ont, men troligen uthärdligt. Ja, detta under förutsättning att jag får extra smärtstillande som jag redan fått. Sedan är ju frågan om det är uthärdligt även vid konstant smärta som varar i minst 3 dygn, vilket är den allra kortaste tiden jag behöver ta slangen. Det kan bli bra mycket längre.

För att göra det ännu värre knyter slangen och apparaten mig till sängen också. Jag får inte ens gå på toa utan att kalla på personal.

Att läkarens andra nyhet var ännu sämre gjorde inte känslan bättre så är sent på en torsdagskväll. Skulle behövt mina nära och kära här för stärkande kramar, en hand att hålla och en axel att gråta ut mot. Men på något sätt måste det förstås gå och på något sätt ska jag försöka hitta något konstruktivt att sikta på. Vi får se om jag lyckas.

Ja, och nu känns det ju ännu viktigare att operationen inte fortsätter att skjutas upp. Sedan hoppas jag att när den väl blir och att jag klarar mig utan en massa komplikationer.

Just nu känns det som du förstår långt ifrån fantastiskt med tillvaron, vi får se hur jag lyckas ställa om för att se något ljust med det hela. Cykling känns i alla fall långt borta just nu trots att alla fantastiska vägar och berg bara ligger alldeles utanför dörren.

Att skriva av mig så här mitt i natten tog i alla fall fokus från smärtan och frustrationen ett tag.

Rehabträning grande, smärta och ingen plats på IVA

När du inte mår bra vet vi alla hur viktigt det är med rehab. Inte kul, men viktigt.

Första tiden här på sjukhuset har rehaben mest handlat om att kunna börja röra mig lite i sängen, sedan kanske sätta mig upp och för några dagar sedan duscha med duschstol.

Detta har varit min lilla plats i många dagar och fler lär det bli. Som ni ser ingen utsikt då fönstren är förtäckta. Öppnar du kommer du rätt in i en ventilationsutrustning.

Ja dessutom är det en fysioterapeut som kör ganska så hårt med benen och med min friska arm. Bra.

Sedan några dagar har jag börjat köra benböj (inte djupa), tåhävningar och benlyft - allt från stående. I vanliga fall inte mycket till träning, men nu är det en stor sak. Dessutom har jag nyttjat en särskild andningsapparat som ska träna upp lungans kapacitet.

Allt eftersom har det gått bättre och jag har även kunnat börja gå kortare sträckor utan att hålla i mig. 

Så igår var det tydligt bättre och jag kunde gå helt okej. 

Dags då att öka på trycket i rehaben. Hoppas bara jag inte kör för hårt, men det gissar jag som värst leder till att jag blir utslut. Kämpa, motivation och engagemang är viktiga ledord.

Idag har jag egentligen bara gjort fyra saker. 

1. Tränat

2. Fått ont och hanterat det

3. Vilat

4. Ätit

5. Vilat lite till

Sedan börjar vi om med träningen.

Jag har faktiskt genomfört 4 träningspass. Som rena proffset! Första passet med fysion och dessutom 100 benböj, 50 tåhävningar och 50 benlyft.

Efter ett sådant pass behövs en hel del återhämtning, men efter fikat var det dags igen. 

Ja, mellan varje mål mat har jag kört ett pass.

Ganska exakt så här ser maten ut varje dag. Ingen kulinarisk supergrej, men helt okej.

Först har jag vandrat i korridoren utanför mitt rum. Sträckan är inte lång så jag har gått tur och retur 35 gånger vilket ger 3400 steg. Sedan 100 benböj, 50 tåhävningar och 50 benlyft. Avslutat med 10 utandningar i lungmaskinen.

Ja, sedan har jag varit slut och det har varit dags för längre vila. Efter nästa mål mat samma sak. 

Nu alldeles nyss har jag genomfört det fjärde och sista passet för dagen.

Riktigt nöjd med mig själv faktiskt. 10.000 steg i en kort korridor i det skick jag är, görs inte utan ansträngning. Många benböj mm blev det också. 

Nu har jag gjort rätt för vila och återhämtning.

