Idag hade jag stora planer. Ytterligare två klättringar skulle tas som jag inte tidigare provat. En av de skulle vara den tuffaste på hela ön, och det var inte Sa Calobra.
Så till frukost får jag veta att Kristian Stenshamn (Stockholms CK) landat på ön igår med en kompis Ricky Klingvall. Efter lite dialog bestämmer vi oss för en gemensam runda.
 |
| Vid stranden inför dagens tredje klättring - Port des Canonge |
Jag tar cykelvägen in mot Palma. I vanliga fall kör jag stora vägen, men nu ville jag se om cykelvägen fungerar bättre under lågsäsong och det gjorde den. Inga inlines, hundar, förvirrade turister eller annat.
En annan sak som skulle provas idag var hur kroppen skulle reagera över en massa klättring efter 13 timmars träning på två dagar.
Vi mötte upp vid Kristians och Rickys hotell i Palma och gav oss iväg mot Militärbacken som skulle ta oss upp i bergen. Klättringen heter officiellt Coll de sa Creu och är 5,7 km med en snittlutning på 5,3 procent. Den går dock förbi ett militärområde och därav namnet. Idag verkade de i alla fall träna med skarpa skott, så det kändes nästan som de siktade på oss. Vi tog det ganska så piano uppför och sedan bar det utför i några kilometer.
Höger vid nästa t-korsning och en hel del utför tills vi kom till en större väg. Jag frågade om de var intresserade av att prova Sobremunt, en klättring jag aldrig provat. En klättring som också benämns som den tuffaste på hela Mallorca. De var med på det hela och vi svängde höger ut på vägen. Efter bara en liten bit var det en vit skylt som visade att vi skulle svänga vänster.
Nu väntade så en rejält klättring. Det hade regnat i natt och vi hade tagit det väldigt lugnt utför då det var halt. Nu visade det sig att det skulle släppa även uppför. Inte bara en gång utan många.
Det var riktigt brant och jag hade helt klart inte rätt utväxling. Med ett snitt på 54 i kadens uppför och över 300 watt hela tiden (ofta mycket högre) var det inte någon lek helt klart. När det dessutom släppte konstant i bakhjulet blev det inte lättare. Efter några kilometer blev också vägbanan mycket dålig och det i sig var en utmaning.
Ja, allt detta började efter ca 2 km in efter vägen. Första delen snittar bara ca 2,6 procent. Men sedan började verkligheten. 3 km med en snittlutning på 12,1 procent. I flera partier låg det mellan 17 och 20 procent. Det blev väldigt mycket ståcykling uppför både beroende på att det var brant och att min utväxling inte var optimal. Därefter en kilometer på ca 4% lutning. Ja, då var vi uppe. En klättring som inte var gratis.
Jag hade läst om att skyltningen längre upp var otydlig, men vi tyckte vi fortsatte tills det började gå utför. Nu efterhand har jag dock insett att vi inte längre kört öns högsta topp. Vi skulle nämligen ha bytt väg mot slutet och då hade vi haft 1,2 km till med ca 11 procents lutning. Snöpligt! Undrar om jag nu behöver cykla om detta redan i veckan?!
Ja, även utan den sista delen var det tufft och nog kändes det att benen var lite sega efter tidigare cykeldagar. Men ni som vill ha en rejäl utmaning, prova denna klättring. Se då till att ni får ihop 7,2 km från botten annars har även ni missat som vi gjorde. Jag lovar att klättringen biter, klart mer än Sa Calobra.
Utför till Esporles. Väldigt brant med blöt vägbana som hade mossa. Här gick det inte fort kan jag säga.
Från Esporles fortsatte vi i riktning Banyalbufar. Men bara en bit efter korsningen till Valldemossa svängde vi av ned mot kusten och den andra för mig tidigare okända klättringen - Port des Canonge.
Väldigt fin uförslöpa med serpentiner, och bra vägunderlag ledde oss ända ned till stranden.
Nu fick vi så förmånen att cykla upp igen. Ca 4,5 km och en snittlutning på 6%. Det kändes faktiskt inte alls så brant efter den nyss tagna klättringen där det var kring 12 procent. Här gick det att ta lite foton. I den första klättringen fick jag hålla krampaktigt i styret, så det är alltså inte dokumenterat att vi överhuvudtaget cyklade uppför.
Riktigt bra klättring var det i alla fall de 4,5 kilometerna uppför. Mjuka fina svängar, fint underlag och trevlig utsikt.
Uppe på toppen ville de andra ha kaffe och det fick det bli. Vi rullade till Banyalbufar och tog ett längre stopp. Efter stoppet insåg vi att det skulle bli mörkt om vi rullade hela västkusten och via Andratx tog oss tillbaka. Vi fick istället rulla tillbaka en bit och ta oss via Puigpunyent vidare till militärbacken från andra hållet. För att ta oss dit blev det en hel del mer klättring. Ja, det var i stort sett aldrig platt idag. Bara uppför eller utför.
Slutligen militärbacken innan det bar utför mot Palma och jag tackade mina kamrater för en mycket trevlig runda. Därefter matade jag nu stora vägen tillbaka till Playa de Palma där jag bor.
Det blev idag 105 km, men trots den korta sträckningen tog det ca 5 timmar. Branta klättringar tar tid helt enkelt. Då det dessutom är halt utför blir snittfarten väldigt låg.
Räknar vi bort de platta delarna i början och i slutet av dagens cykling blev det 75 km där det gick uppför eller utför. På dessa 75 km var det ca 2200 höjdmeter enligt mina kamraters Garmin (min höjdmätning har som jag tidigare nämnt havererat). Sedan varnade nu dessutom klockan för att minnet nästan var slut. Avslutade därför träningen efter 87 km och startade en ny så inte hela träningen skulle riskera att försvinna. Därför syns inte allt i bilden nedan.
Enligt Trainingpeaks och Polar var dagens cykling mindre ansträngande än de två första dagarna, främst skulle jag tro för att det blev många rullpartier. Samtidigt blev det fler avsnitt med hög effekt. Tänker jag in att det blev en mycket lång stund på låg kadens i den branta klättringen tillsammans med många timmar totalt under veckan lär nog benen vara möra i morgon. I dag kändes de trots allt bättre än förväntat.
Totalt sett nu 18 timmars träning på tre dagar. Vi får se hur morgondagen ser ut.
