Igår var jag inte riktigt nöjd med känslan i kroppen när vi körde Skelleftetempot. Idag var det så dags för linjelopp och Krafttrampen.
Jag vet inte om det är rätt, men min teori var att köra mig rejält trött idag för att öka förutsättningen för god känsla på nästa helgs SM-tempo. Så jag körde hårt och offensivt hela loppet. Om vartannat gjorde jag utbrytningsförsök, hämtade in utbrytningar och låg i spets och bombade på.
Efter ca 20 km släpptes Jonas Örjestad från Team Elgiganten iväg. Han är en duktig tempocyklist och gjorde en riktig stark insats under resten av loppet.
Efter att Jonas gått iväg stod det ofta stilla i klungan. Det visade sig ganska snabbt att det mest var jag och Samuel Brännlund med några inhopp från andra cyklister som höll tempo och försökte på olika sätt. Inte mig emot, då jag inte fokuserade på något annat än att få en genomkörare.
Ju längre det gick ju färre ville köra, och då kroppen svarade bra blev det väldigt mycket tid i spets. Inför den tuffaste klättringen blev den en förning på 12 km, och trots det hängde jag på bra uppför. Bra besked.
Ja, till slut var Jonas inhämtad, men det tog tid. Han var verkligen stark.
Jag gjorde några fler försök på slutet och det var rolig cykling. Men många var med till spurten. Jag tänkte inte spurta, vilket jag nästan aldrig gör. Jag tycker helt enkelt det känns för osäkert.
Men med ca 1 km kvar såg jag en lucka till vänster och tänkte mig en långspurt. Det är typ enda sorts spurt jag kör ibland.
Så jag drog iväg bra och fick lucka med någon/några. Christofer från klubben på hjul. Jag tänkte ge honom ett riktigt fint uppdrag och efter att ha varit i spets ca 500 meter fanns fortfarande kraft kvar och farten var kring 60 km/h. Jag skulle nog hålla till 100 meter kvar. Men så körde jag ikapp en traktor och då ville jag inte riskera något utan slutade trampa. Det förstörde uppdraget för Christofer och det kändes farligt när alla som ville spurta trampade förbi traktorn på fel sida av vägen.
Jag rullade lugnt i mål, med bättre formbesked än i går. Vi rullade ca 2,5 timmar och min normaliserade effekt låg på 294 watt för hela loppet och totalt fick jag ihop 50 minuter över tröskel. Samtidigt låg pulsen bra och känslan var att det fanns kraft kvar. Nu hoppas jag detta ger ett skutt i formen.
Igår imponerade Katten på tempot och idag var det sonen som visade framfötterna mest av oss tre då han tillsammans med Katten körde halva sträckan (50 km). Han körde snabbare än aldrig förr och tog verkligen ut det han hade. Trots en inte allt för lättåkt bana med en hel del höjdmeter blev snittfarten 32,6 km/h och hans snittpuls 179, vilket är nästan 90% av max. Han var rejält sliten i mål, men höll alltså hela vägen.
Efter en fin helg i Skellefteå är vi nu åter hemma. Planen är att vi åker mot Jönköping på tisdag och om allt går som det ska väntar SM nästa söndag.
Jag har i hela mitt liv haft en passion för träning, sport och utbildning. De senaste åren har jag fastnat för cykling. Jag gör nu mitt yttersta för att njuta av sporten och utvecklas både som cyklist och människa.
Visar inlägg med etikett Krafttrampen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Krafttrampen. Visa alla inlägg
söndag 19 juli 2020
måndag 22 juli 2019
Krafttrampen RR - Rejält hårt i värmen
I går var sista dagen på vår rundtur i norr. Den avslutades med att vi alla tre deltog i Krafttrampen i Skellefteå.
Melvin och Katten cyklade sträckan på 45 km. Det skulle helt klart bli en stor utmaning för sonen som aldrig cyklat längre, dessutom var banan ganska så kuperad och värmen var tryckande. Jag är dock mycket imponerad då Melvin fixade detta bra och med en högre snittfart än vad han brukar. Inte ens dåligt utmärkt bana (ganska många körde fel) som gjorde att det blev 5 km längre fick honom att ge upp även om både han och Katten tyckte det var surt. Så med andra ord blev det nytt längdrekord på 50 km. Starkt gjort!
För egen del skulle jag köra mitt sista preparélopp innan Nordiska, SM och de sista Sverigecuploppen.
90 km skulle avverkas för de 75 cyklisterna på start. Krafttrampen är ett litet speciellt lopp då det börjar med en stigning, men då det är så tidigt händer inte mycket. Sedan är det väldigt lättåkt till km 32. Därefter går det mest uppför i drygt 10 km. Man kan säga att det är totalt är 6 km klättring och resten är då slakmota eller svagt utför. När dessa 10 km är avklarade är det mycket utför de sista 45 km. Med andra ord vet alla att allt händer efter 32 km.
För egen del insåg jag ganska så snabbt att benen var med mig. Då kunde jag sätta planen i verket som handlade om att bli riktigt trött genom att köra extremt offensivt, med förhoppningen att det ska bidra till en formökning inför NM om två veckor.
Redan efter drygt 10 km cykling blev det en del utbrytningsförsök och jag var med på alla eller startade de själv. Jag var medveten om att det var tröstlöst då det var lättåkt, men det var ändå kul att mata på. Ja, de allra flesta var fortfarande med.
Det kändes lite osäkert hur jag skulle hänga med i de långa stigningarna som skulle komma, men då kroppen kändes bra var förhoppningen att det skulle gå fint.