En rolig grej var att alldeles nyss kom patienten som bodde med mig först och hans fru (han lämnade sjukhuset för 5 dagar sedan) för att se hur det var med mig och dessutom bjöd de på choklad. En riktigt fin gest!

Jag blir också så glad över alla kryapådighälsningar och alla ni som erbjuder er att hjälpa mig på plats när ni kommer ned för att cykla. Även om det skulle vara så att jag inte behöver hjälpen känns det bra både för mig och min familj att det finns folk på plats som bryr sig.

Rent allmänt handlar denna dag åt att förbereda mig så bra det går för den operation av min flytande axel som ska ske så fort en plats på intensiven blir ledig. Ja, sedan behöver förstås fyra olika läkarkompetenser vara lediga samtidigt. Den stora frågan är om det sker snart eller om längre tid. Ingen aning. 

Positivt just nu är i alla fall att jag kan finnas till utan att jag har en stark ihållande smärta exakt hela tiden (ja självklart med en hel del smärtstillande). När smärtan kommer i bland och inte är lika stark går det lättare att hantera.

Nu hoppas jag att operationen sker snart och förstås utan komplikationer. Sedan får vi se hur länge efteråt jag blir kvar på ön innan jag får åka hem till Katten och Melvin.

Rapport från en sjuksäng på GC - Inställda operationer och en semla

Här på ön fortsätter jag min kamp för att komma tillbaka från en riktigt allvarlig skada. Det kommer förstås ta många månader, men om jag klarar att hålla fokus och hålla målbilden kanske det går lite fortare. Jag tränar andningen i den apparat som ska göras, genomför sjukgymnastiken med personalen här och försöker utöver det köra egna övningar så mycket som jag orkar i det skick jag är.

Sedan ska vi ju alla veta att det inte är det lättaste att alltid vara på tå när kroppen smärtar och det mesta är svårt.

För min del ligger i det korta perspektivet de största utmaningarna på högra lungan och axeln/armen i fokus.

Högerarmen sitter idag inte fast i något ben med kroppen utan hålls kvar endast av muskler och senor.  Inta bra förstås. En så kallad flytande axel behöver opereras. Exakt vad som görs har jag inte koll på.

Men däremot behöver lungorna fungera perfekt för att operation ska kunna genomföras annars finns stora risker vid sövning. Då är problemet att min högra lunga fortfarande inte är i toppform. Dock är den förstås mycket bättre än då jag från början inte klarade mig utan syrgas.

När jag för några dagar sedan fick veta att axeln skulle opereras fick jag samtidigt veta att operationen inte kan ske nu. Trots det fick jag samma kväll veta att jag inte fick dricka eller äta då det skulle bli operation dagen efter. Jag frågade om det verkligen stämde, och så var det.

På morgonen genomfördes operationsdusch, jag fick särskilda mediciner mm och allt förbereddes för operation. När så läkaren kom 15 timmar efter jag fått sluta äta och dricka meddelade läkaren att det aldrig varit aktuellt med operation, precis som de sagt dagen innan. Kommunikationsmiss alltså.

Så fick jag börja äta och dricka igen under ca 9 timmar innan samma sak hände igen. Återigen samma förberedelser för att i dag vid 13 återigen få veta att någon operation var det inte tal om.

Visst kan det vara bra med periodisk fasta, men kanske inte i detta läge med den status jag har. Jag har haft vätskebrist i dag och mått ganska rejält dåligt faktiskt. Men nu är det i alla fall lite bättre.

Mitt på dagen i dag fick jag så klart för mig att de hade samlat alla de fyra läkarkompetenser som krävdes för operation i morgon. Men så dröjde det inte länge så återkom de. Nu saknades det plats på IVA dit jag ska åka efter operation. Inget i morgon heller alltså.

Nu säger de att direkt det blir ledigt på IVA ska jag dit och dra ett drän till lungan (som en säkerhet då lungan ännu inte är perfekt). Kan säga att den delen inte är helt trevlig.En tjock slang in mellan revbenen och sedan in i lungan. Ja, det finns bättre grejer. När det är gjort får jag ligga på intensiven tills åter alla fyra läkarna har tiden för att operera. Sedan minst ett dygn på IVA. Som ni hör är det fortfarande mycket som är osäkert.

