torsdag 15 november 2018

Mallorcas tuffaste klättring är Sobremunt och jag klarade den, nästan

Idag hade jag stora planer. Ytterligare två klättringar skulle tas som jag inte tidigare provat. En av de skulle vara den tuffaste på hela ön, och det var inte Sa Calobra.

Så till frukost får jag veta att Kristian Stenshamn (Stockholms CK) landat på ön igår med en kompis Ricky Klingvall. Efter lite dialog bestämmer vi oss för en gemensam runda.
Vid stranden inför dagens tredje klättring - Port des Canonge

Jag tar cykelvägen in mot Palma. I vanliga fall kör jag stora vägen, men nu ville jag se om cykelvägen fungerar bättre under lågsäsong och det gjorde den. Inga inlines, hundar, förvirrade turister eller annat.

En annan sak som skulle provas idag var hur kroppen skulle reagera över en massa klättring efter 13 timmars träning på två dagar.

Vi mötte upp vid Kristians och Rickys hotell i Palma och gav oss iväg mot Militärbacken som skulle ta oss upp i bergen. Klättringen heter officiellt Coll de sa Creu och är 5,7 km med en snittlutning på 5,3 procent. Den går dock förbi ett militärområde och därav namnet. Idag verkade de i alla fall träna med skarpa skott, så det kändes nästan som de siktade på oss. Vi tog det ganska så piano uppför och sedan bar  det utför i några kilometer.

Höger vid nästa t-korsning och en hel del utför tills vi kom till en större väg. Jag frågade om de var intresserade av att prova Sobremunt, en klättring jag aldrig provat. En klättring som också benämns som den tuffaste på hela Mallorca. De var med på det hela och vi svängde höger ut på vägen. Efter bara en liten bit var det en vit skylt som visade att vi skulle svänga vänster.

Nu väntade så en rejält klättring. Det hade regnat i natt och vi hade tagit det väldigt lugnt utför då det var halt. Nu visade det sig att det skulle släppa även uppför. Inte bara en gång utan många.

Det var riktigt brant och jag hade helt klart inte rätt utväxling. Med ett snitt på 54 i kadens uppför och över 300 watt hela tiden (ofta mycket högre) var det inte någon lek helt klart. När det dessutom släppte konstant i bakhjulet blev det inte lättare. Efter några kilometer blev också vägbanan mycket dålig och det i sig var en utmaning.

Ja, allt detta började efter ca 2 km in efter vägen. Första delen snittar bara ca 2,6 procent. Men sedan började verkligheten. 3 km med en snittlutning på 12,1 procent. I flera partier låg det mellan 17 och 20 procent. Det blev väldigt mycket ståcykling uppför både beroende på att det var brant och att min utväxling inte var optimal. Därefter en kilometer på ca 4% lutning. Ja, då var vi uppe. En klättring som inte var gratis.

Jag hade läst om att skyltningen längre upp var otydlig, men vi tyckte vi fortsatte tills det började gå utför. Nu efterhand har jag dock insett att vi inte längre kört öns högsta topp. Vi skulle nämligen ha bytt väg mot slutet och då hade vi haft 1,2 km till med ca 11 procents lutning. Snöpligt! Undrar om jag nu behöver cykla om detta redan i veckan?!

Ja, även utan den sista delen var det tufft och nog kändes det att benen var lite sega efter tidigare cykeldagar. Men ni som vill ha en rejäl utmaning, prova denna klättring. Se då till att ni får ihop 7,2 km från botten annars har även ni missat som vi gjorde. Jag lovar att klättringen biter, klart mer än Sa Calobra.

Utför till Esporles. Väldigt brant med blöt vägbana som hade mossa. Här gick det inte fort kan jag säga.

Från Esporles fortsatte vi i riktning Banyalbufar. Men bara en bit efter korsningen till Valldemossa svängde vi av ned mot kusten och den andra för mig tidigare okända klättringen - Port des Canonge.

Väldigt fin uförslöpa med serpentiner, och bra vägunderlag ledde oss ända ned till stranden.

Nu fick vi så förmånen att cykla upp igen. Ca 4,5 km och en snittlutning på 6%. Det kändes faktiskt inte alls så brant efter den nyss tagna klättringen där det var kring 12 procent. Här gick det att ta lite foton. I den första klättringen fick jag hålla krampaktigt i styret, så det är alltså inte dokumenterat att vi överhuvudtaget cyklade uppför.

Riktigt bra klättring var det i alla fall de 4,5 kilometerna uppför. Mjuka fina svängar, fint underlag och trevlig utsikt.

Uppe på toppen ville de andra ha kaffe och det fick det bli. Vi rullade till Banyalbufar och tog ett längre stopp. Efter stoppet insåg vi att det skulle bli mörkt om vi rullade hela västkusten och via Andratx tog oss tillbaka. Vi fick istället rulla tillbaka en bit och ta oss via Puigpunyent vidare till militärbacken från andra hållet. För att ta oss dit blev det en hel del mer klättring. Ja, det var i stort sett aldrig platt idag. Bara uppför eller utför.

Slutligen militärbacken innan det bar utför mot Palma och jag tackade mina kamrater för en mycket trevlig runda. Därefter matade jag nu stora vägen tillbaka till Playa de Palma där jag bor.

Det blev idag 105 km, men trots den korta sträckningen tog det ca 5 timmar. Branta klättringar tar tid helt enkelt. Då det dessutom är halt utför blir snittfarten väldigt låg.