Väl framme i backen efter 32 km gick det lugnt en kort stund innan Victor Andersson tryckte på rejält. Jag tog rygg och det visade sig krävas nästan 500 watt i 1.20 min för att inte släppa. Det var tufft, men jag kunde ta över och trycka på när det planade ut innan det var dags för andra delen i klättringen. De flesta hade släppt så vi var bara 2-3 stycken i spets. Det fyllde dock på några bakifrån och då vi efter ett tag inte blev helt överens om att mata riktigt hårt blev vi till slut 7 cyklister i en utbrytning. Hela klättringen tog 15 minuter och ett snitt på 340 watt.
Väl uppe började vi hjälpas åt för att hålla undan bakifrån. För egen del var känslan mycket bra.
Det visade sig allt eftersom att det blev färre och färre av cyklisterna i utbrytningen som ville/orkade bidra, vilket innebar att när jag hamnade först ville ingen annan gå fram och hjälpa till. Jag gjorde då några försök att komma loss. Men varje gång kom gruppen ikapp. Även Victor Andersson gjorde några försök, men utan att lyckas.
I den sista klättringen med ca 2 mil kvar gjorde jag och Victor ett försök, men vi kom inte loss. Så med 16 km kvar hamnade jag längst fram igen och oavsett hur lugnt jag körde ville ingen hjälpa till.
Jag bestämde mig då för att jag helt enkelt tar en förning ända fram till mål. Bra träning om inte annat.
Jag gjorde några fartökningar, men mest höll jag farten med alla de övriga på hjul. Det innebar att de sista 26 minuterna av loppet hade jag en snittpuls på 92%. Hade det funnits ett pris för dagens mest offensiva cyklist som det finns på ex Touren hade jag i alla fall vunnit ett pris.
Med 1,4 km kvar svängde vi in på målrakan. Jag höll ca 340 watt i spets och vid den andra av två rondeller drog jag igång spurten och då var pulsen redan bara 11 pulsslag från maxpuls. Att spurta från spets efter 16 km förning och med ca 300 meter kvar till mål ger inga goda möjligheter att vara först precis.
Trots allt lyckades jag klämma ur hyfsade watt för att vara jag. Jag är ju ingen spurtare precis och nu har jag dessutom svårt att stå upp och bända på grund av min skada i axeln. Men ett snitt på 800 watt i 20 sekunder blev det och det blev ett bra uppdrag som peakade på 54 km/h just innan mål. Det räckte för att hålla ledningen till några meter kvar då jag passeras med ca ett hjul av Peter Nilsson från Team Norrbotten med Victor Andersson från Skellefteå AIK Cykel som tvåa. Jag är förvånad att det inte blev mer då båda är duktiga spurtare.
Fyra blir Ulrik Nordberg från Nybyns CK och femma Esa Halonen Gottne CK.
Som sexa och sista man kvar i utbrytningen (Matti Kerro Stensele CK släppte i slutet) var Erik Nygren som är en av mina klubbkamrater. Han gjorde en riktigt fin insats under loppet och har utvecklats mycket till i år. Skoj!
Vi var förutom jag och Erik fem andra cyklister från Vännäs CK som deltog.
Christoffer Svanefjord var med i andraklungan och där fick han nytta av sin skarpaste egenskap. Han har en riktigt vass spurt och var klart först och landade då som sjua.
Lotta Svanefjord som gjorde ett fint tempo på lördagen körde bra även i detta lopp, men hamnade lite i ingenmansland en stund och var inte helt nöjd. Mats Svanefjord kom, precis som Lotta i mål någonstans i mitten. Han lyckades dock få dagens finaste pris som lottades ut. Grattis!
Ja, sedan körde då Melvin och Katten den kortare sträckan.
Själv är jag mycket nöjd med dagen då kroppen gav många positiva besked för fortsättningen. Hade jag velat ha chans att vara först skulle jag förstås cyklat på ett annat sätt, men jag cyklade främst för att ha roligt och köra mig trött. Jag lyckades med båda.
De sista två timmarna landade snitteffekten på 270 watt, NP på 310 watt och en snittpuls på 87%. Det bästa var dock att känslan var att det inte var slutsålt. Jag kan dock säga att värmen tog på och jag kände mig ganska urlakad timmarna efter loppet.
Efter loppet begav vi oss hem till Vännäs vilket tog ca 2,5 timmar. Vi var alla tre nöjda med dagen.
Idag har jag cyklat tempohojen till Bike and Ski i Umeå. Där servade de hojen innan jag cyklade hem igen. Toppenväder och en podd i örat. Riktigt trevliga 80 km.
På förmiddagen fixade Katten inför vår nästa semesterresa. När jag kom hem var det min tur att ta ett 4 timmars arbetspass, medan Katten då åkte till Umeå för ett cykelpass med Women By Bike. Ja, på detta sätt fick vi både trevlig cykling och båda såg till att vi snart är klara för nästa resa.
Melvin han har varit hos en kompis hela dagen och sover dessutom över.
I morgon ska vi förbereda det sista innan vi åker söderut på onsdag. Ja, sedan är det träning med Vännäs CK i morgon kväll.
Melvin och Katten cyklade sträckan på 45 km. Det skulle helt klart bli en stor utmaning för sonen som aldrig cyklat längre, dessutom var banan ganska så kuperad och värmen var tryckande. Jag är dock mycket imponerad då Melvin fixade detta bra och med en högre snittfart än vad han brukar. Inte ens dåligt utmärkt bana (ganska många körde fel) som gjorde att det blev 5 km längre fick honom att ge upp även om både han och Katten tyckte det var surt. Så med andra ord blev det nytt längdrekord på 50 km. Starkt gjort!
