NM Silver i tempo är som ett guld efter året som varit! - RR

Så var då dagen här. Efter ca 40 dagar på sjukhus fick jag så komma hem i mitten av februari 2019, och hade en väldigt lång rehab framför mig.

Många skulle säga att det var dumdristigt, och därför höll jag målen för mig själv, som jag satte upp den första dagen jag kunde sätta mig på trainern. Jag klarade då bara att cykla i 30 minuter och med i stort sett inget motstånd i pedalerna. Men där och då började vägen tillbaka.

Mitt första mål var att kunna följa med cykelklubben till Mallorca i början av april. Det gick, men var tufft på många sätt. Det blev ändå en fantastisk vecka som sporrade, även om kroppen förstås kändes av och jag inte kunde cykla på det sätt jag brukar.

Mitt andra mål var att komma till start på Sverigecupens tredje tävlingshelg i Västerås. Även här var det på målsnöret att det gick, men jag kunde delta i tempot. Det var fruktansvärt tufft, och jag låg långt efter min forna kapacitet. Men placeringen blev bra och jag var på något sätt tillbaka. Att bara våga tävla igen var ett stort steg. Jag valde dock att skippa linjeloppet dagen efter.

Mitt tredje mål var att delta också i linjelopp och det genomförde jag veckan efter på Sverigecupen i Gottne. Kraften fanns inte där, men jag hängde i alla fall med till spurten och det var en seger i sig.

Mitt fjärde mer långsiktiga mål var att delta i NM denna helg. Fram till i juni kändes det mycket avlägset, men det har kommit allt närmare. Trots att min kropp fortfarande inte fungerar för så många saker i vardagen har det gått ganska bra att cykla. Framför allt har cyklingen hjälpt mig tillbaka till vardagen och att stärka kroppen för annat.

Trött gubbe just före mål.

Jag brukar vara bra på att formtoppa till mästerskap och kände att jag var det även denna gång. Allt höll dock på gå om intet när jag förra onsdagen halkade på några klippor vid ett bad och föll på min skadade sida. Därefter har tillvaron varit tuff och jag har haft ont dygnet runt. Inte så att jag åter brutit något, men senor, muskler etc har blivit påverkat och en inflammation uppstod.

Så sedan förra onsdagen har jag inte kunnat träna som jag velat och inte alls på tempohojen.

Nu innan tävlingarna har jag dock rullat banan och jag insåg att det skulle bli tufft med den skarpa vinden då jag inte har några muskler i höger arm och nu dessutom extra ont.

Men efter att Katten tejpat axeln med kinesiotejp kändes det i alla fall bättre och jag såg en möjlighet att starta.

Inmätning av cykel och streching av rygg

Så i dag var det då dags. Ruskigt nervöst faktiskt, på många sätt och vis. Kände mig rejält osäker på mig själv och min kropp.

Mycket procedurer som görs just innan start. Lite roligt att se från sidan på Kattens bildsekvenser faktiskt. Från vänster: Norske mästaren, Fredrik Nylén, Patrik Boström och Tomas Åström

När jag så rullade iväg insåg jag ganska så snart att kroppen samarbetade klart sämre än bara för 14 dagar sedan då jag var riktigt stark på tempohojen.

Som siste startande ger jag mig iväg.

Det var så tungt att jag efter ca 5 km funderade på att ge upp. Jag nötte dock på trots lägre effekt och hastighet än vanligt och en kantvind som inte var bra för mig då jag inte kunde hålla emot ordentligt med överkroppen när vinden tryckte mot hjulen.

 Jag insåg att jag inte skulle få några riktmärken för hur det gick då Patrik Boström som startade före mig var favorit för dagen och har en ruggig form just nu. Fredrik Nylén som startade två minuter före är också riktigt stark.

Själv startade jag sist då jag rankats högst utifrån min placering på fjolårets NM i Norge.