Räknar vi bort de platta delarna i början och i slutet av dagens cykling blev det 75 km där det gick uppför eller utför. På dessa 75 km var det ca 2200 höjdmeter enligt mina kamraters Garmin (min höjdmätning har som jag tidigare nämnt havererat). Sedan varnade nu dessutom klockan för att minnet nästan var slut. Avslutade därför träningen efter 87 km och startade en ny så inte hela träningen skulle riskera att försvinna. Därför syns inte allt i bilden nedan.
Enligt Trainingpeaks och Polar var dagens cykling mindre ansträngande än de två första dagarna, främst skulle jag tro för att det blev många rullpartier. Samtidigt blev det fler avsnitt med hög effekt. Tänker jag in att det blev en mycket lång stund på låg kadens i den branta klättringen tillsammans med många timmar totalt under veckan lär nog benen vara möra i morgon. I dag kändes de trots allt bättre än förväntat.

Totalt sett nu 18 timmars träning på tre dagar. Vi får se hur morgondagen ser ut.

12 kommentarer:

  1. Ahhh...Sobremunt...körde den solo ifjol (mina kompisar tog en vilodag) men jag hade rekat ordentligt och körde dessutom på GPSen så jag kom ända upp. :)
    Men du ska inte vara alltför ledsen för det. Om du tyckte vägen var dålig redan innan så var det inget mot vad den var sista kilometern. Sprängsten ligger nära till hands som jämförelse. Med 200 meter kvar så hörde jag hundskall och en stor kamphund kommer springande mot mig i full fart. Den sekunden innan jag såg att det var ett stängsel emellan oss var inte rolig. Men stängslet var lågt så i nästa sekund var jag övertygad om att den skulle hoppa över. Den spurten...tur att det hade flackat ut.
    Väl nere från den sista biten igen andades jag ut och undrade hur jag kunnat vara så dum och inte vänt direkt när vägen blev så dålig. Hade inte varit bra/smart att skära sönder ett däck däruppe alldeles själv. Under den 1.5 h som jag var på berget så såg jag inte en endaste människa och då var ju detta ändå i april.
    Kommer återvända till Sobremunt i april med kompisarna men vi kommer frivilligt avstå sista biten. :)

    Tack igen för trevlig läsning.

    Mvh,
    Patric

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, denna gång skulle jag ha rekat, eller kanske inte utifrån din beskrivning. Aggressiva hundar är verkligen inte min grej. Hade blivit rejält skrämd. Sedan är det som du säger inget vidare om man riskerar att förstöra däcken. Vi såg inte heller några människor. Kanske blir till att köra dit vi körde även framöver. Får fundera. Tack!

      Radera
  2. Hej igen,
    jag knåpade ihop en liten film från min Sobremunt-dag. Mellan 1.45 - 2.20 är det från den sista lilla snutten upp till toppen.
    https://www.youtube.com/watch?v=L9dz5PMzWP8&t=144s

    Mvh,
    Patric

    SvaraRadera
  3. Visst är det härligt när man är osäker på om man ska komma upp? När bakhjulet spinner för att man står upp men man tvingas stå upp för att komma någonstans. Ha ha, då lever man i nuet.

    Jag kör 50/34 och 11/32 i bergen men senast i Mont Ventoux provade jag en MTB-kassett bak med 34 kuggar och fick 34/34 - det var fint! Men nog satt man där och klämde efter en ännu lägre växel ibland.

    Här är en film från GCN från din stigning

    https://www.youtube.com/watch?v=Mp2rLtyIsoA

    /micke nybrink

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligen spännande. Exakt så var det. Stå upp och slira eller stanna....

      Igår hade jag gärna haft den utväxlingen. Körde 36-28 vilket var i underkant då det var kring 20 procent.

      Tack för filmen. Skulle sett den innan så hade jag hittat den sista biten.

      Radera
  4. Om du gillar utmaningar i stil med "kommer jag komma upp utan att kliva av idag?" måste jag tipsa om exv
    Monte Zoncolan (http://killingmontezoncolan.blogspot.com/p/monte-zoncolan.html)

    Stalheimskleiva (https://www.climbbybike.com/profile.asp?Climbprofile=Stalheimskleiva&MountainID=7483)

    Juvasshytta (https://www.climbbybike.com/climb.asp?Col=Juvasshytta&qryMountainID=7472)

    På tal om att släppa, här släppte det friskt bak även om det var torrt och fint :D
    http://forumbilder.se/H8N3U/skarmavbild-2018-11-16-kl-14-39-23

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du det var rediga klättringar du hittat. Alla hade helt klart varit en kamp. Har du provat någon av dem?

      Radera
    2. Jodå, allihop faktiskt. Skulle rekommendera dem alla också. De är charmiga på sina sätt! :)

      Radera
    3. Imponerande. Några verkade rejält tuffa, men också spännande. Har inte blivit att jag åkt till Norge för cykling. Vi får se hur det blir framöver.

      Radera
  5. Hmmm...kanske tänker jag om nu när jag fick återuppleva min film. Det är ju trots allt nåt visst med att köra ända upp. Mitt resesällskap kommer få bestämma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi kanske båda får utmana oss sista kilometern. Då har vi också sällskap, så den som får punktering borde kunna få assistans om slangarna tar slut....

      Radera