Om operationen flyter utan komplikationer åker jag sedan tillbaka till avdelningen. Hur länge jag sedan blir kvar på ön är osäkert. I slutändan åker jag så hem med SOS-assistans. Tur jag hade försäkring och det hoppas jag alla har som åker utomlands. Hörde här om en som fick lösa ut sig för 100.000 kronor för fyra dagars vistelse och en annan som behövde sjuktransport till Sverige och fick betala över 200 tkr. Inte roligt.

För övrigt har jag fått flera trevliga besök i dag och många cykelvänner har hört av sig om att de kan komma förbi sjukhuset när de senare kommer ned till ön för att cykla. Känns riktigt bra med sådan omtanke och att ni är många som bryr er. Det värmer också med alla kommentarer på bloggen och alla andra medier när jag sitter här i min ensamhet.

Ett av besöken i dag gjordes av Lennart From som många av er säkert stött på om ni läser kring cykling på facebook. Han bor här 6 månader per år. Jag är inte alls avundsjuk.....

Vi fick ett trevligt samtal och han bjöd på en semla som verkligen smakade toppen. Tack!

Efter de besök som varit idag och den långa tiden utan mat och dryck blev det åter klart att formen inte är så bra. Här på eftermiddagen och kvällen har jag varit helt färdig och mest halvsovit.

Vi får nu se om det blir tredje gången gillt på operationsfronten.

Ja, just. Kan nämna att det allmänna måendet är bättre. Nu har jag inte ont all tid på dygnet som det var första 10 dagarna. Nu finns det tillfällen då det inte gör ont, och smärtans omfång är också mindre. Lite lättare med tillvaron då.

Dock inte lättare med kontakterna hem till Katten och Melvin. Jag saknar de så mycket och märker hur de inte alls mår bra av att jag är kvar här och är i det skick jag är.

Katten och Melvin sista kvällen på hotellbalkongen innan de åkte hem. Ett hotellrum jag bara han tillbringa en natt på innan det blev hotellsjukhuset istället.

Men det finns inga andra val än att kämpa på. Så vi fortsätter med det då.

Jättekraschen - Ett litet livstecken och nu är jag ensam kvar på ön

Jag vill börja med att tacka för alla tillrop, peppningar, kryapådighälsningar och att ni bryr er.

Jag är verkligen glad och tacksam för detta, men mitt mående har inte gjort det möjligt att svara på så extremt många hälsningar och frågor som jag fått via olika medier. Överväldigande.

Då jag inte skulle orka svara er alla, har jag inte svarat någon. Men det beror alltså inte på att jag inte bryr mig. Jag har inte haft kraften och dessutom händer och armar som inte varit lämpade för skrivande.

Jag har sedan min allvarliga olycka haft fullt upp att fokusera på mig själv och den situation jag är i.

Efter den rejäla kraschen vår första dag på Gran Canaria har alltså inget längre varit sig likt. 

Nej, jag vet inte riktigt hur kraschen gick till. Det jag vet är att det inte var något särskilt. Jag körde inte extra fort, vägen var inte extra klurig och det var inte heller något annat som störde. Jag hade nästan tränat klart och börjat tänka på vad vi skulle göra resten av dagen. Så utan att jag vet varför, men troligen var det något på vägen så fick jag ett kast. Hade det inte varit för ett stort vägräcke hade jag nog rett ut det hela, men jag fastnade i slutet av räcket och i drygt 50 km/h tog det tvärstopp. Jag flög flera meter och landade direkt på ryggen. 

Jag insåg snabbt att jag klarat huvudet, men kände det var illa med ryggen. Provade att röra fötter och händer vilket gick bra. Inte förlamad i alla fall. Försökte då resa mig upp vilket gick sämre. Lyckades dock ringa SOS och sedan Katten.

Efter att varit själv ett bra tag fick jag sällskap av förstående holländare. Med väntan och transport tog det ca 1,5 timmar innan jag var på sjukhuset. Bra mådde jag inte.

