Swecup i Västerås - Tillbaka från skada: Det kändes som en seger!

Efter många om och men bestämde jag mig för att våga åka ned till Västerås för att tävla i SweCup. Denna gång dock endast i tempo då jag ännu inte känner mig tillräckligt återhämtad efter skadan för att befinna mig i en stor linjeklunga och särskilt på en snabb lättåkt bana.

När jag skulle åka söderut på fredag morgon kändes kroppen allt annat än bra. Vad det berodde visste jag inte. Sonen har varit förkyld hela veckan och varit rejält dålig. det är mycket pollen i luften, jag har vissa dagar större känningar av mina skador som påverkar andning och puls, och dessutom var jag spänd inför vad som skulle komma.

Rosslig och riktigt hög vilopuls, men då det kanske främst berodde på spänningar och min grundskada bestämde jag mig för att ändå åka iväg.

Var dock på väg att vända hemåt flera gånger, men till slut hade jag kommit så långt att det inte fanns någon återvändo.

Efter många timmar var jag så framme vid tävlingsbanan och jag rullade iväg för att prova den med tempohojen. Inte så kuperat, rejäl medvind till vändningen och tungt tillbaka. Benen var hyfsat okej, medan pulsen var lite hög.

Precis som flera dagar denna vecka gick jag i säng tidigt för att kroppen skulle börja kännas bättre. Vaknade 11 timmar senare och ändå var det långt kvar till starten som skulle ske först 14.40.

Frukost, och en första uppvärmning på trainern i hotellrummet. Pulsen fortfarande ca 20 slag för hög både när jag steg upp och vid första värmning. Jag blev osäker på om jag skulle starta men till slut bestämde jag mig. Det kunde ju inte gå mer än dåligt.

På plats ca 2 timmar innan start och det blev många trevliga samtal med cyklister jag inte sett sedan i höstas. Roligt att få så uppmuntrande kommentarer och att många saknat mig. Det värmde.

Spänt och nervöst då jag inte tävlat sedan skadan och inte ens cyklat längre än 14 km i tempoställning och nu var det ca en mil längre. Jag hade alltså ingen aning om hur kroppen skulle reagera.

Efter två kortare uppvärmningar var det så dags för start. Bara en minut kvar och då ser jag att bromsen ligger mot diskhjulet. Snabbt upp med snabbkopplingen och en justering. Sedan bara 15 sekunder till start. Stressigt det här. I mål ser jag att bromsen ligger på, men det påverkade nog bara marginellt under loppet.

Så iväg. Mitt första lopp sedan mitt allra första TT-lopp 2015 då jag inte visste alls hur hårt jag skulle kunna gå för att orka hela vägen. Ni som hängt med vet att jag hade min effektmätare felkalibrerad och gjorde en snabb och slarvig justering direkt efteråt. Så från för lågt till för högt. Detta har jag dock valt att inte ändra för att inte bli för nedslagen under loppet. Så effektsiffrorna var höga, men ljög en hel del.

Nu är det ju lätt att känna vad benen och pulsen klarar och sedan vet jag hur fort det "borde" gå på platten i medvind respektive motvind. Jag hade också ett bra riktmärke som startade 30 sekunder före mig. Jag brukade vara 1-2 minuter snabbare i fjol och samtidigt hade Fredrik Nylén från Skoghall varit snabbare i år. Om jag kunde hålla avståndet skulle det nog bli acceptabelt i alla fall.

Jag kan konstatera att pulsen under loppen var extremt hög och det var otroligt slitigt. Jag har faktiskt aldrig haft så hög puls som jag hade under detta lopp. 95% av maxpuls i snitt och sista 20 minuterna var snittpulsen den högsta jag någonsin haft. På mållinjen 1 slag från maxpuls.

Vet inte riktigt varför pulsen blev så extremt hög. En del kan vara att jag förlorat benmuskler och behöver köra på högre kadens, det kan ha att göra med pollen eller förkylning eller så är det bara är att acceptera utifrån min skada.

Hur som helst kämpade jag hela vägen och tog ut allt i kroppen. Inget sparat. Så check på att ha kämpat i alla fall.

Vid en analys kan jag konstatera att jag körde snabbast första 2 km i relation till övriga. Sedan var sista två kilometerna också riktigt bra. Mellan kilometer 16 och 18 vet jag inte vad som hände. Här tappade jag väldigt mycket tid mot de allra flesta. I alla fall nöjd med att kunna avsluta på ca 500 watt sista minuterna trots att jag redan då var "körd".

I mål kunde jag konstatera att jag nästan hunnit i fatt Fredrik och att min snittfart landat på 44,1 km/h där det gick väldigt snabbt ut och väldigt tungt tillbaka i motvinden. Men förutom två kilometer då jag alltså var väldigt dålig höll jag ungefär samma tryck hem som ut.  Jag kände mig ganska nöjd. Kämpat hela vägen och det fanns helt enkelt inte högre fart i kroppen.

I mål insåg jag att jag var ca 1 minut och 40 sekunder efter Patrik Boström från CK Fix. Patrik är alltid riktigt bra, och ett bra riktmärke. I fjol hade vi 3-3 i inbördes möten, men han slog mig med mer när han var före. I år har han dessutom börjat med två segrar inför lördagens tävling.

Patrik Boström åkte också på en rejäl krasch näst sista tävlingshelgen 2018 och drabbades av nästan lika allvarliga skador som jag åkte på i januari. Imponerande då att vara tillbaka och så väldigt stark.

I jämförelse med fjolåret var jag ca 2 km/h långsammare och då ungefär 1 minut och 30 sekunder. Samtidigt så bra som jag som bäst kunnat förvänta mig. Inte många hade nog trott att jag skulle kunna cykla så pass snabbt bara 4 månader efter min omfattande operation och ca 65 dagar där jag varit helt eller nästan sängliggande.

När resultatet kommer blir jag mycket förvånad. Jag når pallen och blir tvåa! Klart bättre än väntat.

Så här i efterhand väldigt känslosamt att åter få kunna prestera och vara lite av mig själv igen. Allt hårt jobb, höga mål och stor kämpaglöd har tagit mig en bra bit på vägen till min återkomst. Inte bara för själva cyklingen utan för livet. Jag vet fortfarande inte om jag får men av mina skador som gör sig påminda stora delar av varje dag, men det ser mer och mer lovande ut i alla fall.

När jag för mindre än 3 månader sedan började rulla max 30 minuter på ca 130 watt, mest låg till sängs och fullproppad med morfin tänkte jag redan då att mitt första fokus är att ta mig till Mallorca på träningslägret i april och komma till start i Västerås tempolopp. Dessa mål höll jag för mig själv, men all träning syftade mot detta.

Att jag siktade mot Västerås berättade jag inte förrän jag trodde det var möjligt och det var så sent som för sex dagar sedan.

En andra plats på mitt första lopp efter min allvarliga skada känns faktiskt som en seger. Ja, mer känslosamt än de flesta av segrarna i SweCup. Jo, jag vet att inte alla de bästa var på plats, men känslan handlar främst om att jag kunde tävla och jag kunde prestera. Nu har jag också ett riktmärke att utgå från. Det kommer att ta tid att bli lika bra som jag varit om det någonsin går. Men även om jag inte når dit kan träna, leva och tävla.

I vanliga fall kör jag tempo på lördag och linje på söndag.  Men linjeloppet lät jag andra göra upp om. I stället satte jag mig i bilen och åkte hem till Västerbotten igen. Nöjd och glad, med ishockey och eurovision på radion. Då går det lätt att ta sig hem.