För egen del skulle jag köra mitt sista preparélopp innan Nordiska, SM och de sista Sverigecuploppen.
90 km skulle avverkas för de 75 cyklisterna på start. Krafttrampen är ett litet speciellt lopp då det börjar med en stigning, men då det är så tidigt händer inte mycket. Sedan är det väldigt lättåkt till km 32. Därefter går det mest uppför i drygt 10 km. Man kan säga att det är totalt är 6 km klättring och resten är då slakmota eller svagt utför. När dessa 10 km är avklarade är det mycket utför de sista 45 km. Med andra ord vet alla att allt händer efter 32 km.
För egen del insåg jag ganska så snabbt att benen var med mig. Då kunde jag sätta planen i verket som handlade om att bli riktigt trött genom att köra extremt offensivt, med förhoppningen att det ska bidra till en formökning inför NM om två veckor.
Redan efter drygt 10 km cykling blev det en del utbrytningsförsök och jag var med på alla eller startade de själv. Jag var medveten om att det var tröstlöst då det var lättåkt, men det var ändå kul att mata på. Ja, de allra flesta var fortfarande med.
Det kändes lite osäkert hur jag skulle hänga med i de långa stigningarna som skulle komma, men då kroppen kändes bra var förhoppningen att det skulle gå fint.
Väl framme i backen efter 32 km gick det lugnt en kort stund innan Victor Andersson tryckte på rejält. Jag tog rygg och det visade sig krävas nästan 500 watt i 1.20 min för att inte släppa. Det var tufft, men jag kunde ta över och trycka på när det planade ut innan det var dags för andra delen i klättringen. De flesta hade släppt så vi var bara 2-3 stycken i spets. Det fyllde dock på några bakifrån och då vi efter ett tag inte blev helt överens om att mata riktigt hårt blev vi till slut 7 cyklister i en utbrytning. Hela klättringen tog 15 minuter och ett snitt på 340 watt.
Väl uppe började vi hjälpas åt för att hålla undan bakifrån. För egen del var känslan mycket bra.
Det visade sig allt eftersom att det blev färre och färre av cyklisterna i utbrytningen som ville/orkade bidra, vilket innebar att när jag hamnade först ville ingen annan gå fram och hjälpa till. Jag gjorde då några försök att komma loss. Men varje gång kom gruppen ikapp. Även Victor Andersson gjorde några försök, men utan att lyckas.
I den sista klättringen med ca 2 mil kvar gjorde jag och Victor ett försök, men vi kom inte loss. Så med 16 km kvar hamnade jag längst fram igen och oavsett hur lugnt jag körde ville ingen hjälpa till.
Jag bestämde mig då för att jag helt enkelt tar en förning ända fram till mål. Bra träning om inte annat.
Jag gjorde några fartökningar, men mest höll jag farten med alla de övriga på hjul. Det innebar att de sista 26 minuterna av loppet hade jag en snittpuls på 92%. Hade det funnits ett pris för dagens mest offensiva cyklist som det finns på ex Touren hade jag i alla fall vunnit ett pris.
Med 1,4 km kvar svängde vi in på målrakan. Jag höll ca 340 watt i spets och vid den andra av två rondeller drog jag igång spurten och då var pulsen redan bara 11 pulsslag från maxpuls. Att spurta från spets efter 16 km förning och med ca 300 meter kvar till mål ger inga goda möjligheter att vara först precis.
Trots allt lyckades jag klämma ur hyfsade watt för att vara jag. Jag är ju ingen spurtare precis och nu har jag dessutom svårt att stå upp och bända på grund av min skada i axeln. Men ett snitt på 800 watt i 20 sekunder blev det och det blev ett bra uppdrag som peakade på 54 km/h just innan mål. Det räckte för att hålla ledningen till några meter kvar då jag passeras med ca ett hjul av Peter Nilsson från Team Norrbotten med Victor Andersson från Skellefteå AIK Cykel som tvåa. Jag är förvånad att det inte blev mer då båda är duktiga spurtare.
Fyra blir Ulrik Nordberg från Nybyns CK och femma Esa Halonen Gottne CK.
Som sexa och sista man kvar i utbrytningen (Matti Kerro Stensele CK släppte i slutet) var Erik Nygren som är en av mina klubbkamrater. Han gjorde en riktigt fin insats under loppet och har utvecklats mycket till i år. Skoj!
Vi var förutom jag och Erik fem andra cyklister från Vännäs CK som deltog.
Christoffer Svanefjord var med i andraklungan och där fick han nytta av sin skarpaste egenskap. Han har en riktigt vass spurt och var klart först och landade då som sjua.
Lotta Svanefjord som gjorde ett fint tempo på lördagen körde bra även i detta lopp, men hamnade lite i ingenmansland en stund och var inte helt nöjd. Mats Svanefjord kom, precis som Lotta i mål någonstans i mitten. Han lyckades dock få dagens finaste pris som lottades ut. Grattis!
Ja, sedan körde då Melvin och Katten den kortare sträckan.
Själv är jag mycket nöjd med dagen då kroppen gav många positiva besked för fortsättningen. Hade jag velat ha chans att vara först skulle jag förstås cyklat på ett annat sätt, men jag cyklade främst för att ha roligt och köra mig trött. Jag lyckades med båda.
De sista två timmarna landade snitteffekten på 270 watt, NP på 310 watt och en snittpuls på 87%. Det bästa var dock att känslan var att det inte var slutsålt. Jag kan dock säga att värmen tog på och jag kände mig ganska urlakad timmarna efter loppet.