Därefter blev jag kvar länge på intensiven. Främst för att min lunga var kollapsad och det är ju som viktigt att kunna andas. Sedan var det ingen hit med 9 brott och 4 sprickor på revbenet, ett nyckelben som var av och ett skulderblad som spruckit på mitten. Allt på högersidan. Ben, huvud och vänstersidan klarade sig i stort sett oskadda om vi bortser från sår som jag fick lite varstans på kroppen.

Många dagar utan att jag kunde röra mig alls. Fem centimeters förflyttning i en säng var som ett maraton eller kanske mer som att sova på glödande kol.

Av någon anledning är bilderna spegelvända, men skadorna är främst på höger sida.

Ett flertal dagar hade jag ett dränage in i lungan som de kom åt genom att göra ett hål i bröstkorgen och föra in en tjock slang mellan revbenen. Ingen lek och inte heller att ha den på sig. Att ta bort den var också en upplevelse. Men nu är jag nästan som hockeyspelarna. De drog nämligen ut den tjocka slangen och sydde sedan bara lite snabbt ihop allt med lite tråd. 

Så till slut kom jag då till en vanlig avdelning och här ska kroppen bli starkare och då menar jag inte musklerna som förtvinar för varje dag. Jag tränar mig också på att gå igen och gör övningar för att läka lungan. Nu kan jag gå i kanske 50 meter om jag får vila sedan. För tre dagar sedan kunde jag inte alls ta mig ur sängen. Ja, det kan jag faktiskt inte ännu om jag ligger platt, så det undviker jag.

Fortfarande väldigt mycket smärtstillande för att jag ska kunna finnas till. Sitter och sover dag som natt. Tidigare satt jag, men sov i stort sett inte alls. Men så slut och med sådan smärta att jag ändå inte gjort något alls. Har inte ens klarat att se på tv eller liknande.

Jag har i dag också fått veta att det nog blir operation av axeln inom kort. Beslut i morgon. Armen/axeln är nämligen som det kallas - flytande. Armen sitter nämligen inte fast någonstans på kroppen med hjälp av ben. Det enda som gör att armen är kvar är muskler, senor mm. Kanske inte jätteunderligt att armen smärtar vid minsta förflyttning. Jag kan också konstatera att 13 revbensbrott med bonus av nyckelben och skulderblad inte går att jämföra på denna världen med ett vanligt revbensbrott som i sig är mycket smärtsamt.

Jag har tidigare brutit två revben. Om vi skulle säga att inte ont är en nolla så är två brutna revben en femma. Då är det jag varit med om dessa första 9 dagar ungefär värt 100. 

Litet hopp nu vad gäller allmänna måendet i alla fall. Idag orkade jag för första gången se ett avsnitt av en serie jag följer som var nedladdad i min telefon. Jag klarade också för första gången att duscha själv sittandes på en stol. Nej det blev ingen toppendusch, men ändå.

Idag åker Katten och Melvin hem tillsammans med övriga släkten. Så nu blir jag ensam kvar här på ön. Det känns förstås tungt. Precis som hela grejen känns. Känslorna pendlar verkligen mellan minuter och dagar. Vi skulle ju ha denna resa för att ladda familjens batterier utifrån allt som varit där främst sonen och Katten mått och mår dåligt. Vi skulle också få en fantastisk semester med mor och far, och mina bröder med familjer. Av det blev det inget. Barnen i de andra familjerna har haft det bra och till största del även mina bröder och fruar. För mina föräldrar har det varit mindre bra och för Katten blev semestern helt förstörd. Inte är det psykiska måendet bättre efter detta. Så tråkigt. Alla har gjort ett bra jobb för att Melvin ska ha det bra under semestern, men det märks att han mår dåligt och det lär bli sämre nu när de kommer hem och jag är kvar här. Så tråkigt också att det med all säkerhet var vår sista resa där den konstellation som åkte nu åker gemensamt utomlands.

För egen del är jag förstås inte heller på topphumör och förstår att jag även om det inte blir komplikationer har många månader framför mig som kommer att bli tuffa. Jag är förstås medveten om att det kunde gått ännu sämre, och är glad för att det troligen inte blir några bestående men, men det gör inte läget bättre i detta läge.

