lördag 25 maj 2019

Swecup tempo i Gottne - Ingenting är omöjligt

Denna helg behövde jag inte åka så långt för att delta i dagens Swecup i tempo. Endast 14 mil till Sidensjö där Gottne anordnar helgens tävlingar.

Från att förra helgen i Västerås mött en platt bana i värme, till helgens tävlingar med en rejält kuperad bana och kyla. Men vi slapp regnet som hotade i fjärran.

Idag hade jag planerat att cykla mer kontrollerat i jämförelse med förra helgen när jag typ var uppe i maxpuls nästan direkt.

Trots det blev det lite hög effekt första 3 km, men sedan hittade jag en mer kontrollerad cykling. Precis som förra helgen var jag i jämförelse med övriga startande och mig själv snabbast de första 3 och sista 3 km. Sedan lite mer upp och ner under övriga delar av sträckan.

Sammantaget kändes kroppen lite bättre denna vecka, men fortfarande fattas det en hel del effekt för att orka hålla det tryck som jag önskar. Jag blev helt klart lite defensiv på delar av banan. Men det är klart, sedan skadan har jag har inte cyklat i tempoställning och på max lika långt som dagens tävling. Då är det svårt att veta hur kroppen ska klara drygt 27 km med ca 230 höjdmeter. I vanliga fall har jag full koll på vad jag klarar, men i år är det mer osäkert både utifrån att min power är otydlig, att jag är tyngre än vanligt och dessutom är min kapacitet väldigt ojämn beroende på hur skadorna påverkar för dagen.

Jag tar med mig att känslan var bättre än förra helgen och det på en bansträckning som passar mig sämre.

Sedan har jag också visat för mig själv att ingenting är omöjligt. Att kunna tävla och det på denna nivå är egentligen orimligt så kort tid efter min extrema skada och när kroppen fortfarande är långt ifrån återhämtad.

Att det blev seger i dag var ett extra plus. Jag har nu 10 raka tempolopp på pallen. 4 segrar, 3 andraplatser och 3 tredjeplatser. Lite overkligt faktiskt att det gått att bygga på den raden även i år.

Grattis också till Martin Gunhaga från Gimonäs CK som tog en pallplats på linjeloppet i Västerås och följer nu upp med ytterligare en pallplats till idag. Roligt för oss från norr. I morgon har Martin också en bra chans på linjeloppets krävande bana.

Trots seger i dag tänker jag ändå att det viktigaste är att kunna visa mig själv och andra att vi kan klara mer än vi tror och förhoppningsvis bidrar jag med lite inspiration.

Jag har ännu inte bestämt om jag startar på linjeloppet i morgon. Det som talar för är att klungan är mindre än vanligt och banan är mer utmanande än vad den brukar så klungan borde spricka ganska fort. Det som talar emot är att det vore väldigt problematiskt att krascha nu mitt i min rehab, och risken finns alltid. Att banan är krävande passar också i vanliga fall bättre än en platt bana, men nu saknar jag ca 10% kapacitet, så det finns inte kraft att utmana om de fina placeringarna. Men eventuellt kör jag, försöker hålla mig undan från trånga situationer och accepterar att jag hamnar en bit ner i resultatlistan. Sedan behöver förstås smärtorna i ryggen som alltid uppkommer när jag kör tempo, försvinna om det ska bli start.

Börjar med att njuta av positiva tankar i kväll, så får vi se hur det blir i morgon.

måndag 20 maj 2019

Omotiverad men en vän senare blev det 6 fyror med en bonus

Efter tävling i lördags och distans med Vännäs CK igår var tanken att rulla vidare själv ikväll. Men först ishockey-VM där man inte kan säga att Sverige glänste precis.

Jag tog sedan tempohojen ut i sommarkvällen. Över 20 grader!

Det var lite svårt med motivationen i dag så jag planerade lite lätt Sweet-spot någon timme eller så.