Totalt ca 300 höjdmeter på banan och samma sak hände flera gånger. Jag tryckte bra uppför och oftast upp på krönet, men när jag skulle trycka det sista var jag istället tvungen att släppa av och rulla då jag hade för hög puls och stumma ben. En hel del tid rann iväg och jag blev passiv i tanken.

Jag är dock inte den som ger upp i första taget, så jag fortsatte att göra det jag kunde även om jag insåg att det gick långsammare än vad jag hoppats på.

För dagen var det dessutom extra långt. 35 km i starka vindar och 300 höjdmeter var i mesta laget för mig då jag aldrig ens cyklat så långt i tempoställning sedan min skada.

Oj vad jag fick övertala mig själv. Hög puls, sega ben, dåligt självförtroende och allmänt tufft.

Så med fem km kvar ser jag en annan cyklist i fjärran och tror det är Fredrik Nylén som startat två minuter tidigare. Då är nog loppet hyfsat okej ändå, hinner jag tänka. Jag släpper av lite och känner mig lite nöjdare.

Men när jag så är ikapp honom ser jag att det inte är Fredrik utan Erik Lindered som startat fyra minuter före mig. Ja, då återkom osäkerheten och jag försökte öka. Det gick sådär.

Med två km kvar svänger jag in på vägen som leder fram till mål. Jag orkar inte hålla den fart jag borde, men jag gör vad jag kan.

Med några hundra meter kvar trycker jag det sista jag har.

I mål, och för dagen hade jag inte kunnat göra mer. En snittfart på ca 44,5 km/h är ca 1 km/h sämre än vad jag trodde mig kunna göra på den här banan, på en riktigt bra dag. Det kändes ganska snabbt som att detta blir en 4-5 placering. Med andra ord missnöjd då jag oavsett förutsättningar alltid hoppas på pallen.

Jag snackar lite med olika cyklister innan jag rullar tillbaka och sonen säger glatt att jag blev tvåa! Katten visar resultaten och vi är alla tre så glada. Helt otroligt egentligen. Ju mer jag tänker på det, ju mer känslosam blir jag.

Ja, jag hade inte riktigt dagen och hade jag haft min bästa dag hade jag nog kört klart snabbare. Men Patrik Boström som vann, var extremt snabb och jag hade inte rått på honom även om jag haft min allra bästa dag.

Fredrik Nylén, Patrik Boström och jag just efter målgång.

Svenskt även på tredje plats för Erik Egelstig, på fjärde plats Fredrik Nylén och femma Anders Karlsson. Med andra ord en riktigt stark insats.

Bäste ickesvensk blir den norske mästaren som fick nöja sig med en sjätte plats. Bra svenskdag alltså.

Lite snack efteråt

Då det gått bra brukar Katten ta en afterracebild

Efter att ha njutit under eftermiddagen var det så bankett på kvällen med prisutdelning. Rejält kallt där vi satt ute och åt, men medaljen värmde. Eller snarare medaljerna. Till i år har en ny organisation bildats som innefattar även de baltiska länderna och Island. De hade nu tagit fram medaljer till NM. Samtidigt hade den tidigare organisationen gjort detsamma. Med andra ord fick vi två medaljer för ett lopp.....

Nu är det bara att ladda om. I morgon bitti 08,50 startar linjeloppet här på NM. 128 km senare får vi hoppas att jag fått köra mig trött, är nöjd med min insats och sluppit incidenter.

Därefter är planen att få fortsätta njuta av dagens silver.

Väskan är packad

Då var allt packat. Vi har båda fått in all vår packning i var sin cykelväska och behöver inte ta med något särskilt bagage.

Det är också premiär för min nya cykelväska, och jag hoppas den lever upp till sitt positiva rykte. 

Det vore ju ett antiklimax att aldrig ha fått några skador på cykeln när jag använt cykelkartong, och så skulle något ske nu. Nej, jag tror nog det ska bli bra. Framför allt är den bra mycket enklare att förflytta än en otymplig kartong.