Efter loppet begav vi oss hem till Vännäs vilket tog ca 2,5 timmar. Vi var alla tre nöjda med dagen.
Idag har jag cyklat tempohojen till Bike and Ski i Umeå. Där servade de hojen innan jag cyklade hem igen. Toppenväder och en podd i örat. Riktigt trevliga 80 km.
På förmiddagen fixade Katten inför vår nästa semesterresa. När jag kom hem var det min tur att ta ett 4 timmars arbetspass, medan Katten då åkte till Umeå för ett cykelpass med Women By Bike. Ja, på detta sätt fick vi både trevlig cykling och båda såg till att vi snart är klara för nästa resa.
Melvin han har varit hos en kompis hela dagen och sover dessutom över.
I morgon ska vi förbereda det sista innan vi åker söderut på onsdag. Ja, sedan är det träning med Vännäs CK i morgon kväll.
söndag 26 juli 2015
Krafttrampen - Starka ben, bedrövlig taktik = Misslyckat lopp
Om inte annat blev det ett bra träningspass.
I dag var det dags för Krafttrampen. Vi åkte därför från campingen i Boden redan igår kväll och landade vid starten i Skellefteå samma kväll. Vi han alltså reka parkeringen ordentligt.
Det såg ut att bli spöregn på de 90 km vi skulle trampa i dag, men det värsta vädret uteblev. Det var alltså helt okej.
Dagens lopp bjöd på många bra cyklister och jag insåg att det skulle bli till att trampa om jag skulle vara med i täten.
Det gick till en början väldigt lugnt. Jag hade dock hört talas om att det skulle komma en backe efter ca 30 km. Jag såg då till att vara långt fram, men ingen backe dök upp. Några kilometer senare ser jag en korsning och vi ska höger.
Jag inser att här kommer nog backen. Tyvärr är jag instängd långt till höger och många cyklister kommer med hög fart till vänster. Det går inte ta sig ut. Jag chansar på att ligga kvar och hålla höger i svängen. Det var inte smart! Det tar tvärstopp och jag inser att nu är goda råd dyra. Jag tvingas backa sist, gå ut till vänster och svepa fältet framför mig. Väl förbi alla ser jag att ett antal cyklister gått loss och att de nu ligger ca 200 meter före mig.
Jag trycker på rejält och hoppas få hjälp att brygga upp till tätgruppen. Det går sådär. Ingen annan orkar eller vill hjälpa till och jag får försöka ta luckan själv. Det är inte helt lätt att plocka 200 meter själv på starka cyklister som hjälps åt. Jag kom närmare, men efter en urladdning på ca 5 minuter med huvudklungan bakom var det dags att ge upp och kolla om någon ville hjälpa till. Jag hade då legat på en snittwatt på 422 under fem minuter vilket är högt för att vara jag.
Jag lade mig på tredje hjul i två minuter innan jag gick upp i tät igen och körde 4 minuter på 375 watt. Vi närmade oss lite, men det räckte inte.
Jag gav upp dagen och lade upp lägre ett tryck så vi blev fler som tog förningar. Nu snurrade det på bra en stund i den mer lättåkta terrängen och vi närmade vi oss tätklungan. Ett tag var det bara ca 15 sekunder fram. Jag provade därför några gånger att öka trycket, vilket skulle krävas för att gå ikapp. Tyvärr blev det då antingen lucka eller så ville ingen annan ta någon förning.
Jag sänkte intensiteten lite, så att vi åtminstone var några som gick runt och hoppades på ett "mirakel". Ett mirakel som inte skedde.
Med 10 km kvar och ca 20 sekunder efter, slutade jag köra och ingen annan gjorde något heller. Det blev lugnt tills 2 kilometer kvar då Peter från Sävar försökte rycka loss. Jag tog det rycket, och i det läget bestämde jag mig för att trots allt spurta. Hade tidigare bestämt mig för att inte "bry mig".
Jag låg dock helt fel inför spurten och fick täten redan 200 meter före mål. Det var lite väl långt och en cyklist passerade mig på mållinjen. Det innebar en 7:e plats.
Totalt sett var det en helt misslyckad dag vad gäller det taktiska och resultatet. Däremot var benen riktigt starka. Jag hade tryck hela rundan trots att jag fick lägga ned ett rejält jobb. Det visar verkligen cykelklockan då jag alltså först gick en intervall på fem minuter och 422 watt, sedan blev det en tjuga på i snitt 340 watt och därefter 300 watt i 30 minuter innan det blev riktigt uppgivet. Ser vi till att watten var riktigt ojämna, så är det höga siffror, i alla fall för mig.
Ja, nu har jag återigen alltså misslyckats med positioneringen på ett linjelopp. De tre tempolopp har dock alla gått bra eller mycket bra. På linjen i Sverigecupen i Gottne hamnade jag fel flera gånger och slutade 7:a. På SM blev jag indragen i en krasch och sedan i dag blev det ingen tätplacering trots starka ben.
Jag har tidigare främst levt på min taktiska känsla på linjeloppen, men nu verkar jag ha havererat. Nu får jag skärpa till mig, annars spelar det ingen roll om benen är starka.
Surt, alltså. Men nu hoppas jag att det går bättre på kommande lopp och framför allt på Sverigecupen.
Om inte annat fick jag en rejäl genomkörare för kroppen. Det är ju aldrig fel.