När jag bara cyklat ca 5 minuter såg jag Christofer vid vägen mekandes med sadeln. Vips så hade jag en cykelkompis och det blev genast mycket bättre.
vila mellan intervallerna

Christofer hade dessutom planerat intervaller i Pengsjölia (målbacken för Vännästrampet). Ja, då är det bara att hänga med helt enkelt. 5% snittlutning i ca 2 km är en bra backe för att ligga i närheten av hemmet.

Passade också väldigt bra med lite backträning med tempohojen då helgens Swecup-tävlingar i Gottne är rejält kuperade. Ingen favoritbana för mig när jag är i toppform. Så blir det start blir det ingen lek med det lägre tryck jag har i benen just nu. Dessutom är jag mer chipstung än vad jag brukar vara när jag kunnat träna på hela vintern.

Vi rullade i alla fall 6 gånger uppför backen. De fem första vände vi utför när det gått 4 minuter. Den sista cyklade jag hela backen och därmed blev det 5 minuter med bra intensitet. Hårt men inga maxningar på de 25 minuterna klättring. Blev jobbigt ändå.

Jag kan också konstatera att pulsen var mer normal nu än i helgen. Den sköt inte i höjden lika snabbt och när jag släppte trycket sjönk pulsen som den ska. Bra där.

Vi hann också med lite trevliga snack och slutligen först 5 km med MAF-intensitet och sedan 4 km på tröskel.

Det blev alltså ett riktigt bra pass med klart högre kvalitet och roligare cykling än vad jag egentligen var redo för. Det tackar jag Christofer för.

Nu hoppas jag att kropp och knopp är okej till helgen. Då blir det tempotävling på lördag och kanske även linjelopp på söndag. Men där har jag ännu inte bestämt mig.

Medan jag cyklade här i Vännäs var Katten i Umeå och cyklade tillsammans med 35 andra tjejer! Cykelsporten växer så det knakar.
Katten och några av kvällens cyklister i Umeå

söndag 19 maj 2019

Toppenväder, hög intensitet, tröskelträning och helt enkelt toppen

Efter att i går varit i Västerås och gjort comeback efter långtidsskada och då fått stiga upp på pallen som tvåa så var det en glad gubbe som idag gav sig i väg på nya äventyr.

Jag hoppade alltså över linjeloppet i Västerås och åkte hem. Det innebar att jag kunde hänga på Vännäs CK:s distansrunda idag. Toppenväder och trevlig cykling med ett bra gäng. Kan inte bli så mycket bättre.

Vår plan för dagen var att ta oss till Vindeln, ta ett fika där och cykla hem. Totalt ca 115 km. Vi blev 6 cyklister som rullade i väg och inspirationen i det fina och varma vädret nästan utan vindar var stor. Det rullade på i hög fart efter Lyckselevägen och känslan var god.

Efter gårdagens maxning hade jag för egen del planerat för några tröskelintervaller. När det efter en längre stunds cykling var dags för min förning blev det en 25 minuter på 324 watt och en bra känsla. Idag var också pulsen rejält mycket lägre än i går. 83% av maxpuls var ett bra besked.

De andra körde också på bra både före och efter min förning så tempot hölls uppe hela vägen till Vindeln. En snittfart på ca 38 km/h från att det började gå på gjorde att innan vi visste ordet av var det fika.

En längre paus i finvädret innan vi gav oss av igen.
Svåraste valet i dag- Vad ska vi ha till kaffet

Nästan lika hög fart hela vägen tillbaka till Vännäsby. Roligt att cykla i hög fart och där det rullar på hela dagen. Kompletterat med fint sällskap och toppenväder blir det inte så mycket bättre.

Sammantaget fick jag ihop ca en timmes tröskelträning vilket var precis vad jag behövde.

Ca 3 timmars cykling och en bit över 11 mil alltså. Sedan hem och titta på Girot med Katten som också tidigare under dagen varit ute med en cykelkompis.