I morgon kväll åker vi till Arlanda och efter övernattning där, landar på Mallis torsdag mitt på dagen. 

Vädret ser ut att bli sådär, men det går ju inte att få kanonväder varje år. Jag är helt klart bortskämd från tidigare resor.

De första fem dagarna är det jag och Katten som har sällskap. Den ursprungliga planen var att cykla hela dagarna, men vår fysiska status kommer nog att ändra planerna. Vi satsar på att få mysigt ändå.

Om exakt en vecka från idag kommer cykelklubben, och jag hoppas verkligen att Mallisliften senast då läkt min kropp så jag kan cykla med övriga. Även om formen då inte är vad den borde. 

Jag har för övrigt inte haft så många dagar i streck utan riktig träning sedan jag började idrotta vid 6 års ålder. Räknar i dag in dag 38 i rad med haveri. Katten har inte haft så långt träningsuppehåll sedan vi träffades för 20 år sedan. Med andra ord två rekord i ett.

I kväll sa vi dock att nu skiter vi i sjukdom och tänker vara friska. För att öka chanserna gick Katten i säng före nio.

Jag hoppas återkomma med mycket spännande från resan. Vi får se hur det blir. 

Ett frirum och ett glädjerum som hjälper mig i livet, eller Gran Canaria en sammanfattning

Ja då var jag hemma igen i mitt kära Vännäs och med min fantastiska familj. Det har varit en väldigt bra cykelresa till Gran Canaria, men det är också mycket skönt att komma hem.

Jag har under de senaste fem åren åkt på många cykelresor, med sambon, med bror, med cykelklubben och själv (har då hittat cyklister på plats att cykla med). Alla olika typer av resor har sin tjusning.

Den här gången var det annorlunda på många sätt och lika på andra sätt. Jag brukar alltid ha planerat mina cykelresor nästan upp till ett år innan och resorna brukar ske under våren. Denna resa planerades med kort varsel och som ett led i mitt sorgearbete efter vår fantastiska lilla Tova som inte längre finns med oss i familjen.

Jag är full av sorg och mitt i all cykling, fin natur och trevligt sällskap så kom känslorna över mig. Det skedde inte så ofta under resan, men lite då och då. Det kunde vara när jag satt och åt frukost, cyklade för mig själv, läste något på nätet eller bara påmindes om Tova och familjen. Ibland kommer det också bara över mig och jag känner hur bröstet blir tungt, kroppen svag och en känsla av explosion fyller kroppen.Det gäller att ta sig igenom känslan, det är det enda man kan göra.

Sedan Tova dog har också en känsla av att jag aldrig kan ta något eller någon för given tilltagit. Du vet aldrig när något tar slut eller hur framtiden ser ut. Ja, de känslorna och tankarna kommer ofta och skapar oro, men också en vilja att göra saker nu, att ta chansen - du vet ju inte om det finns sedan.

Allt ovanstående fyllde mig under resan, mer än när jag varit hemma då jag under resan haft fler tillfällen då jag låtit det komma fram. Samtidigt har jag det alltid med mig, oavsett var jag är.

Själva cyklingen var dock nästan som vanligt, nästan hela tiden. Cyklingen är ett frirum, ett glädjerum och något som hjälper mig i livet. Frihetskänslan som finns på cykeln är svår att förklara – den bara finns där. Sedan kanske inte riktigt samma lycka fanns som vid tidigare cykelresor, men det var skoj.

Det blev också perfekt att få vissa cykeldagar själv där jag kunde blanda fokus på cyklingen och fokus på mina tankar. Det var också perfekt att få andra dagar med cykelvänner.  

Att umgås med andra gör att man får annat att tänka på en stund. När vi dessutom var ute på de tuffaste strapatserna med extremt många höjdmeter, ja då är du bara här och nu och det känns bra även om benen i bland brinner...