I dag var det dags för Krafttrampen. Vi åkte därför från campingen i Boden redan igår kväll och landade vid starten i Skellefteå samma kväll. Vi han alltså reka parkeringen ordentligt.
Just innan start (Alla bilder från Katten) |
Det såg ut att bli spöregn på de 90 km vi skulle trampa i dag, men det värsta vädret uteblev. Det var alltså helt okej.
Två andra Vännäscyklister; Helmersson och Christoffer var på plats. |
Det gick till en början väldigt lugnt. Jag hade dock hört talas om att det skulle komma en backe efter ca 30 km. Jag såg då till att vara långt fram, men ingen backe dök upp. Några kilometer senare ser jag en korsning och vi ska höger.
Jag inser att här kommer nog backen. Tyvärr är jag instängd långt till höger och många cyklister kommer med hög fart till vänster. Det går inte ta sig ut. Jag chansar på att ligga kvar och hålla höger i svängen. Det var inte smart! Det tar tvärstopp och jag inser att nu är goda råd dyra. Jag tvingas backa sist, gå ut till vänster och svepa fältet framför mig. Väl förbi alla ser jag att ett antal cyklister gått loss och att de nu ligger ca 200 meter före mig.
Jag trycker på rejält och hoppas få hjälp att brygga upp till tätgruppen. Det går sådär. Ingen annan orkar eller vill hjälpa till och jag får försöka ta luckan själv. Det är inte helt lätt att plocka 200 meter själv på starka cyklister som hjälps åt. Jag kom närmare, men efter en urladdning på ca 5 minuter med huvudklungan bakom var det dags att ge upp och kolla om någon ville hjälpa till. Jag hade då legat på en snittwatt på 422 under fem minuter vilket är högt för att vara jag.
Jag lade mig på tredje hjul i två minuter innan jag gick upp i tät igen och körde 4 minuter på 375 watt. Vi närmade oss lite, men det räckte inte.
Jag gav upp dagen och lade upp lägre ett tryck så vi blev fler som tog förningar. Nu snurrade det på bra en stund i den mer lättåkta terrängen och vi närmade vi oss tätklungan. Ett tag var det bara ca 15 sekunder fram. Jag provade därför några gånger att öka trycket, vilket skulle krävas för att gå ikapp. Tyvärr blev det då antingen lucka eller så ville ingen annan ta någon förning.
Jag sänkte intensiteten lite, så att vi åtminstone var några som gick runt och hoppades på ett "mirakel". Ett mirakel som inte skedde.
Med 10 km kvar och ca 20 sekunder efter, slutade jag köra och ingen annan gjorde något heller. Det blev lugnt tills 2 kilometer kvar då Peter från Sävar försökte rycka loss. Jag tog det rycket, och i det läget bestämde jag mig för att trots allt spurta. Hade tidigare bestämt mig för att inte "bry mig".
Jag låg dock helt fel inför spurten och fick täten redan 200 meter före mål. Det var lite väl långt och en cyklist passerade mig på mållinjen. Det innebar en 7:e plats.
Även uppgiven och feltajmad i spurten. Tvingades sätta mig och blev slagen med hjul |
Ja, nu har jag återigen alltså misslyckats med positioneringen på ett linjelopp. De tre tempolopp har dock alla gått bra eller mycket bra. På linjen i Sverigecupen i Gottne hamnade jag fel flera gånger och slutade 7:a. På SM blev jag indragen i en krasch och sedan i dag blev det ingen tätplacering trots starka ben.
Jag har tidigare främst levt på min taktiska känsla på linjeloppen, men nu verkar jag ha havererat. Nu får jag skärpa till mig, annars spelar det ingen roll om benen är starka.
Surt, alltså. Men nu hoppas jag att det går bättre på kommande lopp och framför allt på Sverigecupen.
Om inte annat fick jag en rejäl genomkörare för kroppen. Det är ju aldrig fel.
torsdag 19 juni 2014
Min älskade Törnrosa - Cykelvasan - Krafttrampen - Tempotävling
I torsdagskväll blev Tova dålig med riktigt tuffa kramper. På fredag morgon hamnade hon på IVA, sövdes ned och placerades i respirator - allt för att bryta kramperna.
På lördag vid tre skulle Tova väckas och all sömnmedicin togs bort. Man trodde hon skulle vakna inom några timmar. När jag kom till IVA på söndagsmorgonen hade Tova ännu inte gett några signaler. Från söndagsmorgonen har jag i stort sett all tid suttit med Tova och försökt genom att prata med henne, sjunga, massera etc få henne att reagera - utan resultat. I går rörde Tova tungan i bland, men det var allt.
Fram till i morse sa läkarna att Tova vaknar nog snart, även om jag redan i går hörde att oron hos läkarna började komma. Idag bestämdes att läkarna först skulle göra en neurologisk undersökning för att se om det gick några signaler till och från Tovas hjärna. Sedan skulle en MR göras för att se om något i hjärnan "gått sönder". I detta läge var det bara att inse att kanske vaknar Tova aldrig igen. Jag ska väl erkänna att den tanken i och för sig gnagt i mig ända sedan i måndags, för helt klart var något fel. Kanske skulle Tovas skolavslutning när hon slutade årskurs 6 bli hennes sista "riktiga" dag i livet!?
Läget verkade på lördagen vara relativt stabilt och därför valde jag att tillsammans med sju lagkamrater i Vännäs CK starta i Kraftrampen MTB. Detta både för att jag behövde tänka på annat och samtidigt för att ge mig chansen att få en bra seedning till Cykelvasan.