Swecup i Västerås - Tillbaka från skada: Det kändes som en seger!

Efter många om och men bestämde jag mig för att våga åka ned till Västerås för att tävla i SweCup. Denna gång dock endast i tempo då jag ännu inte känner mig tillräckligt återhämtad efter skadan för att befinna mig i en stor linjeklunga och särskilt på en snabb lättåkt bana.

När jag skulle åka söderut på fredag morgon kändes kroppen allt annat än bra. Vad det berodde visste jag inte. Sonen har varit förkyld hela veckan och varit rejält dålig. det är mycket pollen i luften, jag har vissa dagar större känningar av mina skador som påverkar andning och puls, och dessutom var jag spänd inför vad som skulle komma.

Rosslig och riktigt hög vilopuls, men då det kanske främst berodde på spänningar och min grundskada bestämde jag mig för att ändå åka iväg.

Var dock på väg att vända hemåt flera gånger, men till slut hade jag kommit så långt att det inte fanns någon återvändo.

Efter många timmar var jag så framme vid tävlingsbanan och jag rullade iväg för att prova den med tempohojen. Inte så kuperat, rejäl medvind till vändningen och tungt tillbaka. Benen var hyfsat okej, medan pulsen var lite hög.

Precis som flera dagar denna vecka gick jag i säng tidigt för att kroppen skulle börja kännas bättre. Vaknade 11 timmar senare och ändå var det långt kvar till starten som skulle ske först 14.40.

Frukost, och en första uppvärmning på trainern i hotellrummet. Pulsen fortfarande ca 20 slag för hög både när jag steg upp och vid första värmning. Jag blev osäker på om jag skulle starta men till slut bestämde jag mig. Det kunde ju inte gå mer än dåligt.

På plats ca 2 timmar innan start och det blev många trevliga samtal med cyklister jag inte sett sedan i höstas. Roligt att få så uppmuntrande kommentarer och att många saknat mig. Det värmde.

Spänt och nervöst då jag inte tävlat sedan skadan och inte ens cyklat längre än 14 km i tempoställning och nu var det ca en mil längre. Jag hade alltså ingen aning om hur kroppen skulle reagera.

Efter två kortare uppvärmningar var det så dags för start. Bara en minut kvar och då ser jag att bromsen ligger mot diskhjulet. Snabbt upp med snabbkopplingen och en justering. Sedan bara 15 sekunder till start. Stressigt det här. I mål ser jag att bromsen ligger på, men det påverkade nog bara marginellt under loppet.

Så iväg. Mitt första lopp sedan mitt allra första TT-lopp 2015 då jag inte visste alls hur hårt jag skulle kunna gå för att orka hela vägen. Ni som hängt med vet att jag hade min effektmätare felkalibrerad och gjorde en snabb och slarvig justering direkt efteråt. Så från för lågt till för högt. Detta har jag dock valt att inte ändra för att inte bli för nedslagen under loppet. Så effektsiffrorna var höga, men ljög en hel del.

Nu är det ju lätt att känna vad benen och pulsen klarar och sedan vet jag hur fort det "borde" gå på platten i medvind respektive motvind. Jag hade också ett bra riktmärke som startade 30 sekunder före mig. Jag brukade vara 1-2 minuter snabbare i fjol och samtidigt hade Fredrik Nylén från Skoghall varit snabbare i år. Om jag kunde hålla avståndet skulle det nog bli acceptabelt i alla fall.

Jag kan konstatera att pulsen under loppen var extremt hög och det var otroligt slitigt. Jag har faktiskt aldrig haft så hög puls som jag hade under detta lopp. 95% av maxpuls i snitt och sista 20 minuterna var snittpulsen den högsta jag någonsin haft. På mållinjen 1 slag från maxpuls.