Peter tyckte att det var överdrivet kuperat, inte alls som kring Umeå

Första cykeldagen strålade jag samman med Peter Sånevall, en kille från Umeå som ska köra Vätternrundan i samma Team Sportia Sub 8 grupp som jag. Det var första gången jag träffade honom, och vi fick en bra tur efter kusten och pratade om både det ena och det andra. För övrigt köpte han sin cykel av FreeMotion samma dag, så det blev premiär på ny cykel. Inte illa

Från toppen - Pico de las Nieves

Dag två bestämde jag mig för att själv ta toppen på 1947 möh till Pico de las Nieves. Det blev en ganska lång dag med 2500 meter klättring. Till skillnad från 2013 då jag och bror var upp på toppen var det hyfsat okej väder och en bra utsikt uppe på toppen, så det blev en helt annan bättre upplevelse.

 Därefter följde ett antal cykeldagar då jag främst cyklade med Andreas Norberg och Henrik Blom som är från Luleå och tävlar för Team Norrbotten.

Inte heller dessa grabbar kände jag sedan tidigare utan jag hade blivit tipsad av Mazze om att de var på ön. Henrik hade jag i och för sig träffat helt kort på toppen av Sa Calobra i april 2013, men då kan man nog inte säga att man känner någon!?

Tillsammans med Andreas och Henrik var vi ute på flera trevliga och mycket givande cykeldagar. Framför allt blev det en av dagarna en riktigt rejäl tur på över femton mil och ca 3500 höjdmeter. Så många höjdmeter har jag aldrig tidigare klättrat på en och samma dag.

Jag är för övrigt riktigt tacksam att grabbarna ville umgås med mig under så många dagar. Att sedan vara själv med mina tankar på kvällarna var också helt rätt i det läge jag är.

Under dessa nio cykeldagar har jag bland annat hunnit med att klättra upp för Tauropass, Soria, Fataga, Ayacata, Monte Leon och Pico de las Nieves. Dessutom klättrade vi efter kusten bortanför Mogan och sedan inåt landet ända upp till Tejeda.

Egentligen var det bara klättringen upp till Santa Lucia som för min del inte blev av i år. Den åkte vi utför, men alltså inte uppför. I övrigt han jag med det mesta, även om jag hittat några fler vägar jag vill prova nästa gång jag är på plats.

Totalt blev det under denna resa 38 timmars effektiv cykling, Jag avverkade 91 mil och klättrade 16000 höjdmeter. Allt skedde under 9 cykeldagar med en vilodag i mitten.

Denna bild visar en stigning från västkusten upp mot Artenara. Riktigt brant och extremt korta serpentiner. Det är som ni ser tre serpentiner som inryms för att klättra denna första del och varje serpa är kanske 50 meter. Överlag en spektakulär väg som jag rekommenderar.

Snittfarten blir alltså inte så hög på GC, men det är svårt att hamna på ett snitt som överstiger 25 km/h om man ska cykla många dagar i rad, under många timmar och klättra väldigt många höjdmeter

Det blev alltså i snitt drygt 4 timmars cykling per dag, drygt 10 mil och ca 1800 höjdmeter.

 Jag roade mig lite med att se hur många mil jag behövde cykla hemma i Sverige i somras för att klättra lika många höjdmeter som jag nu gjorde på 91 mil, 38 timmar och 9 dagar. Det visade sig att jag i somras behövde cykla 300 mil och nästan 85 timmar för att nå upp till de 16000 höjdmeter som jag gjort under resan..

Nu är jag alltså hemma och resan har varit trevlig, givande och en bra grund för fortsatt träning. Nu hoppas jag kunna bygga vidare på detta.

I sanddyner, på stranden och vid poolen vistas nog de flesta som bor i Playa del Ingles. Jag vandrade en hel del i sanden, men främst upptäckte jag övriga ön. För den som varit på ön under många år men endast vis kusten skulle upptäcka en helt ny ö om man vände inåt landet.

I helgen har vi umgåtts och bara varit. Jag och Katten tog en promenad till Tova och jag slogs av att det är 30 grader kallare här än på ön. Inom kort skiljer det nog ca 50 grader…..