Kroppen var stark hela tävlingen, men flytet uteblev. En cyklist körde på mitt hjul och jag kraschade. När vi sedan åter skulle arbeta ikapp klungan vi legat i fick jag ett cykelhaveri så att bakhjulet låste sig. Bror åkte rakt in i mig och gjorde en ful krasch. Själv blev jag stående nästan fyra minuter innan jag åter fick cykeln i cykelbart skick. Trots alla motgångar för både mig och bror visade det sig att vi fick en bättre tid i år än i fjol och vår tid räckte till andra startled på Cykelvasan - just bakom eliten. Inte helt fel. Nu är planen att köra Cykelvasan om bara allt hemma blir bättre.
Törnrosa |
Förberedelse inför dagens neurologtest |
Att överhuvudtaget tänka tanken att ens barn kanske aldrig vaknar igen - ja ni kan kanske förstå hur det känns!? De senaste dagarna har jag haft fysiskt ont i kroppen av all oro och rädsla samtidigt som jag varit i en dimma. Detta är verkligen något man önskar att alla fick slippa.
Efter några timmars riktigt orolig väntan fick vi i eftermiddags veta att läkarna inte hittat något fel i testerna. Ett visst hopp kom tillbaka.
Så i kväll öppnade Tova sina ögon en liten stund efter att ha legat i en typ av koma under fyra dygn. Ögonen är nu åter stängda - men nu finns åter ett litet hopp. Jag är medveten om att vi inte vet hur det är med Tova, om hon vaknar till ordentligt och hur hon då mår. Men nu finns i alla fall ett hopp att hålla fast vid. Hopp är vad vi behöver.
Så i kväll öppnade Tova sina ögon en liten stund efter att ha legat i en typ av koma under fyra dygn. Ögonen är nu åter stängda - men nu finns åter ett litet hopp. Jag är medveten om att vi inte vet hur det är med Tova, om hon vaknar till ordentligt och hur hon då mår. Men nu finns i alla fall ett hopp att hålla fast vid. Hopp är vad vi behöver.
Hoppet gör också att jag orkar skriva ett inlägg. Sedan i söndags har jag mått allt för dåligt för att orka med detta. Men nu kanske min lilla prinsessa, min Törnrosa åter vaknar!? Energin är nu i stort sett slut både för mig, Katten och Melvin. Inte heller Tova orkar ju hur mycket som helst. Jag önskar av hela mitt hjärta att det nu fortsätter åt rätt håll, och att Tova snart får må bättre.
Efter väldigt lång tid på sjukhuset var jag idag hemma vid tre och Katten är nu med Tova på sjukhuset.
Väl hemma bestämde jag mig för att vara med i Vännäs CK:s träningstävling i tempo. Det var dock inget riktigt tempo, utan alla körde med helt vanliga linjecyklar utan någon som helst anpassning för tempo. Vi körde dock individuell start och på en bana som är lik tempobanor.
Det blev närmare 11 km på tid, därefter ett trevligt fika innan vi körde 11 nya km på tid. För egen del kändes det förvånansvärt bra utifrån förutsättningarna. Trots att jag inte hade några som helst anpassningar för tempo, att jag suttit i en stol på IVA i flera dagar, att det inte var särskilt gynnsam vind och att vi hade en vändpunkt efter halva sträckan där man förlorar tid saknades bara några sekunder för att nå en snittfart på 40 km/h. Det är jag mycket nöjd med. Skulle vara roligt att någon gång prova en riktig tempocykel, tempokläder, hjälm mm och se hur det skulle kännas.
Trots att merparten av de som var med på vår träningstävling i linje häromveckan inte kunde vara med idag blev vi ändå 8 stycken som cyklade och dessutom var bror med som tidtagare, då hans skada från lördagen satte stopp för deltagande. Skulle vi få med alla cyklister som gillar att cykla fort skulle vi kunna var mer än dubbelt så många. Vännäs CK är verkligen på gång.
På dagens träningstävling lyckades jag vara snabbast, ca 30 sekunder före Helmersson som hade ett bra avstånd till Niklas Nyman som var trea. Alla åtta gjorde en riktigt bra insats och alla fick två tuffa intervaller i kroppen. Helt klart bra för formen.
För egen del blev snittpulsen 93% av max, och en hel del mjölksyra - inte fel.
Tider och snittfart från dagens arrangemang |
Etiketter:
Cykelvasan,
intensiven,
Krafttrampen,
Kramp,
MTB,
Sjukdom,
Tempo,
Tufft,
Vännäs CK
söndag 15 juni 2014
Ambulans, Akuten, Krasch och Krafttrampen 2014
Väldigt mycket har hänt sedan mitt första inlägg. Tyvärr har Tova åter blivit dålig åkt in med ambulans för nedsövning på IVA. Jag har just nu inga ord kring detta så jag skriver nu om annat.
Då Katten var hos Tova tyckte hon att jag trots familjesituationen skulle åka till Skellefteå för Krafttrampen. När dessutom mor och far kunde vara med Melvin fanns möjligheten.
Jag funderade länge hur jag skulle göra. Jag var helt urlakad då jag varit med Tova hela torsdag natt då det dåliga måendet började, och därmed hade jag inte sovit något på ett och ett halvt dygn. Sedan hade inte heller ätit okej under fredagen för att förbereda mig. Samtidigt ville jag gärna tävla och skingra tankarna. Skulle jag inte starta fanns inte heller chansen att seeda in mig till Cykelvasan och då var inte heller denna tävling aktuell.
Efter många funderingar bestämde jag mig för att åka - behövde helt enkelt annat att tänka på. Jag bestämde mig för att ta det som det blev.
