En familj i sorg är ganska ensam

Tova en glad liten spjuver

I helgen träffade vi andra familjer som också förlorat ett barn. Under två dagar var vi i Lycksele och genomförde gruppövningar och aktiviteter. Familj och Sorg fortsätter med ytterligare två dagar längre fram i vår.

Melvin var under helgen med andra barn i samma situation och vi föräldrar var i var sin grupp med andra föräldrar. Här fick vi prata om våra upplevelser, tankar, vår sorg mm. Det var två riktigt bra dagar, men självklart är det tufft att riva upp såren ännu mer och prata om sjukdomstid, döden, begravning och hur det är nu. Samtidigt var det befriande och en skön och bra känsla att äntligen träffa andra som verkligen förstår hur det är och hur det känns. Hur välvilliga andra än är går det nog inte att förstå om man inte själv drabbats. Det har jag inga förväntningar på heller.

Det var också väldigt fint att se hur Melvin hade det bra och trivdes med de andra barnens sällskap.

Gruppledarna pratade bland annat om att omgivningen ofta känner rädsla och oro, och inte vet hur de ska agera. Det gör att många väljer att undvika kontakter, eller att de blir onaturliga. Det är något som jag tänkt på under alla år då det också är väldigt vanligt att vi människor har svårt att hantera olikheter och handikapp. Det gjorde att många, dock inte alla kände sig obekväma kring hur de skulle hantera våra lilla Tova och vår familj.

Jag kan också konstatera att det över åren varit relativt få som velat/vågat ha djupare kontakter med vår familj. Sedan om det berott på att det varit svårt då vi var ganska låsta utifrån Tovas handikapp, att vi inte varit särskilt trevliga att umgås med, att vi i vårt eget agerande motverkat kontakter eller något annat - ja det vet jag inte.

Sedan Tova dog har vår ork och säkert också vårt humör varit sämre. Det har gjort att vi ännu mindre bjudit in för kontakter. Det är också helt klart så att många av de som tidigare sökte kontakt har slutat eller minskat detta.

Denna bild togs på skolavslutningsmorgonen i juni 2014. På kvällen blev Tova dålig och fick åka till sjukhuset.
Sedan kom Tova aldrig hem igen.

Vad vill jag säga med detta? Jag vet inte riktigt. Jag skyller inte på någon, varken på mig, min familj eller någon annan. Jag har också full förståelse för att en familj i sorg och saknad inte är de roligaste att umgås med och den kraft vi har räcker inte heller som vi önskar. Många gånger räcker kraften bara till att vara.

Inom cyklingen har det dock alltid varit en fantastisk tillvaro. Där har jag för en stund glömt våra utmaningar och svårigheter vi haft över åren. Samtidigt har cyklingen gett kraft.

Jag har också kunnat använda min träning till att på ett bättre sätt klara att hantera min sorg nu sedan Tova dog.

Inom cyklingen är också kontakter så lätta, och här har jag genom åren och fram till i dag verkligen haft många och bra relationer och mycket kamratskap. Allt är också så naturligt och du kan själv bestämma omfattningen på det sociala samspelet.

Mallorca 2015

Att få kamratskap, bra träning, en möjlighet att tänka på annat och släppa på spänningarna, samtidigt som cyklingen hjälper mig att se framåt är verkligen något som gör att jag älskar att vara en "cykelnörd". Att sätta mål inom cyklingen är också ett av flera sätt att se att det finns en framtid, att det finns mål att sträva mot.

Cyklingen är verkligen viktig för mig, och jag hoppas att jag får möjligheten att fortsätta många år än.
Sista veckan har det dock inte blivit mycket av den varan. Mest av den anledningen att jag har en inplanerad lugn vecka efter väldigt mycket träning utomlands. Men självklart spelar det också in att vi var borta i helgen. Den tredje och mer tråkiga anledningen är att vi nu åter har förkylning i familjen. Än så länge är det dock mest synd om sonen. Själv är jag bara "halvsjuk". Men Melvin är riktigt dålig. Det började redan i söndags morse och det blev allt värre. I går kväll verkade det vara på bättringsvägen, men nu är det åter sämre. Feber, och framför allt en väldigt ond hals. Det är så pass ont att han varken äter eller dricker. Jag hoppas verkligen att Melvin snart får må bättre.

Om förkylningen sticker sin kos är tanken att öka på mängd och kvalité för träningen från torsdag. Troligen får jag dock skjuta på detta. Om det bara blir några dagar är det inga problem, då jag fått så mycket bra träning på slutet - det vore dock tråkigt om det drog ut på tiden.

Jag hoppas att vi framöver orkar, kan och får möjlighet att utöka våra sociala kontakter. Jag hoppas också på förståelse när vi i bland inte orkar.

Du kanske tycker att vi borde kunna glömma och gå vidare - det har ju ändå gått 1,5 år. Ja, självklart finns många bra dagar, men detta kommer att ta tid. Även när vi är tillbaka och åter är oss själva - kommer alltid vår saknad finnas kvar. Inget blir någonsin som förr, men jag hoppas och tror att vi kan och orkar se framåt och sätta mål.

Tova du kommer alltid att finnas i våra hjärtan.