Vi tände ljusen på graven och gick hem.

Gran Canaria - Soria, San Bartolome, Fataga, Monte Leon

Igår hade jag inte bestämt mig, men det lutade åt vilodag i dag. Så hörde grabbarna jag cyklade med häromdagen av sig. De undrade om jag ville ut på en långtur i dag.

Efter lite moget övervägande tackade jag ja. Man måste ju vara lite flexibel, och vem kan tacka nej till Team Norrbotten!?

Samma färger, inte likadan dress. Doc klikadana hjälmar.

Rundan vi skulle trampa kallas för Presa de las ninâs av Free-Motion, och är en ganska rejäl prövning. Free-motion anordnar själva denna tur och skriver att man måste vara expert för att följa med. 

Dagens gemensamma runda

Jag är ingen expert men har kört rundan tidigare, så det borde nog gå även denna gång.

Efter en natt med kompressionstights och kompressionsstrumpor var benen som nya!? Då det blivit mycket cykling på få dagar valde jag att tejpa min känsliga vad innan jag rullade till hotellet där Andreas och Henrik bor.

Vi trampade iväg mot backen upp mot Soria. Det innebär först någon mils cykling efter kusten mot Puerto Rico. Sedan svänger man inåt landet och får då en slakmota på ca 15 km innan man når själva backen. Väl på plats stannade vi. Jag (och bror) har nämligen en tradition att fota längst ned i backen, så också i år.

Efter lite foton var det då dags för klättring. Vi skulle nu ta oss från 200 meters höjd till 1300 meters höjd med endast några avbrott, och då är man framme i Ayagaur. Upp till Soria var det fem km och sedan brantar det på i fyra kilometer till innan det planar ut en stund vid ca 900 möh. Under dessa nio kilometrarna var det 8% snittlutning, så det var till att bita i. Det var dock kvar 400 m klättring, men då med mycket varierande procent.

Snabba och starka grabbar

I Soria tog vi dock en paus då vi fyllde på vatten och tog en glass. 

Jag skulle kunna skriva att jag kört slut på grabbarna redan i Soria, men sanningen är en annan. Vädret var fint, och dessutom är bilden arrangerad....

Sedan vidare upp mot Ayacata där vi nådde dagens högsta topp innan det vände utför. 

En snygg cykel hittar alltid sin plats.

I San Bartolomé tog vi en kaffe innan vi svischade förbi Fataga och sedan hade dagens två sista knäppor på ca 1,5 km vardera och med en snittlutning på 5,5 respektive 7%. Kvar innan vi rullade tillbaka till Playa del ingles.

En liten fotopaus.

Totalt blev det 1950 höjdmetrar och ca 4 timmars trevlig cykling. Jag är faktiskt förvånad att det kändes så bra i stigningarna och jag hade inte några kriser alls och kände mig stark under hela dagen.

Då jag troligen tar vilodag i morgon och då samtidigt kroppen kändes så pass bra rullade jag ut från hotellet igen efter ca 10 minuters paus med påfyllning av vatten mm.

Jag körde nu själv Monté Leonrundan (eller allt utom sluttampen). 

Runda två för dagen.

Först trampar man till Maspalomas och tar där höger mot Aqualand mm. Det är då slakmota i ca 10 km och under denna tar man 200 höjdmeter innan man når byn Ayagaures. Där väntar ytterligare nästan 300 höjdmeter på ca 4 km. 

Uppför dagens sista backe.

Därefter serpentiner ned på andra sidan av berget. Efter lite övrigt snirklande landade jag tillbaka på hotellet efter ytterligare ca 90 minuter och med 550 nya höjdmeter..

Jag kan nu lägga ytterligare en bra dag till handlingarna. Otroligt fina vägar, många trevliga serpentiner att klättra uppför, roligt att ha sällskap och snacka om både det ena och det andra och som alla tidigare dagar – kanonväder.