Vi blev totalt 8 stycken från Vännäs CK, inte dåligt.
Framme i Skellefteå var vädret mycket fint om än inte så varmt. När det var dags för start bestämde jag och bror oss för att vara mer offensiva i starten än i fjol. När starten gick fungerade det bättre, men även i år hamnade vi för långt bak i första backen och tappade därmed värdefulla ryggar inför fortsättningen. Detta är helt klart ett förbättringsområde.
Cyklingen flöt det på helt okej och jag kände mig förvånansvärt stark. Det enda som ställde till det var som vanligt att jag har för dålig teknik i de delar där det är burkigt. Jag har fortfarande helt klart en landsvägscyklist som förirrat mig in i skogen....
Allt kändes bra tills en cyklist i ett stigparti körde rakt in i mitt framhjul. Det blev en framåtkullerbytta med cykeln över mig. Det blev ont lite här och där, främst i handled, tumme, lår och höft. Det största problemet var dock att vi tappade den klunga vi kört med. Det var fortfarande 20 km kvar, så vi ökade farten för att försöka köra in klungan igen.
Allt kändes bra tills en cyklist i ett stigparti körde rakt in i mitt framhjul. Det blev en framåtkullerbytta med cykeln över mig. Det blev ont lite här och där, främst i handled, tumme, lår och höft. Det största problemet var dock att vi tappade den klunga vi kört med. Det var fortfarande 20 km kvar, så vi ökade farten för att försöka köra in klungan igen.
Så började växlarna krångla och oron ökade för växelhaveri. Det visade sig dock senare att det inte var växeln det var fel på.
Så hände det - Mitt i jakten efter vår ordinarie klunga. Med 15 km kvar var jag åter uppe i tät för vår klunga när bakdäcket helt plötsligt låste sig och det blev tvärstopp. När det först går ca 35 km/h och tar tvärstopp blir det problem för de bakom. Bror som låg närmast åkte i backen, medan de andra precis klarade sig. Bror stannade en liten stund och cyklade sedan vidare.
Jag vände cykeln och insåg att hjulet lossnat från ramen på ena sidan. Det visade sig att det gick att lösa temporärt och efter närmare 4 minuters stopp var jag åter igång. När jag fått stopp hade luften gått ur mig, men någon minut innan jag fick till cykeln åkte Hasse från klubben förbi. Jag tänkte - kanske går det att köra ikapp!?
Jag lade mig på mellan 90 och 95% av maxpuls och försökte hitta en jämn rytm. Efter ett tag var jag ikapp Hasse och tänkte då att kanske kan jag köra förbi fler. Jag fortsatte att trycka på bra och när det var ca 300 meter kvar till mål kom jag även i kapp bror som utifrån sin krasch tappat lite motivation och även vid kraschen fått krampkänning i vaden.
Bror såg mig inte och jag spurtade förbi honom. I fjol kom vi också gemensamt fram till målet - denna gång utan incidenter, och då spurtade han men inte jag. Så vi kan säga att vi kom lika båda åren.
När jag tittade på datafilen från dagens runda kunde jag se att jag sista 15 km efter kraschen fram till mål körde ca 4 minuter snabbare än i fjol, och det på egen hand. I fjol var vi 2-3 som hjälptes åt.
Innan kraschen låg vi 3-4 minuter före fjolårets tid. Detta tillsammans med att mitt stopp blev fyra minuter räknar jag med att min tid i år blivit en bit under en timme och 47 minuter på fem mil.
Det hade troligen räckt till 6-7 plats i motionsklass av ca 140 startande och kring plats 20 totalt, om vi räknar in både motionsklass och tävlingsklass. Då hade jag dessutom en krasch som sinkade oss, så detta hade varit med mersmak.
Nu blev det ju ändå inte så, utan min cykel havererade. Därför blev det en bit över en timme och 50 minuter. Men jag var 4 minuter snabbare än i fjol trots 4 minuters totalstopp och en krasch i början av loppet, så det var totalt sett bra.
Dagens tävling känns verkligen både och. Det är helt klart blandande känslor. Jag var stark och jag kunde fått en riktigt bra tid. Med flyt, bättre ryggar och inga incidenter skulle jag nog kunnat nå en tid ned mot 1.45. Jag var också klart bättre än i fjol, trots väldigt dåliga förberedelser och nu har jag dessutom seedat in mig bra till cykelvasan, vilket var ett mål.
Samtidigt har jag ont i höften, handleden, tummen och låret efter min krasch. Mina helt nya cykelbyxor är dessutom förstörda efter kraschen. Det är också osäkert om min cykel fick några större bestående skador av mitt haveri. Jag har inte vågat kolla än....
Den störta negativa aspekten var dock att jag orsakade brors krasch, även om det inte var min mening. Han åkte hårt i backen och blev illa tilltygad på knä och ögonbryn. Dessutom gick hjälmen sönder, han fick skador på ramen och cykeldatorn fick sig en smäll. Inte roligt alls.
Efter att ha blivit omplåstrad inför besök på akuten. Trots motgångar höll bror uppe modet. |
Bror fick åka till akuten och först 3-4 timmar senare fick han åka vidare, detta efter att ha sytt knäet och limmat ögonbrynen.
Allt kaos som blev efter målgång gjorde att jag helt glömde bort att äta och dricka, och fick inte i mig någonting innan jag var hemma - förutom en banan jag fick av Kjell. Inte optimalt för återhämtningen.