När jag får åka hem? Osäkert. Först ska lungan vara tillräckligt bra för att de ska våga söva mig och operera högersidan. Sedan ska jag återhämta mig tillräckligt från den operation och dessutom ska lungan varit bra tillräckligt länge för att klara en flygning vilket är belastande på skadade lungor.

Förhoppningsvis tar det inte lika länge till nästa rapport då jag hoppas att måendet långsamt ska bli bättre.

Gran Canaria - Nu är benen trötta

Sista dagen på Gran Canaria för denna gång. En förmiddag med lite handling, packning och annat innan det var dags för lunch på köpcentret Yumbo.

Efter lunch var det så dags för den sista cykelrundan. Som vanligt mindre bra väder och storm. Men trots allt är det klart bättre än i Sverige. Ingen sol, och storm, men hyfsat varmt i luften har gjort att det oftast gått att köra i kortärmat. Men då har jag självklart inte varit uppe i bergen där vädret varit allt annat än bra.

Denna resa har varit en familjeresa och sedan har all cykling varit väldigt kvalitetsfokuserad. Inte som när jag brukar åka hit, då det mest handlar om att få mängd. Nu har jag istället kört mängdblock i Sverige just innan resan och nu mer intensiv cykling.

Kameran har havererat, så vi tar en bild från förra resan istället. Då var det dessutom finare väder och jag var på många besök i bergen. Nu bra cykling, men inga långa turer i bergen.

Efter att första dagen haft haveri och nästan kraschat så har det blivit 4 dagar med mycket intervaller på för mig hög effekt. Tanken var att jag skulle vara ganska seg sista och femte dagen, och det lyckades fint.

Tanken var att köra naturliga intervaller efter kusten. Totalt ca 40 km eller ca 80 minuter med tryck uppför och lugnt utför. Från att tidigare i veckan känt mig mycket stark och kunnat trycka länge innan benen sa ifrån var det denna sista dag segare. Producerade mycket fin mjölksyra, och alldeles för tidigt i jämförelse med tidigare i veckan.

Jag körde dock enligt plan och när jag bara hade ca 25 km lugn cykling på slutet kvar så kändes det att denna vecka tagit en hel del trots endast lika mycket träning som om jag varit hemma i Sverige. Men jag har alltså kört hårdare än vanligt.

Sista dagen blev det 70 km på 140 minuter och totalt för de fem träningsdagarna drygt 12 timmar. Ja, sedan en haveritimme utöver det den första dagen.

På fem dagar och 12 timmar blev det 800 i TSS vilket får sägas vara mycket för den träningsmängden. Totalt ca 4 timmar tröskelträning eller hårdare.

Efter träningen blev det en sista gemensam middag på Spisestua och sedan spelade alla barn och Kent golf, medan vi andra tittade på. Barnen imponerade genom att orka alla 18 banor vilket tog över 2 timmar.

Nu börjar en vecka med karneval, men vi ska alltså hem och missar detta. Vi hann dock se lite grann av öppningen. Lär bli rejält hålligång här framöver.

Sedan tillbaka för att packa det sista och snabbt i säng.

Väckning 04.00 för transfer till flyget. Som vanligt när det är beställt transfer så blev det en herrans diskussion kring min cykel och att chauffören inte ville ta med den. Till slut efter en hel del dividerande kom både cykeln och vi med på transfern.

Nu sitter vi och väntar på flygplatsen och har hunnit med lite kaffe. Om allt går som det är tänkt åker vi 07.30 härifrån och landar i Umeå 14.45.

Från det vi kallat för dåligt väder. Vilket inneburit ca 20 grader, molnigt och stormigt. Ja, sedan lite regn i bland. Till snö, is och så sent som för några dagar sedan nästan -30. Vädermässigt hade jag gärna stannat kvar, men självklart finns det annat som lockar i Sverige.

Detta blev dessutom en bonusresa utifrån födelsedag i släkten, så det kvarstår en "riktig" cykelresa till Mallorca med klubben. Bara några veckor dit. Så jag får klara kylan ett tag och se fram lite bättre väder även om Mallorca inte alltid har toppenväder andra delen av mars.

Nu hoppas jag att 6 timmar på flyget blir ok. Vi hörs.