Det blev ingen riktig lunch i dag och middag först 19.30. Jag började då bli aningen kolhydrattom, men middagen var återigen riktigt bra, så snart var kroppen återställd. För att belöna mig för att jag var duktig i dag kastade jag dock nyss i mig en hel påse chips. Helt onödigt – men gott.

På med kompressionstightsen och kompressionsstrumporna och sedan får vi se hur morgondagen ser ut.

Gran Canaria - El doctoral, Ingenio, Agümes

Efter tre cykeldagar med totalt nästan 6000 höjdmeter var det i dag läge att söka lite vägar utan så många backar. Ja, just det – sådana finns det i stort sett inte på Gran Canaria.

Ja, jag gjorde hur som helst mitt bästa och tog den enda vägen som är ganska så platt. Det innebar kustvägen mot öster. Det är faktiskt också den enda riktigt fula och ganska tråkiga vägen, åtminstone åt ena hållet. Ja, ful är den åt båda hållen, men lite rolig när man kan köra fort.

 Det blåser nästan alltid rejält emot när man åker öster från Playa del Ingles, och det gjorde det även i dag. Vill du cykla någonstans och känna dig dålig så är det ofta på denna raka väg med konstant slakmota under flera mil, som målet nås.

Efter kustvägen ser det ut sådär. Dessutom har väldigt mycket blåst omkull/och/eller blåst sönder

I dag var det riktig storm. Jag hade bestämt mig för att inte gå över 70% av maxpuls i dag, för att få en lite lugnare dag, och då fick man inte cykla fort kan jag lova. Lilla drevet fram i stort sett konstant!

Jag bestämde mig för att tänka att det var uppför, att jag inte hade bråttom och att man inte måste ta i järnet på alla pass. Den mental träningen fungerade i alla fall hyfsat.

Efter denna fula väg körde jag förbi en camping. Jag som gillar camping hade nog inte varit av samma uppfattning om jag campat här. Såg väldigt tveksam ut. En stjärna kanske.

Ja, så kan en camping se ut.

I vanliga fall när man kör efter östkusten brukar vi svänga upp i bergen vid El Doctoral, och vidare upp till Santa Lucia, men inte idag. I dag gnetade jag vidare efter kusten ända bort till Carrizal, där vägen efter kusten helt plötsligt vände inåt landet mot Ingenio. Jag hade att vända, eller helt enkelt ta tjuren vid hornen och trampa inåt dvs uppåt.

Idag var det inte de fina vägarna jag trafikerade.

Jag bestämde mig för att cykla till Ingenio och därefter vända tillbaka till hotellet. Jag skulle ju hålla nere insatsen och antalet höjdmeter.  Det visade sig vara en hyfsad backe, åtminstone om det varit i Sverige.  Den var 200 höjdmeter och en snittlutning på 6%. Men jag tog det lugnt, så det var inte särskilt krävande.

Från Igenio styrde jag kosan mot Agüimes. Nu var det utför och kantvind - tänk storm. Det var inte lönt att trampa, utan jag fick luta cykeln mot vinden och jag gissar att det var ungefär som när man är ute och seglar. Ett misstag i detta läge, ja då är man verkligen ute och seglar.

Om du tittar uppe i palmerna förstår du vad jag menar med vind!

Till slut framme i Agümies, en fin liten ort. Helt plötsligt är vägen avspärrad. Det är en gigantisk marknad som stängt av min väg. Det blev till att sicksacka på trottoarer och annat, men det går ju också.

En marknad, större.

Väl ute på kustvägen bestämde jag mig för att se hur fort jag kunde köra den mil som väntade, utan att ha någon större ansträngning. Första fem kilometrarna var det i snitt 1,6% lutning utför och de andra fem kilometrarna i snitt 1,5 km uppför. Snittfarten på milen blev 50.9 km/h och med en intensitet på 74% av maxpuls. Ja, ni förstår att det blåste en del.