Vet inte riktigt varför pulsen blev så extremt hög. En del kan vara att jag förlorat benmuskler och behöver köra på högre kadens, det kan ha att göra med pollen eller förkylning eller så är det bara är att acceptera utifrån min skada.

Hur som helst kämpade jag hela vägen och tog ut allt i kroppen. Inget sparat. Så check på att ha kämpat i alla fall.

Vid en analys kan jag konstatera att jag körde snabbast första 2 km i relation till övriga. Sedan var sista två kilometerna också riktigt bra. Mellan kilometer 16 och 18 vet jag inte vad som hände. Här tappade jag väldigt mycket tid mot de allra flesta. I alla fall nöjd med att kunna avsluta på ca 500 watt sista minuterna trots att jag redan då var "körd".

I mål kunde jag konstatera att jag nästan hunnit i fatt Fredrik och att min snittfart landat på 44,1 km/h där det gick väldigt snabbt ut och väldigt tungt tillbaka i motvinden. Men förutom två kilometer då jag alltså var väldigt dålig höll jag ungefär samma tryck hem som ut.  Jag kände mig ganska nöjd. Kämpat hela vägen och det fanns helt enkelt inte högre fart i kroppen.

I mål insåg jag att jag var ca 1 minut och 40 sekunder efter Patrik Boström från CK Fix. Patrik är alltid riktigt bra, och ett bra riktmärke. I fjol hade vi 3-3 i inbördes möten, men han slog mig med mer när han var före. I år har han dessutom börjat med två segrar inför lördagens tävling.

Patrik Boström åkte också på en rejäl krasch näst sista tävlingshelgen 2018 och drabbades av nästan lika allvarliga skador som jag åkte på i januari. Imponerande då att vara tillbaka och så väldigt stark.

I jämförelse med fjolåret var jag ca 2 km/h långsammare och då ungefär 1 minut och 30 sekunder. Samtidigt så bra som jag som bäst kunnat förvänta mig. Inte många hade nog trott att jag skulle kunna cykla så pass snabbt bara 4 månader efter min omfattande operation och ca 65 dagar där jag varit helt eller nästan sängliggande.

När resultatet kommer blir jag mycket förvånad. Jag når pallen och blir tvåa! Klart bättre än väntat.

Så här i efterhand väldigt känslosamt att åter få kunna prestera och vara lite av mig själv igen. Allt hårt jobb, höga mål och stor kämpaglöd har tagit mig en bra bit på vägen till min återkomst. Inte bara för själva cyklingen utan för livet. Jag vet fortfarande inte om jag får men av mina skador som gör sig påminda stora delar av varje dag, men det ser mer och mer lovande ut i alla fall.

När jag för mindre än 3 månader sedan började rulla max 30 minuter på ca 130 watt, mest låg till sängs och fullproppad med morfin tänkte jag redan då att mitt första fokus är att ta mig till Mallorca på träningslägret i april och komma till start i Västerås tempolopp. Dessa mål höll jag för mig själv, men all träning syftade mot detta.

Att jag siktade mot Västerås berättade jag inte förrän jag trodde det var möjligt och det var så sent som för sex dagar sedan.

En andra plats på mitt första lopp efter min allvarliga skada känns faktiskt som en seger. Ja, mer känslosamt än de flesta av segrarna i SweCup. Jo, jag vet att inte alla de bästa var på plats, men känslan handlar främst om att jag kunde tävla och jag kunde prestera. Nu har jag också ett riktmärke att utgå från. Det kommer att ta tid att bli lika bra som jag varit om det någonsin går. Men även om jag inte når dit kan träna, leva och tävla.

I vanliga fall kör jag tempo på lördag och linje på söndag.  Men linjeloppet lät jag andra göra upp om. I stället satte jag mig i bilen och åkte hem till Västerbotten igen. Nöjd och glad, med ishockey och eurovision på radion. Då går det lätt att ta sig hem.

Min blogglista