Niklas som åkte med i samma bil som jag och bro hade även han otur. Kedjan hoppade flera gånger, han gjorde en krasch och dessutom körde han fel och förlorade tid. Det hade alltså gått troll för oss alla som åkte tillsammans.
För Hasse, Kjell, Tellné och Tjäder som åkte i andra bilar flöt det på hela loppet och de gjorde det alla mycket bra. Åsa som också körde gjorde även hon en bra insats. Däremot han jag inte prata med henne efter loppet, för att veta om det flutet på hela vägen runt.
I torsdags var det skolavslutning och Tova hade en fantastiskt bra dag. Samma kväll ändrades allt.
Tova nöjd med klasskamrater |
I morgon bitti åker jag till Tova. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon då mår lite bättre.
Tova med farmor och morfar efter skolavslutningen i kyrkan |
En glad Tova hade fått en fin blomma för att hon nu gått ut åk 6 |
Idag på IVA, nedsövd och med respirator. Livet ändras snabbt, inte alltid åt det bättre. |
torsdag 12 juni 2014
Allt är inte svart eller vitt - men nästan
I går kväll var det tisdagsträning med Vännäs CK. Denna gång var vi endast fem hugade, då jag tror att några laddade inför lördagens Krafttrampen i Skellefteå, andra arbete eller gjorde annat.
Efter lite dialog beslutade vi oss för att trampa via Selet till Rödåsel, ut på Vindelnvägen och tillbaka in i Rödåsel via en annan väg och sedan tillbaka.
Det är inte särskilt kuperat, men hög fart kan ändå göra att det blir kvalitativt. Vi turades om med förningarna som varade mellan ca 1 minut till 6-7 minuter. Själv försökte jag vid mina förningar ligga på över 40 km/h i slätdraget och köra lite längre förningar. Med andra ord hyfsat hårt utan att dra på sig någon större mjölksyra och riskera att bli sliten.
Överlag var det bra tryck på tillställningen vilket innebar att vi faktiskt snittade nästan 37 km/h, och då gick det lugnt inne i Vännäs.
En trevlig och bra runda i finväder. Nu planerar jag bara ett kortare MTB-pass innan lördag, då benen förhoppningsvis ska vara krispiga.
Skuggad.... |
Efter lite dialog beslutade vi oss för att trampa via Selet till Rödåsel, ut på Vindelnvägen och tillbaka in i Rödåsel via en annan väg och sedan tillbaka.
Snygga och enhetliga dräkter - för dagen lite färglösa... |
Strålande väder med älven slingrandes bredvid vägen |
Överlag var det bra tryck på tillställningen vilket innebar att vi faktiskt snittade nästan 37 km/h, och då gick det lugnt inne i Vännäs.
En trevlig och bra runda i finväder. Nu planerar jag bara ett kortare MTB-pass innan lördag, då benen förhoppningsvis ska vara krispiga.
Etiketter:
Distanspass,
Krafttrampen,
Tempo,
Vännäs CK
måndag 9 juni 2014
Krafttrampen MTB 2014 - Level 2 avklarad
Steg två av fem avklarat. För som ni vet finns det fem steg att klara av när du ska vara med på en cykelaktivitet eller liknande.
- Du bestämmer dig för att vara med
- Du anmäler dig och betalar
- Du kommer till start
- Du kommer i mål
- Du klarar den tid/placering eller annat mål du förutsatt dig
Precis som i varje spel blir det svårare för varje level, så nu är det bara hoppas att jag har vad som krävs för att klara de återstående stegen. Jag hoppas att det gäller även mina vänner som ska med.
Tanken är alltså att köra Krafttrampen MTB som är 50 km. I fjol körde jag också denna tävling. Det var för övrigt den första tävlingen någonsin jag deltog i när det gäller denna gren. Som ni alla vet är det LVG jag har som specialité.
Med tanke på förutsättningarna och den minimala träningsbakgrunden på MTB lyckades jag över förväntan vid fjolårets race. I år måste jag klara level 1-4 och sedan vara i paritet med fjolårets prestation, gärna lite bättre för att vara nöjd. Jag har dock inga ambitioner att placera mig riktigt högt, då det bara kan hända på landsväg. Inom MTB är jag allt för dålig både på att köra utför när det inte är asfalt och när det är bara lite burkigt får jag problem. Då räcker det inte långt att jag är snabb på grusväg etc. Inte optimalt för MTB, va!?
Ni förstår min nivå om jag säger att jag är mycket nöjd med att ha kört 8 MTB-pass i år och att alla mina MTB-pass i livet nu uppgår till totalt 19 stycken (fördelat på fem år). Jag har alltså extremt bristfällig teknik och rutin från just MTB. Samtidigt har jag cyklat väldigt mycket LVG de senaste fem åren, så det hjälper till när cyklingen är lite mer lik landsväg.
Jag hoppas få återkomma med en racerapport och att den är mer positiv än min andra MTB-aktivitet i livet som var Cykelvasan i fjol. Där havererade cykeln när det var ca 20 km kvar och det blev en DNF.
Om det mot förmodan skulle bli ett bra resultat kanske jag omprövar mitt val att hoppa över Cykelvasan 2014. Det handlar om att Krafttrampen är ett seedningslopp för Cykelvasan, och jag tycker inte det är värt att åka om jag inte får ett bra startled. Hur det blir med detta - ja vi får se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Min blogglista
-
-
-
En plats i solen…3 dagar sedan
-
-
-
Kungen och jag1 år sedan
-
-
-
5 galna dagar i juni2 år sedan
-
-
-
Välja rätt cykel att köpa4 år sedan
-
-
-
Analyser4 år sedan
-
-
-
-