Det gick i ett nafs och så var jag framme vid hotellet. Jag hade planerat tre timmar, men nu blev det bara en bit över 2 timmar och 40 minuter. Medvinden spelade ett spratt. 

På denna platta runda blev det ändå en bit över 700 höjdmeter. Mycket för att vara platt. Jag borde också få pris. Jag höll mig till planen och snittpulsen blev bara 68% av max. En minut råkade hamna i pulszon fyra, men resten låg inom pulszon 2 och 3. Nöjd med att jag tog det så lugnt som beräknat.

Även i dag var det kanonväder och jag tog min dagliga promenad på 2 timmar i solskenet och värmen på 27 grader. Eller kanonväder, det blåste ju storm. Efter promenaden såg det ut som jag badat i sand, och det gick i stort sett inte ens att duscha bort. Men till slut så.

Kanske inte syns så bra, men det är sand precis överallt.

Det blev som sagt lugnt i dag, men benen börjar bli lite trötta. Nu är frågan, vilodag i morgon eller i övermorgon. Ska fundera en stund.

Gran Canaria - Mogan, Tauropas, Soria

För tredje dagen i rad steg jag upp 07.40, det är nästan som att gå till jobbet…

När jag väl satt och åt frukost slog jag på telefonen och såg då att jag fått ett meddelande från Andreas, som är en av Team Norrbottens duktiga cyklister. Mazzee hade tidigare tipsat mig om att de var på ön och jag hade också efter detta varit i kontakt med dem, men inte beslutat något kring eventuell cykling tillsammans.

Nu stod det i mailet att de planerade att åka ut vid lunch och att jag kunde hänga på. Jag tackade ja, och det blev till att planera om dagen. Ursprungligen hade jag tänkt cykla i väg vid nio och då bara rulla några timmar i makligt tempo och utan särskilt många höjdmeter.

Nu skulle cyklingen bli senare på dagen och troligen inte lika mycket lugnt rull. Jag hade dock fortfarande ingen aning vad vi skulle cykla, men det brukar bli bra hursom. De skulle i alla fall SMS:a när de var redo att åka.

Det nya uppläget gjorde att jag fick några lugna timmar med allmänt slappande och lite bokläsning. Då jag inte visste en exakt tid när vi skulle åka gick jag ned och åt en frukost till vid tio för att ha något i magen om det inte skulle bli någon lunch innan avgång.

En stund före lunch hörde de av sig och jag gjorde mig klar. Lunch fick det bli en annan dag. Vi mötte upp vid Free-Motion där de föreslog att vi skulle cykla till Mogan och sedan upp i bergen, via bland annat San Bartolomé och tillbaka via Fataga innan vi åter skulle vara i Playa del ingles.

Jag sa att det blir en bra tur, samtidigt som jag insåg att jag inte hade med energi för en så lång tur och kom också på att jag av någon anledning glömt vindvästen som brukar behövas när man kommer upp en bit i bergen, och framför allt när man svischar utför.

Andreas vid uppfarten mot Soria där vi senare kom ned, med enligt honom sin favoritbil i bakgrunden. För övrigt var det fyra motorcykelpoliser som omringat bilen....

Andreas, jag och Henrik som också är en vass Team Norrbottencyklist som jag och bror för övrigt tidigare träffat en gång – på toppen av Sa Calobra, rullade i väg. Vi tog kustvägen mot Puerto de Mogan och passerade bland annat Puerto Rico.

När vi cyklat några mil började Andreas känna av sitt ena knä vilket han också känt av någon tidigare dag. Det gick bra att cykla uppför, men utför och på slättan så smärtade det. Utifrån hans smärta tog vi ett antal pauser innan vi stannade vid vägskälet där man kör vänster mot Puerto de Mogan eller höger mot Mogan. Vi köpte lite vatten etc och resonerade också om hur vi skulle göra kring cyklingen och Andreas knä.

Vi bestämde oss för att cykla till Mogan och där bestämma oss för om vi skulle vända eller trots allt trampa upp i bergen. Väl framme vid bergets fot kände Andreas att han var tvungen att vända medan Henrik då tänkte att vi två skulle fortsätta. Efter lite funderingar vill ändå Andreas hänga på.

Fin utsikt när man kommit en bit upp i bergen

Riktigt slingrade uppfart i dag

Andreas sa dock att han skulle ta det lugnt uppför,  och tur var nog det.  Jag tyckte det blev ett lämpligt tempo och en annan dag kanske jag blivit avhängd och sedan fått cykla själv!? Hur som blev det ett bra tempo för mig, och nog kändes det en del att låren klättrat 4200 höjdmeter på två dagar.  Vi låg på i ett hyfsat tempo och till och från pratade vi om det ena och det andra.  Vid ca 800 möh nådde vi ett vägskäl.

Efter att ha fotat uppfarten blev det också en Selfie vid fotopausen.

Utifrån att det nog skulle vara bra för Andreas knä och att det började bli ganska sent bestämde vi oss för att ta höger och därmed få en kortare sträcka med klart färre höjdmeter än vad vi först planerat. Vi trampade då den första och enda riktigt dåliga asfalten som denna genväg till Soria innebär.

Henrik på väg mot toppen.

Väl i Soria bestämde vi oss för en kaffe innan vi skulle vända  tillbaka till hotellen.

I samband med att vi nådde Soria tittade jag in i affären som finns där och där samma tant alla år suttit på samma ställe och tagit betalt. Hon brukar aldrig flytta sig därifrån. När hon för första gången på kanske 10 gången jag besökt affären, inte var där, fruktar jag det värsta. Bror hade sagt att jag skulle hälsa till vår ”kompis” – nu gick inte det. Kanske måste förbi en annan dag under resan för att se om hon ändå inte är tillbaka!?

Det är lite olika när man ska fika. Idag börjar det med att ett antal personer bär något som såg ut som någon typ av ugn. Den ställs alldeles bredvid oss där man ska sitta och fika. Sedan börjar de hamra och slå på ugnen. Vi väljer då att flytta oss till en plats längre bort. Tur var kanske det, för snart började de också svetsa!

Vid själva beställningen av fika ville mina nyvunna cykelkompisar beställa smörgåsar. Det gick till en början sådär. En tveksam meny som var svår att förstå och personal som inte kunde mycket annat än spanska och ingen av oss var någon hejare på deras språk.  Ja, då går det som det går. Till slut var vi dock på samma våglängd och grabbarna fick sina mackor som också visade sig var goda.

Glada grabbar vid fikat

Efter ett fika i trevligt sällskap rullade vi ned för berget. Först är det ganska så brant, vilket innebär att man rullar i bra fart. När det planade ut var det ca 12 km cykling med någon procents lutning utför och med många mjuka svängar. Här gillar jag att trycka på och så även denna gång. Jag och Henrik turades om att köra på rejält. Tyvärr var det rejäl motvind, så farten gick inte högre än mellan 45-50. I vanliga fall brukar det gå att köra ännu fortare. Men det var skoj ändå.

Väl nere vid kusten väntade vi in Andreas som sparade knäet genom att ta det lugnt. Vi åkte sedan tillbaka efter kusten.

Det blev en kortare runda i dag än övriga dagar med total rulltid på 3 timmar och 47 minuter och även de klättrade höjdmetrarna var färre, totalt blev det ca 1700.

Det var trevliga grabbar att cykla med och vi får se om det blir någon mer gemensam cykling under veckan som kvarstår. Det är frågan om unga och lätta grabbar vill dras med en gammal tung gubbe…..

Väl tillbaka på hotellet hade det börjat bli mörkt och klockan var efter sex. Efter en dusch var det skönt att få i sig lite middag då det var många timmar sedan jag sist åt ordentligt. Nu har jag dessutom kastat i mig en mängd godis. Inte helt rätt, men mycket gott.

Hur det blir med cykling i morgon. Vi får se – återkommer.